ZtorZillen

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

 

 

Jag är egentligen höjdrädd. Samtidigt som höjder fascinerar mig. Någon slags skräckblandad förtjustning. Jag vet inte. Men det lockar. Jag skulle vilja klättra. Jag vill klättra. Det ska jag unna mig själv när jag når mitt mål. Vilket mål vet jag inte riktigt, men när jag når min trivselvikt så ska jag klättra. Eller så gör jag det tidigare...hm....kanske...vi får se. Spännande skulle det vara i alla fall. Något jag skulle kunna unna mig själv. Något spännande.

 

 

 

 

Varje söndag så målar jag mina naglar i någon ny färg. Hade som nyårslöfte att bli lite mer färgglad i vardagen. Så ett av mina delmål är att måla naglarna..förra veckan var det gult, denna vecka är det lila/grå som gäller! (det till höger, nedan) Måla naglar med olika mönster och så..det är en passion jag har, jag ÄLSKAR det. Har flera gånger funderat på om jag skulle unna mig själv någon utbildning inom det...liksom bara för mig själv. Men samtidigt gillar jag att hitta på egna lösningar...synd bara att jag inte har någon som vill vara min försökskanin. Mamma brukar ställa upp ibland, men hon bor ju så långt borta...

 

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

 

 

Har jag inte berättat om det här tidigare? A-fil. Typ världens bästa livsmedel. Som fungerar till allt. Eller hur? Och vad är bättre än a-fil till frukost? Möjligtvis löskokta ägg också. Ägg och fil. Mums. Det är en fin-fin frukost det! Sen ska naturligtvis frukosten ätas på balkongen. En sommardag, lite lagom varmt. Njuta av solen och samtidigt äta ägg å a-fil. Det är fina grejer det.

 

Min sambo studerar ju på distans. Vilket betyder att var 5:e vecka så åker han till skolan och sover över där en natt...då han har två skoldagar och sedan är det hem igen och plugga hemma, så att säga...

 

Förut tyckte jag att detta var lite jobbigt. Att vara själv alltså, man blir ju så van vid att sambon alltid är där liksom... Sen fick jag tips av min mamma, att jag borde ta vara på tiden då jag är ensam och hitta på något som jag själv vill! Sagt och gjort! Nu passar jag på varje gång sambon är iväg. Då har jag ett litet hemma spa. Bara för mig. Om Samson är snäll, så får även han delta. I dag deltog han genom att vi hade lite pälsdelning och som belöning fick han ett nytt ben...och matte fick i lugn och ro ha på sig en ansiktsmask som doftade hallon! Mmmm!

 

 

Ni som följer mig här på bloggen är ju inte allt för bortskämda med bilder på mig. Jag tänkte därför vara lite wild and crazy och idag dela med mig av hela två bilder på mig..så här ser jag alltså se ut om jag har en hallonmask på mig, som håller på å torkar!

 

Så kvällens tips är att prova på att utnyttja din egentid med lite hemma-spa! Lycka till ;)

 

Jag berättade väl lite kort om att jag och min sambo varit på minisemester, över en dag? (2012-08-19)

Ute på Ulvön vid Höga kusten. Naturligtvis så dog ju batteriet till kameran. Men jag tog lite bilder med mobilen i alla fall... Det var sista helgen som färjan gick. Så det var ju riktigt tur att vi detta år inte missade resan. Vi hade för avsikt att åka förra året också, men kom på det helgen efter då färjan slutat åka.

 

I alla fall. Tanken från min sambos sida var att det skulle vara en liten mysig två timmars båtresa, som sedan avslutades ute på Ulvön..där vi kunde spendera några timmar och gå runt och strosa med herr Samson. Kanske ta en glass eller två och bara njuta och vara med varandra i solen...och sedan åka hem igen..

 

Nja...det blev ju nästan som han planerat. Förutom att allt var stängt på ön. Och det var ganska kallt. Inte så mycket till sol. Men de två timmarna på resan dit (med båten) var riktigt mysigt och vi satt å småhånglade och pratade om allt mellan himmel och jord. Samson tyckte inte det var lika kul och han behövdes underhållas mest hela tiden. Väl på ön så strosade vi runt, tog en varm kopp kaffe, åt matsäcken vi haft med oss, strosade runt lite mera, plockade vilda hallon, satt på en uteplats till en restaurang och njöt av stillheten och havet...sedan var det återigen dags att åka hem...hemresan på två timmar var underbar, solen tittade fram bakom molnen och Samson somnade och snarkade högt..helt underbar resa! Och jag är mycket glad att vi äntligen kom i väg!

 

 

 

Men hur var det nu? Vad sa jag? Att jag gillar blommor? Hehe. Nu har nästan alla vilda blommor blommat ut här uppe. Hösten har börjat komma...och det är inte så många blommor som ställer upp för fotografering. Dock hittade jag denna vita skönhet bland bilder jag tagit tidigare i sommar...

 

 

 

Vecka 34

 (Strömsund mån-tors)

Måndag

10 min promenad efter föreläsningen

30 min Yoga (snitt:133)

Tisdag

30 min Yoga (snitt:131)

Onsdag

20 min promenad

35 min promenad (snitt:133)

Torsdag

Vila

Fredag

Vila

Lördag

Vila

Söndag

30 min promenad

30 min promenad

 

 

Kommentar:

Det var ju en mindre evighet sedan jag publicerade en "veckans träning". Nu är det dags att ta tag i det som fallit...eller vad man ska säga. Nu ska här återigen publiceras. Alla minuter. Dock ska jag försöka få med pulssnitt också, nu när jag köpt ett nytt pulsband!

I övrigt är jag nöjd med veckans träning. Inte jättebra. Men ändå okej. Målet för vecka 35 är att klå vecka 34 med hästlängder! Heja mig!

 

 

Meditation är mycket kraftfullt vapen mot ett inre kaos. I alla fall för mig. Gårdagen utvecklades positiv och idag har jag mediterat genom rörelse, något jag fick lära mig nu i veckan, då en av deltagarna på kursen är lite av en new agare...hehe. Tog en tidig morgonpromenad med vovven och mediterade samtidigt. Ruskigt effektivt och nu känner jag mig stark och har ny kraft för att möta dagen. Tack för all respons på gårdagens inlägg.

 

Jag vet inte vad jag ska skriva. Eller om jag ens borde göra det. Först tänkte jag hålla det hemligt. Varför behöver jag berätta? Samtidigt, kände jag att det var nödvändigt. Jag själv förespråkar ju att man ska vara ärlig i en relation och det är det jag förväntar mig av mina medmänniskor, då är det minsta man kan begära att jag i min tur är ärlig tillbaka. Eller?

 

I morse släppte jag bomben för min sambo. Jag kunde inte göra det när vi var hemma, jag erkänner jag är rädd. Så jag väntade tills vi var på stan. Då berättade jag det. "Jag hetsåt i natt." Viskade jag fram. Ingen reaktion. "Jag sa; jag hetsåt inatt". "Vaddå?". "Grädde och sylt".

 

Ja, ni läste rätt. I natt...så steg jag upp från sängen och hetsåt grädde och sylt. Det är sjukt och äckligt, jag vet. Det som var sockrigast i vårt hem eller det enda. Det som var fetast i vårt hem. På något sjukt idiotiskt sätt så var jag ändå medveten om allt, när det hände. Samtidigt som jag stängde av allt som kan liknas vid logik. Jag tycker det är riktigt svårt att skriva om det här. Sitter och gråter samtidigt som jag skriver...men det måste ut. Någonstans.

 

Idag fattar jag inte hur jag kan behandla min kropp så här. Hur jag någonstans kan välja att misshandla mig själv? När jag VET hur jag mår efteråt. Inte bara timmen efteråt. Men dagarna, veckorna, månaderna...åren av misshandel. Varför gör jag så här? Varför minns jag inte detta INNAN jag hetsäter?

 

Jag skäms. Känner mig som en idiot. En idiot som inte förtjänar något. Inte att gå ner i vikt. Inte en stöttande sambo, stöttande familj...er...

 

Suck.

 

Jag känner mig på ett sätt full med känslor, på ett annat sätt känner jag mig tom. Helt tömd på energi. På kraft. På vilja. På allt. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Just nu känns allt hopplöst. Samtidigt. Vet jag att det inte stämmer. Att jag de senaste fem åren har blivit så pass frisk att detta händer mer och mer sällan. Att det finns hopp. Att jag tillfrisknar. Samtidigt, känns det så sakta. Som om varje stund, varje andetag, varje tugga, varje besök i en mataffär är en kamp. Jag vill inte kämpa mer. Det är inte värt det. Jag vill tappa kontrollen, slappna av. Vara lugn. Må bra i mig själv och känna mig trygg och lugn med att ha mat hemma. Känna mig trygg med att vara ensam hemma, även om det finns godis eller sötsaker hemma.

 

Usch, jag skäms. Vet inte vad jag behöver eller ska göra nu. Det känns bara som ett vakum, som en paus. Som om någon tryckt på en pausknapp i mitt liv. Allt stannar upp. Jag och sambon gick till ett litet café inne i stan. Tog en varsin kaffe och pratade om annat. Inget med mat. Inget med ätstörning. På ett sätt är jag tacksam. Men jag vill också ha någon bekräftelse. "Det är inte okej att du hetsäter, men du börjar inte om resan nu..du fortsätter på det du redan har börjat. Plocka upp bitarna, ta fram limmet och börja limma ihop dem igen...de kommer läka. Det är okej. Du duger som du är, jag älskar dig. Det kommer ta lite längre tid, men du kommer nå ditt mål. Du duger som du är." Något sådant skulle jag behöva höra.

 

Jag har mera att skriva. Mer jag behöver få ur mig. Samtidigt skäms jag otroligt. Jag tror att det får vara nog för idag. Jag ska nu låsa in mig ensam i ett rum och meditera. Det brukar få mig på bättre tankar...

 

Dagens mantra: "Jag duger som jag är".

Foto: © UNICEF/Emma von Corswant

I dagarna börjar skolan. De barn som lever gömda eller som papperslösa i Sverige har dock fortfarande inte laglig rätt till skolgång trots år av löften om detta.

Samtidigt som skolstarten ska regeringen lämna in en rapport till FN:s barnrättskommitté i Genève för granskning av hur barnkonventionen följs i Sverige. En sådan rapport lämnas vart femte år. FN-kommittén har gång på gång kritiserat Sverige för att inte leva upp till barnkonventionens bestämmelse om skydd mot diskriminering och rätt till utbildning när det gäller barn som är gömda eller papperslösa. Det blir genant för regeringen att åter igen behöva förklara och försvara varför man inte respekterar samtliga bestämmelser i barnkonventionen.

Det handlar om ca 2 000 – 3 000 barn enligt den statliga utredningen som gjordes förra året (SOU 2010:5 Skolgång för alla barn). Förutom den kunskapsmässiga och pedagogiska betydelsen av utbildningen så är skolan viktig för att utvecklas socialt och psykiskt. Ett barn som lever gömd befinner sig i extrem osäkerhet, ovisshet och hopplöshet. De vuxna som finns runt omkring är själva förtvivlade och klarar ofta inte att ge barnet struktur och rutiner i vardagen. Det kan skolan hjälpa till med. Skolan kan bli ett andrum för barnet och skapa någon form av ordning i kaoset.

Det krävs att ord blir handling. UNICEF förväntar sig därför att denna fråga finns med i höstens budgetproposition.

/Christina Heilborn
Chef Opinion och påverkan, UNICEF Sverige

 

Känner mig otroligt seg och dempad idag. Har svårt att finna ork till något...nedstämd. Lite gula blommor kanske piggar upp? Vad tror ni? I morgon är det upp i sadeln som gäller!!! Förresten, klicka på bilderna så de blir större och ni kan se insekterna...

 

 

 

Jag har ett stort problem i min vardag...kanske inte jättestort, men ändå så att det stör mig och att jag till och från ägnar mycket tid att fundera ut hur jag ska lösa detta. Problemet är eksem och svår klåda i hårbotten. Jag vet inte hur länge jag har haft detta, men helt säkert är att det i alla fall varit ett problem i över 10 år. Vilket är en del då man själv inte ens fyllt 30.

 

I alla fall, snubblade över ett jättebra inlägg av en av mina favoritbloggerskor...där hon beskriver om den så kallade balsammetoden. Har ni hört talas om den eller? Det var helt nytt för mig. Men mycket intressant. Jag är mer och mer för att tänka på miljön och vad vi använder för produkter i vardagen. Är exempelvis helt övertygad om att det stämmer; de studier som visar att vissa ämnen (typ aluminium...) i deodoranter faktiskt kan öka risken för bröstcancer. Och att vi borde vara mer medvetna om vad vi gör med våra kroppar. Vad använder vi för tandkräm? För hårprodukter? Hudvård? Deo? Mat, medicin osv osv.

 

Som sagt, jag är alltså övertygad om att min kropp försöker säga mig något nu när min hårbotten ser ut som Sahara-öknen. Frågan är bara VAD!?!

 

Kontentan är alltså att jag nu ska börja med denna Balsammetod, i hopp om att min hårbotten ska bli frisk igen. Förhoppningarna är stora, men då jag har testat det mesta så är jag tveksam. Samtidigt har jag läst flera bloggare skriva om denna metod och deras hår och hårbotten blir friskare. Så varför inte? Kanske fungerar det på mig också?

Det är väl dags för ett orkidé-inlägg va?

 

Jag har glömt att presentera denna dam. En fin flicka från min orkidéfamilj...just nu blommar hon inte alls. Men för att uppmuntra mig själv och alla ni andra där ute som gillar orkidéer så får ni här en påminelse om hur vackra de kan vara när allt går som det ska...

 

Om ni klickar på bilden så förstoras den och ni ser alla nyanser av färgerna i rött-gult-lila...så fin!

 

Har jag berättat om min stora svaghet? Då pratar jag inte om chips, popcorn eller något annat salt..eller vitt bröd...utan mer generellt? Frukost. Det är djävulens påfund.

 

Av någon anledning så har jag alltid haft svårt för frukost. Inte svårt att äta, tvärtom. Jätteduktig på att äta. Överäta. Överäta mycket. Min sambo är mitt livs bästa bollplank. Nu förtiden bollar vi inte så mycket mat. Det gjorde vi mer förr. Nu skriver jag av mig det mesta, dels på bloggen och dels på datorn, mer privat...

 

I alla fall. Vi konstaterade i helgen att vårat matbeteende har förändrats ganska mycket sedan vi träffades första gången. De han tyckte var mest roligt att se en förändring hos mig var just med frukosten. I början då vi träffades påpekade han ofta att jag åt på morgonen som om mitt liv hängde på det. Och på något vis tror jag också att det gjorde det. Jag vill påstå att jag i min hjärna var övertygad om att jag måste ha mat, direkt på morgonen. Att jag blir svag om jag inte får mat direkt. Och mycket. Naturligtvis. Idag. Fyra år och sex månader senare. Så ser jag på frukosten med andra ögon. Jag kan gå en promenad innan jag äter. Det finns ingen panikångest eller panikkänslor över att det måste gå fort och att det måste vara mycket. Ibland äter jag ägg, ibland macka, ibland gröt, ibland välling ibland te eller kaffe med frukt eller yoghurt. Favoriten är fortfarande fil.

 

 

Åter till ämnet. Detta är något jag har hållit i schack. Mer eller mindre nu...de senaste åren. Något jag är stolt över.

 

MEN! Idag. Nu på hotellet. Det är frukostbuffé. Imorse kände jag den välbekanta ångesten och paniken. Jag överåt. Åt tills jag fick ont i magen. Inte hetsåt...eller kanske...det var inte så mycket kalorier som det är med en hetsätning...men jag tappade kontrollen. Skit i vad vi kallar det. Jag fick som för mig att all mat skulle försvinna och att jag var tvungen att äta. Annars skulle något tråkigt/dumt hända. Ingen logik alls, jag vet. Men just då fanns ingen logik.

 

Beteendet gjorde mig rädd. Är jag på väg till gamla beteendemönster nu? Kommer jag gå upp all vikt igen, bara för detta? Straffar jag mig själv för att jag inte anser att jag är värd att lyckas? Vad händer nu? Blir det värre nästa frukost?

 

Lunch- och middagsbuffén gick bra. Mycket bra. Men jag är fortfarande rädd. Rädd för alla känslor som kom upp i morse och rädd för att jag känner mig så ensam och övergiven i detta. Har svårt att sortera mina tankar och vad som är "verkligt" och "fantasi". Exempelvis känner jag mig tjock, oälskad, rädd, ensam, övergiven osv. Logiskt vet jag att jag inte är ensam, fast samtidigt kommer tvivlet...hur kan jag veta det?

 

Dagens coach är Biggest loser-Bob.

På hotellrummet. Träningspass nr 2, dag 2. Bra jobbat.

Har nyss avklarat en av hans yoga-pass. Puh! Suck och stön! Kände mig smidigare än igår, hehehe. Men störde mig lite på att min tjocka mage var ivägen...samtidigt kände jag mig stolt över att jag ändå gjorde det. Jag hade min senseis ord i bakhuvudet då hon någon gång skrivit att hon tycker det är imponerande att tjockisar (mitt ordval) löptränar offentligt. Det kom upp någon gång då jag sagt att jag är för feg för att göra det, i det fallet styrs jag av min rädsla för vad andra tänker...yogan känns lite samma sak. Det var ju några "kilo sedan" jag körde yoga mer regelbundet. Då var det inte så mycket mage ivägen i alla övningar. Å andra sidan så blir det ju mindre och mindre mage ivägen för varje pass (eller i alla fall minilite).

 

I alla fall känns just yoga som en smalisaktivitet. Jag vet inte vart jag fått det ifrån...men när jag såg tjockisarna på Biggest loser göra det så har jag kännt stor beundran för vad de gör, att de vågar! Å andra sidan, vad är det att "våga"?? Det är väl bara att göra det? Jo, så nu har jag gjort det. Igen. Och det känns mäktigt. Stolt är jag. Stark. Modig. Dock inte smidig, inte än...men det kommer. Det vet jag!

 

Den här bilden tog min sambo på en promenad förra veckan. Känns väldigt mycket hemma för mig just nu. Saknar min säng. Saknar sambo och vovve. Jag är lite väl hemmakär. Och jag älskar min kudde, fattar inte varför jag inte tog med mig den. Men med nya morgon- och kvällsrutiner hoppas jag att hotell-livet inte kommer tära på mig lika mycket som förra gången. Trivs mest hemma, tråkigt va? Lite skönt att komma hemifrån också..men vill helst dela säng med sambon och somna in till hans tunga andetag...och vakna upp i hans famn...å..längtar hem...

 

Jag å blommor! Har jag visat dessa bilder innan eller? Nu är det lila som gäller. Som ni ser. Jag är som sagt ingen expert -än- på att fotografera, men det tar sig..eller vad tycker ni? Övning ger färdighet, som man brukar säga. Synd jag glömde kameran hemma. Annars kunde jag gått på jakt här efter fina motiv...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fantastiskt! Det fanns internet denna gång! (på hotellet alltså!)

Tro inte att jag latar mig här, bara för att jag råkar bo på hotell denna vecka! Icke sa nicke!

Idag har jag yogat mig. Tränat yoga för första gången på det här året? Nja, kanske inte..men det var ett bra tag sedan sist i alla fall! 30 minuter blev det. Snittpulsen låg på 133. Inte illa pinkat.

Nu är det bara fortsätta i denna takt. Inga ursäkter accepteras! I morgon ska jag gå upp lite tidigare och ta mig en morgonpromenad innan föreläsningen börjar. På återskrivande!

 

Hela denna vecka, mella måndag-fredag lunch, är jag på utbildning. Sista delen i "pedagogisk rehabilitering för traumatiserade flyktingar". Det ska bli riktigt kul, dessvärre vet jag inte om jag kommer ha tillgång till Internet eller inte...så under tiden får ni några tidsinställda inlägg. Hoppas att jag har möjlighet att skriva något inlägg när jag är iväg också. Under tiden, kan ni väl skriva "hej" till detta inlägg? Så att jag har lite bloggar jag kan besöka sen när jag kommer tillbaka igen?

 

Vet att ni är ett troget gäng på ca 40 läsare som kommer in här varje dag, men tror det är bara runt 20 som har gett sig till känna, så att säga. ÄLSKAR det faktum att ni är så trogna och att ni verkar uppskatta min blogg så, det värmer verkligen och ger mig en enorm egoboost att fortsätta både skriva av mig i bloggen men också att fortsätta kampen mot kilona!

 

Snälla skriv en liten rad, så att jag kan få gå in i din blogg och se vad ni är för folk som läser min blogg! Eller skriv en fråga eller tips om andra bloggar eller tips om träningsformer som jag bör prova på...eller vad som helst! Hör av er, och har ni inte någon blogg, så kan ni väl tipsa om någon annans? Säg bara "hej" om ni inte kommer på något, är så nyfiken på er! 

 

 

Denna helg var något utöver det vanliga. Sambon var ledig fredag-söndag. Det var väl senast i april? Kanske... I alla fall, så har det varit mycket gott, till mat, till dryck, till själen...mycket mys och filmtittande, mycket fotograferande, mycket romantik.. Idag gick vi upp snusktidigt och åkte sedan till Höga kusten. Och åkte med färjan till Ulvön, där vi spenderat hela dagen...bilder kommer sen...

 

 

Morgonpromenad med Mr Samson.

Tog med mig kameran...det var mycket tyst ute denna lördagmorgon...inte en själ så långt ögat kunde nå...dock var det några som fiskade i älven...såg rätt mysigt och avslappnande ut.

De blev ofrivilligt morgonens första modeller.

 

Kollade upp det här med BMI. Något jag för övrigt egentligen tycker är helt missvisande. Men i vilket fall som helst, eftersom det är det som sjukvården går efter när det gäller att hjälpa till vid barnlöshet...så har jag ändå ett intresse att då och då kolla upp vart mitt BMI ligger.

OBS; det är inte så att vi försöker bli gravida..jag vet inte ens om jag kan få barn..eller så. Men om man behöver hjälp av sjukvården så är det lågt BMI som gäller, enligt min kontakt på sjukhuset här uppe då. De säger ju att jag inte kan få barn, hur de nu kan veta det utan att vi har testat...och att vi när vi är redo kommer att få hjälp med detta, det vill säga om jag gått ner massa i vikt först..

Åter till BMI. När jag började min viktresa hade jag ett BMI på 44,1 och nu har jag cirka 41,5. Så det tar sig även på den fronten så att säga. MINUS i bmi. Yes. Nu börjar det "kännas" att detta är på riktigt och inte bara tillfälligt. Det kanske inte går så fort, men det går neråt i alla fall. Och det känns riktigt bra.

 

 

Visst är denna blå-lila-vita blåklint (ovan) helt underbar? De som har kolonilotten brevid våran har massor av "ängsblommor" planterade. Det är sååå vackert! Speciellt blåklinten. Tycker att den har så vacker blåfärg. Har dock aldrig sett så ljusa blåklint innan, utan mer djupblå, marinblåa blåklint. Vackert var det i alla fall!

 

 

När jag vägde mig i morse blev jag så glad att jag började gråta. Förstår du? -0,1 kg. Det är inte mycket.

Men det är något. Och det är neråt. Och det är tvåsiffrigt. DET DU! Det är sjukt. Det är fantastiskt. Känns som om det var en evighet sedan jag vägde 99, 9 kg. Kollade i min gamla blogg för att ta reda på när det var senast jag vägde under 100 kilo. Vad jag hittade så var det 2010. Sorgligt.Tragiskt. Men ändå, lite lyckligt. Lite glatt. Det betyder att jag är på rätt väg. Att denna gång är det inget jojobantande. Dennna gången är det inga quickfix. Det är på riktigt. Det är sanningen. Det är en ny livsstil. Denna vecka har jag varit förkyld, haft svårt att sova...men också ändrat mina morgonrutiner. Gått upp tidigare på mornarna, börjat meditera. Med mantran i min hjärna. Med tacksamhet till att min kropp fungerar, att den håller upp mig att jag orkar med..trots stor övervikt. Jag är glad. Känner mig peppad. Känner mig stärkt av att jag tagit klivet ut att visa mina fotografier på bloggen och att jag börjat be om hjälp för att lära mig mera...Jag är tacksam över att jag hittat något jag tycker om..något som inte handlar om mat eller vikt...!

Det är ett stort steg för en missbrukare!

 

 

Seriöst! Har ni sett denna serie eller? Typ världens bästa sitcom, ever! Lovar!

Får mig alltid på gott humör, speciellt avsnittet om "Junior Patrick".

HAHAHA.

 

Dagens mantra lyder: "all förändring börjar med mig själv"...

 

Jag vet inte hur det kommer sig att jag valde just det, imorse när jag mediterade. Min sensei Malin-Charlotta, har uppmuntrat mig att ta det mantra som kommer till mig. Först tyckte jag att det lät som bullshit, men jag är inte sämre än att jag kan pröva. OCH det fungerar. Därav är hon ju min sensei. För att hon är så klok. Därmed inte sagt att även kloka människor behöver få lite mothugg då och då. I alla fall. Dagens mantra har kommit väl till pass då många destruktiva tankar kring mat har florerat i mitt inre idag.

 

Idag när jag mediterade för andra gången så upptäckte jag ett mönster. Föga förvånande handlar det om mat, det är ju liksom min "grej", eller hur? För er som följt mig ett tag, så är det också föga förvånande att jag upptäckte att jag har straffätit. Har jag nämnt att min matvågs batterier har tagit slut? Inte det? Det har den i alla fall.

Något mer som hänt denna vecka är att jag har straffätit.

Ja, exakt så. Jag vet inte vad jag annars ska kalla det.

Återigen konstaterar jag att jag ännu inte är frisk från min ätstörning. Jag kan inte säga hur många koppar varm choklad som slunkit ner i min mage denna vecka. Och egentligen tycker jag inte ens om det som serveras på jobbet. Men ändå dricker jag. Det är som om min hjärna inte registrerat det förens det är "försent".

 

 

Idag har jag som sagt upprepat mitt mantra; ALL FÖRÄNDRING BÖRJAR MED MIG SJÄLV. Inspirerat av Kay Pollaks bok Att välja glädje, som jag för övrigt läser just nu. Det är ju så. Jag måste börja ta ansvar för min matsituation. Idag har ätandet gått bra, måttliga portioner även om jag inte har vägt och mätt allt iom avsaknaden av batterier. Men ändå. Det är positivt. Inget godis, inga sötsaker, ingen varm choklad. All förändring börjar med mig själv. Dagen har dock inte varit lätt. Tankar kring mat har bombaderat min hjärna. Kändes som om jag är besatt av matmonstret. Det lättaste vore ju att bara tillåta mig att hetsäta. Låta ångesten dämpas lite. Det är ju tur att jag är envis då. Och att jag lyder min sensei, som uppmuntrat mig att upprepa mitt mantra om jag har dåliga tankar eller så. Sagt och gjort. Mantrat har gått varmt så att säga....det har gått bra idag. Jag är nervös för vad vågen ska visa i morgon. Men jag försöker samtidigt förlåta mig själv och säga att det viktigaste är inte vad vågen visar, viktigaste är att detta är en varaktig förändring. Det är på riktigt nu och jag har kontroll. Jag tar kontrollen över hetsätningen och jag låter inte den äta upp mitt inre längre. Den ska inte få nära sig på min ångest för att skapa ännu mera ångest. Jag måste hitta andra alternativ. Just nu har jag meditationen som hjälp...kanske inte mest effektiva eller mest glammiga eller what ever...men det fungerade idag. Ett steg närmare en framtid utan hetsätning......

 

Fick en fråga här...av Linda:

Meditation är i grunden; fokusering och koncentration kombinerat med avspänning.

 

Jag håller då på att testa en ny, för mig, variant av meditation. Tidigare har jag använt mig av den tekniken att jag sitter stilla, med slutna ögon och fokuserar uppmärksamheten till andningen...och försöka låta alla tankar komma, men lika snabbt som de kommer släppa taget och låta dem vandra vidare...

 

Nu gör jag i princip samma sak, fast använder även ett mantra, där jag upprepar samma mening i mitt inre samtidigt som jag sitter med slutna ögon och andas djupt och lugnt.

 

 

Ibland känns det som om det går så satans segt. Det här med vikten asså. För i min värld så har jag ju jojobantat hela mitt liv och ändå väger jag 100 kilo. Eller just därför väger jag 100 kilo. I alla fall. Min kära sambo är väldigt duktig på att peppa mig och säga att jag faktiskt i alla fall denna gång gör det på riktigt. Det är nu det räknas liksom. Det är nu jag gör det, det är nu det fungerar...detta är för resten av mitt liv. Och tänker man så så är det ju skillnad. Då är ju varje kilo något som jag säger adjö till och som inte kommer komma tillbaka, denna gång. Denna gång är det på riktigt.

 

 

Jag har lite svårt att föreställa mig att jag faktiskt har gått ner något kilo. Av någon anledning så har jag mycket lättare att klanka ner på mig själv när det går dåligt och är väldigt duktig att berätta för mig själv vad jag har misslyckats med. När det går bra däremot, speciellt när det gäller mat/träning/vikt så har jag jättesvårt att ta åt mig äran och vill gärna "skylla på andra". Typ; det är tack vare min hund att jag går ut på promenad. Det är för att min sambo peppar mig som jag tränar, det är för att min mamma är så duktig att uppmuntra mig som jag inte hetsäter osv osv.

 

Min kära far, har alltid förespråkat det här med visualisering av sitt mål. Jag är inte så bra på det, men jag tror verkligen att det ligger något i det han säger. Att målet är mer verkligt om man kan "se" det. Så...jag har köpt mig själv lite egna hjälpmedel för min resa. På mitt nattduksbord står numera denna (ovan) glasskål. I den ligger 6 små kulor, sådana jag lekte med när jag var liten. Ett för varje kilo jag har gått ner i vikt.

 

 

Det kanske inte ser mycket ut, men det känns. Varje gång jag ser min glasskål så känner jag mig stolt. Det är sex kulor nu, men det ska bli flera! Det är kilon som aldrig ska tillbaka, och det är så obeskrivligt roligt att "se" dem..det är ju så abstrakt än så länge för mig, det här med att jag har minskat i storlek och så. Sex kilo gör inte så mycket synlig skillnad, tycker jag. Men jag känner det. I knäna och i hjärtat. Jag blir glad och stolt och de där små kulorna får mig motiverad till att fortsätta. Alltså ett bra tips, för dig där ute som läser min blogg men också känner att det inte "händer" något!

 

Vi alla behöver lite vackra blommor i vardagen.

Denna nyponros fastnade på bild under kvällspromenaden med herr Samson.

Naturligtvis kom ett nypon med också. För övrigt är det Samsons favoritmat ever!

Nypon är bättre  än matte och husse tillsammans! (vi har alla våra prioriteringar)

 

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

 

 

Tja, det finns många anledningar till att jag tränar. Förut var det för att det var kul och att jag gillade att se musklerna växa...men nu tränar jag för att gå ner i vikt eller hålla den i schack, så att säga. Jag mår bra av att träna, därför fortsätter jag...jag gillar den adrenalinkick jag får av att slå personliga rekord också...så det är en del i varför jag fortsätter. Sen om ärligheten ska fram, så tränar jag också för att jag "borde". Jag är rädd för att jag ska få framtida men av min nuvarande fetma. Livrädd. Så det är väl på olika sätt för hälsans skull, kan man säga....

 

Jaha, då har jag sedan gårdagen börjat med meditation igen. ÄNTLIGEN. Eftersom det var ett bra tag sedan jag gjorde detta regelbundet så har jag för avsikt att nu bara köra 5-6 minuter i taget.

Samtidigt har jag också börjat med mantran, vilket är helt nytt för mig..detta blir spännande.

Kände att bara vetskapen om att jag skulle upp i morse och meditera gjorde att jag hade lättare att ta mig upp, ser ljust på detta! Det ska bli riktigt spännande att se hur jag känner mig om några dagar!

 

 

Förra veckans träning har inte blivit som jag tänkt mig. Dels så har jag kännt mig väldigt seg i kroppen och dels har jag jobbat sent och helt enkelt inte prioriterat rätt för att träningen ska få en del av veckans vardag så att säga. Igår blev det lite jogging. 7 minuter i sträck, sedan la kroppen av. Vet inte vad som hände, men det sa bara stopp. Jag lyssnade på min kropp och körde nedvarvning och sedan avslutade jag. Jag ska känna efter hur kroppen mår idag, sedan ska jag göra ett nytt försök. Dock blev det på rekordfart! 8,1 km/h i 7 minuter. Bra jobbat!

 

 

 

 

 

 

Hej hej, bloggen!

 

Här kommer några nytagna foton på min älskade vovve. Det var länge sedan sist..men den som väntar på något gott...!

 

Ibland måste man ta en vilopaus. speciellt om man går på långpromenad....

När lillskiten är vaken, så ser han ut som nedan...dags att frisera håret kring nosen...men annars snygg som aldrig förr!

 

 

Försöker lära mig själv makrofotografering...det har alltid fascinerat mig, men aldrig tidigare haft utrustningen för att testa själv. Men nu har jag ju det, vilket innebär att kameran går varm på hundpromenaderna!

 

Tror ni det blir en kall vinter? Det sägs ju att det ska bli det om rönnbären är tidiga och många...

 

 

 

Igår var jag och sambon med hund ute på en promenad tillsammans. Med oss hade vi naturligtvis kameran och mitt nya objektiv. Massor av foton blev det. Jag är lite dålig på att lägga upp bilder här på bloggen, men ska försöka bättra mig. Tycker själv det är roligare att läsa bloggar med mycket bilder...denna snygga bil såg vi när jag ska skulle fotografera en gammal tingsbyggnad. Han körde så fort att fotot blev suddigt, men jag gillar det i alla fall! Nu ska vi ut på långpromenad med vovven. Det gäller att passa på å göra mysiga saker nu när sambon för en gångs skull är ledig!

 

 

Våra egna potatisar, så klart. Med lite sill och vår egen gräslök! Smaskens!

 

 

 

 

 

 

 

"I Medmänniskor väljer Stefan Einhorn att skildra den goda handlingens kraft i form av korta, fristående berättelser. De skönlitterära texterna, som var och en tar upp en särskild aspekt av medmänsklighet, varvas med författarens egna resonemang kring ämnet. Den läsare som uppskattade Stefan Einhorns förmåga att enkelt och glasklart redogöra för det komplicerade och svårgripbara kommer att känna väl igen sig. Här finns samma sorts kloka och tankeväckande iakttagelser som i Konsten att vara snäll.   I Medmänniskor skriver författaren om olika relationer mellan människor, till exempel far och son, lärare och elev, läkare och patient, eller två väninnor. Han visar hur ett möte, ofta av en slump, kan bli livsavgörande för människor och förändra allt. Att läsa Stefan Einhorns texter är att få syn på sitt eget förhållningssätt till andra människor ? anhöriga, vänner eller främlingar. Och kanske själv bli en bättre medmänniska ? "(adlibris)

 

Jag har aldrig tidigare läst något av Stefan Einhorn, men blev tipsad av min far. Och eftersom det är lite utav PappaZ-tema nu, så passade jag på att även litterärt bli inspirerad av min far. Boken var mycket tankvärd och belyser många saker som jag nu i dagsläget har många funderingar kring. Typ vad kan ett möte mellan två människor göra med en människa, kan det verkligen påverka så mycket ? Något jag kommer ta med mig från denna bok, är att det inte är fel att i sitt yrke ibland göra det där lilla extra och att det verkligen har betydelse. Jag tar också med mig ett nytt favorticitat;

 

Helt klockrent!

 

 

(120808)

Nuvarande storlekt i cm (tidigare)

Arm:  36,5 cm ( -2,5 cm)

Under brösten: 94 cm (+/- 0 cm)

Navel: 105 cm ( -2,5 cm)

Rumpa: 128 cm (+/- 0 cm)

Lår: 77 cm (-1 cm)

 

Kommentar:

Va skönt. Det rör sig liksom. Jätteroligt och på så kort tid som en månad bara. Det är ju helt fantastiskt. Jag är glad och stolt över mig själv. Så pass stolt att jag lovar att fira detta med att köpa ett simkort som belöning. Dock ska jag flytta först så det blir liksom en försenad present till mig själv, men välförtjänt måste jag säga. Va roligt att börja simma igen.

Har liksom haft abstinens nu när badhuset lagt ner här på orten...det är visserligen tillfälligt, men ändå jobbigt.

Imorgon ska jag jobba sent, ska hämta en afghansk flicka på flygplatsen...så vi får se om vi hörs i morgon. Nu ska jag gå å lägga mig tidigt! Natti natt!

 

Åter till ämnet!

Ja, det är ju så att det här med att vara en superkändis till bloggerska (-läs "ironiskt"-) har ju även sina nackdelar. Ibland yttrar det sig i den formen att folk (-läs "vissa föräldrar"-) närmar sig mig på stan (-läs "på telefon") för att framföra åsikter angående min blogg och vill komma med vänliga men bestämda önskemål (-läs "uppmuntrar ivrigt"-) om vad undertecknad ska skriva om.

 

Nu råkar det vara så att en av mina mest trogna bloggläsare (-läs "ZZ:s pappa"), har framfört en åsikt att det i mina tidigare inlägg inte skrivits så mycket om min far, utan mest om min älskade mor.  Varför nu detta inlägg publicerats, efter mycket moget övervägande.

 

 

Alltså: På bilden ovan ser ni min kära fader. Även känd som PappaZ, döpt efter pappa Ben i bröderna Cartwright (eller inte, men det hade vart lite cooolt, eller hur?). Egentligen borde ju en bild säga mer än tusen ord, jag menar ni har nu officiellt sett mer av min pappa än vad ni har sett av mig...MEN det är inte nog med detta, jag tänkte nämligen komplettera denna underbara närbild av min pappas näsa med några väl valda ord till detta högtidliga tillfälle.

 

Detta är alltså en bild på min far. Vem är han, undrar ni då? Min klippa. Min rådgivare i nöden. Pappan med stort "p". Han med alla svar. Han har alltid varit och kommer alltid att vara min idol. Han är den jag kan ringa när som helst och han har alltid något klokt att säga. Oftast har han rätt också, det irriterar mig något så fruktansvärt, samtidigt som det glädjer mig. Ber jag pappa om råd, vet jag att jag kommer få ett ärligt svar, även om jag kanske inte kommer gilla svaret. Det kan vara väldigt uppfriskande att få höra sanningen och inte bara det svar som man vill höra, det kan jag ju komma på själv liksom. Vill jag dock ha stöd eller någon som bara lyssnar och verkligen tröstar mig, då vänder jag mig till mamma...men nu åter till papsen:

 

Pappa får mig att vilja utvecklas till en bättre människa och inse att det liksom aldrig är klart. Det finns alltid mer saker att lära sig och fler intressanta människor i världen att möta. Till skillnad från min älskade mor, så delar jag och pappa en passion: nämligen att diskutera, att vrida och vända på samhällsproblem eller vardagsproblem kan för oss vara en dröm. Tilläggas bör att jag och mamma delar andra passioner..men just denna har aldrig varit något som mamma intresserat sig för på samma nördiga nivå som jag och pappa. (-läs "mamma är mer normal").

 

Så tänkte jag avrunda med lite kort information om själva objektet för detta inlägg. Pappa. Han är utbildad lärare. Undervisar på gymnasiet. Han har alltid på sig skjorta, som är rutig/randig. Vid vissa tillfällen kan han även ha på sig tshirts, men det är mycker mer ovanligt. Han har som ständigt nyårslöfte de senaste 10 åren att han ska bli mer positiv och klä sig i mera färgglada kläder. Hans favorit uttryck är "ligger det en pizzeria här?!?!!" (något som han säger när vi åker/cyklar/går förbi en pizzeria som funnits i stan ca 15-20 år nu...men ändå är han tvungen att påpeka detta varje gång). Favoritmat: tacos (skalet/nachos måste krossas över köttfärsen, samt att han måste påpeka detta när han gör det). Fritid: golf. Icke favoritsyssla i hemmet: bädda sängen.

 

Sååå....nu avvaktar jag bara telefonsamtalet från herrn på fotot. Undrar just hur många minutrar det går från det att jag publicerat inlägget?

 

Slutligen: Älskar dig, pappsen!

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

 

 

Okej, nu ska vi se vad jag har ätit...tar söndagen som exempel..så ser ni att även jag faller dit...märkligt kanske med tanke på de senaste veckornas fina viktnedgång...men låter det vara inom kaloriramen, så att säga...

 

Det är ju det här med popcorn och salta saker, det är min fälla. Åh, va jag älskar smaken av salt. Har man någon brist av något vitamin då eller? Eller är det bara så att vissa människor gillar mer sött och andra mer salt? Jag har alltid föredragit salta saker framför söta. Hellre chips än smågodis. Hellre popcorn än glass. Hellre saltlakrits än sötlakrits och så vidare...men popcorn...ååå...och om sanningen ska fram så valde jag att hellre äta popcorn än att äta en ordentlig kvällsmat. Mindre bra, jag vet...kanske skulle försöka igen med en popcornfri vecka? Jag vet det låter astöntigt, men popcorn är verkligen en av mina laster som jag inte lyckats bli av med...

NÅGON SOM HAR NÅGRA TIPS? (allt tar tacksamt emot, om det är inom rimlighetens gränser...)

 

 

Jag tänkte fira att jag har gått ner i vikt och att jag börjat ta hand om mig själv mer och mer genom att investera i lite själsligt rosa fluff. (I min värld är allting bra=fluffigt) Alltså föll mitt val på en trogen bloggläsare. Coach Malin-Charlotta. Denna underbara filur som givit mig modet att börja jogga....om man inte älskar henne sedan innan måste man göra det bara därför. Jag menar, det är inte lätt att motivera en tjockis att frivilligt börja springa. Jag det vill säga om det inte är för att det är rea på mjukglass eller chips, då. Ja, det skulle vara av den anledningen som jag skulle ha joggat, nej SPRUNGIT, tidigare. I alla fall, blev jag sjukt inspirerad av hennes inlägg och nu har jag börjat jogga som ni vet.

 

Jag har också äran att ha henne som coach. Min coach. Det är fluffigt! (respekt)

 

Nu åter till saken. Jag har ju tidigare kanske nämnt att jag har en fin pulsklocka här hemma. Men bandet till den har försvunnit i och med flyttstädandet och packandet för någon vecka sedan. Som om jag orkade ta tag idet och skaffa ett nytt? Nej. Tills min coach motiverade mig. Sagt och gjort 799 kr fattigare så va det alltså införskaffat. DOCK krävs det ju ett batteri också. Vilket inte var lätt att hitta i denna lilla norrländska håla, det vill jag lova...till slut hittade jag ett batteri för hela 80 kr. FÖR den lilla skiten. Nej, någon måtta får det faktiskt vara. Speciellt då jag råkar veta att de säljs på Claes Ohlson för 20 kr stycket. Kalla mig snål, men då fick det vara nog. Och det sa jag till kassörskan också. Tack, men nej tack. Jag går till Coop istället. På Coop hittade jag samma batteri, men i en förpackning om två. Kostade 30 kr. Ha! Där fick hon, tanten på klockaffären! Pyttsan å betala 80 kr för ett batteri! Fnys!

 

 

I alla fall. När jag väl kom hem efter denna minst sagt tuffa jakt på batteri, var jag ju tvungen att testa det, så klart. Så på med band och klocka och sedan vart det ca 17 min kondition (intervall på löpbandet) samt 17 minuter styrketräning med kettlebellen.

 

 

Men det bästa och mest fantastiska med denna dag är inte detta med batteriet, tro det eller ej.

Det är att jag idag sprang varje intervall på 8,5 km/h.

FATTA! Helt sjukt fort. Och ändå kom jag "bara" upp i 186 som maxpuls.

Det är ju skitbra. Så stolt över mig själv. Nu ska jag försöka köra resten av veckans intervaller på lika högt.

Inga känningar i knät heller. HELT fantastiskt!

Ja, ibland kan jag känna lite prestationsångest, när det kommer till bloggen. Jag läser flera andra vikt- och träningsbloggar och jag blir både inspirerad och glad av att läsa om när det går bra (och mindre bra) för er...vissa skriver så bra att jag kan känna stor inspiration bara av att läsa om det som skrivs. Det behöver inte vara superpepp eller att viktminskningen går superfort...men just det att vissa människor tycks vara födda med sådan talang för att uttrycka sig i ord. Det är imponerande. Människor jag aldrig har träffat i verkligheten, kan ge stöd utan att ens veta om det. Deras ord ger mig styrka och tilltro till att jag kommer klara det här också...det är inte omöjligt.

 

Jag kan känna viss prestationsångest över det här med bloggen. Att jag "måste" skriva intressanta inlägg och att det måste gå bra för mig.Samtidigt försöker jag tänka att jag skriver för min egen skull...men det är svårt...Det här med prestationsångest generellt, när det gäller att minska i vikt och mått, kan vara fruktansvärt påfrestande. Jag har ännu inte hittat någon mirakelkur om hur jag ska komma över den...så jag får fortsätta fundera. Tills dess kanske ni har några tips?

 

 

Föresten är bilden ovan tagit från gårdagens morgonpromenad längs älven...se så många turister som kommit till stan i deras husvagnar! Vad kan folk tycka är mysigt här? Förutom naturen då...men ändå, mitt ute i ingenstans, liksom?

 

Jag har ju tidigare berättat om att jag och min sambo har en liten kolonilott. Vi som inte har gröna fingrar alls. Hehe. Men i alla fall tänkte vi att det kunde vara lite romantisksysselsättning under sommaren. Tja...så mycket romantik vet jag inte om det har varit. Men det har växt saker i alla fall. Ovan kan ni se våra egna potatisar och rädisor. Vi har också satt morötter, rödbetor, ärtor och ruccola. Tja...och dill också. Men det går verkligen inte bra. För dillen, alltså. Just det, vi har satt lök också! Det ser jag verkligen fram emot. Hoppas det hinner bli något innan vi flyttar bara. Det är fullt med ogräs i landet och jag vet inte om jag ska ta tag i det eller ej. Kanske skulle jag försöka engagera min älskade sambo också. Vi får se om det blir något av den varan i kväll.

 

Tycker det är riktigt roligt att det kommer något alls.

Liksom barnsligt glad att äta sin egna potatis, tänk att det fungerar. Det är ju fantastiskt.

Kan inte fatta att vi inte testat detta tidigare? Det är ju värsta kicken!

 

På återseende!

 

Idag är en sådan där typsik mensdag. Hehe. Det lät ju inte mysigt direkt. Men jag har huvudvärk. Ont i magen. Mår illa..och vill inte röra mig alls, för då gör det mer ont. Jag vill äta glass, men orkar inte gå å handla. Usch..vill att dagen bara ska vara över.

...ja, just det. Jag har hittat alla mina vackra fotografier som jag tog när vi var i Amsterdam och Keukenhoff. Det var ju orkidéutställning där, som jag tidigare har berättat om...så med risk för att verka galen och besatt av orkidéer (det senare stämmer ju lite) så kommer ni ju få en uppsjö av orkidéfotografier som jag har tagit.

Håll till godo!

 

Idag känner jag mig lite feministisk..eller mer än vanligt. Så jag tänkte att dagens inspirationskälla blir en stark kvinna! Jag gillar politik. Och jag gillar när maken/makan till den som är aktiv politiker också engagerar sig. Det är liksom lite mera "äkta". Sen kanske det också, naturligtvis, är ett PR-trick. Skulle inte förvåna mig, speciellt inte i USA. Men jag gillar ialla fall Michelle. Hon är jurist också. Bara det smäller högt i mina öron. Speciellt i ett land som USA. Visst har jag fördomar? ;) Jag vet. Men i alla fall. Idag vill jag ha lite extra pepp. Så idag inspireras jag av denna kvinna som inte bara står tyst vid sin makes sida utan faktiskt också utnyttjar det faktum att maken hennes är en av världens mest inflytelse

 

 

Startvikt: 106,4 kg (110630)

102,2 kg (120706)

101,7 kg (120713)

 102,1 kg (120720)

101,3 kg (120727)

NU: 100, 1 kg (120803)

 

Kommentar:

Okej, det här är lite pinsamt. Men jag fick en chock igår när jag klev upp på vågen. Jag vågade inte tro det. Är det sant? Jag valde att inte tro det och så vägde jag mig idag igen. Samma siffra, och dessutom bildbevis. Suck. Jag vet inte vad jag ska skriva. MINUS 1,2 kg på en vecka! Och då åt jag ändå tårta igår (räknade in det i mitt kaloriintag, och pizza i måndags). Jag gjorde en chansning på vad pizzan kunde vara "värd" i kalorier och räknade sedan på matdagboken.se Men...jag fattar ingenting. Är det sant? Är jag nere och sniffar på 100 kilo? Vad är det som händer? Vad är skillnaden? Kan det vara kortisolen? Och att jag börjar känna mig mer och mer lugn inför flytten, det i kombination med att jag nu räknar ALLT som stoppas in i min mun? Hm...träningen har varit katastrofal denna vecka. Det har blivit många promenader, men inte alls lika mycket träning som jag planerat.

 

Jag tar dock nya tag nu. Med ny motivation och ny styrka. Just det. Vatten också. Jag dricker mer vatten..jag har alltid druckit minst en liter innan lunch denna vecka. Kanske gör det också att man känner sig mättare under längre tid? Har mått mycket bättre i trötthetsväg denna vecka än förra veckan...visst det är inte på topp, jag har mensvärk och jag känner mig ständigt sugen på något med socker i...men det fungerar. Det går ju framåt. Det går neråt! Helt otroligt! Jag kommer vara på tvåsiffrigt när jag flyttar söderöver! Underbart! Vilken känsla! Detta ska firas med lite egentid med min kamera och sedan ska jag pyssla om mina orkidéer! Kanske ska jag virka lite också? Åh, jag är så glad att det fortsätter att röra på sig neråt!

 

Vi hörs snart!

 

Man kan ha många åsikter om Afghanistan och afghaner. Innan jag började jobba med ensamkommande flyktingbarn för snart två år sedan, så hade jag nog mest den åsikten att dom bråkar och verkar aldrig ge sig...tyckte nog i allmänhet att de var jobbiga, vart jag fått den åsikten ifrån vet jag inte...men bråkiga hade jag fått för mig att de var, afghanerna... Idag vill jag dela med mig av en händelse som berörde mig djupt och som jag kommer ta med mig i framtiden.

 

Nu har jag ju lite mer nyanserad bild av både afghaner och Afghanistan. Jag har haft förmånen att jobba med väldigt många unga herrar (17-21 år) och pojkar (12-16 år). Som visar på många likheter och har lärt mig otroligt mycket om deras kultur, men också -naturligtvis- olikheter. Jag vet jag har skrivit tidigare om det här med afghaner och deras "sätt att vara". Jag gillar etnologi och socialantropologi..och hur kultur påverkar vårat sätt. I alla fall. De afghaner jag har mött har i stort sätt allihop haft svårt att be om hjälp. Speciellt av en kvinna, inte på grund av någon konstig kvinnosyn (jovisst, en del av dem har det också, men långt ifrån alla) utan mer på grund av att det inte vill vara till besvär. Det får jag ofta höra. De lider ofta i tysthet..och det tar tid innan de kanske vågar och vill berätta om saker de varit med om.

 

Idag fick jag en ilsken blick av en av mina yngre afghaner, nyss fyllda 16 år. Han är väldigt ung på många sätt men också lite lillgammal. Jag frågade vad som stod på. Han svarade "dom sa du sluta, lämna mig?". Ja, det stämmer sa jag, jag ska sluta jobba här och flytta till södra Sverige (allt söder om Gävle är södra Sverige, här uppe). Då han verkade mycket upprörd beställde jag en tolk för att prata ut om detta (killen har bara varit i Sverige i 6 månader). Vi pratade länge..han berättade att det känndes som om så fort han började gilla någon människa så dog denne eller övergav honom. Han berättade att jag symboliserade hans svenska familj, jag har varit den som funnits med som "hans" person från dess att han landade i norrland med flyget tills idag. Vi har pratat om skola, fritid, mardrömmar, våld, död, familj och framtid. Han grät mer och mer under samtalet och det gjorde ont i mig, samtidigt som jag blev glad att jag gjort så starkt intryck på en annan individ. Jag sa också det till honom, att hans tårar berör mig djupt. Och om han vill så vill jag fortsätta att vara en del av hans liv. Jag tror nämligen inte att relationer kan avslutas, utan ändra form och färg...vissa bleknar bort och man glömmer dem. Men även om en person dör, kvarstår relationen, det är i alla fall min filosofi.

 

Jag känner det är en fin balansgång här. Vad ska jag göra? Hur kan jag mildra hans sorg, ska jag göra det? Ska jag klippa banden helt och låta någon annan lappa ihop denna redan så trasiga unga kille. Han är så liten. Så liten och skadad djupt i själen...Han blev i alla fall lugnad när jag berättade att vi kunde vara vänner på facebook. Han slutade gråta. Han frågade om han gjort något som orsakade att jag skulle flytta, jag förklarade att det var ett personligt beslut och att det bland annat berodde på att jag ville komma nära min familj. Han gav då som förslag att min familj (min mamma och pappa) fick bo på hans rum. Åh. Han fick en stor och varm kram efter mötet. Han sa att det nu kändes lite bättre. Kan man göra annat än att smälta lite i själen?

 

Nu är det bestämt. Vi har hittat en lägenhet. Det har varit bostadsförening tidigare. 20 minuter att gå till jobbet. Nära Willys och Netto. Lugnt område. Hiss. 1:a våningen. Garage ingår i hyran. 6 260kr/månad. Stort förråd finns. Omtapetsering i hallen. 104 m². 3 rum och kök. Perfekt. Kanske kan vi göra ett av rummen till mini-hemma-gym också? Jag har ju både crosstrainer och löpband? Åh, det ska bli så skönt att slippa mina nuvarande grannar och så spännande att komma till en ny stad med nya saker, affärer, vänner, kollegor...jobb..nära mamma å pappa! Känner en viss oro att vi går tillbaka till bara en lön...men hoppas det löser sig snart! Det kommer gå bra!

 

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

 

 

Hälsa för mig är balans. Balans mellan mitt inre och yttre. Att äta bra, att motionera, att känna lugn och harmoni. Att vara glad. Att gilla livet och det liv jag lever. Att uppskatta vardagen och känna lycka i småsaker, det är hälsa för mig. Att ha tid att göra saker man tycker om. Att må bra, vara frisk, men också att känna sig välmående, alltså en känsla av välbefinnande också...inte bara sättet man lever utan också känslan av att leva. Att må gott.

 

 

 

Liza Marklunds fortsättning på Gömda. Ja, vad ska man säga? Som anställd på socialtjänsten anser jag att det här är fiktion. Eftersom jag arbetar med asylsökande i Sverige och jag vet något sisådär om saker och ting har jag mycket svårt att se att denna skulle vara "helt sann". Jag vet inte. Det stör mig lite att det utmålas som en sanning, då jag ärligt talat inte tror på den. Gömda fyllde en viktig funktion i svenska samhälls debatten, "Asyl" känns som ett försök att tjäna mera pengar på samma historia. Jag förstår ärligt talat inte denna bok. Det är inte ens god underhållning. Det är en massa text. Kan verkligen förstå varför folk blev upprörda och förbannade av att läsa det här! Tja, jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken...inget jag kan rekommendera

Smutsigt vatten dödar fler barn än vad krig gör.

 

Har ni tänkt på hur man ändrar sig? Alltså, sådan stor skillnad det kan vara på en själv, bara man ser tillbaka på 6 månader eller 1 år. Nu har jag just avslutat 30 minuters intervallträning. Knät reagerade positivt. Inga känningar förutom i sista intervallen, hade tänkt att göra två till, men beslutade för att inte riskera något. 30 minuter är ändå skitbra och jag är så stolt att jag gör mer "synliga" och kännbara framsteg.

 

Så...åter till det här med utveckling. Idag har varit en märklig dag, vädermässigt. Ena stunden så har det varit varm, andra stunden regn och kvavt, tredje gången kallt och kvavt. Nu när jag tränade var det riktigt varmt och kvavt. Det kändes som svårt att andas när jag var ute med hunden...och jag började fundera på ursäkter och hur jag tidigare tänkt kring träning. Mer specifikt sedan ungefär ett år tillbaka. Då jag kunde använda värmen som ursäkt. Idag, när jag var ute med hunden, tänkte jag "blää va kvavt det är, jag kommer bli såååå svettig när jag tränar". Är det inte fantastiskt så säg? Bara så där. Jag hade redan i morse bestämt mig för att träna. Det som var jobbigt var vädret och inte det faktum att jag skulle träna, det var ju redan bestämt. Det bara kom. Sådär. Hejhopp. Bara ändrat tankesätt, utan att jag "märkt" det! Bra, va? 

 

 

Jag tror att jag ska unna mig en sådan här vacker orkidé när jag uppnått mitt mål att komma in på 80-något-kilo. Jag vet det är en bra bit kvar...men en flicka måste väl få drömma! Dessutom tror jag att man jobbar bättre mot sitt mål om man har en tydlig belöning. Jag har aldrig haft det innan, eller jag har haft det, men sedan har jag "glömt" att belöna mig själv.

Nu försöker jag belöna mig själv mer i vardagen. Just nu känner jag mig rätt nere, tror jag håller på å bli sjuk...

Men ska försöka att "rycka upp mig" och sedan ska jag få en fin belöning när jag hållit kaloriplanen och träningsplanen. Ansiktsmask och bubbelbad är en favorit.

Vad belönar du dig med?