ZtorZillen

2014-10-08
22:39:56

Tjockisen vs Atleten
Jag tror att jag i grund och botten är en mycket lat person.
Jag tror att har man väl varit en tjockis kommer man alltid, eller i alla fall ofta, få slåss mot sin inre tjockis.
Min inre tjockis vill ge upp, så fort jag inte får resultat på vågen.
Min inre tjockis ser helst att jag går ner 5 kilo i vikt per dag. Gärna samtidigt som jag äter vad jag vill och utan att träna...eller i alla fall inte träna för mycket..
Allt annat är ju inte värt det, varför svettas i onödan liksom?
 
 
 
Sedan har i alla fall jag även en inre atlet.
Den där snygga hurtiga peppiga bruden, som sitter på andra axeln och säger:
"även tjockisar kan, du är stark, du klarar detta, inga ursäkter".
 
Den ena vill ha rostat bröd med marmelad och oboy till frukost..(åh, gud va länge sedan det var jag drack oboy!!!)
Den andra vinner oftast fajten om frukosten och det blir istället chiagröt och ett ägg, eller lite kött till.
 
Idag, på vägen hem från jobbet så bråkade tjockisen och atleten...och i mitten var jag.
Lilla ZtorZillen. Vad ska jag göra? Vad är det jag vill med detta?
Atleten vann. Jag gick på promenad med vovven vilade en timme och sedan upp och hoppa på crosstrainern.
En timma senare stod jag i duschen och var mäkta stolt över mig själv!
Ett noll till atleten inom mig!
 

2014-09-08
21:22:00

Yoga-utmaning
 
Yogar.
Det är ungefär det jag klarar av med mitt ap-knä.
MEN jag gör det..och det fungerar!
På återseende i morgon!

2014-09-05
12:23:00

Utmaning!
 
Så nu är jag en av de lyckliga att vara med på Erin Motz yoga challenge.
Gillar verkligen hennes yogapass som man kan hitta på youtube.
Gillar också hennes sida på facebook. Så mycket inspiration.
Hon är så härligt avslappnad. Hon kallar sig själv för Bad yogi.
Hon är liksom "vanlig", hon dricker alkohol ibland, äter kött och äter inte enligt ayurvedisk konst, så att säga.
Kan varmt rekommendera hennes pass som är anpassade för nybörjare men även om man är mer van utövare av yoga kan man följa hennes videosar då hon har anpassat dem så att man kan göra övningarna på olika sätt beroende på dagsform eller bara "form"...
 

2014-08-27
23:01:28

Vilodag
 
Idag var det premiär för virkgruppen som jag och två kollegor och två ytterligare brudar har tillsammans varje onsdag!
Äntligen träffades vi igen och skvallrade, drack te och virkade! Så mysigt. Perfekt avslut på dagen.
Kom hem vid 21-tiden, och kände inte då för att träna. Så det blir veckans vilodag idag.
 
God natt!
 

2014-08-26
21:20:53

Lugn i hjärta, ro i sinnet
 
Idag har det varit en milstolpe i min "karriär" på socialtjänsten.
Jag har för första gången varit på muntlig förhandling på Förvaltningsrätten.
Det var oerhört läskigt -eftersom jag inte visste alls hur det gick till- och spännande.
 
Som "tur" var så gick rätten på min linje.
I förra veckan hade vi en påtänd psykiskt sjuk man som försökte ta sig in på socialtjänsten och döda oss. Det var i alla fall så han hotade oss...Det är med andra ord mycket adrenalin som har pumpat i min kropp den senaste tiden. De som inte jobbar inom soc har kanske (ibland) svårt att förstå vilket skitjobb vi har ibland...
 
Kände spontant på väg hem från rätten att jag MÅSTE träna, kanske springa när jag kom hem. Inte så klokt med tanke på mitt knä som fortfarande är mycket ömt. Det blev istället meditation med lite havsbris i bakgrunden...och efter det ett yoga-pass från min yoga-app! Det var andra gången jag testade denna app och det var faktiskt helt okej, även om det gick snabbt. Mantrat "lugn i hjärta, ro i sinnet" var det som fick sammanfatta dagen...oftast använder jag inte mantran när jag mediterar, men idag kändes det helt rätt.
 
Jag måste bli bättre på att meditera, så skönt att bli tom i skallen och inte tänka på sitt jobb hela tiden!
Förstår faktiskt inte hur andra soc-tanter klarar vardagen, är det bara jag som tänker mycket på mitt jobb?
Hur gör dem?!
 

2014-08-26
07:49:00

Fokus
 
Idag ska jag till Förvaltningsrätten för första gången.
En LVU-förhandling.
Behöver meditera lite extra för att lugna ner min nervositet och för att behålla fokus.
FOKUS, är dagens ledord!
 

2014-08-05
02:57:00

Kurator
Jag har nu äntligen varit hos en kurator.
För att ta tag i detta med min upplevda stress.
När jag väl var där, så sprack allt. På en gång.
Jag störtgrinade.
Och insåg att jag bär på mycket skuld och skamkänslor.
Vi pratade om vikt- och bebishets.
 
Fick ett mantra jag skulle upprepa:
-Det blir inte alltid som man tänkt sig, det kan bli annorlunda, men det betyder inte att det blir sämre.
 
Vi pratade om att "ingen är perfekt" och vad som är mina val i mitt liv och vad jag kan påverka respektive inte påverka.
Det kändes bra, och jag blev positivt överraskad.
Nu kanske jag kan komma framåt lite...och inte bara snöa in mig på destruktiva tankar!

2014-07-22
22:43:00

En gång om året!
 
Det har hänt exakt en gång tidigare...130518 var datumet då adrenalinet pumpade som värst...då lyckan var störst...kärleken till mig själv sprudlade och stoltheten orsakade nästan att jag sprack!
 
Jag minns att jag blev förvånad över mig själv. Att jag ringde till min bror och skröt. Att jag slängde på luren i örat på honom, för att jag var tvungen att ringa mamma, pappa och älsklingen...berätta för alla...alla som stöttat mig i min tokiga idé att jag skulle börja jogga och löpträna. Berätta att "idag, idag sprang jag 60 minuter i sträck utan att ta en paus"
 
Wow! Igår hände det igen...det tog en heldag att peppa mig själv att ställa mig på löpbandet i värmen...här har vi nu haft runt 28-32 grader i ca fyra veckors tid. Det är synd att klaga, men det tär på krafterna och gör att jag har svårt att motivera mig själv till just konditionsträning i denna värme...MEN igår drack jag vatten som en galning under hela dagen...och vid 20:30 så började jag. Hela tiden hade jag yodas ord i huvudet "Do or do not, there is no try"...
 
Känner mig riktigt glad att ryggen höll...jag hade inställningen att satsa på en timme, men så fort ryggen började kännas tänkte jag sluta. Men döm om min förvåning...en timme senare och ingen värk...inte heller under nedvarvning och streching...! *lycka*
 
Idag tar jag en paus från träning och imorgon ska jag nog köra crosstrainer och yoga!
 
På återseende i värmen!
 
 

2014-07-08
11:46:00

Mediterar ni ?
Hej hej! För typ hundra år sedan skrev jag om att jag återupptagit meditation som en daglig rutin i mitt liv...sedan har jag skrivit om det lite i omgångar här på bloggen...och fått bra respons och flera har skrivit att de ska testa detta med meditation. Hur har det gått för er?
 
För mig går det i perioder riktigt bra...andra perioder som nu...mindre bra!
Jag vet att jag mår bra av att meditera regelbundet, varje dag minst 20 min. Jag blir lugnare, gladare, mer säker på mig själv och mina livsval...men...så fort den där känslan mer rotar sig, så är det så att jag tänker "inte behöver jag meditera idag, det är väl slöseri med tid"...ack så fel!
 
Jag struntar i att meditera en eller två dagar i rad och sedan är det riktigt svårt att motivera mig själv att komma tillbaka...Egentligen tror jag inte att det finns något enkelt svar på hur jag ska få till det. Det är väl som med styrketräningen? Det är bara att ta tag i det och göra det!
 
För numera finns det ju massvis med forskning som också stödjer tanken om att det finns massor med positiva hälsoeffekter av att meditera!
 
Klicka på bilden för att komma till ett inlägg om just meditation!
 
 

2014-07-05
11:13:11

Jobbigaste dagen: Lördag
 
Det är något med lördagar som gör veckan så svår...motivationsmässigt.
Jag är uppväxt med en pappa som älskar excel-filer. Han gör banne mig statistik av allt!
Det ska sättas upp mål. Föras dagbok över framsteg och sedan utvärderas. Riktigt målmedveten är han.
Jag har en ambition att vara likadan, inte alltid, men i alla fall när det gäller min motion och träning.
Sååå...i början på året skapade jag mig en fil som heter kort och gott "träning". Där har jag sedan årets första dag fört in alla de tillfällen då jag har tränat...
 
Det är faktiskt bra att gå in och kolla på ibland. Jag förstår också nu varför mitt år viktmässigt sätt ut som det gjort.
Motionen är nog sämre detta år än det varit på...tja...i alla fall sedan jag träffade min sambo..så sämst på ca 7 år då..
Promenader med hunden registrerar jag inte, utan skriver upp "ombytt träning".
Simning gjorde jag riktigt mycket i början på året...men inte nu längre. Vissa veckor kommer jag endast upp i en timmes träning totalt. I snitt har jag tränat 1,8 tillfällen/vecka. Och det är liksom halvtid nu, kan man säga...juli-månad har börjat.
 
Ser också ett mönster i NÄR jag tränar. Gärna på eftermiddagar/kvällar/efter jobbet. Onsdagar och söndagar tycks vara mina favoritdagar. Lördagar NOT SO MUCH!
 
Jag klagar på min motivation rätt mycket. Och har så gjort i princip hela detta år. Samtidigt ser jag att fler och fler av de viktbloggerskor jag följer har "lagt ner" eller gett upp. De har börjat skriva om annat och har struntat i vikten...bra på ett sätt: tror verkligen inte att det är nyttigt för den mentala hälsan att ständigt nojja sig över vikten. Sorgligt på ett annat sätt, att försöka och försöka och sedan ge upp...
 
Det finns ju ett driv i mig. Det är ju därför jag fortsätter. Det ger mig hopp om framtiden och en bekräftelse för mig själv "ja det är svårt att gå ner i vikt", nu när jag vet att jag har PCOS. Men jag ger ju inte upp. Även om jag numera mer kan säga att jag står still och försöker förlika mig med tanken på att jag kommer aldrig bli smal, men jag kan f*n leva hälsosamt i alla fall!
 
Tankarna bråkar numera dagligen med mig.
Tankarna varvar mellan lust att hetsäta och släppa all kontroll, till att börja med soppor och shakes igen, till att fortsätta med det jag gör och "lita på processen". Jag ältar med mina nära och kära så mycket att de inte ens vet vad jag äter numera. Jag kör paleo fortfarande. Men ältar alternativ som om jag vore besatt av en matdemon!
Jag mår psykiskt dåligt över att min sambo är 10 år äldre än mig och att han mår dåligt över att han inte har blivit pappa än. Han är stressad och jag försöker lugna oss båda. Samtidigt som jag i mitt innersta tror att allt löser sig om jag går ner 10-20 kilo till. Samtidigt som jag försöker lära mig att älska och acceptera mig själv som jag är. Ja, ni ser själva vilket kaos!
 
Lördagsinspirationen brukar jag hitta i Biggest loser.
Så idag kommer jag att njuta av det fina vädret och titta på Biggest ute i solen, samtidigt som sambo jobbar och Samson sover på mina fötter...
 
Ha en bra helg, vänner!
 

2014-06-26
20:41:46

Åter på plats
Ojoj...skrev senast för tio dagar sedan...långt uppehåll för att vara mig.
Vet inte exakt vad det beror på, men någonstans har jag kännt att jag behöver komma i ordning med mina egna tankar...
Då syftar jag på tankar "som vanligt" om vikt, mat, motion, hälsa, bebis och jobb...
Vad har hänt sedan sist?
 
Om vi börjar med det "enkla"...jobb.
Jag har sjukskrivit mig själv denna vecka måndag-fredag. Detta efter att jag var på läkarbesök i början på veckan gällande att jag har haft sömnproblem ganska länge nu. Egentligen vet jag vad det handlar om. Det är stress. Stress över att inte bli med barn, stress över att inte gå ner i vikt, stress med en sjuk närstående, stress med jobb och så vidare. På senare tid har detta visat sig genom att jag fått lite lättare problem med minnet, sedan är jag obotligt trött hela tiden och så vaknar jag mellan 3-10 ggr/natt. Vad gäller jobbet har jag återigen tankar på att jag borde byta jobb..inte för att jag inte trivs...utan mer för att jag älskar mitt jobb, jag tror att jag är duktig på det, men kan man verkligen prestera bra med så dåliga medel som vi faktiskt har på socialtjänsten? Jag känner inte att jag kan göra så mycket som jag själv önskar....
 
"Hälsa"
Så jag fick rekommendationen att träna! Motionera, ät bra, ta det lugnt och vila upp dig. Så sa läkaren. Fick också sömntabletter utskrivet. Sömntabletter är för mig ett stort tabu, eller vad man ska kalla det. Jag har ett stort motstånd att erkänna mina egna svagheter, eller min egna sårbarhet...jag önskar och -ibland- tror att jag är  STÅLKVINNAN och att jag minsann inte är som "alla andra". Jag ska klara allt själv.
 
"Bebis"
Jag blev otroligt sårad och omskakad när läkaren "chockade" mig med att förklara vad extrem stress kan göra i förhållande till att försöka bli gravid. Så den "enkla" lösningen är nu att jag ska försöka minska mina stresshormoner, vilka tydligen återigen är skyhöga. Tror iofs att jag har en hög stressnivå sedan födseln, om man ska tro mina föräldrar som menar att jag alltid varit lättpåverkad vad gäller stress.
 
"Vikt"
Jag har malt detta nu så ofta att jag seriöst börjar fundera vad jag är utan mitt viktproblem. Alltså om det är så att jag identifierar mig så mycket med min vikt att det är ohälsosamt? Tankarna ränner fram och tillbaka...jag kommer alltid fram till samma lösning; strunta i vikten och fokusera på välmående! Hur svårt kan det vara?
SKITSVÅRT, säger jag dig!
 
"Mat"
Naturligt -för mig- så har jag återigen funderingar kring om jag ska "ge upp" mitt paleo-liv för att istället -återigen- haka på Itrim. a la svältdiet igen. Kommer återigen fram till att det inte är så jag vill behandla min kropp. Inte mer E-ämnen, socker osv osv. Nu är det naturlig mat som gäller. Det kommer ta mer tid...men kroppen mår bättre i sin helhet.
 
"Motion"
Detta känns som om jag har tappat totalt. Jag har knappt ork att ta mig ur sängen längre...och återigen går jag in i en skådespelarroll och låtsas vara pepp när folk frågar hur jag mår och hur jag har det. Varför ska det vara så svårt att erkänna att jag inte mår bra? Att jag inte har motionerat på 10 dagar?
Jag vet, det är inte hela världen.
Och nu ska jag göra som min kära far gav mig rådet idag; "bara gör, tänk inte så mycket, gör det bara och tvinga dig själv..det är skönt efteråt". Han tyckte att yoga var en bra början. Och som vanligt, har han förmodligen rätt...
Hatar att andra vet bättre om mitt liv än jag själv...

2014-04-08
22:34:36

Yoga
 
Jag har hoppat på en utmaning, gällande yoga.
Små korta yoga-pass, ett per dag i en månad.
Jag har nu gjort tre dagar i rad. Två dagar av dessa tre har jag gjort två pass/dag.
Det känns lite småklumpigt, måste jag erkänna.
Fettvalkarna är i vägen, sladdret sladdrar lite obekvämt och man både känner och ser saker på sig själv som man tidigare inte "visste om".
Kanske är det just det som är en del av yogan?
Eller det är så jag tänker mig att det är en del. Att se sig själv.
Lära känna sig själv.
Acceptera och slutligen älska.
Älska sig själv. Så fint, så fridfullt.
 
Antar att det tar mer än en månad att uppnå just det syftet.
Mitt mål är att få ett inre lugn. Att bli mer positiv och kanske...kanske?
Kanske även uppnå någon form av att återigen kunna se mig själv i spegeln, in i mina ögon och le.
Genuint le mot mig själv och bara kunna tänka något positivt.
Inte som nu, när jag upptäcker och kommer på mig själv att spinna iväg i negativa banor och tankar om mig själv.
Tankar som jag inte förtjänar. Negativa saker om mig själv, som jag innerst inne vet om inte längre stämmer.
Det är mitt gamla jag.
 
Min förhoppning är att yogan i kombination med bergsmeditation och daglig meditation ska ge mig självförtroendet åter. Självkänslan åter och kärleken till mig själv och min kropp åter.
Det kommer att ta tid.
Men jag är envis.
Jag kommer övervinna min inre latmask och självdestruktiva monster!

2014-02-20
21:46:41

Personlig utveckling
 
Någonstans i början på året insåg jag att jag inte kommer att fullfölja min utbildning på distans gällande mental träning med fokus på stresshantering. Varför? Det blev för stressigt, tragikomiskt eller hur?
Nej, men det fungerade inte. Enligt kursplanen var det studier i flexibeltakt på heldistans. Men när inlämningsuppgifterna blev allt större och mer tidspressat kände jag att det blev för mycket.
All prestationsångest tog naturligtvis fart.
Jag ställde mig frågan gång på gång; för VEM gör jag detta?
När jag insåg att svaret var barnsligt lätt; JAG! Så insåg jag lika snabbt att det var dags att hoppa av.
Det ger mig inte tillräckligt med positiv energi i relation till vad mycket negativ energi det skapar. Så jag slutar.
För ett halvår sedan hade jag sett detta som ett personligt misslyckande. Nu väljer jag att se det som att jag alltmer börjar lyssna på mig själv och respektera mina egna känslor! Jag är värd att lyssnas på!
 
 
I samband med detta kom en Itrim-kompis och berättade om bergsmeditation.
Hon håller på med det som ett steg i personlig utveckling.
Hon leder också grupper i detta. Så för två veckor sedan började jag för första gången i mitt liv i en meditationsgrupp! Jisses va läskigt. Åh, vilken prestationsångest! Vilken press jag hade på mig själv. Samtidigt som jag bestämt mig för att i alla fall en gång per halvår riktigt utmana mina rädslor för att utvecklas mer!
 
Att göra något sådant här, och speciellt i grupp var för mig (och är fortfarande) skitläskigt.
Tycker det är såååå jobbigt att jag nästan gråter bara av tanken att göra det, att prata inför en grupp (vi är bara sex pers, men ändå!) och dessutom prata KÄNSLOR med främmande människor...ojoj, oj...vart ska detta leda?!
 
Men...det var lättare idag, än förra gången. Jag är modig och så stolt när jag går därifrån. Vi mediterar i grupp och sedan får man berätta om sin meditation och får sedan feedback, som man ska ta in utan att kommentera verbalt. ÅH! Häftigt. Å läskigt vad de andra reflekterar om en själv. Det stämmer så väl i mångt och mycket, även om man kanske inte vill erkänna det direkt.
 
Kan rekommendera att utmana sina rädslor på detta viset! Det är faktiskt mycket utvecklande, samtidigt som det är pissläskigt!
 
 
 
 

2013-12-22
13:24:52

Stress
 
För er som inte känner till detta..så har jag ju gjort en liten spännande sak i höst.
Jag har nämligen anmält mig till en kurs på Linnéuniversitetet. Kursen handlar om mental träning.
Något jag finner mycket intressant.
Denna veckas uppgift handlar om "stress".
Ironiskt nog blev jag så stressad av denna uppgift att jag funderade på att hoppa av hela kursen.
Sambon påpekade att jag ju är halvvägs klar..och att jag dessutom (för en gångsskull) går kursen för min egen skull. För att lära mig, inte för att samla på poäng eller få något fint i CV:t. Utan bara för att jag vill.
Jag skrev därför till min lärare och sa som det var.
 
Han sa; "ingen panik, lämna in efter jul".
Så det är det jag sysslade med igår och idag. Läsa på om stress.
Det är faktiskt mycket intressant att läsa om idrottspsykologi. Mycket som jag tror att jag kan ha nytta av i mitt eget vardagsliv, men också i mitt yrkesliv. Delar som handlar om motivation, lärande och nu stress.
 
Vill gärna få in uppgiften innan julafton. Mest för att jag tycker att julen som sådan är en fascinerande tid då många människor blir stressade. Jag märker detta på mitt jobb. Flera skyller detta på sina barn. Att det är barnen som skapar stressen. Och naturligtvis kommer kommentaren "du kommer förstå detta när du får egna barn".
 
Sådan j*vla bullshit.
I min familj har vi alltmer, de senaste åren..valt att fokusera på gemenskapen. Inte lika många krav på att ha pyntat, perfekt...tusen sorter mat som ändå ingen gillar, Jag är tacksam för att min mamma och pappa aldrig har skyllt på oss barn. Att något är för våran skull...även om jag tror att mamma har kännt en viss press genom åren...men nu är hon mer avslappnad och det är okej att maten inte är lagad och färdig när vi samlas på julen..vi gör det tillsammans, som en del av en ny tradition...eller så har vi knytis, det hade vi förra året när vi firade hos mig å sambon.
 
Dagens tacksamhet går till mamma och pappa som inte har gjort att jag har ärvt någon julstress, utan istället faktistk njuter av mina julgardiner (som för övrigt först kom upp i onsdags), julgranen (som kläddes den första advent), julljusen (som kom upp andra advent), julpyntet (som delvis fortfarande ligger i kartongerna)...vi tar julen som den kommer. Jag ska i alla fall njuta av att året snart är slut och allt jag har gjort 2013.
Det kommer för alltid att vara året då jag ändrade livsstil och då jag valde att fokusera mycket på mig själv och mitt välmående!
 

2013-11-29
22:20:57

Projekt "Lycka"
Jag hatar när folk säger att jag är så ung, att jag har all tid i världen.
Det kan handla om vad som helst.
Karriär (där kan jag iofs hålla med om att jag har tid på mig).
Bebbe-tillverkning.
Viktminskning.
 
Det är som om folk inte förstår.
I ärlighetens namn så känner jag inte mig speciellt stressad. Inte alls. Däremot känner jag att jag inte alls har "all tid i världen".
Så är det inte.
När det gäller vikten, till exempel.
Varje år jag fortsätter att gå med övervikten, är det ytterligare belastning på knä, leder, rygg osv.
Varje år blir kroppen mer skör. Inte mycket kanske, men ändå.
Riskerna ökar.
Hjärt- och kärlsjukdomar.
Andra överviktsrelaterade sjukdomar. Riskerna ökar för varje år jag har kvar denna fettklump på rumpan.
Det känns så nu. Att allt sitter på rumpan.
Själva vikten oroar mig inte längre, jag känner mig ganska välmående förutom ryggvärken.
Men...samtidigt...
Det är ju det här med följdsjukdomar...och det är väl ofta man mäter det i relation till BMI. Eller i alla fall fettprocent.
Min är ju då ganska hög....
 
 
 
Åter till "lycka"-temat.

Jag tänker mig då...att jag behöver återigen hitta tillbaka till mina rutiner kring meditation. Det kommer att få ner mitt kortisol-värde (stresshormon) och vem vet? Kanske resulterar lite avslappning i att kroppen i övrigt får lite lust att hamna i balans?
Man hör ju så många som berättar om adoptioner, par som slappnar av och helt plötsligt är de gravida?
Avslappning sägs också vara bra för min rygg, säger min bror som också är utbildad PT.
 
Fokus resten av månaden blir alltså andning. Avlsappning. Lycka....

2013-09-15
21:25:10

Mental träning
Sitter och försöker göra flera saker samtidigt. Lyckas mindre bra. Jag vet inte om jag har berättat detta eller inte, men jag har gett på mig den utmaningen att börja plugga igen. Samtidigt som jag jobbar. Tanken har tidigare slagit mig och jag har då tänkt att det kommer bli för stressigt. Denna gång, ger jag mig på det i alla fall. Det är en kurs på 30 hp i mental träning. Den går på halvfart. Så jag tänkte i alla fall ge den ett försök. Första uppgiften ska vara inlämnad på onsdag, kurslitteraturen har ännu inte kommit. Lätt att få panik för mindre? Jo, jag tackar ja....

Nejdå. Min lärare verkar vara en skön snubbe och han menar att man får använda den litteratur man själv finner lämplig, bara man hänvisar till källan man använt så är allt "lugnt". Så...nu ska jag alltså försöka göra klart denna uppgift. Beskriva mental tränings historik. I korta drag naturligtvis då den endast får vara ca 2 sidor. Känns ovant att skriva en skoluppgift. Lite smånervöst. Men...det gäller att tänka positivt. Allt handlar om attityd, det är något jag har lärt mig det senaste året, med allt vad viktminskningen gett...

Hittade en söt bild som jag tyckte passade till ämnet också!

 
 

2013-03-14
23:25:07

Bra idag!
Bra idag:
-bra matval
-stegmål avklarat
-druckit mera vatten än jag brukar
-städat badrummet
-tog mig tid att betrakta mig själv i spegeln
-kunde se mig själv i ögonen och uppskatta det jag såg!

2013-03-10
22:30:53

Dag 128
Vilken grej!
Spenderat i princip hela dagen på resande fot..så att säga. Mindre kul. Men..det gick.
Är så trött att jag hoppar direkt till dagens bra lista!
 
-Tog oss tid med mormor och morfar även om vi va trötta
-Köpte/åt inte chips, trots saltsuget som varit supernärvarande idag
-Färgade håret, så känner mig fräshare!
 

2013-03-05
22:55:03

Dag 123
 
 

Idag har jag varit på gruppträff.
Som idag handlade om fallgropar.
Riktigt intressant ämne. Med mig idag hade jag mor min, som resesällskap,
Det är bra med lite support så där.
Det är faktiskt förvånande, för min del, hur peppande det kan vara att bara få träffa personer som är i samma situation som en själv. Liksom möte människor på lika villkor, på något sätt.
Människor som har liknande erfarenheter, fast ändå inte.
 
Nuvarande mått (startmått)
Vikt: 89,0 kg (104,2)
BMI: 36,6 (42,8)
Fettprocent: 40,1% (45,8)
 
I alla fall så vägde jag mig ju då.
Och dagens mått var som ovan. Kanske inte jätteroliga.
Men jag är nöjd utifrån det som varit i februari, har ju varit sjuk i flera omgångar och det har ju inte alls blivit mycket träning eller vardagsmotion.
Idag pratade vi också om ursäkter.
Och jag kände mig träffad direkt.
Är det något jag kan så är det hitta ursäkter varför jag ska äta.
Det är sant!
Det är min specialitet!
Fira, sörja, tristess, trötthet, pigghet..allt..
Ja..men..nu är det bättre, faktiskt.
Under de här 123 dagarna med Itrim, har jag någonstans kommit till insikt.
På vissa plan i alla fall, inte alla.
Men just det här med kompensations-tänket. Och att straffa mig själv med mat och ha dåligt samvete..det har blivit bättre. Inte perfekt, men verkligen bättre än för 123 dagar sedan.
 
Annat:
På torsdag ska jag resa till Sundsvall med min sambo. Då ska vi vara hundfria ett par dagar...
Och bara rå om varandra och njuta. Får se hur ofta jag uppdaterar då..sakna mig inte för mycket ;)
 
BRA-iga-listan!
-Uppnått stegmålet
-Kloka matval hela dagen
-Ingen sen kvällsmat
-Gått på lunchpromenad
-Lyssnat på ljudbok och njutit
 

2013-03-04
22:40:42

Dag 122
Ja...då var det dags att återigen sammanfatta dagen som gått.
Jag känner fortfarande ett sug efter att träna. Dessvärre har jag även ett sug efter sötsaker och allt som är dåligt i matväg. Drömmer till och med om kolhydrater. Om bröd..vitt. Kebab. Dressingar. Pizza. Bullar. Kakor. Sötsaker. Smaksatt caffelatte...ja, säg något som inte passerat hjärnan idag?
 
Ibland undrar jag vad det är för fel på mig? Vad är det som gör att den kortsiktiga belöningen är så mycket större än den långsiktiga? Är det så att jag inte vill tillräckligt mycket? Eller är det så att jag återigen nedvärderar mig själv och anser att jag inte är värd detta?
 
 
BRA-iga-listan:
-Gått mina steg
-Fortfarande feberfri
-Anmält mig som intresserad att bli familjehem
-Tagit mig tid att lyssna på någon som verkligen behövde det
-Skrivit en tung utredning på jobbet, vilket krävde mod och beslutsamhet