ZtorZillen

Min favoritinspirationskälla är nog tränaren Steve i Biggest Loser Australia. Även känd som The Commando!

Så..Det blir härmed mitt slagord "No excuses" Det finns inga ursäkter mera. Nu är det räkna kalorier som gäller, det är träning, fysisk och mentalt som gäller. Nu jäklar. Det finns inga ursäkter. Det är bara å köra på! Så det så!

Ja, du läste rätt! Jag har unnat mig själv två julklappar redan. Blev så glad att höra att de var framme i dag...Sagt och gjort. Jag, Samson och sambo var iväg å hämtade våra nya tillskott i familjen.

Hon är den minsta lilla bäbis jag någonsin sett. SÅÅÅÅ liten. Som mitt lillfinger, men ack så söt. I morgon efter jobbet ska jag på jakt efter en större kruka som hon kan växa i som de andra små kottarna. Har ännu inte bestämt om hon ska få något namn, men tillsvidare så tilltalas hon med "hon". Det får vara för nu.

Efter gårdagens krafturladdning med min bror så känns det som lagom avancerad grej attt bara prata orkidéer.

 

Yey! Titta. Det är hon som ska bära blommor som doftar vanilj! SÅÅÅÅ spännande! Blir så glad och pepp. Nu ska jag se Extreme makeover weightloss.

På återseende

Jag vet inte hur jag lättast ska beskriva mitt nuvarande hälsotillstånd. Jag är ledsen, besiken, frustrerad, men framför allt sårad.

Som vissa av er känner till har jag sedan ett par månader en "vilande" (?) konflikt med min bror. Enkelt uttryckt: vi pratar inte med varandra. Idag gjordes dock en stor förändring i detta vilande tillstånd.
Han skickade mig ett sms. Ett av få livstecken, på många månader. Om jag verkar luddig i detta inlägg är det för att mina föräldrar följer min blogg intensivt. Kanske är det där jag har begått mitt största misstag, vad vet jag. Jag vill inte såra någon i onödan, varför jag väljer att inte förtälja er hela historien.
Kanske var jag dum som svarade? Dum som jag är (?) vill jag ha en välfungerande relation till min bror, kalla mig dåre...

Kontentan av vårat senare samtal på telefon var ungefär att han (tillsammans med mamma, enligt honom) har diskuterat mig flera gånger och mitt nedvärderande sätt som jag beter mig på. Min stora förmåga att göra allt till en diskussion och sedan använda det emot den jag samtalar med. Hur jag trycker ner de jag pratar med. Samt, som krydda på moset, hur jag uppfattas som lik min mormor. (Inte på ett bra sätt då..) Utan naturligtvis hennes dåliga sidor. Missförstå mig rätt, jag älskar min mormor, men hon är en unik individ och jag vill inte ärva hennes dåliga sidor, klart slut.

Någonstans, djupt inom mig vet jag att min bror har svårt för mig. Det är synd, för jag uppfattar inte våra diskussioner som något negativt. Tvärtom. Jag finner diskussioner som bästa sätt att berika mitt intellekt med flera outstanding-argument, att finslipa mina debatt-skills och att faktiskt lära mig mycket, både ren faktakunskap men även kunskap om människor och deras agerande. Kanske har jag någon typ av autistiska drag, då jag är så socialt missanpassad, om jag nu tolkar min bror rätt....(?) Kanske har jag någon form av asperger syndrom, utan att veta om det...det skulle helt klart förklara en del...dock saknar jag den unika förmågan av specialinriktning som så många aspergare har. Jag skulle för den delen inte ha någon emot att få delta i den skaran, då några av de mest fascinerande människor jag träffat i mitt liv har just haft den diagnosen. Åter till ämnet.

Just nu är det som sagt mycket känslor i omlopp i min kropp och knopp. Som jag sa till min bror; jag känner mig djupt sårad och jag vill inte fortsätta detta samtal längre då jag är rädd för vad som kommer utkristallisera sig om jag ska behöva ta emot mera och fortfarande kontrollera mina sårade känslor. Jag kan inte heller komma bort från känslan av ifrågasättande, vad är det som min bror och mamma har pratat mer om mig? Varför har de inte pratat direkt till mig, om jag nu rör upp så mycket känslor utan att jag är medveten om detta?

Jag börjar helt enkelt ifrågasätta min egen intelligens. Är det något fel på mig? Håller jag på att tappa skärpan, så att säga? Just nu är det som sagt, återigen, mycket känslor. Just nu vill jag inte prata med någon. För er som känner mig -jag kommer att stänga av mobilen ett par dagar nu-. Jag måste fundera hur detta kommer påverka mitt liv. Just nu vill jag fly. Fly bloggen. Fly familjen. Jag vill inte ha något mer med detta att göra. Jag är inte konflikträdd, men det tär för mycket på mig att hela tiden vara orolig för hur mycket jag kan säga utan att det sprids vidare. Hur många som går runt där ute och är irriterad på mig? Vad händer med mig? Vad är jag för någon som projicerar dessa känslor på andra i min omgivning?

Jag måste fundera, innan jag agerar.

Jag kommer att återkomma. Men vänligen respektera att det inte blir så mycket privat på bloggen, innan jag har fått någorlunda koll på mig själv...och mina känslor....

På (eventuellt) återläsande!

Man måste bara njuta av att se dessa bilder.

Det är så underbart när andra lyckas. Att se deras glädje. Se vad "lite" viktminskning kan göra. Att förändra livsstil påverkar så mycket mer än midjemåttet. Jag blir så glad och så pepp av att se sådana här bilder.

Kan man göra annat än att le? Och önska att de håller denna livsglädje vid liv, oavsett hur framtiden ser ut viktmässigt! Naturligtvis hoppas jag ju att alla klarar av att hålla sin nya livsstil, det är nog svårare än vad man tror. Har läst lite om gamla deltagare..och det är många som faller ner i samma gropar och livsmönster som de hade innan kamerorna började filma dem i Biggest loser-huset.

Lärdom: Njut inte bara av resultatet utan vägen dit och vägen efteråt! Njut av planeringen, resan, målet och sedan minnena och av de förändringar som du vill ta med dig in i framtiden!

 

Nya mål:
1. Meditera (minst 3 ggr)
2. Räkna kalorier (skriva upp allt jag äter)
3. Unna mig något jag tycker om (ej matrelaterat)
4. Jogga 3 min i sträck (minst 3 ggr)
5. Unna mig själv olika "peppningar" varje dag (typ: BL, viktminskningsstorys osv)
6. Träna styrketräning (minst 1 pass)
7. Fokusera på välmående (jag ska bli bra, känna glädje i mitt jobb och undvika sjukskrivning för utbrändhet)

Kommentar:
Förra veckan började jag att räkna kalorier. Enligt matdagboken.se så ska jag få i mig 2372 Kcal varje dag för att behålla min vikt. Wow. Tycker det låter som jättemycket..men okej...Sedan har jag bestämt mig för att ligga på minus 550 Kcal, iom att jag då har för avsikt att minska i omfång. Vi får se hur det går. Jag gör ett försök, hittills fungerar det bra och jag blev mycket förvånad i förra veckan när jag såg hur LITE (hör och häpna) kalorier som jag äter varje dag. (Gjorde två dagars test, för att se hur en "normal" dag såg ut) Nu testar jag detta i alla fall!

Jag har kommit till insikt. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Så det så. Nu gäller det att jag fortsätter tänka så, så att jag inte blir utbränd. Fokus på det mentala och på fysiskt välmående. Nu är det pepp-vecka. Denna vecka ska jag varje dag hitta på något pepp. Antingen så är det att läsa inspirerande bloggar eller att kolla på inspirerande program, träna inspirerande pass..eller bara bli pepp! Nu är det PEPP-VECKA som gäller! PEEEEEEPPPP!!!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Gamla:
1. 100 situps & 100 armhävningar
2. Prova på något nytt
3. minst 2 yoga-pass
4. minst 3 promenader
5. meditation vid minst 3 tillfällen
6. skriv en lista på saker jag älskar att göra
7. gör minst 2 av sakerna på ovanstående lista

Kommentar:
Ja, jo. Det kanske inte gick superbäst. Men det va bra i alla fall! Nu ser vi framåt, glömmer det som varit och försöker vara i nuet!

Måndag

20 min promenad

2x10 min meditation

30 min biggest loser-yoga

Tisdag

2x20 min promenad

35 min löpband (intervall, gå-jogga)

20 min meditation

 

Onsdag

25 min promenad

10 min meditation

Torsdag

Vila

Fredag

Vila

Lördag

30 min promenad

40 min meditation

Söndag

30 min promenad

För en tid sedan, då jag kände skrivarinspirationen flöda i kroppen...satte jag mig ner och skrev upp ett gäng rubriker som jag skulle utgå ifrån den dagen då jag saknade just -inspiration-. För en tid sedan bad jag även er att komma med förslag på rubriker...jag tror att ovanstående är en av dem som jag fick av er bloggläsare.

Någonstans vill jag tro på det här med att du inte ångrar det du gör, utan det du inte gör.
Så är det nog med mig.
Jag vill försöka leva mitt liv så att jag inte ägnar för mycket tid till att se tillbaka på mitt liv och ångra saker. Det är så onödigt. Den tiden kan jag ägna åt något annat!

Så. Till rubriken. Något jag ångrar. Jag ångrar att jag inte tog min mamma på orden när hon berättade hur hon fått slut på att dumma killar i skolan retade henne. Hon tog helt enkelt tag i en av mobbarna å hängde upp honom på en krok, sedan gick hon därifrån. Eller något sådant. Jag minns inte exakt, kontentan var i alla fall; är någon dum mot dig, agera. Va inte bara tyst och ta emot. Jag ångrar att jag lät så många under min skoltid, förstöra för mig. Rasera mitt självförtroende och min självkänsla. Jag ångrar att jag inte reste mig upp och slog tillbaka...eller i alla fall sa något tillbaka. Inte bara tog emot. Jag inser så här i efterhand att mycket i mitt liv har blivit som det blivit just på grund av mobbingen i skolan. Exempelvis tror jag inte att jag hetsätit om jag inte vart mobbad. Jag hade säkerligen varit överviktig. Men i alla fall.

Nu vill jag inte skylla ifrån mig, det är inte så ni ska ta detta inlägg. Det är bara något jag ångrar. Å andra sidan kan man säga att mobbningen som sådan även har format mig och gjort mig till den jag är idag. Utan mina erfarenheter (både bra och mindre bra) har format den jag är idag. Hade jag levt det liv jag lever idag, om jag gjort något åt mobbingen? Hade jag utbildat mig till socionom? Hade jag flyttat och läst på universitetet överhuvudtaget? Hade jag träffat de personer jag träffat? Hade jag varit förlovad med killen med stort "K"? Förmodligen inte, då hade livet tagit andra vägar.
Det jag vill säga är; visst, det finns saker jag ångrar. Detta med mobbningen är det största som jag ångrat. Jag är lite ledsen att jag inte lyssnade på min mamma, som faktiskt gav mig väldigt bra råd. Men som jag av olika anledningar inte var mogen att ta emot och processa just då. Poängen är. Jag försöker vara mer öppen idag. Jag har lärt mig något stort, något jag är tacksam över. Jag önskar dock att samma kunskap kommit till mig utan att jag skulle lidit så under mellan-högstadiet och gymnasiet...Som tur är, är det över nu.

Något jag i allmänhet ångrar är att jag inte lyssnade mer på min mamma under tonårstiden. Jag visade noll respekt för min mamma och det är något jag skäms över än idag. Det är dock något jag försöker ändra på idag. Mamma är så värdefull för mig och jag försöker visa det för henne. Jag hoppas hon känner det. Sååå..vissa saker som jag ångrar har lett till förändring, andra lever kvar i mig som spöken som inte får komma ut i ljuset. Spöken som jag väljer att acceptera att de är närvarande. Spöken som jag inte försöker jaga bort utan som bara får vara....

Just det, jag har jobbat till kl 03.00. Det dök upp en invandrarkille i stan. Kunde inte ett ord svenska, var ledsen och rädd. Han fick sova på vårat boende för ensamkommande barn. Sedan igår..fick jag och en kollega i uppgift att skjutsa honom till Migrationsverket i Gävle. Sagt och gjort. Vi satte oss i bilen och körde.

Efter ett par mil sådär så säger jag till min kollega, är det inte bättre om vi åker till Umeå? Det är ju mycket närmare...? Min kollega rycker på axlarna och säger att det är "du som är experten". Vi fortsätter att åka, ju längre ner i Sverige vi kommer ju mer fundersam blir jag. Vad är det vi ska göra egentligen? Inte kan jag (etiskt ställningstagande) lämna en livrädd liten pojke bara sådär. Hos en annan myndighet. Bara lämna av. Jag ringer till Migrationsverket i Gävle och frågar vad som kommer att hända med pojken efter att vi kommit dit.
-Va? Ni ska inte komma hit med honom. Han är erat ansvar nu!
Någonstans här börjar jag tappa tålamodet och bli arg på min chef. Vad är det för jäkla barnperspektiv? Stackars pojken är ju livrädd. Nytt land, nytt språk, frusen och rädd. Han berättade på knagglig engelska att han förlorat sin familj på flykten från Afghanistan. Mitt hjärta blöder.

Ringer till min chef.
Hon vet inte heller vem som sagt att vi ska lämna pojken i Gävle. Nehe, säger jag. Men nu är han mitt/ditt/vårt ansvar. Ska jag ta med honom hem igen? Nej, det ska du inte. Fortsätt kör. VART?!
Vi fortsätter köra söder över.

Det visar sig sedan att vi ska till ett behandlingshem i Dalarna. Vi åker dit. Jag har varit där förut. Så det känns bra att lämna av pojken där. Det finns mycket kompetent personal. De ska hjälpa honom att köpa kläder idag. Det ska hjälpa honom med allt. Underbart!
Det känns tryggt!

Nu ska jag på hudanalys!

Dagen började med att jag bestämde mig för att åka in till sjukhuset, nu ska jag banne mig få ta mina hormon-och blodprover, så att jag äntligen kan börja med mina p-piller igen...så jag slipper all smärta!

Sagt och gjort, 8:45 så bråkade jag med sköterskorna på kvinnokliniken i staden. De ville ej ta några blodprover på mig för att jag inte hade med mig någon remiss. Jaha.
-Hur får jag tag på en sådan då?
-En sådan skriver vi, svarade dem, och sedan skickar vi hem den till dig.
-Så jag ska åka hem och vänta på att ni har skrivit en remiss?
-Ja.
-Men kan ni inte skriva den nu då, så väntar jag?
Oj, oj, oj..vad den frågan skapade irritation. Till saken hör, att jag hade med mig ett papper från min förra läkare. Där det stod vilka prover som jag skulle ta.
-Du ska vara fastande på de här proven.
-Nej, det ska jag inte. Jag ringde till er igår och frågade om jag skulle vara fastande och då sa ni "nej". Det är samma prover som jag tagit två gånger till i år och då har det inte heller varit fastande.
-Jaha?
Mer irritation och letande bland papper. Till slut hittar hon ett brev från min förra läkare där hon skrivit vad jag ska ta för prover. Hon ber mig sitta ner och vänta i väntrummet, sedan får jag med mig remisserna. Jag går till labb. De tar proverna. Jag kommer tillbaka ett par timmar senare, de tar ytterligare blod. Sedan var det klart!

Så kan det vara. Nu är blodet taget. I övrigt har dagen varit okej. Efter jobbet, så bjöd jag hem två kollegor på fika. Men det blev kvällsmat istället. Det var mina två fd pendlingskompisar. Vi bjöd på korvstroganoff a la Zillen. Med ölkorv, vitlök och äpple! MUMMA!

På återskrivande!

Ibland blir jag så trött på all denna seriositet i min blogg.

Rent allmänt också, i livet. Känner många gånger att vi -jag också- är för seriösa, bara för att vi har nått en viss ålder. Biologiskt. Nu är du vuxen, nu ska du vara seriös. Vad är seriös?

Att samla vuxenpoäng?

Måste dela med mig lite av vardagen som puliägare.

Samson, min älskade Samson, går in för detta med att samla vuxenpoäng.

Så här ser han ut när husse nyss har fyllt på tvättmaskinen.

Det gäller nämligen att se till att husse gör rätt. Man vill ju inte att några strumpor ska "försvinna" eller så...

Alla strumpor ska tvättas, så att de blir mysiga nog att bitas på och gosas med.

 

Samson hälsar så gott!

 

...att göra...följande:

 

Som sagt, jag önskar att jag kunde skriva mera på den listan. Men det är helt enkelt något jag ska utforska. Idag har jag beställt en tid på den lokala nagelshoppen. Jag ska förstärka mina naglar nästa vecka. Något som jag tänker blir en belöning till mig för att jag lyckats undvika att hetsäta på 5 månader! Grattis till mig. Det har varit nära ett par gånger nu, men har som sagtlyckats att undvika detta. Detta ska firas! Jag har också beställt två orkidéer från Orkidéhuset (klicka på bilden). Nu ska jag försöka fortsätta i denna positiva anda och bara bli bättre och bättre. Friskare och friskare.

 

De ringde idag från sjukhuset. Tiden i morgon är inställd. Dietisten har sjukskrivit sig själv, på obestämd tid. Suck. Det blev ett tufft besked. Det har varit det som har gjort att jag klarat av de senaste veckorna, med alla motgångar när det gäller vikten. Reagerade starkt och fick panikkänslor och reste mig upp och tänkte gå till mataffären direkt (fick telefonsamtalet på jobbet).

Som tur är hejdade jag mig när min kollega frågade "vart är du på väg". "öh..till arkivet", svarade jag...
Såå. Kontentan: jag har inte hetsätit idag. Efter beskedet har varje timme, varje minut, varje sekund utan hetsätning varit en seger. Känner mig inte alls på topp. Är arg och förtvivlad. Min sambo vakar över mig som en hök, han är orolig. Jag med. Slutade en timme tidigare från jobbet då jag kände att det är för mycket. Jag känner mig inte alls lika stark längre när det gäller min hetsätning. Visst, jag har inte hetsätit på länge, flera månader. Men ändå...känner ett starkt obehag. Jag vill ha resultat. Jag vill att när jag kämpar ska det visa sig på vågen. Så frustrerande. Vill så gärna att det ska visa sig i byxstorleken att jag har varit mer eller mindre fri från hetsätningen under ett helt år..visst jag har hetsätit, men mycket mycket mindre än vad jag någonsin kan minnas. Jag är duktig. Jag gör framsteg, men det hade inte heller skadat om kroppen visade sin uppskattning!!

Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ska jag försöka läsa på mera om kost och bli än mer fixerad vid detta...eller ska jag skita i det. Ska jag fortsätta att äta på "känn" och hoppas på att resultatet kommer, förr eller senare? Ska jag acceptera min kropp så här och vara nöjd med att jag i alla fall inte går upp? Ska jag börja motionera ännu mera för att på så sätt försöka få igång kroppen? Snälla, ge mig råd. Vet varken ut eller in, just nu.....

 

Ett av mina veckomål är ju att prova på något nytt.

Sagt och gjort. Nu håller jag på att prova ovannämnda "Oxytarm". Varför jag har fått för mig detta, är att en kär bloggkamrat skrev om denna på sin blogg. Nyfiken som jag är..envis som jag är har både jag och sambon därför införskaffat detta naturläkemedel och har nu börjat använda detta.

Tanken är att det ska rensa tarmen på gamla slaggprodukter...

Jag återkopplar om några dagar!

 

Nya mål:
1. 100 situps & 100 armhävningar
2. Prova på något nytt
3. minst 2 yoga-pass
4. minst 3 promenader
5. meditation vid minst 3 tillfällen
6. skriv en lista på saker jag älskar att göra
7. gör minst 2 av sakerna på ovanstående lista

Kommentar:
Jag ser ljust på nästa vecka. Dietistmöte på onsdag som jag är lite nervös inför, men det ska gå bra. Positivttänkande kommer man långt på. Nu jäklarns!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Gamla:
1. Jogga minst 3 minuter i sträck
2. 100 armhävningar
3. 100 situps
4. 2 pilates/dans-pass
5. 6/10 minuter i plankan
6. 5/10 minuter i jägarvila
7. 3 promenader

Kommentar:
Hm...denna vecka blev väl inte exakt som planerat. Men tycker ändå att den var helt okej. Har slutat väga mig inför mötet med dietisten. Nu börjar det.

Måndag

Vila

 

Tisdag

45 min promenad

 

Onsdag

Vila

 

Torsdag

20 minuters lunchpromenad

15 min styrka

40 min promenad

 

Fredag

30 min promenad

35 min gåband

12 min styrka

Lördag

30 min Biggest loser-yoga

25 min promenad

 

Söndag

Vila

20 min promenad

 

Kommentar:

Veckans tema var "vila", hehehe. Känns det som i alla fall. Nästa vecka så ska fokus ligga mer på mental träning och att hitta någon balans. Känner av stressen på jobbet, mer och mer. Känns inte bra. Är nervös att det inkräktar mer och mer på mitt psykiska mående. Nu ska jag fortsätta att sticka på sambons pulsvärmare.

 

 

Så...som de flesta vet (ni som läser min blogg regelbundet), så har min kära kommun som jag jobbar i satsat på flera utbildningar nu i höst och våren som kommer. Vi har bland annat en systemteoriutbildning som vi går. Där det var en person som ställde frågan "när är du lycklig?".
Jag fick ren ångest av frågan. För jag kände att just nu kan jag bara svara: när jag är med min sambo eller med min familj. Jag blev irriterad och frustrerad. Är det så här jag ska leva resten av mitt liv? Utan att känna lycka?
När jag var yngre så ritade jag mycket, och mådde mycket bra när jag gjorde det. Jag kände också stor glädje när jag tränade innebandy. I alla fall! Åter till "lycka". Jag kom hem, frågade min sambo; "när är du lycklig?"..han funderade ett tag och sedan kunde han räkna upp ett flertal tillfällen då han upplever ren lycka.

Hm..jag har gått och funderat på det där ett bra tag nu. Och kom på idag, när jag stod och omplanterade en av mina orkidéer..att jag stod och log hela tiden då jag pysslade om mina blommor. Min sambo sa något i stil med "jag är så kär i dig, du är så vacker när du håller på med dina orkidéer." Kände efter i magtrakten och kände; ja, detta är ren lycka för mig!

(Bebis nr2, bilden ovan, den yngsta, bilden är tagen idag, nybadad å allt, dagen till ära!)

Ovan, ser ni bebis nummer 1, hon (för jag vill tro att hon är en hon) har växt lite mer än syster sin. Två stänglar är på väg upp och det syns redan stora kraftiga luftrötter! Just nu är de väldigt känslosamma, båda systrarna, så de behöver stå i ständig fuktig mossa. Mys, mys. Kanske får de följa med på semester i södra Sverige också. Vet inte alls om de, liksom de vuxna, är mogna för att träna ensamhetsträning någon längre period än ett par dagar..!!


EFTERLYSES: Som ni säkerligen har märkt så har denna blogg mer och mer börjat handla om mer än bara mat/ätstörning, träning och viktminskning. För egen del så känner jag att det är ett mycket gott tecken på tillfriskning av min ätstörning. Allt i mitt liv handlar inte längre om mat och träning. Jag efterlyser nu tankar och kommentarer kring detta. Önskar ni mer "viktminskning", eller gillar ni vilket håll min blogg är på väg till?

Å som "vanligt" efter ett träningspass, så njuter jag av lite Biggest loser. Har ni sett Biggest loser Australia? Föredrar den framför amerikanska, mest för att de på den australiensiska har ett bättre- enligt mig- förhållningssätt till träning. De kör hela tiden med olika typer av träning och påpekar hela tiden till deltagarna att det är viktigast ATT man motionerar, INTE hur.

En av mina favoritdeltagare -ever!

Hon va så pepp och fokuserad på sitt mål. Sån underbart go tjej!

Idag är temat: julklappar!
Just det, du läste rätt. Julklappar. Fick frågan av både min kära moder och min älskade sambo. "Vad önskar du dig?".
Jag vill någonstans tro att jag inte är speciellt materialistisk. Eller att jag aldrig har varit det. Det har aldrig varit något problem. Men till jul blir det som ett problem. Folk liksom tjatar. Vad vill du ha? Jag vet inte, jag köper det jag vill ha. Vill jag ha något som jag inte har råd med så sparar jag, eller så vill jag inte ha det tillräckligt mycket. Så enkelt är det! Men jag förstår tanken, och jag förstår att den är god. Jag förstår att man vill köpa och unna något litet extra till de personer man älskar, och varför inte på julen, när ändå alla andra firar och köper presenter till varandra?

Jag önskar mig själv viktnedgång, kan jag få det tro? Kan jag få den presenten till julklapp?

Apropå julklappar och att skämma bort sig själv..eller att unna sig något.

Jag har sedan, så långt jag kan minnas, alltid haft problem med eksem i hårbotten. Vill minnas att jag använde något som hette Fungoral när jag var liten. Minns att mamma hade ett jäkla krångel med min hårbotten, det va ena salvan efter den andra..special tvål och special schampo. Nu har det i alla fall kommit tillbaka, både eksem och klåda. Min misstanke är att det har med stressen att göra. I vilket fall som helst så knatade jag till apoteket efter jobbet och köpte mig en flaska fungoral. Nu jäklarns ska det behandlas!

Jag vill verkligen inte gå eller springa in i den berömda väggen. Så nästa vecka är det projekt: ta hand om mig själv. Jag tjuvstartar projektet redan idag!

På återläsande!

Efter jag har tränat...så brukar jag alltid titta på något som får mig extra peppad att inte hetsäta efter träningen.
Just det, du läste rätt. Efter träning får jag oftast ett makalöst sug efter ALLT. Exakt! ALLT. Då passar jag på att titta på Biggest loser, Du är vad du äter eller något annat pepp-program.

Idag fick jag tipset av min the-one-and-only-Emsut att kolla på Extreme makeover. Gick in på Tv4play och kollade på första avsnittet! Blev sjukt glad och peppad av att se det! Också roligt att de för en gångs skull (-menar att det är ovanligt-) i ett amerikanskt program även pratar om den mentala biten. Det handlar inte bara om att räkna kalorier och träna, du måste ÄNDRA ditt sätt att tänka och att leva. Dock tycker jag att det var ett för litet fokus på just den mentala biten. Men det är väl så..när 365 dagar ska redovisas på en timme. Då hinner man inte med det där som är "mindre" önskvärt i amerikansk TV.

Kan inte komma ifrån att jag älskar att se folk skratta!

Just nu behöver jag också se folk som lyckats gå ner i vikt.

Jag vet att jag inte blir lyckligare av att gå ner i vikt. Men att bli mer hälsosam ökar chanserna att bli mer lycklig.

Att bli mer lycklig av känslan att hela världen står till ens förfogande och det är bara att köra på!

Bara att "lycka"-ner sig!

 

BTW: Idag gjorde vi vårt första surdegsbröd! Det blev inte så fluffigt som bilden visade.

Men det blev gott å mastigt. En skiva räckte perfekt. Så nu är det nya tag med baket också!

Eller egentligen är det inte sömnbrist. Jag sover, men sover inte..om ni förstår? Jag sover, men är otroligt trött när jag vaknar. När jag sover tänker jag på klienter. Jag är påväg in i väggen, eller så är jag redan där. Jag har själv svårt att avgöra. Jag vet att jag är trött. Lättretlig och känslig. Svårt till skratt. Det är inte jag. Jag känner inte igen mig. Jag fortsätter att träna, för det gör att jag håller mig någotsånär flytande..men jag vet inte hur länge jag orkar. Tre dagar i rad har jag nu varit nära att hetsäta. Gå till affären och bara köpa mat, godis, allt..allt.

Orkeslös och har ingen motivation. Ser inget ljus i tunneln och känner mig stressad. Jag måste varva ner, men vet inte hur. Att skriva av mig hjälper mig, men jag behöver något mer. Vet inte vad. Jag vet att jag vill ha mat. Jag vill hetsäta, då mår jag bättre. Men jag är så nära nu..om en vecka ska jag till dietisten. Det är kortsiktig lösning att hetsäta, det skapar också bara mer problem...

Jag måste hitta en väg ut ur detta, NU. Jag behöver hjälp.

När man hör min kära mor prata om att hon snart ska få en elmoppe, då fylls hjärtat av rosa ludd.

Lite lyckligare, lite gladare. Med ett leende på läpparna frågar jag ut mamma kring sin soon-2-B-BFF. Elmoppen.

I alla fall, ju mer hon berättar ju mer blir jag intresserad. Egentligen inte för att elmoppar, rent generellt engagerar mig. Utan mer för att hennes driv är så jäkla underbart. För att hennes lycka smittar av sig.

Sedan berättar hon om denna -enligt mig- fantastiska uppfinning. BB-30.

Vad är nu detta, tänker du?

Det är ett garage för elmoppar. Rätt och slätt!

Varken mer eller mindre!

Så j*kla genialt, så det är inte sant!

Självklart ska en elmoppe ha ett garage. Inte kan den -som jag tänkte- stå inomhus och ta plats i hemmet.

Detta efter att min kära moder förklarade detta för mig då.

Det är så inspirerande att se nya lösningar på saker och ting.

Så inspirerande och upplyftande att se att det finns bra hjälpmedel för de som behöver. Som folk med funktionsnedsättningar.

Jag är av den starka åsikten att inget är omöjligt, det gäller bara att se möjligheterna inte alla hinder.

Sådan fantastisk uppfinning som denna har gjort att min dag vändes från att handla om frustration till att handla om en känsla av lösningsfokus. Elmoppen kan inte stå ute (när det snöar, regnar osv..) den kan inte heller stå inne (blir ett hinder och ett opraktiskt moment att faktiskt få in och ut den varje gång den ska användas). Så då väljer uppfinnaren att lösa detta, genom att helt enkelt skapa ett garage! Ett eget garage för elmoppen!

Vilken simpel idé, som har så stor inverkan i folks liv.

Så underbart.

Jag fylls av en sådan värme och glädje.

Det finns hopp.

Om ni hade hört min mammas lycka över denna "plåtburk i stor förpackning", så skulle ni förstå!

Vilket hjälpmedel!

Vilka möjligheter som öppnas upp.

Hon kommer kunna åka till jobbet med elmoppen, känna vinden smeka hennes kinder. Känna blåsten i håret.

Få njuta av syret. Istället för att tvingas ta bilen varje dag. Så peppande. Detta är vardagsinspiration för mig.

Kan hon, kan jag!

Fokus på möjligheter. Vilken glädje.

Idag har jag stannat kvar längre på jobbet. Det är mycket nu. Den person som skulle bli min kollega och avlasta mig och min tidigare kollega (vi skulle bli tre), fick ett annat jobb idag och tackade därmed nej till tjänsten hos oss. Detta blev för mig en kalldusch. Nu helt plötsligt ska jag inte längre få någon avlastning? Och ingen handledning?

I klartext: jag orkar inte med mitt jobb. Det är för mycket. Så nu har jag fått handledning av min chef att prioritera. Vad ska göras i vilket ärende? Hur ska jag tänka? Vilka möten MÅSTE jag avboka?

I vilket fall som helst så känns det tungt, svårjobbat och rent av hopplöst. Inte på grund av klienterna, utan allt skit omkring. All denna pengakåthet som finns (min uppfattning). Att man på något sätt försöker pressa socialsekreteraren (mig) att fatta beslut så att man (annan nämnd) kan återsöka pengarna från Migrationsverket! VART tror de att dessa pengar kommer från då? Det är skattebetalarnas pengar! Stat-kommun, det är skitsamma. Det är skattebetalarnas pengar! Sluta pracka på ungdomar hjälp som de inte behöver! Usch, jag blir så frustrerad! Folk säger att vi inte ska "hitta" problem hos dessa individer, ändå tvingar vi in dem i detta system! Ett system som säger att de ska ha hjälp fast dom inte behöver! De är fullt kapabla till så mycket mera. De som behöver hjälp däremot ska naturligtvis få det också. MEN inte de som inte behöver. Jag är glad att min nya chef håller med mig. Men besviken över att detta inte är förankrat hos våra samarbetspartners...

Just nu är jag ledsen, förtvivlad, irriterad och frustrerad! Jag vill jobba med förändring. Till det bättre. Jag vill se det ljusa och stärka det. Se resurserna och stärka dem. Jag vill ta reda på svårigheterna och erbjuda strategier att ta itu med dessa svårigheter, jag vill erbjuda hjälp kring stöttning för att med hjälp av individens resurser klara sig genom svårigheter. Jag vill inte att vi (samhället) uppfostrar unga resursstarka individer till vuxna hjälpberoende/soc-beroende individer! Usch, vad jag är arg och frustrerad! Kan inte släppa detta! Vill inte släppa detta! Det går emot mina inre värderingar. Mitt etiska förhållningssätt till integration, till mottagande av ensamkommande barn, till samhällets ansvar för svagare grupper, till socialtjänstens ansvar att stärka individer inte förslappa dem och göra dem till bidragstagare....!!!!

AHHHH!!!!!

Nja, det där gick ju inte riktigt så bra som jag hoppats på...det gick faktiskt inte alls! Men skam den som ger sig, har jag bestämt mig för att baka surdeg innan jul ska jag banne mig göra det också! Så det så!

Så igår satte vi två nya surdegsgrunder, denna gång med vetemjöl som grund istället för rågmjöl...detta för att min kära mor tror att det är lättare, skam den som ger sig! Ett nytt försök alltså, två grunder blev det på en gång.... En med ekologisk honung och en med äpple. Två grunder, så nu hoppas jag i alla fall att en klarar sig och att det blir något av det! "Den fjärde" dagen är avgörande hur det går. Idag var dag två. Håll tummarna!

NYA mål:
1. Jogga minst 3 minuter i sträck
2. Minst 100 armhävningar
3. Minst 100 situps
4. Minst 2 pilates/dans-pass
5. Minst 10 minuter i plankan
6. Minst 10 minuter i jägarvila
7. Minst 3 promenader

Kommentar:
Fokus på motion! Bara å tuta å köra!
____________________________________________________________________________

Gamla mål:

1. 3 pilates/yoga/dans-pass (DET BLEV TVÅ!)
2. Minst 100 armhävningar
3. Minst 10 minuter i plankan
4. Träna mer hantering med hunden (han har fortfarande en vana att bitas vid hantering)
5. Städa garderoben (mentalträning)
6. Träna på gåbandet/promenader minst 3 ggr
7. Ta ut friskvårdstimmen

Kommentar: Hejja mig!!!

Måndag 7/11
60 min promenad (löpband)

Tisdag 8/11
30 min promenad (löpband)
20 minuter promenad +styrka

Onsdag 9/11
15 min promenad +styrka

Torsdag 10/11
30 min promenad
25 min aerolates
35 min styrka/löpband

Fredag 11/11
30 min promenad

Lördag 12/11
25 min bollywood-dans
20 min styrka
20 min gå/jogging (löpband)

Söndag 13/11
30 min promenad (löpband)

Kommentar:
Helt klart den bästa veckan i motionsväg på ett mycket bra tag. Tänk vad det gör för motionen när man har lovat någon att återrapportera hur det har gått i slutet på veckan! Hejja mig! Nu jäklar ska nästa vecka bli ännu bättre! Mer motion till Zillarna!! ;)

Dagen har spenderats bland annat på IKEA. Vad har jag gjort där? Bland annat köpt en massa ljus! Tro det eller ej... ;) Jag har också köpt en massa julklappar, mycket skönt! Nu är det nästan klart...i övrigt så har jag också tränat en del...

 

Min hjärna har strejkat på ämnen att skriva om...är det någon där ute som har några tips?

På återseende!

En så stor och underbar förebild för mig just nu är Benita! Klicka på bilderna för att komma till hennes blogg och läs hennes story!

 

 

Ni måste bara kolla in denna dams blogg. Hon har gett mig en nytändning. Inget är omöjligt, hon har gjort en sådan fantastisk resa, varför skulle inte jag kunna göra det samma? Kan hon, kan jag!
Eller som Benita själv säger: Its all about taking control!

Men vilken häftig kille!

Vilken inspirationskälla! Just nu känner jag mig massa pepp.

Kom direkt från träningspass å en underbar dusch! Nu ska jag surfa runt på nätet för att hitta mer peppande bilder som kan inspirera oss att fortsätta kämpa!

I morgon är det vägning som gäller. Jag är SÅ nervös (rädd att det inte har hänt något). Känns som om mensen är på väg..har mått halvtaskigt (ont å humörsvängningar) flera dagar nu...men inget händer liksom?!

Jaja, åter till peppandet!

Spana in killen!

Måste dock påpeka att han har ett så underbart och smittsamt leende, på båda bilderna!

Å vad jag hoppas att han fortfarande hållt vikten och en sund livsstil, vad jag förstår på Biggest Loser är det väldigt många som går upp mycket i vikt efter programmet också många som skäms mycket över detta. Tänker att det då handlar om att man inte gjort den inre resan som många kanske glömmer bort..det är inte bara en kroppslig resa! Även hjärnan måste hänga med. Du måst byta vanor, återgår jag/du till samma gamla vanor så är det SJÄLVKLART att vi återigen går upp alla kilon och kanske även lite till..!!!

 

Ja, just det. Jag har nyligen startat ett projekt. Att baka surdeg. Det va fasen inte det lättaste alltså! Klicka på bilden så kommer du till recept på surdegsgrund! Mycket spännande det där. Det gick inte så bra, var tvungen att hälla ut det mesta och testa igen! Envis jag är! Det är ju så gott med surdegsbröd och vore rätt kul att kunna baka det själv, inte för att jag NÅGONSIN har bakat annat bröd än knäckebröd och scones..men i alla fall!

Utmaning: 21 dagar utan socker

Vi undviker chips, kakor, godis, kex, choklad, läsk, saft, jordnötter, ostbågar, glass, torkad frukt, etc. (jag lägger även till att undvika vittbröd, då det är min största sockerbov)

• Start: 00:00 den 10 november 2011
• Slut: 23:59 den 30 november 2011

Anmäler dig till utamningen gör du här

(Lägger till detta som ett mål i min viktminskning..dock blir det som "månadsmål")

Hejja, hejja! Detta klarar vi, damer och herrar!

;P

 

Ibland så känner det just så..så som rubriken. Afghaner, somalier och så jag...lilla Ztora Zillen.
Klockan är nu ca 21:00. Jag har nyss kommit hem. I och med att jag jobbar med barn (i socialtjänsten) så är det ibland så att vi får jobba lite övertid (inte för att vi alltid får kompensation för det...men men..det är en annan diskussion). Ibland, som idag, har man en helt underbar känsla efteråt. En sådan känsla som gör att man bara vill jobba mer och mer och mer. Idag var en sådan dag.

Först hade jag möte med ett killgäng somalier. Säga vad man vill om somalier..men de har en helt underbar sammanhållning (under förutsättning att man tillhör rätt klan osv..men i alla fall! Klan-historierna/diskussionen..kan vi ta en annan dag..om ni är intresserade av mina reflektioner kring det). Idag träffade jag ett gäng killar med väldigt fin sammanhållning. De är som syskon till varandra och ställer upp för varandra i vått och torrt. Så fin relation de har! Så stolt jag blev över "mina" pojkar när de kan sätta ord (svenska) på hur det tycker, tänker och känner kring händelser och mer allmänt. Och att de VÅGAR lämna ut sådana privata saker. Dels att jag är myndighetsperson, dels att jag är ung, dels att jag är kvinna. Utan att gå in för mycket på detaljer blev det i alla fall en bra konstruktiv diskussion som slutade väl. Även ungdomarna/barnen gick därifrån med känslan att de fått prata av sig med mig (som de tidigare önskat).

 

Mitt nästa möte var jag och en afghansk ung man. Nyss fyllda 18 år.

En ung man som jag säkerligen berättat om förut. Det är i alla fall en av mina pojkar som tyvärr har en riktigt hemsk historia med sig, dels från hemlandet och krig, dels från flykt (i sitt hemland och från sitt hemland vidare till Iran) och diverse händelser i och med flykten hit (till Sverige)... Afghaner är också ett speciellt folkslag (OBSERVERA: att jag utgår från mina erfarenhetr med de jag träffat! Säger inte att alla är si eller så!) Till skillnad från mina andra ungdomar och barn, från andra länder så är speciellt de killar som kommer från Afghanistan mycket stolta och vill inte vara samhället eller någon annan för den delen heller till last. Det är mycket viktigt att kunna klara sig själv och att be om hjälp eller stöd är, vad jag upplever, svårt att be om.

Det är väl också just därför som jag var så imponerad idag när jag träffade denna unga herre.

Han hade mycket länge funderat på om och till vem han skulle vända sig för att be om hjälp. Han valde till sist mig. Jag antar det har att göra med min yrkesroll, men det kan säkerligen vara annat som spelar in också, vad vet jag? I vilket fall som helst så har han funderat länge och väl på vad han ska säga och han berättar och beskriver med väl valda ord. Allt på svenska, vilket i sig (för mig) är imponerande att han så djupt kan beskriva komplexa tankar och känslor som jag tror vilken svensk tonåring som helst skulle ha svårt att beskriva... Utifrån det mötet- också- så känner jag mig idag lite extra upplyft över det förtroende som han gav mig i och med det att han valde att berätta om sina innersta känslor. Något som jag även sa till honom och tackade för att jag fick det förtroendet.

 

Nu ska jag försöka att vara mer lättsam. Men ibland vill jag bara skriva av mig även om mitt jobb...även om det ibland blir lite väl kryptiskt iochmed sekretess å sådana saker. Men vill ni inte läsa om mitt jobb, så HOPPA över dessa inlägg eller kommentera att NU får det vara nog! ;)

På återseende!

Va roligt att se att det är så många som besöker min blogg!
Lite träligt bara att det inte är så många som kommenterar, tycker det är sååå kul att få kommentarer å allmänna tankar om det jag skriver... (tack alla ni som kommenterar)

Dagen som idag har vart helt okej. Just nu är jag på jakt efter avslappningsmusik. Har nyss tränat och vart ute med valp å sambo i "höst"-vädret..känns dock mer som en vårkväll..men men, snart kommer nog snön och då lär jag väl klaga då också? Dagens mest underbara händelse var att jag kom hem till färdiglagad kvällsmat. Sambon hade gjort fiskbullar och wokade grönsaker till mig och till sig själv det samma med potatis!

Idag känner jag att jag vill dela med mig lite mer peppbilder. Just nu innebär peppbilder för mig både lyckad viktminskning men även de som lyckas va snygga i sin "tjockhet".

Själv har jag en förmåga att vilja försvinna. Att inte synas.

Jag skäms mycket över min kropp, något jag försöker jobba med.

Jag vill gärna ha på mig färgglada kläder.

Jag vill ha på mig klänning och kjol och känna mig feminin. Men på något sätt så har fetman även dragit med sig någon form av självhat och något slags straff-tänk att jag inte får vara feminin.

Nu har jag dock bestämt mig för att det är slut med detta offer-tänk.

Jag ska vara snygg och underbar på vägen neråt mot min målvikt.

Jag ska ha färgglada kläder på mig, för det mår jag bra av.

Mår jag bra, ser jag bättre ut.

Varför skulle inte jag få ha feminina kläder på mig?

Skulle det vara mindre okej att jag har kläder som är anpassade efter mina former, bara för att jag är tjock?!

Nej, nu jäklar. Jag har så smått börjat ändra min klädstil..så att jag känner mig mer och mer bekväm i mera "feminina" kläder. Jag tror att jag mår bättre av det också. För er som lyckas mer er viktnedgång och läser detta...Om ni har lite mer femininakläder som bara ligger å skräpar, som ni har växt ur..HÖR AV ER!

Då jag inte är så rik..så letar jag just nu på alla bloppisar jag kan hitta..just efter lite snyggare kläder som framhäver formerna istället för att gömma dem. Tror nämligen att jag ser ännu större ut med "tältkläder"...ialla fall så är det min uppfattning att andra ser tjockare ut i det i alla fall.

 

 

På återseende!

NYA mål:

1. 3 pilates/yoga/dans-pass
2. Minst 100 armhävningar
3. Minst 10 minuter i plankan
4. Träna mer hantering med hunden (han har fortfarande en vana att bitas vid hantering)
5. Städa garderoben (mentalträning)
6. Träna på gåbandet/promenader minst 3 ggr
7. Ta ut friskvårdstimmen

Kommentar:
Påminn mig själv om att jag faktiskt vill detta. Detta är mitt eget val. Jag vill minska vikten. Jag vill bli starkare. Jag vill!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Gamla veckomål:

1. 3 promenader
2. Ett pass pilates/yoga/dans
3. Minst ett mellanmål/dag
4. Äta minst 4 ordentliga frukostar (ingen överätning)
5. Minst 100 situps
6. Minst 100 armhävningar
7. Bli bättre på att blogga (minst ett inlägg per dag)
8. Unna mig något speciellt (köpt ullstrumpbyxor och nya leggings!)
9. Mental träning/avslappning/meditation minst 6 ggr
10. Planera en strategi för maten...

Kommentar:
Bra jobbat! Alla mål utom ett! Helt klart ett MVG!
Först var min tanke att jag skulle vänta tills jag får tiden med dietisten. Vänta på att fortsätta ta tag i min matsituation. Men nu...efter att ha surfat runt på diverese nedlagda gå-ner-i-vikt-bloggar..där folk verkar ha gett upp...
Så är jag nu mera taggad! NEJ, jag tänker inte acceptera detta!
Jag tänker inte acceptera min nuvarande vikt! NEJ, NEJ, NEEEEJ!
Jag tänker ta nya tag NU!

Toccara, från Top Model.

Tycker hon är så fin! Å så kul att det går så bra för henne, även om hon nu råkar vara en plus size-modell.

Inspirerande hur personer med olika typer av kroppar vågar ge sig ut i ex top model och vågar följa sina drömmar ock vågar gå emot normkroppen inom den industrin.

Sen vet jag inte riktigt om man kan kalla dessa modeller för att de är "större"...jag menar, det är väl mer normala än andra modeller, helt enkelt.

Men i vilket fall som, så är det inspirerande för mig!

Att kvinnor numera är mer och mer för att visa upp sig sådan som de flesta faktiskt ser ut!

Sen kan jag väl tycka att det är lite larvigt med alla dessa träningsvideosar-trenden som aldrig tycks ta slut i USA...känns som om alla gör en träningsvideo...

Å andra sidan kanske det är bra också.

Lägga fokus på hälsan, inte vikten liksom!

Jag har fått en tid till dietisten. Om tre veckor. Känns lång tid. Vad ska jag göra tills dess? Nervöst på något sätt. Tänk om hon inte kan hjälpa mig..?
Nej, inga negativa tankar! Positivt tänkande! Det här kommer bli bra, förhoppningsvis får jag massor av tips, idéer och pepp! Nu jäklar ska det bli förändring. Hon är säkert utbildad i MI, och då blir det sääääkert bra. Mycket motivering! Hejja, hejja! Det känns i vilket fall som helst att jag just nu är i ett vakum. Jag vet liksom inte vad jag ska ta tag med. Hur jag ska förhålla mig, jag spänner mig och är nervös. Nervös för att när som helst få ett återfall. Den senaste tiden har det kännts som om det är på väg. När som helst. Skönt är i alla fall att jag har fått lite lust tillbaka för motion. Samt att Emsut och jag försöker peppa varandra lite extra sådär. Skönt att det finns genuint ärliga personer, som faktiskt vågar dela med sig av sitt liv och erfarenheter.

Just nu så är fokus en vecka i taget. Kan liksom inte för hela min värld tänka längre..konstigt nog. Det känns för läskigt. Känns som om jag har tappat mycket av mitt "sug" att gå ner i vikt. Jag har flyttat fokus och fokuserar på hälsa. Vissa av er tänker säkert "jättebra", men då ska ni vara medvetna om att jag behöver gå ner ca 50 kilo i vikt. Men det är FÖR stort. FÖR mäktigt. Nu måste jag ta små små steg. Ett i taget...

Det blev en promenad idag också! :)
Det är helt tomt i huvudet om vad jag ska skriva idag.

Om ca 3-4 timmar ska jag träffa en politiker..en riksdagspolitiker. Vi ska prata om ensamkommande barn. Jag skulle innan mötet få frågor, så att jag skulle vara förberedd. Det har inte skett. Jag är en aningens nervös. Jag kan mina ärenden. Jag kan prata om vad JAG gör. Men att berätta vad min kollega gör, hur många ärenden hon har..nej, det vet jag inte om jag kan...Både kollegan å chefen har semester. Så jag är själv. Så sårbart när man bara är två handläggare...

Usch. Håll tummarna för att det går bra! ;)
Jag tänker berätta så mycket jag kan. Försöka få till en diskussion...

På återseende!

Dags att sluta skämmas! Visa upp dina kurvor!!!
Vem har sagt att man måste gå runt i ett tält bara för att man har kurvor och lite volanger?!
Sluta genast upp å göm dig. Ut och visa Sverige hur en supersexig och äkta kvinna ser ut! Womenpower!

Nu är det så här att jag även tycker att vi tjockisar inte ska gå runt och skämmas...så som jag har gjort sedan typ 4ever. Så därför vill jag naturligtvis visa upp den inspiration jag får från exempelvis plus size-tjejer som är vackra å som det lyser om, trots att det inte har size 0. Jag tror aldrig att jag kommer bli smal. Jag tror inte att jag har en sådan kropp. Däremot strävar jag efter att i alla fall gå ner ca 20 kilo. Då är jag fortfarande överviktig..enligt BMI har jag då ca 30 kilos övervikt. MEN det skiter jag i! Jag vill vara frisk. Ha möjligheten att bli mamma. Må bra på insidan och utsidan! Jag vill också vara snygg samtidigt som jag strävar efter detta. Någonstans...på vägen mot viktminskning så glömmer många bort att tycka om sig själva och att allt inte sitter i kilona utan även i inställning till sin kropp och sitt liv..till hälsa...

Så därför delar jag idag med mig av lite snygga plus size bilder...

För cirka tre år sedan så körde jag Winsor Pilates 20 minutes workout varje dag. Varför slutade jag liksom? Jag vet inte... Men det är märkligt..Pilates är det träningssätt som har gynnat min kropp på bästa tänkbara sätt, utifrån mina mål. Eller...jag gick aldrig ner i vikt, men min mage blev mindre och jag gick ner en jeansstorlek..! Mera muskler alltså, mindre fett! Kanonbra ju. Som sagt, VARFÖR slutade jag?

Nu är det i alla fall ändring på det. Ska försöka börja Pilates:a igen. Kanske kan jag motivera mig till flera 20 minuters pass i veckan...det är ju så lite, 20 minuter. Men ändå effektivt. Hm...Kanske ska jag ha det som nästa veckas mål? Att lägga in lite fler pilates-pass? Jo, det ska jag!

Just det, nu börjar det likna något!
Inspirera mig!
Vad är mer peppande än lite före och efter-bilder?

Usch. Jag vet ärligt talat inte vad som händer med mig. Kan det vara ett fall av lappsjuka? Kan det vara den norrländska hösten som påverkar mig så starkt? Är det därför jag ständigt är trött? Kan det vara brist på något? Vad skulle det vara?

 

Idag hade jag ingen lust ALLS till motion. Så därför bestämde jag mig för att göra lite situps och armhävningar. Det är i alla fall bättre än ingenting...eller hur? Så jag måste tänka nu...lite i taget..! Ett steg i taget. Kom igen nu!