ZtorZillen

Seriöst, jag älskar er! Blir så pepp av att läsa era kommentarer. Känner mig upplyft och glad över er fina respons på mina tankar kring hetsätningen. Jag är peppad att fortsätta och kommer inte gräva ner mig på grund av ett misstag. Jag är på god väg och jag ska klara detta. Tack för all uppmuntran!

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt måtto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

Vilken härlig rubrik, va? "I mina öron...!" HAHA

När jag tränar så tränar jag oftast hemma. Jag har ju förmånen att ha ett eget löpband här hemma.

En massa vikter och en yogaboll och yogamatta. Och en balansplatta. Jättebra att ha hemma.

Det är liksom bara fantasin som sätter stopp.

I vilket fall som helst är det så tråkigt att jag inte lyssnar på något speciellt när jag tränar...

Tvärtom. Det är ingen musik och jag för en inre dialog i mitt huvud.

Med risk för att låta helt knäpp.

Men när jag tränar, så peppar jag mig själv, typ: "Kom igen nu, bara fem minuter kvar! Smärta är bara tillfälligt, kom igen" Speciellt när det är långa distanser och det är styrketräning då behöver jag mycket pepp..."bara en till"..."klarar du detta är du bäst!"..."inget kan stoppa mig nu"

Det är det som försigår i mitt huvud när jag tränar ;)

 

 

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt måtto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

Vägning:

Min nya lön. Shit. Jag är så nervös att jag kan dö. Nästa vecka meddelar jag chefen att jag säger upp mig. Sedan om tre månader, så åker vi neråt i landet. Sambon lämnar sitt jobb och blir arbetslös igen. Och jag går till nytt jobb, med nya kollegor och nytt arbetssätt. Nervöst. Ett års viss tids anställning. Hm..ut i osäkerheten igen. Å andra sidan är det ett år då jag kan satsa mer på mig själv. Träna mera. Gå ner mer i vikt. Älska mig själv.

Jag blir nervös av min lön. Hehe. Jag vet att det är "udda". Men ändå. Är jag värd så mycket? Är det normalt för en soctant å få så mycket i lön? Här uppe ligger lönerna på runt 23 000..så det är ett lyft. Men jag skäms nästan, om ärligheten ska fram. Jag vet det är larvigt..jag vet...

Då öppnar de. Kommunen där jag sökt jobb. De som ville få tag på mig "snarast". Jag har sovmorgon. Men valt att gå upp tidigare för att ringa dit kl 8.00. Om de erbjuder mig högre lön än vad jag har nu, så tackar jag ja. Då chansar vi. På vinst och förlust. Om de vill säga att jag inte fått jobbet, är det okej. Jag trivs med mitt nuvarande och min sambo har också jobb här uppe. Nu är det bara å vänta tills klockan slår åtta. Suck. Rädd. Nyfiken. Orolig.

Veckomål v 25

Minst 11 000 steg varje dag

Äta var tredje timme

Jogga i totalt 60 min

Kommentar:

Tre mål blev det. Igen.

Just nu är min status: nervös. De har ringt från kommunen i sörmland och lämnat ett meddelande på mobilsvar.

Om de söker mig så snabbt och det är CHEFEN som ringer måste det ju vara positivt? Eller?

Hörde rykten i går att de betalar bra också. Kanske ska jag ändå våga att chansa..om de nu betalar bra, menar jag?

Vi får se i morgon..då kanske vårt öde som familj "avgörs"? Bo kvar i norrland ett år till eller flytta neråt efter sommaren?

Ahh...?!

Katrin Zytomierska..."Före"-bild...Då: 89 kilo, Nu: 56 kilo
Jag har inte läst artikeln i Aftonbladet. Men vad jag kan se på före- och efterbilderna så tycks kvinnan ju vara gravid på "före"-bilden? Är det "konstigt" att man har gått upp i vikt under en graviditet? Kan väl personligen tycka att det vore konstigt om man INTE gick upp i vikt när man var gravid....men det är jag det.

Suck. Jag blir irriterad på sådana här saker. Kvinnor som klankar ner på sig själva och sedan har gått ner i vikt och basunerar ut att deras liv är såååå mycket bättre nu. Må så vara, men det sitter inte bara i vikten. JAG tror att det snarare sitter i livsstilen. Är jag tjock och har en hälsosam livsstil tror jag att man kan må minst lika gott som en smalis som lever hälsosamt. För att inte tala om en ohälsosam tjockis vs ohälsosam smalis?

Är det bara jag som tänker så här eller? Känner mig lite ensam..vi pratade om just viktpendling på jobbet i fikarummet...jag sa något i stil med att om vi lägger ner hälften av den tiden vi tänker på mat, vikt och träning (om man är kvinna, som alla var som satt i fikarummet) under våran livstid på att tänka på annat, typ: jobb, fritid och familj...så tror i alla fall jag att vi skulle vara lyckligare! så det så.

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Hallå. Jag är expert nummer ett på just dessa ämnen och kan lätt lägga ner mer än hälften av min vakna tid på att just prata om vikt, mat och träning...inga problem. Men jag tror generellt att jag varit mer lycklig om jag spenderat tiden på att tänka och prata om annat i stället för just detta...

Det är min teori i alla fall...på återseende!

-10 000 steg/dag

-äta något var tredje timme

-äta måttliga portioner

 

Jag vet inte. Men det känns som om detta inte är ett sprintlopp...utan maratonlopp. Det är fokus som gäller.

Uthållighet.

Ibland känns det som svårt att hålla motivationen uppe.

Rent ut sagt förstår jag inte hur "alla" viktbloggare klarar att gå ner i vikt själva. Vad är hemligheten?

Jag känner jag skulle behöva mer stöttning. Och mer input. Mer...vad ska man säga...? Erfarenhet?

Det är nog det jag söker. Någon som vet hur det är.

 

I dag har jag, sambo och hund äntligen kommit ner till mamma och pappa. Jag har bland annat plockat rabarber idag. Vissa av dem var lika "långa" som jag... (155 cm). Häftigt va? Jag har en bild tagen på mig tillsammans med dem..men har glömt min sladd till datorn hemma i norrland. I morgon ska jag och mamma på Kappahls rean...hoppas det blir mycket nytt och fint.

Vad gäller motionen så är den på noll. Mycket promenader blir det dock med hunden och jag når över 10 000 steg varje dag! Heja mig! Maten går det si och så med. Försöker tänka på portionskontroll, men som sagt..det är svårt. Jag känner mig rätt less på det mesta just nu. Jag är såå trött så att ni inte kan ana. Jag har knappt någon motivation till att blogga, då jag känner att min fantasi har tagit slut. Känns som om jag inte vet vad jag ska skriva alls...jag tror jag har fått lite prestationsångest då jag upptäckt att det faktiskt är så många som läser min blogg... (nu har det ju iofs minskat men i alla fall!)

Resan neråt i Sverige gick bra. Inget överätande. Bara fem bitar godis.

Hade naturligtvis varit bättre om jag kunde säga "inget godis", men men...jag ska inte vara för hård mot mig själv...

Arbetsintervjun gick bra...men jag känner att jag börjar vackla i frågan om vi ska flytta eller inte..

Om jag nu blir erbjuden jobbet, det vill säga...

Det är så svårt, jag vet inte vad jag vill längre....känner mig förvirrad.

Mina grannar har bråkat hela natten. Jag är trött...sååå trött på mina grannar. Att de aldrig ger sig? Suck.
I morgon åker vi söderöver! Skriver förmodligen inget i morgon...hörs på fredag!

På torsdagkväll åker jag och sambon söderöver. Till Sörmland. Till min mor och far. Där ska vi bo över helgen. Där ska jag utgå från när jag ska på arbetsintervju på fredag. Spännande. Alltid när vi reser så långt så stannar vi och äter...lunch eller kvällsmat eller något sådant. Det är svårt tycker jag att välja något nyttigt när jag är ute och reser...det är som om alla ursäkter kommer fram då. Hela min kropp vill plötsligt bara äta skitmat. Snabbt och fett och sött ska det vara... och så en glass till efterrätt! Så. Det blir bra. Suck. NEJ. Vad ska man göra i stället? Min plan just nu är att äta en halv burk med kvarg innan jag sätter mig i bilen...kanske kan det "stoppa upp" mycket av suget? Jag vet inte...men i ärlighetens namn är jag lite nervös inför själva resan...

Veckomål v 24

Minst 10 000 steg varje dag

Äta var tredje timme

"Hitta" motivationen...

Kommentar:

Tre mål blev det.

Inte så många, men ack så viktiga. Känner mig orkeslös på grund av för lite sömn.

Känner mig arg och ledsen på grund av mensvärk.

Irriterad på grund av grannar som bråkar högt varje dag så att man inte kan sova.

Känner mig oinspirerad och oinspirerande!

Suck.

Veckomålen är det viktigaste som jag ska fokusera på nu: vardagsmotion och fokus på kost.

Jag har tidigare varit så fokuserad på träningen hela tiden. Kanske är det fel? Det är nog kosten som måste få "ta tid"...Det är den som är boven i dramat, tror jag...Så det så..

 

...som jag beundrar mer än andra är Monique!



Jag kan inte riktigt säga exakt vad det är som gör att jag gillar henne och finner henne inspirerande..men det är något! Dessutom får hon mig alltid att le..och det är inte illa det heller!!! :D

I alla fall så hände det en rolig sak för typ 20 minuter sedan...!

Jag poppade popcorn till mig själv. Sambon stack nyss iväg till jobbet och jag ville titta på film å äta popcorn a la söndagsmys!

När det var en tredjedel av popcornen kvar så kände jag mig plötsligt "klar"...det liksom räcker nu. Tack.

Men nej tack. Inget mera. Det räcker.

Helt otroligt. Detta har aldrig hänt innan. Så länge jag kan minnas.

Visst har jag slutat äta popcorn innan...men då har det varit för att jag själv stoppat mig för att jag "borde", inte för att jag själv VILLE. Vilket fantastiskt framsteg. Vilken underbar känsla att känna...att liksom vara "klar".

Färdig. Finito. Slut. The end. Underbart!

Det händer något med mig, helt klart...när jag går ner i vikt..sakta men stadigt.

Kanske börjar liksom huvudet förstå att jag kan äta saker nu, men med måtta. Lite som viktväktarna kör med...

Du kan äta allt men inte alltid?

Kanske börjar jag förstå vad detta innebär...

I vilket fall som helst är jag glad att detta hände. Något historiskt för mig. Så kul!

:D

På återseende!

Det var i alla fall ett av det där mailen som handlade om DN...det var en äldre kille (10 år äldre än mig, det kändes supergamalt då!) som skrev att han skulle vilja veta hur det kommer sig att en sådan ung tjej som mig själv har DN.se som startsida på Internet. Och det var allt. Han skrev inget mera. Naturligtvis blev jag lite smått irriterad..kunde inte människan läsa? "DI, dagens industri, står det faktiskt inte DN", skrev jag tillbaka till honom. En minut senare skrev han något i stil med: "Det gör ju saken ännu mera intressant. Hur kommer det sig att en tjej har di som startsida?"

De där 12 timmarna flöt sedan på. Utan att jag egentligen reflekterade över det faktum att jag satt så länge vid datorn och "pratade" med samma person hela tiden. Jag var ganska trött på killar generellt på den tiden. Jag hade som sagt ca 6 månader innan blivit dumpad av en kille som jag gillade otroligt mycket. Hans förklaring till varför han dumpade mig var bland annat att jag inte ville ställa upp på vissa sexuella grejer som han gillade...jag bestämde i alla fall mig då för att jag aldrig skulle kompromissa om sådana saker i framtiden heller. Kan inte en snubbe acceptera och respektera mig för den jag är så är jag hellre singel med hund resten av livet. PUNKT.

I alla fall. Killen som jag pratade med i 12 timmar...han fick snabbt veta mycket om mig, och jag om honom.

Jag berättade om att jag var tjock, men att jag gillade min kropp, att jag inte är intresserad av ett förhållande om det inte bygger på ärlighet. Han berättade att han kände sig oälskad och bortglömd av sin far och att han inte trodde att det var möjligt att någon skulle gilla honom och att han faktiskt funderat på att leva som singel resten av livet. Vi pratade om fördelarna om att leva som singel resten av livet. Vi pratade om politik och insåg fort att vi inte alls höll med varandra om skattefrågor och migrationspolitik...

Vi pratade i 12 timmar, vilket resulterade i att han kom försent till jobbet, för första gången på 7 år. (eller ngt sådant) Vi bytte e-mail adress och fortsatte sedan att maila med varandra....

Idag har vi spenderat tre-fyra timmar med våran granne. Hon äger en hund som har blivit bästa kompis med våran skit. Det sprang å gosade å brottades med varandra. Jättekul. Vi människor köpte en varsin glass och åt ute i parken. Njöt av värmen. Grannens lilla bebis fick också vara med..hon låg mest och smågurglade på filten, men njöt lika fullt som vi vuxna och hundarna.

Föresten tror jag det var första glassen jag ätit på år och dagar, där det var ett medvetet val som INTE ledde till ångest. Känns bra. Känns friskt. Nu ska husse och jag fortsätta att fira Samson!

 

På återskrivande!

Pssst...jag har blivit kallad på arbetsintervju. Samma jobb som jag har nu, fast i södra Sverige. I Sörmland. Det är ett 1 års visstidsanställning. Nu har jag tillsvidare...funderar i alla fall på att ta det, om jag får det och säga upp mig. Vore skönt att komma närmare släkt och familj. Fast det känns ju väldigt osäkert också. Liksom vad händer sen? Det är hemligt i alla fall. Så säg inget till någon!

Vägning:

Idag firar vi dubbelt (trippelt!). Det är tre årig förlovningsdag...wuuhuu! Det är också 10 000 stycken besök på min blogg som firas idag! Wuhu! Det firas med styrketräning/kondition i 40 minuter tillsammans med min sambo! Just det. Det är ju nationaldagen i dag också...ja, det får man ju inte glömma!

Detta firar vi på bloggen...genom att NI får ansvaret att hjälpa MIG att komma på idéer om vad jag ska skriva om för något intressant. Annars finns det ju alltid risk för svammel...och sådant uppskattar vi bara i måttliga mängder...

Så säg "hej" och skriv något ni vill veta eller något ni tycker jag bör veta...eller något ni inte vet...eller vad vet jag...! Skiv något! Vore roligt att få lite feedback!

 

TANK JU!!!

Vart har jag hållit hus? (hoppas jag att någon har tänkt nu när jag vart borta i två dagar..eller igår och idag)

Jag har vart på utbildning. Tanken var att jag igår morse skulle ta med mig både dator, mobil och träningskläder (träningsgrejer). Vad hände? Jag glömde allt. Tog bara med mig necessär och ombytte. Så kan det gå.

I alla fall har jag inte glömt er. Och jag hoppas att ni inte har glömt mig.

En hotellfrukost senare, två hotell-luncher och två hotell-middagar senare är jag i alla fall hemma. I tryggt förvar, så att säga. 75% av utbildningen i pedagogisk rehabilitering är nu avklarad. Helt underbart! Så stolt över mig själv och glad att jag har fått den här utbildningen. Mycket intressant.

Den startar igång så mycket inombords. Lärarna anser att vi blir bättre behandlare ju mer vi känner oss själva, vilket jag också håller med om. Det leder naturligtvis till massor av uppgifter där vi har vart tvunga att reflektera över våra egna val och liv. Denna gång låg fokus på "dåtiden".

Man väljer själv vad man vill dela med sig av till sin "familj"-grupp. Jag valde att inte prata om min ätstörning...

I flera uppgifter vi gjorde framkom mer och mer om mig själv och vilket förakt jag då och då har kännt inför mig själv och min hetsätning. Naturligtvis har jag löst detta genom att hetsäta ännu mer. Ibland är jag bra "klok", va?

Sorgligt har det varit samtidigt som jag fått ett uppvaknande.

Mycket spännande...

Föresten så firar jag och min fästman förlovningsdag i morgon..!

Eftersom vi är sådana nationalister (NOT) så har vi missförstått firandet av den 6/6. Vi trodde allt handlade om oss. Tänk vilket uppvaknande jag fick i morse när jag såg på TV att Sverige har nationaldag samma dag som vi förlovade oss på! Vilken ära, att Sverige la den dagen på samma dag...för att fira oss liksom...

Tack Sverige och på återseende!

Vecka 22

Måndag

20 min promenad

30 min löpning (personligt bästa!!!)

Tisdag

80 min promenad

Onsdag

30 min promenad

15 min styrka

2 timmar trädgårdsarbete (vet inte om det räknas..)

Torsdag

30 min promenad

2 timmar trädgårdsarbete

Fredag

70 min promenad

Totalt: 11 200 steg

Lördag

60 min promenad

40 min styrketräning

Totalt: 10 150 steg

Söndag

60 min promenad

45 min promenad

Totalt: 11 341 steg

 

Kommentar:

Äntligen har jag hittat min stegräknare. Nu är det bara att traska på!

Veckomål v 22:

Mentalt:

5 ggr meditera

Lista varför jag gör detta

Söka nytt jobb

Träning:

Konditionsträning

Styrketräning

Smidighetsträning

5/10 min jägarvila

50/200 st reversed crunch

47/100 st armhävningar

73/200 st situps

6/20 min plankan

Mat:

Inga nötter/popcorn/annan snacks eller godis

Inte äta bröd (undantag surdegsbröd som jag bakat själv)

Äta var tredje timme

 

Kommentar:

Känner mig fortfarande förvirrad. Vet inte längre hur jag ska bete mig.

Behöver gå ner i vikt om vi ska ha en möjlighet att skaffa barn i framtiden. Samtidigt känner jag mig nöjd med min kropp och jag mår bra...men är det okej att känna så här? Borde jag inte vilja gå ner i vikt? Borde jag inte vara mer peppad? Borde jag...? Vad?

:S

 

Hittade ett recept på rabarberkräm på recepten.se (klicka på bilden för att komma till receptet)

Sagt å gjort. Jag testade detta, det blev mycket gott!

Något jag varmt kan rekommendera!

MUMS!

"Men hur skulle världen se ut om jag, Sally Santesson, uteblev från vardagslunken? Lite gråare, lite futtigare."

---

"Och som vi alla vet, det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!"

---

"Jag bjuder på det så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag..."

Känner mig allmänt förvirrad just nu. Jag börjar trivas mer och mer i min kropp. Har kännt mig modigare kring mat den sista tiden och har ätit sådant jag avstått under en längre tid: revbensspjäll, grillat, potatissallad. Det har gått bra och det har inte blivit någon överätning eller hetsätning. Jag har slutat äta strax innan jag har kännt mig mätt, gått efter "nöjd"-känslan.

Det som gör mig förvirrad är att jag i morse kände att jag inte ville väga mig. Jag kände ett starkt hat mot vågen och började tänka på hur mycket tid och ångest som jag haft under mina 26 levnadsår med tankar kring vikt. Med foks på vikt, inte på hälsan. Det som också gör mig förvirrad (eller förtvivlad?) är att jag känner mig go och glad där jag är idag...det känns också som om det inte är okej. Det känns som om jag inte får må bra i min tjockis kropp. För att må bra måste jag vara smal. Det är så jag känner. Jag känner stor skam inför det faktum att jag mår bra och att jag faktiskt har slutat räkna kalorier och mäta tiden varje gång jag rör på mig. Istället lyssnar jag på kroppen. Det känns så rätt, samtidigt som det känns fel...jag är så förvirrad...och lost...

Jag blir ledsen och irriterad på det faktum att jag "glömmer bort" att jag faktiskt mår jävligt bra. Att mina värden är bra, att stressen har avtagit, att jag trivs i min kropp, att min kropp är stark och bär mig, att konditionen blir bättre och bättre. Trots allt detta, så stirrar jag mig blind på den jävla vågen och hetsar mig själv i tankar om operation, soppdieter, bara äta sallad, träna som f*n osv osv.

Varför har jag så svårt att byta fokus? Bryta fixering vid mat, till hälsosamt tänk kring mat, motion, sömn och stress? Va? Vad är det som är så svårt, egentligen? Vanlig hälsosam vardagsmotion. Vad är det för fel på det. Vad är det för fel på mig, säg det snälla! Det är inget jävla fel på mig. Jag är supernice, med mina 101,8 kilo! Jag mår bra! Varför ska jag stressa min kropp med att tvinga den gå ner i vikt? Kommer jag bli lyckligare av det? NEJ! Så planen för framtiden är att fortsätta med det min kropp mår bra av. God mat, lagom med motion, vardagsmotion, sovmornar mer än två gånger i veckan, fina kläder, trevliga människor osv osv. Thats it.

Har kännt lite ångest inför det faktum att det är så här jag känner. Frågat mig själv om jag ska vara ärlig mot mig själv och lyssna till min kropp eller lyssna till min hjärna som säger att det inte är hälsosamt med så mycket övervikt som jag har...41,1 kilo kvar, det måste jag gå ner om jag ska vara "normal" eller så..enligt BMI. Men jag skiter ärligt talat i det. Känner att ja förvirrar mig mer just nu än att få klarhet som jag hoppades...när jag skrivit av mig...ursäkta mitt förvirrade tillstånd...återkommer snart -förhoppningsvis- mindre förvirrad!