ZtorZillen

2014-02-24
21:52:10

Igen och igen och igen....och?
Vad är det som pågår i mig?
Jag kan bara återigen...konstatera att jag är beroende.
Det är så skamfyllt att jag tror att jag bara spyr av äckel...
Av mig själv.
 
Först förklaring till den dåliga uppdateringen:
en närstående har fått ett tråkigt besked gällande hens hälsa.
Varför jag valt att spendera helgen med hen och inte uppdatera här.
 
Igår. Lite på grund av beskedet och att jag var ledsen...men helt och hållet mitt eget val.
Jag valde att åka till affären, köpa godis och äta det.
Till saken hör att jag på allvar (igår) TROR att jag kan äta några bitar och "sluta när jag vill".
Så kan det nämligen gå för min sambo.
Så vi åt godis.
Vad märker jag idag?
 
Fysiska besvär.
Sockersug som heter duga.
Stickningar i fingertopparna.
Ryckningar och skakningar i händerna.
"Pirrningar" i hela kroppen.
USCH.
 
I alla fall. Det är idag som är dagen då jag på riktigt erkänner mitt missbruk.
F*n, helvete, piss också!!!
Jag kan inte hantera "lite" socker.
Det bara är så. Jag måste sluta helt.
Hela dagen har vart piss...sådant sug att det är pinsamt!
Men det är dag ett utan socker...nu är målet denna vecka att klara hela veckan sockerfri!
Puh! Behöver lite meditation på det!

2014-02-19
22:09:28

Pessimist?
Så...
Jag fick några kommentarer om att jag kanske borde se på hetsätningen som alkoholism.
Att det är naturligt med återfall och att man kanske aldrig blir helt fri. Suget kommer vara där länge, och att jag bör fokusera på att hitta strategier att hantera det på?
 
Jag har tidigare själv tagit upp detta som att hetsätning kanske är en sjukdom för mig. En obotlig sjukdom.
Och att ett realistiskt sätt att hantera den på är att inte försöka bli fri, så som man kan bli friskförklarad från en influensa. Utan mer som...alkoholism. Den finns där. Latent. DU kommer alltid ha den, den kommer alltid vara en del av mitt liv. Just nu har jag svårt att tro att jag någonsin kommer ha ett normalt tänk kring mat. MEN jag ser att jag har ett bättre sätt att hantera det i dag än jag hade för ett år sedan, eller två år sedan.
 
Jag ser det inte som pessimistiskt att jag kanske får ett återfall eller två inom ett års period. Jag ser det som realistiskt. Jag försöker att lära mig, att det inte är nödvändigt att vara 100% hela tiden. Det är okej att göra "återfall", så länge det inte blir för nära varandra. Att det dröjer längre och längre tid mellan gångerna.
 
Jag har blivit kallad negativ, för att jag ser på detta på det här sättet. För mig är det en överlevnadsinstinkt.
Att besvikenheten får överrumpla mig när det nyss har hänt, men att jag dagen efter kan se på det med "nyktra" ögon och inse att livet inte är över. Jag vet att folk tar illa vid sig när jag jämför så här.
 
Men för mig handlar det verkligen om ett beroende. Jag mår så bra när jag äter fort, mycket och på kort tid. Det är ångestdämpande och skönt. Jag blir lugn. Efteråt kommer äckelkänslorna, jag känner mig ofräsch, smutsig och skamfylld.
 
 
 
Idag tog jag ytterligare ett steg i riktning mot att bli frisk. Jag pratade med min chef och bad om att få sockerfritt och glutenfritt alternativ på alla arbetsplatsträffar, avdelningsträffar och andra "fira"-fikan, så att säga. Han frågade om jag var glutenintollerant. Jag svarade "ja". Det har visserligen inte konstaterats av en läkare, men jag måste vara ärlig mot mig själv. Gluten sätter igång svåra processer inom mig. Jag får alltid uppsvullen mage när jag äter gluten, även i små mängder. Jag får magknip och inser att nu när jag varit utan gluten en längre tid att jag alltid mått "lite" dåligt. Utan gluten kan jag må bra i magen, men jag kan också må dåligt. Det är inte alltid "lite sådär". Så "ja", jag vill ha andra alternativ. Varför måste jag vara allergisk?
Kan en Zill inte bara få vilja vara mer nyttig och älskvärd mot sig själv?
 
 
 

2014-02-18
22:46:29

Inte kompensera
 
Okej.
Nu känner jag mig stolt.
Och det är inte så mycket hetsätningen. Att jag "bara" gjort det två gånger på två år.
Kan fortfarande inte riktigt "se" varför det skulle vara något att vara stolt över. Det är ett misslyckande, spelar ingen roll att jag intalar mig själv något annat.
I alla fall. Det jag är stolt över är HUR jag sedan har hanterat detta!
I mitt tidigare liv var det alltid "antingen eller". Hetsätning=kompensation med överträning dagen efter!
Så idag...eller imorse bestämde jag mig att inte träna idag.
Jag vet.
Det låter konstigt.
Men också sååå smart, om du tänker efter.
Tänkte att nu ska jag bryta invanda mönster. Sätta hjärnan ur spel och va lite wild and crazy.
Så idag har jag gått över 10 000 steg. "bara".
Efter att stegräknaren visade 10 000, så tog jag av mig den.
Ingen mer stress över detta.
Nu har jag uppnått dagens mål och alla steg över är bonus!
Har också druckit en ny juice som jag gjort i vår juicemaskin!
Denna gång var det lite jordgubb i också.
Jag som tidigare varit allergisk mot jordgubb verkar nu klara av det i små mängder.
Jag ska inte utmana läget mer, men det är en intressant iaktagelse..så här efter att ha varit nästan helt glutenfri i 7-8 månader!
 

2014-02-17
22:00:41

Hetsätning å spa
 
 
 
Igår hetsåt jag.
Inget jag är stolt över.
Det var en ångest som byggts upp under en längre tid.
Jag vet fortfarande inte något bättre sätt än att hetsäta för att dämpa ångesten.
Det är så pinsamt.
Så sorgligt...
 
Jag var ärlig mot sambon.
Men ååå så jag skämdes.
Å jag skäms fortfarande.
Jag vet inte vad jag ska göra...
Försöker lugna mig genom meditation och att göra bra saker.
Typ pyssla. Virka. Prata med sambon. Hemma-spa osv.
Sambon känner sig äntligen redo att bidra med ett litet foto här på bloggen också.
Han säger han är stolt över mig. Två hetsätningar på två år.
Det tar sig, säger han.
Jag har svårt att se det just nu som något annat än ett misslyckande!
 
 

2014-02-12
12:19:00

MÄTNING!!!!

Mätning 140212 (130720)

Arm:  32 (-0,5 cm)

Under brösten: 88 (-4 cm)

Navel: 96,5 (-2,5 cm)

Rumpa: 121 (-2 cm)

Lår: 69,5 (-0,5 cm)
 
Dagens vikt: 86,6 kg
 
 
Kommentar:
Funderade just på när det var jag mätte mig senast.
Kollade i bloggen och det verkar som om det var i juli jag mätte senast!
Kan det verkligen vara så länge?
I alla fall så var det ju roligt att se att jag inte har gått upp i måtten sedan dess.
 
Det som bekymrar mig är dock vikten.
Den tycks inte ens vilja röra på sig neråt i minimi-fart...
Den liksom går upp!
Jag har nu hamnat där som de flesta viktturister ger sig in på.
Den så kallade återvändsgränden...da-da-da-daaaa (försöker göra ljudeffekter online)
 
Jaha. Vad ska jag nu göra åt detta?
Jag vet ju att det är min "släppa lös"-månad (januari) som har satt sina spår.
Jag som ett tag var nere på den fina siffran 83-något.
Mitt mål är fortfarande att komma ner till 76-något.
Sambon väger nu exakt 10 kilo mindre än mig och det vore fantastiskt roligt och ego-booostande om jag kunde få väga mindre än min sambo.
Jag skäms sååå för att erkänna att han är "tunnare" än mig.
Det är en så stor skam.
Usch!
Jag är i alla fall ärlig mot sambon om min vikt. Och det känns som ett stort steg utifrån att jag tidigare alltid har smusslat både med ätande och med vikten.
Försökte prata med min mamma och pappa om min ätstörning i helgen.
Min pappa har lite lättare att ta in det än vad min mamma har.
 
Det är som om hon anklagar sig själv på något sätt?
Eller som om hon inte vill ta till sig detta.
Hon läser alltid min blogg...eller för det mesta.
Så tänkte skriva ett par rader riktat till henne, nedan. Kanske är det lättare att ta till sig information skriftligen?
 
Jag är ätstörd sedan flera år tillbaka.
Jag har inte alltid haft en ätstörning.
Min PCO och sötsug/brist på mättnadskänslor kan jag minnas låångt tillbaka i min barndom.
Det är INTE samma sak som min hetsätning.
Hetsätningen började senare, som mest när jag flyttat hemifrån.
Hetsätning har en direkt relation till psykiska måendet.
Men jag minns "första gången" och då var jag kanske 8-9 år (någon gång på lågstadiet).
Det dröjde flera år innan jag gjorde det igen.
Så NEJ, mamma. Det är inte ditt fel. Du har inte sett något, för att jag döljde det så väl.
Ätstörningen och PCO är INTE samma sak.
PCO är kopplat till det fysiska tillståndet.
Viktigt att minnas det!
Älskar dig, mamma! (och tack för allt ditt stöd, men ibland; försök att lyssna istället för att döma dig själv och mig innan jag hinner förklara mig)

2013-11-28
21:02:16

Misslyckande är inget misslyckande om jag lär mig något
Idag har jag spårat ut totalt. I mina ögon sätt. Inte helt totalt. Men på ett sätt som gör att jag blir återigen påmind om min ätstörning. I slutet på förra veckan var jag knäckt över att jag inte blev gravid..eller att jag fick mens igen och jag beskrev den frustration som gjorde sig påmind. Allt "slit" och kämpande för vikten...för att nå målet: bebis!
 
I måndags fick jag sedan ett graviditets besked, en kollega väntar barn och är nu sjukskriven för att hon mår så dåligt. I tisdags var det dags igen. En bekant meddelade att i juni, då var det dags för henne att bli mamma för första gången...
Det är svårt att beskriva utan att jag ska låta som en aggressiv och otacksam satkärring. Avundsjuk är vad jag är, det kan jag inte bortförklara. Samtidigt är jag genuint glad för dem. Samtidigt avundsjuk. Mixade känslor och mitt inre var ett virrvarr. Jag vet att det låter ego, men detta är faktiskt min blogg..och passar det inte dig som läser, är du fri att klicka ner fönstret och aldrig återvända till mitt lilla krypin. Min ventil...
Onsdagen (igår) gick åt till att meditera och finna min genuina lycka över att två vänner faktiskt ska få vara med om något som kommer att ändra deras liv för evigt.
Idag. Kom så det tredje bebis-relaterade beskedet för denna vecka. Och då var det något som brast inom mig. Det var någon, jag minns inte vem, som kommenterade att "du har ju nyss varit föräldraledig, var du gravid när du kom tillbaka". "ja, tydligen..så det kan bli".
Återigen är detta inget om de tjejer som nu väntar barn, jag gillar dem otroligt mycket och unnar dem alla barn i världen. Detta är mina känslor och ingen annans.
Det är mina känslor om en förlust...eller ett uteblivande av graviditet som gör sig påmind.
Det var som om mitt inre kokade. Jag ville skrika, gråta, slänga mig ner på golvet..krypa under bordet, in i fosterställning och bara låta ett genuint skrik på hjälp komma ut. Ångesten vällde över mig. Och vad gör jag?
Jag tar till mig det som känns tryggt.
Mat.
Eller i detta fall, så fanns det ju bröd på bordet när jag fick dessa känslor. Fyra mackor senare, inser jag vad jag gör. Vad hände?
Mina känslor var som bortdomnade. Jag hade bara tagit fyra mackor smält in dem i mig, utan att passera "tugga".
Utan att njuta av smaken eller att ens registrera den, utan rent och skärt ångestdämpande-syfte. Ner med det, fort!
 
Ont i magen, krampliknande ont i magen.
Lätt irritation. Skam-känslor.
Tvekan på min egen förmåga att ta mig själv upp igen.
 
Upp i sadeln. Det är inte längre "allt eller inget"-tänket.
Det är okej. Jag gjorde ett misstag och det är okej. Det var MYCKET länge sedan jag sist åt något utan att vara närvarande. Mycket länge sedan.
Vad har jag lärt mig?
Graviditetssnack är känsligt ämne.
Om jag har värk är jag mer mottaglig för att ta åt mig av andra saker.
Hur handskas med detta i framtiden?
Försöka att gå därifrån, kanske minimeditation.
Detta är inget misslyckande, det är en erfarenhet rikare.
Nu vet jag att jag också kan hoppa upp i sadeln igen.
Nu gäller det att jag klarar av morgondagens sug, för det kommer definitivt efter att jag ätit gluten...
Men jag kommer klara detta, jag ger inte upp!

2013-08-20
10:46:54

Dag 291 rehab
 
HAHAHA!
Va glad jag är!
Snart 300 dagar sedan jag började på Itrim!
Alltså kan jag konstatera att jag under en period på 291 dagar bara har hetsätit EN GÅNG!!!
Så j*kla bra är jag! Hurra, hurra!!
 
Det är skitbra, tror att det är bästa året sedan jag blev vuxen...
Vad gäller att inte hetsäta!
Vem hade kunnat ana att Itrim, inte bara skulle påverka vikten, utan även rehabilitera min själ från hetsätning?
 
YEEEEES!

2013-04-23
17:20:19

Facebook (fast positivt)
Jag dissar ju facebook då och då...det är ett sådant där forum som kan provocera mig...ganska lätt faktiskt, speciellt om jag har haft en dålig dag på jobbet.
 
Igår fann jag dock mycket stöd på facebook. Ni vet. Det kändes som om jag plötsligt hade ett gäng med vänner som bara fanns där för mig...att stötta och påminna mig själv. Jag mår bra. Och det glömmer jag lätt. Mest..för att det blir så uppenbart det här med vikten nu när jag regelbundet "måste" väga mig. Jag tänker på träffarna på Itrim. Jag måste konfronteras med vad det är jag gör med min kropp. MEN!
Jag mår bra. Jag mår bra i min kropp. Visst..det hänger lite hud under armarna. Det är fortfarande ett traktordäck runt midjan..som en rockring som är för liten har den bara fastnat där.
Men...mitt ringfinger har smalnat av. Förlovningsringen sitter mer perfekt än någonsin tidigare.
Jag ser mina nyckelben när jag borstar tänderna och tittar mig själv i spegeln. De existerar faktiskt i min kropp också...något jag tidigare genuint har tvivlat på.
 
Mitt halsband, det med ett guldhjärta. Det som jag fick av farmor...för ca 12-13 år sedan...det sitter bra igen..det hänger ner..inte sitter klibbat som en strypsnara runt en fet hals. Nej...det hänger fint..ner..för att inte tala om att jag har en vacker hals...ja, nu är den ju uppsvullen och dan..men den är smalare..fin att se på. Liksom som ett vårtecken. Inte visste jag att man kunde känna sådan stolthet över en hals, men det gör jag. Min hals. Fin.
 
Min kropp generellt...som bär mig varje dag. Som inte värker längre. Som bara kan vara...och njuta.
 
Är det så här hälsa känns?
 
Hur kan jag inte känna glädje över det faktum att jag mår så bra i min egen kropp? Att jag äntligen kan se på min kropp och säga ÄRLIGT; "hej du, va fin du är"!
Vad är vikt i ett sådant samanhang? Varför stirra sig blind på det? Varför?
 
Lyssna mer på min Itrim-coach. Fokusera på hälsa. Det som jag mår bra av. Meditera varje dag. Fokusera på växterna. Gå på promenader med Samson. Njuta. Det ska jag göra.
 
Slänga bort mina känslor av misslyckande. Se det som jag har lyckats med. Titta framåt. En dag i taget. Inte bli upprörd över mina matval. Fokusera på hälsa. Inte vikt. Tänka Itrim-resan som en hälsoresa, inte viktresa.
Ja, så gör jag!

2013-02-11
21:50:53

Som om jag gillar...
..att stö salt i såren...
så har jag suttit halva kvällen och frossat i matbloggar. Inte ätit..men likväl frossat i matbilder!
Som om jag var värsta sjuka mat-missbrukaren som vill ha minsta lilla fix. En liten en...
Som en sexmissbrukare som porrsurfar! Helt sjukt...vad är det för fel på mig?!
Varför kan jag inte bara vara vanlig?
Typ inte älska mat...utan...något annat..typ shopping?!

2013-01-04
18:21:04

Dag 63 En ursäkt till mig själv (del 1)
Idag har jag haft en praktikant på jobbet. Hon fick panikångest och började på att gråta när jag bad henne ringa till tolkförmedlingen och beställa tolk till nästa vecka. Det fick mig och min kollega att prata med henne om olika rädslor och att alla människor har rädslor. Men också att vi kanske har en tendens att se på andra och verkligen beundra dem för saker vi själva också klarar av...ex tala inför en grupp människor, stå upp för sin åsikt, prata med främlingar, ringa myndigheter osv osv.
 
Jag berättade för dem om min rädsla att träffa nya människor, att tala inför grupp och att prata i telefon. Då jag hör dåligt, på båda öronen...och tycker det är riktigt pinsamt att berätta så har jag ibland en tendens (mer förr än nu..men ändå) att hålla med och bara följa med i ett samtal istället för att vara ärlig och säga "ursäkta jag hörde inte vad du sa, kan du upprepa dig?". Min närmaste kollega blev genuint förvånad och sa att hon aldrig kunnat gissa detta då hon tycker jag är så uppmärksam och lugn när jag samtalar med speciellt nya människor. Hon sa också att bland det första hon la märke till hos mig är att jag inte kan "hålla tyst" i en större grupp när gruppens åsikt går emot min moral eller så, utan att jag då alltid säger vad jag tycker och står för det och att jag gör det med ett lugn och en säkerhet som hon beundrade! (VA?!!!)
Jag som varit så SÄKER på att min röst skär sig och att klumpen i min mage växer sig så stor att den faktiskt syns när jag pratar. Var också övertygad om att jag blev svettig och röd i ansiktet, varken praktikanten eller min kollega tyckte att detta kunde kopplas till mig. De blev båda genuint förvånade.
 
Min kollega berättade att hon ofta känner sig osäker i större grupper och beskrev en väldigt stor ångest som hon har när hon pratar med våra klienters gode män. Jag tittade på henne helt oförstående, då jag tycker hon är så bra på just detta. Att nå fram till alla "vuxna" runt ungdomarna och verkligen informera alla och få folk att känna sig trygga....
 
I alla fall så fick detta mig att fundera på mig själv.
Hur jag tänker om mig själv och hur jag uppfattas av andra.
Jag vill också passa på att tacka er alla, för ert fina stöd igår...det värmde väldigt mycket...
 
 
Igår, efter jag skrivit mitt inlägg. Efter att jag pratat med pappa. Efter att jag duschat två gånger och varit ute på promenad, så började jag äta nötter. Jag hällde upp i en skål och bara åt. Tills jag avbröt mig själv, kastade allt och sedan kastade alla nötter och annat jag var sugen på som vi hade i vårt skafferi...! Jag duschade en gång till. Grät. Funderade på diverse saker att straffa mig själv med. Lyssnade på radio. Såg på film. Somnade.
 
Åter igen: hur jag uppfattar mig själv.
Det förvånade mig genuint att någon kan beundra mig. Se upp till mig?! Hur då? Är jag lugn?
Era fina kommentarer. Är det till mig ni skriver, har jag funderat på under dagen. Eller har de kommit fel?
Det stämmer inte.
Sedan tänkte jag på vad jag gjort. På 63 dagar har jag levt mest på måltidsersättningar, kanske 95% (skitbra!). I 61 dagar i rad har jag lyckats med att dricka 2 liter vatten varje dag. I cirka 40 dagar av dessa har jag kommit upp till 9000 steg eller mera, från att knappt ha vardagsmotionerat alls. Jag har mediterat. Jag har börjat älska mig själv igen. Jag kan se mig själv i helkroppsbild i en spegel utan att känna avsmak, och den första tanken som dyker upp är "du är f*n bra Zillen, snygga kurvor damen". Jag har gått ner i jeansstorlek från 52 till 46 (även 44 i vissa byxor!!!). Hade vem som helst annan än jag gjort detta ovan, hade jag beundrat denna person. Sagt till HEN, f*n va bra du är! Jag är stolt över att vara din vän och få ta del av din resa. Du är så sjukt modig och duktig som gör detta för din egen skull. Det hade jag sagt. Varför är det då så svårt för mig att säga det till mig själv?
 
Jag ber om ursäkt till mig själv idag. Att jag klankade ner på mig själv så mycket igår. Att jag hamnade i hetsätningstänket och nästan förstörde allt genom att hetsäta. Jag är stolt att jag avbröt. Jag är glad att jag klarat mina måltidesersättningar 95% av tiden, för det är så sjukt bra! Jag är modig som hoppat på Itrim-utmaningen. Jag är värdefull och jag älskar mig själv mer idag än någonsin tidigare. Jag ger mig själv vardagsmotion och vatten för att jag mår bra av det. Och det är jag värd, att må bra. Jag ber om ursäkt till mig själv idag, och idag förlåter jag mig själv. Förlåter mig för att jag varit så hård. Så hård som jag aldrig skulle vara mot en vän. Idag sträcker jag ut en hand till mig själv och ska börja att bli vän med mig själv!
 
Jag är lika mycket värd för mig, som min bästa vän är värd för mig. Vi är lika bra. Vi är bäst. Vi förtjänar all lycka i världen. Nu är jag förlåten av mig själv. Nu ska jag ta hand om mig så som jag skulle ta hand om en vän i samma situation. Mitt mål under 2013 är att börja behandla mig själv som en vän! Jag är förlåten.

2012-09-12
19:10:40

Bantningsberoende?
I dag hade min sambo en intressant teori som jag måste dela med mig av...
Det slog mig idag att jag inte hade vägt mig i måndags, då jag skulle ha vägdag. Jag berättade detta för min sambo och sa samtidigt att jag är ledsen över att jag inte tar detta på större allvar än vad jag gör. Att jag inte är mer engagerad än vad jag är...
 
 
Min exeptionellt intelligenta sambo funderade ett tag och frågade sedan om jag hade en identietskris.
-"Hur menar du nu?"
-"Tja, du har två tydliga beroenden i ditt liv: matberoende och bantningsberoende. Du är helt klart beroende av quickfix och älskar att läsa på om dieter osv".
Först kände jag mig riktigt sårad, sedan tänkte jag efter...
 
Det ligger något i det han säger.
Han fortsatte.
-"Du har jobbat stenhårt på att bli av med ditt matberoende och är snart fri..du har också jobbat med ditt bantningsberoende och är snart fri...du börjar må bra i den kroppen du har...du kanske är uttråkad? Och har en liten identitetskris? Vad ska du göra nu liksom? Vad är ZtorZillen utan sin kroppsfixering?"
 
BULLSEYE!
 
Jag tror han är något stort på spåret...
 

2012-08-25
14:00:10

...
Jag vet inte vad jag ska skriva. Eller om jag ens borde göra det. Först tänkte jag hålla det hemligt. Varför behöver jag berätta? Samtidigt, kände jag att det var nödvändigt. Jag själv förespråkar ju att man ska vara ärlig i en relation och det är det jag förväntar mig av mina medmänniskor, då är det minsta man kan begära att jag i min tur är ärlig tillbaka. Eller?
 
I morse släppte jag bomben för min sambo. Jag kunde inte göra det när vi var hemma, jag erkänner jag är rädd. Så jag väntade tills vi var på stan. Då berättade jag det. "Jag hetsåt i natt." Viskade jag fram. Ingen reaktion. "Jag sa; jag hetsåt inatt". "Vaddå?". "Grädde och sylt".
 
Ja, ni läste rätt. I natt...så steg jag upp från sängen och hetsåt grädde och sylt. Det är sjukt och äckligt, jag vet. Det som var sockrigast i vårt hem eller det enda. Det som var fetast i vårt hem. På något sjukt idiotiskt sätt så var jag ändå medveten om allt, när det hände. Samtidigt som jag stängde av allt som kan liknas vid logik. Jag tycker det är riktigt svårt att skriva om det här. Sitter och gråter samtidigt som jag skriver...men det måste ut. Någonstans.
 
Idag fattar jag inte hur jag kan behandla min kropp så här. Hur jag någonstans kan välja att misshandla mig själv? När jag VET hur jag mår efteråt. Inte bara timmen efteråt. Men dagarna, veckorna, månaderna...åren av misshandel. Varför gör jag så här? Varför minns jag inte detta INNAN jag hetsäter?
 
Jag skäms. Känner mig som en idiot. En idiot som inte förtjänar något. Inte att gå ner i vikt. Inte en stöttande sambo, stöttande familj...er...
 
Suck.
 
Jag känner mig på ett sätt full med känslor, på ett annat sätt känner jag mig tom. Helt tömd på energi. På kraft. På vilja. På allt. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Just nu känns allt hopplöst. Samtidigt. Vet jag att det inte stämmer. Att jag de senaste fem åren har blivit så pass frisk att detta händer mer och mer sällan. Att det finns hopp. Att jag tillfrisknar. Samtidigt, känns det så sakta. Som om varje stund, varje andetag, varje tugga, varje besök i en mataffär är en kamp. Jag vill inte kämpa mer. Det är inte värt det. Jag vill tappa kontrollen, slappna av. Vara lugn. Må bra i mig själv och känna mig trygg och lugn med att ha mat hemma. Känna mig trygg med att vara ensam hemma, även om det finns godis eller sötsaker hemma.
 
Usch, jag skäms. Vet inte vad jag behöver eller ska göra nu. Det känns bara som ett vakum, som en paus. Som om någon tryckt på en pausknapp i mitt liv. Allt stannar upp. Jag och sambon gick till ett litet café inne i stan. Tog en varsin kaffe och pratade om annat. Inget med mat. Inget med ätstörning. På ett sätt är jag tacksam. Men jag vill också ha någon bekräftelse. "Det är inte okej att du hetsäter, men du börjar inte om resan nu..du fortsätter på det du redan har börjat. Plocka upp bitarna, ta fram limmet och börja limma ihop dem igen...de kommer läka. Det är okej. Du duger som du är, jag älskar dig. Det kommer ta lite längre tid, men du kommer nå ditt mål. Du duger som du är." Något sådant skulle jag behöva höra.
 
Jag har mera att skriva. Mer jag behöver få ur mig. Samtidigt skäms jag otroligt. Jag tror att det får vara nog för idag. Jag ska nu låsa in mig ensam i ett rum och meditera. Det brukar få mig på bättre tankar...
 
Dagens mantra: "Jag duger som jag är".

2012-08-21
22:18:10

Öh...hjälp?
Har jag berättat om min stora svaghet? Då pratar jag inte om chips, popcorn eller något annat salt..eller vitt bröd...utan mer generellt? Frukost. Det är djävulens påfund.
 
Av någon anledning så har jag alltid haft svårt för frukost. Inte svårt att äta, tvärtom. Jätteduktig på att äta. Överäta. Överäta mycket. Min sambo är mitt livs bästa bollplank. Nu förtiden bollar vi inte så mycket mat. Det gjorde vi mer förr. Nu skriver jag av mig det mesta, dels på bloggen och dels på datorn, mer privat...
 
I alla fall. Vi konstaterade i helgen att vårat matbeteende har förändrats ganska mycket sedan vi träffades första gången. De han tyckte var mest roligt att se en förändring hos mig var just med frukosten. I början då vi träffades påpekade han ofta att jag åt på morgonen som om mitt liv hängde på det. Och på något vis tror jag också att det gjorde det. Jag vill påstå att jag i min hjärna var övertygad om att jag måste ha mat, direkt på morgonen. Att jag blir svag om jag inte får mat direkt. Och mycket. Naturligtvis. Idag. Fyra år och sex månader senare. Så ser jag på frukosten med andra ögon. Jag kan gå en promenad innan jag äter. Det finns ingen panikångest eller panikkänslor över att det måste gå fort och att det måste vara mycket. Ibland äter jag ägg, ibland macka, ibland gröt, ibland välling ibland te eller kaffe med frukt eller yoghurt. Favoriten är fortfarande fil.
 
 
Åter till ämnet. Detta är något jag har hållit i schack. Mer eller mindre nu...de senaste åren. Något jag är stolt över.
 
MEN! Idag. Nu på hotellet. Det är frukostbuffé. Imorse kände jag den välbekanta ångesten och paniken. Jag överåt. Åt tills jag fick ont i magen. Inte hetsåt...eller kanske...det var inte så mycket kalorier som det är med en hetsätning...men jag tappade kontrollen. Skit i vad vi kallar det. Jag fick som för mig att all mat skulle försvinna och att jag var tvungen att äta. Annars skulle något tråkigt/dumt hända. Ingen logik alls, jag vet. Men just då fanns ingen logik.
 
Beteendet gjorde mig rädd. Är jag på väg till gamla beteendemönster nu? Kommer jag gå upp all vikt igen, bara för detta? Straffar jag mig själv för att jag inte anser att jag är värd att lyckas? Vad händer nu? Blir det värre nästa frukost?
 
Lunch- och middagsbuffén gick bra. Mycket bra. Men jag är fortfarande rädd. Rädd för alla känslor som kom upp i morse och rädd för att jag känner mig så ensam och övergiven i detta. Har svårt att sortera mina tankar och vad som är "verkligt" och "fantasi". Exempelvis känner jag mig tjock, oälskad, rädd, ensam, övergiven osv. Logiskt vet jag att jag inte är ensam, fast samtidigt kommer tvivlet...hur kan jag veta det?

2012-08-16
22:16:59

Dagens mantra
Dagens mantra lyder: "all förändring börjar med mig själv"...
 
Jag vet inte hur det kommer sig att jag valde just det, imorse när jag mediterade. Min sensei Malin-Charlotta, har uppmuntrat mig att ta det mantra som kommer till mig. Först tyckte jag att det lät som bullshit, men jag är inte sämre än att jag kan pröva. OCH det fungerar. Därav är hon ju min sensei. För att hon är så klok. Därmed inte sagt att även kloka människor behöver få lite mothugg då och då. I alla fall. Dagens mantra har kommit väl till pass då många destruktiva tankar kring mat har florerat i mitt inre idag.
 
Idag när jag mediterade för andra gången så upptäckte jag ett mönster. Föga förvånande handlar det om mat, det är ju liksom min "grej", eller hur? För er som följt mig ett tag, så är det också föga förvånande att jag upptäckte att jag har straffätit. Har jag nämnt att min matvågs batterier har tagit slut? Inte det? Det har den i alla fall.
Något mer som hänt denna vecka är att jag har straffätit.
Ja, exakt så. Jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Återigen konstaterar jag att jag ännu inte är frisk från min ätstörning. Jag kan inte säga hur många koppar varm choklad som slunkit ner i min mage denna vecka. Och egentligen tycker jag inte ens om det som serveras på jobbet. Men ändå dricker jag. Det är som om min hjärna inte registrerat det förens det är "försent".
 
 
Idag har jag som sagt upprepat mitt mantra; ALL FÖRÄNDRING BÖRJAR MED MIG SJÄLV. Inspirerat av Kay Pollaks bok Att välja glädje, som jag för övrigt läser just nu. Det är ju så. Jag måste börja ta ansvar för min matsituation. Idag har ätandet gått bra, måttliga portioner även om jag inte har vägt och mätt allt iom avsaknaden av batterier. Men ändå. Det är positivt. Inget godis, inga sötsaker, ingen varm choklad. All förändring börjar med mig själv. Dagen har dock inte varit lätt. Tankar kring mat har bombaderat min hjärna. Kändes som om jag är besatt av matmonstret. Det lättaste vore ju att bara tillåta mig att hetsäta. Låta ångesten dämpas lite. Det är ju tur att jag är envis då. Och att jag lyder min sensei, som uppmuntrat mig att upprepa mitt mantra om jag har dåliga tankar eller så. Sagt och gjort. Mantrat har gått varmt så att säga....det har gått bra idag. Jag är nervös för vad vågen ska visa i morgon. Men jag försöker samtidigt förlåta mig själv och säga att det viktigaste är inte vad vågen visar, viktigaste är att detta är en varaktig förändring. Det är på riktigt nu och jag har kontroll. Jag tar kontrollen över hetsätningen och jag låter inte den äta upp mitt inre längre. Den ska inte få nära sig på min ångest för att skapa ännu mera ångest. Jag måste hitta andra alternativ. Just nu har jag meditationen som hjälp...kanske inte mest effektiva eller mest glammiga eller what ever...men det fungerade idag. Ett steg närmare en framtid utan hetsätning......
 

2012-08-15
14:52:00

Viktnedgång
Ibland känns det som om det går så satans segt. Det här med vikten asså. För i min värld så har jag ju jojobantat hela mitt liv och ändå väger jag 100 kilo. Eller just därför väger jag 100 kilo. I alla fall. Min kära sambo är väldigt duktig på att peppa mig och säga att jag faktiskt i alla fall denna gång gör det på riktigt. Det är nu det räknas liksom. Det är nu jag gör det, det är nu det fungerar...detta är för resten av mitt liv. Och tänker man så så är det ju skillnad. Då är ju varje kilo något som jag säger adjö till och som inte kommer komma tillbaka, denna gång. Denna gång är det på riktigt.
 
 
Jag har lite svårt att föreställa mig att jag faktiskt har gått ner något kilo. Av någon anledning så har jag mycket lättare att klanka ner på mig själv när det går dåligt och är väldigt duktig att berätta för mig själv vad jag har misslyckats med. När det går bra däremot, speciellt när det gäller mat/träning/vikt så har jag jättesvårt att ta åt mig äran och vill gärna "skylla på andra". Typ; det är tack vare min hund att jag går ut på promenad. Det är för att min sambo peppar mig som jag tränar, det är för att min mamma är så duktig att uppmuntra mig som jag inte hetsäter osv osv.
 
Min kära far, har alltid förespråkat det här med visualisering av sitt mål. Jag är inte så bra på det, men jag tror verkligen att det ligger något i det han säger. Att målet är mer verkligt om man kan "se" det. Så...jag har köpt mig själv lite egna hjälpmedel för min resa. På mitt nattduksbord står numera denna (ovan) glasskål. I den ligger 6 små kulor, sådana jag lekte med när jag var liten. Ett för varje kilo jag har gått ner i vikt.
 
 
Det kanske inte ser mycket ut, men det känns. Varje gång jag ser min glasskål så känner jag mig stolt. Det är sex kulor nu, men det ska bli flera! Det är kilon som aldrig ska tillbaka, och det är så obeskrivligt roligt att "se" dem..det är ju så abstrakt än så länge för mig, det här med att jag har minskat i storlek och så. Sex kilo gör inte så mycket synlig skillnad, tycker jag. Men jag känner det. I knäna och i hjärtat. Jag blir glad och stolt och de där små kulorna får mig motiverad till att fortsätta. Alltså ett bra tips, för dig där ute som läser min blogg men också känner att det inte "händer" något!

2012-07-26
17:46:00

Mat- och viktfixering
Jag är inne i en period nu, där jag är mat- och viktfixerad. Ca 98% av min vakna tid spenderar jag med att planera mat, tillaga mat, tänka på mat eller vikt/träning. Det är sjukt, jag vet. Jag känner inte att jag kan vara riktigt ärlig med min omgivning om det här. Känner mig ledsen och fel. Känner mig som en idiot. Hur kan jag tänka så mycket på mat- och vikt?
 
Tidigare har jag tagit till hetsätning i sådana här perioder. Det är lätt. DÅ slutar jag fixera. För ett tag...en dag, några dagar, en- eller flera veckor. Kanske någon månad...sedan är jag tillbaka igen...i hetsätandet. I hetstränandet. I överätningen. Så är det, så har mitt liv varit. De senaste tre åren har jag aktivit jobbat mot min ätstörning...eller jobbat med för att bli bättre. Jag har gjort stora framsteg och jag har bara hetsätit en gång det här året. Sedan har det varit nära ett par gånger och med olika medel har jag hejdat mig själv....eller någon annan har hejdat mig. Suck.
 
Hur kan man längta till att förstöra sin kropp?
 
För det är så jag känner just nu, att jag längtar till att hetsäta. Känslan är så skön. Att tappa kontrollen och bara äta, inget mätande inget vägande. Bara det som är socker. Och sedan efteråt att släppa fixeringen....
 
Men logiskt, vet jag. Jag känner till eftereffekten. Jag är väl medveten om ångesten, den som följer. Skulden, skammen om vad jag just gjort. Hur kunde jag tillåta mig att misshandla mig själv? Vad hände? Hur gick det här till? Va det jag som gjorde det eller var det någon som tog över min kropp? Vad hände? Det är känslan som kommer efteråt. En obehaglig känsla som sitter i, länge. Det är den känslan jag måste minnas nu. Nu när missbruket och logiken inte är överens i min kropp. Nu, när en del av min kropp faktiskt längtar efter att släppa kontrollen...det är svårt....

2012-07-12
15:53:24

Vad ska man göra?
Ja, vad ska man göra, när man har en sådan där dag..som jag har idag? En dag då allt kretsar kring min vikt. Jag har semester idag och imorgon. Idag har jag och mamma varit på Kappahl och Lindex och tittat på kläder. Jag skulle inte ha något. Men mamma propsade på att jag skulle prova ett par byxor som jag gillade. Jag provade dem och de passade perfekt. Är jag glad för det? Nej, det är jag inte.
 
Det jag är upprörd över; är storleken på byxorna. 52. FEMTIOTVÅ! Jag kunde hålla tillbaka tårarna i affären. Men i mitt hjärta och i mitt inre kändes det som om något har gått sönder. Som om jag givit upp. NU. Nu är det försent. Jag orkar inte mera. Jag är så ledsen att jag tror att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv...
 
Varför vill inte min kropp? Vad är det för fel på mig? Jag är så ohyggligt trött på att bli ifrågasatt över att jag gör något FEL. Tydligen gör jag ju det...men varför räcker det inte, det jag gör? Tränar och står i. Jag dricker ingen läsk, ingen alkohol...Jag äter inte godis eller chips, inte heller kakor. Undviker de flesta kolhydrater. Äter inte helfabrikat. Jag är så trött på allt nu...

2012-06-26
18:51:06

Älskar er
Seriöst, jag älskar er! Blir så pepp av att läsa era kommentarer. Känner mig upplyft och glad över er fina respons på mina tankar kring hetsätningen. Jag är peppad att fortsätta och kommer inte gräva ner mig på grund av ett misstag. Jag är på god väg och jag ska klara detta. Tack för all uppmuntran!

2012-06-25
22:50:00

Erkännande
Nu har det hänt. Igen. Fast det var ett tag sedan sist. Hetsätning. I helgen föll jag. Pladask.
 
Popcorn, kladdkaka, popcorn, glass, glass igen, muffins. Visserligen var det två tillfällen, på två dagar. Men ändå. Jag ställde mig faktiskt och bakade en kladdkaka enbart för att hetsäta den. Förstår du hur sjuk, jag är ? Jag åt inte upp hela, hann att "upptäcka mig själv" och vad jag gjorde. Men ändå. Jag vet att det bara är att glömma och gå vidare...men jag känner sådan fruktansvärd skam. Och skuldkänslor. Varför kan jag inte kontrollera mig?
 
Varför måste jag straffa mig själv genom mat? Varför händer detta alltid när jag väl börjar gå ner i vikt? Varför "vill inte" min hjärna gå ner i vikt? Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara normal. Äta normalt, motionera normalt väga normalt? Vad är det för fel att vara normal. Jag vill bara vara normal! Vill, vill, vill, villlllll!!!

2012-06-12
21:27:52

Resa
På torsdagkväll åker jag och sambon söderöver. Till Sörmland. Till min mor och far. Där ska vi bo över helgen. Där ska jag utgå från när jag ska på arbetsintervju på fredag. Spännande. Alltid när vi reser så långt så stannar vi och äter...lunch eller kvällsmat eller något sådant. Det är svårt tycker jag att välja något nyttigt när jag är ute och reser...det är som om alla ursäkter kommer fram då. Hela min kropp vill plötsligt bara äta skitmat. Snabbt och fett och sött ska det vara... och så en glass till efterrätt! Så. Det blir bra. Suck. NEJ. Vad ska man göra i stället? Min plan just nu är att äta en halv burk med kvarg innan jag sätter mig i bilen...kanske kan det "stoppa upp" mycket av suget? Jag vet inte...men i ärlighetens namn är jag lite nervös inför själva resan...