ZtorZillen

Ikväll...efter en långpromenad med Samson...har jag riktig huvudvärk. Sitter och njuter av tända ljus och lite Skilda världar i bakgrunden. Nostalgi. Gillar verkligen tända ljus! Blev bjuden på ett ljusparty häromdagen...till en jobbarkompis! Suck och stön. Ljus är en svaghet här i mitt hem...

I alla fall kunde jag inte gå men sa att hon skulle ta med sig katalogen till jobbet. Nu har jag beställt massor av ljus PLUS att det var riktigt dyrt också...jaja, mysigt blir det! Ibland borde jag bara vara tyst...! Och fortsätta handla ljus på IKEA..hehe..

 

 

Annars är ryggen bra. Inga godsaker idag. Ätit gott och bra. Ingen träning, men långpromenad. Är fortfarande lite "rädd" att träna, efter ryggskadan. Men ska upp i sadeln igen i morgon då jag å sambo ska testa stadens badhus. Men innan dess ska jag på urnsättning....höres!

 

 

 

 

 

 

Jaaa....då har jag läst klart ytterligare en bok. Denna gång Minimeditationer. Mmm...den va väldigt bra till en början. Handlade om tid och vad vi gör med den. Hur vi definierar tid osv. Jag gillade första delen riktigt bra, fick mycket bra tips om minimeditationer också. Andra delen av boken var dock en massa upprepningar och det kändes faktiskt som meningslöst att läsa den, då samma information redan skrivits tidigare i boken. Men som sagt, vikten av små pauser och "grundminuten". Att meditera under en enda minut och flera gånger varje dag, det var riktigt bra och värdefull kunskap som jag nu praktiserar varje dag! Nej, nu är det dags att ta tag i nästa bok!

Kom nyss hem från Somalia-dag i Eskilstuna. Vilken grej. Bra initiativ. Dock var det lite irriterande då det var mest skrap på ytan. Somalisk kultur är så fascinerande...med dess muntliga tradition av berättelser och släkthistorier...deras sång och dans! Jag hade velat ha mer av det! Mer goda exempel. Mer kulturkrockar och hur vi som myndighetspersoner ska kunna hjälpa till istället för att förstöra för familjerna genom dålig kommunikation...

 

Det bästa var ändå maten! Och efterrätten (älskar sambosa!) och...naturligtvis SÅNGEN och dansen...som vi fick under fikapausen...underbart! Blev verkligen sugen på att lära mig mera om somalisksång...så otroligt vackert hela kroppen ville dansa..en del modia somaliska åskådare började dansa i publiken...vi andra satt och diggade till rytmerna! Mmmm! Skulle verkligen vilja besöka Somalia en vacker dag, önskar verkligen att det blev lugnare där. Var också riktigt intressant om att höra hur somalier integrerats i andra länders samhällen och att vi i Sverige verkar vara ett land där det går sämst för somalierna..om man jämförde med England, USA och Kanada...trist tycker jag! Speciellt tråigt var som sagt att vi inte fick några förslag och tips på hur vi ska göra istället. Vad ska vi förbättra?

 

 

Det är svårt med motivationen just nu. Eller ja. Den är obefintlig. Eller egentligen inte. Det är väl mest att jag försöker hålla mig flytande. Varken mer eller mindre. Försöker att äta i lagom portioner. Vardagsmotionera. Inte anstränga ryggen för mycket. Hitta lugnet och balansen i vardagen...ja, ni vet...det vanliga..funkar väl sådär...!

 

Något jag, sambo och vovve saknade när vi bodde i Norrland..var hundkurser. Så nu har vi anmält oss till massor av kurser. Dock har vi bara kommit in på en kurs som börjar nu på måndag! Spännande det ska bli. Jag ser också fram emot att få lära känna lite hundfolk i denna stad, kanske kan även matte få lite kompisar?

 

Hatar att vara ny i en stad. Jag är så osocial privat...och har svårt att få vänner! Men jag försöker..och min förhoppning är att vi ska hitta en promenadkompis till mig å vovven!

Vet ni vad systemteori är?

 

Just nu känns det som om det är ett modeord inom socialt arbete. Alla ska ha ett systemteoretiskt synsätt. Eller förhållningssätt. På ett sätt provocerar det mig väldigt mycket. Vad är folk så rädda för? Varför får man inte vara olika? Varför ska vi alltid vara överens? Är det inte bra med mångfald och därmed olika tankegångar som berikar och gör gruppen mer nyanserad? Eller ska vi alla vara lika? Med samma utbildning, något så när lika uppväxtförhållanden och sedan samma vidareutbildningar och samma yrke och samma förhållningssätt...är det så bra egentligen?

Jag har fått två böcker när jag skrev på för Itrim. En faktabok och en övningsbok. Det jag ska göra till nästa träff är att ha på mig stegräknaren och sedan skriva upp antal steg varje dag i en vecka! Vad vi sedan ska göra med de siffrorna har jag ingen aning, men jag antar att de ska förbättras...till någon form av uppföljning. Ja, jag vet inte. Jag är fortfarande väldigt taggad.

 

Idag har det dock bara blivit vardagsmotion...stressen på jobbet tär på mig, även om jag inte själv känner mig stressad är omgivningen stressad och det tar på krafterna att distansera sig från allt det. Speciellt när det pratas om det det mycket..jag tänker att det är viktigt att ta hand om sig själv, innan man kan hjälpa andra. Ser min början till resa med Itrim som något jag unnar mig själv. Något som jag hoppas kommer ge glädje till andra också, då de märker jag mår bättre!

 

 

 

Hur ser era arbetsplatser ut? Är det mycket stress-snack?

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. 

Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.

 

 

 

Jag längtar till december. Då när man börjar tända adventsljusstaken...å det lyser så fint från allas fönster när man är på väg till jobbet! Mmmm...

 

Startvikt: 106,4 kg (110630)

100, 9 kg (120903)

101,1 kg (121001)

Suck. Igen. PLUS. Suck. Iofs "bara" 0,4 kg på 19 dagar. Men ändå! ÄNDÅ!

Tja, jag blir trött påt. Samtidigt känner jag mig glad i alla fall.

Jag mår bra. Äter regelbundet, tackar nej till fikat på jobbet. Äter frukt istället för kakor.

Vardagsmotionerar. Har börjat cykla till jobbet. Mediterar regelbundet och har även börjat med minimeditation...

Jag mår bra och är lycklig.

Vikten är bara en bisak just nu, jag tror också att det är därför det dröjt så länge sedan jag vägde mig sist...

 

 

 

Min sambo äger totalt en växt här hemma. Denna fikus. Han är så stolt över att den fortfarande lever. Det är liksom stort...(vi båda är verkligen inga experter på växter)!

121017

Idag var jag och sambon på informationsmöte på Itrim i Nyköping. Det var tre personer som skulle dyka upp, men som sagt bara jag å sambon som kom. Jag hade läst på mycket innan och ställde de frågor som jag kände var relevanta…sedan skrev jag på. 2 års abonnemang, så att säga. Sen har vi också bokat in flera möten. Gruppmöten och individuella. Träningsintroduktion och konditionstest. Så nu va det avklarat. Nu ser jag med spänning fram emot att få börja detta och ta ett steg närmare ett friskare och hälsosammare liv.

Ja, det är så det är jag har varit internetlös ett par dagar nu...

Våran leverantör har nu lovat att problemet är åtgärdat. Jag vet inte om jag vågar tro det. Men..tills vidare är jag online i alla fall och försöker hålla er uppdaterade över läget. Jag har kännt mig rätt handfallen den senaste tiden gällande vikten och kännt att jag behöver mer pushning och stöttning. Så jag gick på ett informationsmöte på Itrim. Jupps. Vad har hänt mera?

 

Jag har varit på läkarbesök, men då journalerna från min förra vårdcentral inte kommit in så blev det inget speciellt mer än att jag fick berätta min vikthistoria igen. Återkommer!

 

 

Ännu en vacker orkidé från utställningen i Holland.

Blir så glad av att se dessa bilder, vill bara dela med mig av alla jag har!

Sååå fina!

 

Hur kommer det sig att man så lätt bortprioriterar saker som är viktiga för en själv?

Sådant som får en att må bra?

Varför är det lättare att prioritera så att andra mår bra?

Tycker vi egentligen om att vara "offer"?

Vill vi vara olyckliga?

Är det därför vi prioriterar andras lycka framför vår egen?

Varför kan man inte få både och?

Vem säger att man inte kan få det?

 

 

Nu har jag slagit till igen och bakat i min Hercules!

-Har jag berättat att jag är en Buzzador och att jag får testa och utvärdera produkter genom dem?-

I alla fall, jag har bakat!

Denna gång blev det russin- och aprikosbröd. Eget recept..men inspirerat av det tidigare jalapeno-brödet.

Denna gång blev det dock glutenfritt..eller ett försök till glutenfritt. Har ännu inte provat brödet, men det doftar ljuvligt från köket! Mums!

 

 

 

Idag har jag sjukanmält mig från jobbet. Är hemma och kurrerar min rygg. Har riktigt ont, och just nu är liggande ställning, den som ryggen föredrar. Sååå..det blir förmodligen en heldag i sängen!

 

Vecka 40

Måndag

20 min promenad

35 min promenad

30 min promenad

Tisdag

25 min promenad

30 min promenad

Onsdag

30 min promenad

30 min promenad

Torsdag

30 min promenad

20 min promenad

Fredag

25 min cykling

30 min promenad

Lördag

30 min promenad

Söndag

-

 

Kommentar:

Ja, kom ju på nu..att jag inte har redovisat veckans träning. Nu när jag varit utan internet.

Förra veckan blev det ju nästan bara promenader, då jag har haft ont i ryggen och varit förkyld.

Jag är ändå mycket nöjd över veckan som gått!

 

Så, tack för ert stöd.

 

Jag ringde min nya vårdcentral igår. Berättade min problematik och beskrev att jag varit utredd både på medicin och på gyn i min gamla stad. Berättade att jag behöver hjälp med min övervikt. Beskrev min längtan efter att bli mamma..kvinnan i receptionen var mycket förstående och jag fick redan en tid för läkarbesök nästa vecka.

 

Ringde också min gamla stad. Berättade samma sak igen. Förklarade att jag nu flyttat. Att jag vill ha mina journaler och att jag även vill att de skriver ett brev om att jag fått remiss till dietist och att jag nu ett år senare inte blivit erbjuden någon tid. Jag skulle inte få mina journaler, de skickar dem till nya vårdcentralen...de skulle också hjälpa till att skriva ett brev som beskrev min "resa" hos dem. Blev mycket positivt överraskad över bemötandet...! Nu ser jag med spänning fram emot vad som kommer hända nästa vecka!

Jag är tillbaka i cyberspace!

 

NU BLIR NI INTE AV MED MIG!

 

 

Hallå...

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev något "tjockis"-inlägg...

Så här kommer ett.

Jag vet inte längre vad jag känner inför min kropp. Jag har börjat meditera mer regelbundet nu, och medvetet valt mantran som har med att acceptera mig som jag är, att älska mig själv, att skönhet kommer inifrån. Att lycka är viktigare än skönhet och så vidare.

 

Det märkliga är att det fungerar. Det är sant. Jag börjar se mig själv i spegeln, och verkligen se. Min sensei, ville att jag skulle göra en spegel-övning, där jag ser mig själv i ögonen och säger något snällt. Det kanske verkar väldigt banalt och enkelt, men det är inte det. Verkligen. Det är svårt att se mig själv i ögonen och erkänna att det är jag som står bakom de värsta trackasserierna mot mig själv. Det är jag som har fortsatt att ogilla mig själv och tänka dumma saker om mig själv, även när mobbarnas skrik och slagord tystnat sedan länge...

Tja, vad är det jag vill säga med detta då?

Kanske att det inte är så farligt att vara tjock. Att det inte sitter i fettet, utan i huvudet. Jag vill fortfarande gå ner i vikt. Men av andra anledningar. Och jag tror att jag behöver min meditation. Regelbundet. Det är det jag har kommit fram till, under min veckas funderingar kring just "vad är det jag vill"? Jag vill minska i omkrets, vikten har mindre betydelse. Jag vill hitta kläder som är fina, som passar. Jag vill må bra, jag vill älska mig själv. Meditationen är en del av det. NU fortsätter arbetet. Men för er som aldrig testat meditation, så ber jag er att testa...det är verkligen värt det och det förändrar ditt liv! Jag lovar!

 

 

 

Jag har ju tidigare berättat om min sensei. Malin-Charlotta.

Hon gav mig en läxa, eller flera, till idag.

Bland annat var det att jag skulle fundera över hur jag och min sambo vill göra istället för att fika en gång i veckan efter jobbet. Det är en tradition vi haft i Norrland. Att vi en gång i veckan har gått ut tillsammans och tagit oss en kaffe. Jag har funderat på detta ganska mycket och verkligen stört mig på att det inte finns ett café i denna lilla ort.

 

Men..sedan sa då, min kloka sensei, att jag kunde välja att se detta som en start på en ny tradition. Jag gillade det och sedan dess har jag börjat fundera kring vad JAG vill. Vad vill jag göra lite speciellt med min sambo?

 

1. Jag vill börja cykla igen. Det var en sådan frihetskänsla att cykla med min bror och Samson, som vi gjorde förra helgen. Det var så skönt och jag blev så glad. Detta kan vara ett alternativ till fikat, att jag, sambo och Samson cyklar en liten tur varje vecka.

 

2. Jag vill fortsätta springa ute. Det är så svårt. Mina hjärnspöken kommer på alla möjliga ursäkter och det är verkligen så att min kropp och hjärna skapar symptom som skulle kunna ursäkta detta, jag får helt plötsligt ont i vaden eller i huvudet eller så. Jag vill verkligen fortsätta, men behöver någon som hjälper mig. Kanske vill min sambo fortsätta att springa med mig?

 

3. Meditation. Att meditera tillsammans gör vi ibland på kvällen, jag och sambon. Han säger att han gillar det mer och mer för varje gång vi gör det, så det är något jag vill fortsätta med och kanske så att det blir mer regelbundet.

 

4. Gå en promenad tillsammans med Samson. Även om det inte bara blir jag och Sambon, så är det ändå lite mer mysigt och ett avbrott i vardagen, något vi inte gör varje dag tillsammans.

 

5. Laga mat tillsammans. Detta gjorde vi mycket tillsammans när vi va nykära. Hehe. Det var ju ett tag sedan. Men det är verkligen kul att göra något tillsammans i köket. Och vi båda gillar att laga ny mat.

 

 

Jag skämtar inte när jag säger att denna stad bara har ett café. Och det är inte ens ett riktigt café...när man beställer en varm choklad får man varmt vatten med pulver till...när man beställer en cappuccino eller latte så är det från en icke så avancerad maskin. Typ exakt samma som min pappa har hemma. Hm...saknar cappuccinon i norrland. Den va både fin att se på och god att dricka!

 

Blir sjukt irriterad på de som skulle leverera vårat internet. Nu har vi snart bott här i två veckor. Utan internet. Vi ringde dit igår och då sa det att det inte fanns någon beställning av internet...men va *pip*?!

 

Hallå vi har ju ringt två gånger tidigare och pratat med dem å då har det sagt att det är på väg?! Suck.

 

Jaja. NU är jag här på Bibblan igen. Gör ett försök att skriva några tidsinställda inlägg...känns så trist att inte få "ut" allt jag tänker på, speciellt när jag får så bra respons av er! Men men...

 

 

 

En av mina bäbisorkidéer...och nedan är mammaorkidéen!

 

 

 

Puh...vilken märklig flyktingpolitik vi har i Sverige. Idag har jag haft ett långt samtal tillsammans med en kollega, med en familj..en liten familj på mamma, pappa, barn från Pakistan. De har fått avslag att stanna i Sverige, eftersom Migrationsverket bedömt att deras historia inte är trovärdig. Vi träffade dem för att deras barn nu börjat visa på symptom som tyder på att han far illa av asylprocessen. Å andra sidan, vilken normal människa skulle inte fara illa av den..om man nu va asylsökande i Sverige menar jag...

 

Det var riktigt tungt. Att lyssna på hur de hotas av att bli dödade av sina familjer på grund av heder, för att de följt sitt hjärta och gift sig av kärlek. Det gör man inte i Pakistan, enligt dem. I Pakistan gifter man sig för att det är lämpligt för sin familj och det är en affärsuppgörelse. Så är det. Man försöker härbergera ångesten, men jag är bara en människa, det är klart att jag berörs...samtidigt känner jag att jag kanske borde jobba med något annat, där jag kan hjälpa till på riktigt inte bara vara brevid...kanske skulle man åka och jobba ett år i Etiopien eller Somalia...eller någon annan stans? Som medmänniska liksom?

 

 

För er som följt min blogg, känner till att jag varit i kontakt med sjukvården på diverse utredningar och provtagningar. Allt började med att jag sökte för att jag ville få hjälp med min övervikt. Igår ringde jag till dietistmottagningen här i kommunen. De meddelade att jag var tvungen att träffa en läkare för att få en remiss till dem. Jag informerade att jag träffat en läkare som remitterat mig i ett annat landsting, men att jag då stått i kö till dietisten i ca ett år. Det spelade ingen roll. De ville jag skulle boka en läkartid för att läkaren skulle bedömma mitt behov.

 

Idag fick jag ett brev från min läkare i norrland. Bättre sent än aldrig?

Det stod att hon försökt fått tag på mig, eftersom jag ska på flera provtagningar, gällande mitt höga värde av kortisol, som jag hade i januari. I JANUARI. JANUARI. Nu passar det. 9 månader senare. Bravo. Starkt jobbat. Snabbt och effektivt.

 

 

Nu känner jag mig bara trött. Trött och utelämnad. Hjälplös. Vad ska jag göra. Orkar jag ens bry mig längre. Känns som om jag bara blir bollad fram och tillbaka. Och vad har jag fått för hjälp? Ingen. Det har bara konstaterats att jag har PCOS och att jag har högt kortisolvärde pga stress. Förmodligen jobbrelaterad stress. Jaha. Tackdå.

 

Vad ska jag nu göra då? Känner mig lost.

Det är med blandade känslor jag skriver detta inlägg. Det känns så märkligt. Nu verkar jag vara på väg upp igen då. Å andra sidan så är det ju inte så mycket uppåt. Med tanke på all stress. Död, begravning osv. Nytt jobb, flytt. Det är mycket som har hänt, och det var länge sedan jag vägde mig och rapporterade det. Nu är det i alla fall åter på banan igen, så att säga.

 

Samtidigt känner jag mig gladare än på mycket länge. Jag och min sambo pratar mycket om framtiden och det känns bra att vi har flyttat söderöver, så att säga. Flytten tärde mycket på oss, men nu är den över och det är "bara" att packa upp alla kartonger. Snart har vi internet också och jag kan börja visa bilder på mitt alldelles egna Zilliz-gym.

 

Tror mycket med vikten sitter i mitt huvud. Har funderat med min sensei kring detta. Och jag tror att jag tycker, i mitt undermedvetna, att jag inte är värd att väga mindre. Att jag begränsar mig själv  och att jag stressar upp mig och därmed hämmar viktnedgången...det tror jag. Kontentan av denna vägning blir alltså att jag ska börja unna mig själv mera saker i vardagen. Inte mat, inte sötsaker, men småsaker som förgyller vardagen!

 

Skrev ju för ett tag sedan om Balsammetoden. Det gick ju sisådär....

Måste säga att mina små lockar kom fram mera...även om jag har kort hår. Men det som var jobbigt var att mina eksem i hårbotten fortsatte att klia. Tyvärr, hade jag väl hoppats på att detta skulle vara mirakelkuren för min del..så jag har avbrutit detta, för att göra en kur med vårdanda schampoo som hjälper min hårbotten att läka...men jag ska faktiskt hoppa på detta igen...så fort eksemen har lugnat ner sig...kanske ska jag också kolla på ett annat balsam. För er som har testat detta, vad använde ni för balsam?

 

Det blir ju så hattigt, det här med bloggandet..när man inte har tillgång till Internet. På mitt jobb vågar jag inte ens gå in på Internet på andra sidor än jobbet kräver, än mindre blogga..även om man kanske skulle ha fått göra det på rasten eller så. Men jag tvivlar. Känns i alla fall lite som om jag gör gästspel på min egen blogg...hur kul är det liksom?