ZtorZillen

 

 

Jag hatar när folk säger att jag är så ung, att jag har all tid i världen.

Det kan handla om vad som helst.

Karriär (där kan jag iofs hålla med om att jag har tid på mig).

Bebbe-tillverkning.

Viktminskning.

 

Det är som om folk inte förstår.

I ärlighetens namn så känner jag inte mig speciellt stressad. Inte alls. Däremot känner jag att jag inte alls har "all tid i världen".

Så är det inte.

När det gäller vikten, till exempel.

Varje år jag fortsätter att gå med övervikten, är det ytterligare belastning på knä, leder, rygg osv.

Varje år blir kroppen mer skör. Inte mycket kanske, men ändå.

Riskerna ökar.

Hjärt- och kärlsjukdomar.

Andra överviktsrelaterade sjukdomar. Riskerna ökar för varje år jag har kvar denna fettklump på rumpan.

Det känns så nu. Att allt sitter på rumpan.

Själva vikten oroar mig inte längre, jag känner mig ganska välmående förutom ryggvärken.

Men...samtidigt...

Det är ju det här med följdsjukdomar...och det är väl ofta man mäter det i relation till BMI. Eller i alla fall fettprocent.

Min är ju då ganska hög....

 

 

Åter till "lycka"-temat.

Jag tänker mig då...att jag behöver återigen hitta tillbaka till mina rutiner kring meditation. Det kommer att få ner mitt kortisol-värde (stresshormon) och vem vet? Kanske resulterar lite avslappning i att kroppen i övrigt får lite lust att hamna i balans?

Man hör ju så många som berättar om adoptioner, par som slappnar av och helt plötsligt är de gravida?

Avslappning sägs också vara bra för min rygg, säger min bror som också är utbildad PT.

 

Fokus resten av månaden blir alltså andning. Avlsappning. Lycka....

Idag har jag spårat ut totalt. I mina ögon sätt. Inte helt totalt. Men på ett sätt som gör att jag blir återigen påmind om min ätstörning. I slutet på förra veckan var jag knäckt över att jag inte blev gravid..eller att jag fick mens igen och jag beskrev den frustration som gjorde sig påmind. Allt "slit" och kämpande för vikten...för att nå målet: bebis!

 

I måndags fick jag sedan ett graviditets besked, en kollega väntar barn och är nu sjukskriven för att hon mår så dåligt. I tisdags var det dags igen. En bekant meddelade att i juni, då var det dags för henne att bli mamma för första gången...

Det är svårt att beskriva utan att jag ska låta som en aggressiv och otacksam satkärring. Avundsjuk är vad jag är, det kan jag inte bortförklara. Samtidigt är jag genuint glad för dem. Samtidigt avundsjuk. Mixade känslor och mitt inre var ett virrvarr. Jag vet att det låter ego, men detta är faktiskt min blogg..och passar det inte dig som läser, är du fri att klicka ner fönstret och aldrig återvända till mitt lilla krypin. Min ventil...

Onsdagen (igår) gick åt till att meditera och finna min genuina lycka över att två vänner faktiskt ska få vara med om något som kommer att ändra deras liv för evigt.

Idag. Kom så det tredje bebis-relaterade beskedet för denna vecka. Och då var det något som brast inom mig. Det var någon, jag minns inte vem, som kommenterade att "du har ju nyss varit föräldraledig, var du gravid när du kom tillbaka". "ja, tydligen..så det kan bli".

Återigen är detta inget om de tjejer som nu väntar barn, jag gillar dem otroligt mycket och unnar dem alla barn i världen. Detta är mina känslor och ingen annans.

Det är mina känslor om en förlust...eller ett uteblivande av graviditet som gör sig påmind.

Det var som om mitt inre kokade. Jag ville skrika, gråta, slänga mig ner på golvet..krypa under bordet, in i fosterställning och bara låta ett genuint skrik på hjälp komma ut. Ångesten vällde över mig. Och vad gör jag?

Jag tar till mig det som känns tryggt.

Mat.

Eller i detta fall, så fanns det ju bröd på bordet när jag fick dessa känslor. Fyra mackor senare, inser jag vad jag gör. Vad hände?

Mina känslor var som bortdomnade. Jag hade bara tagit fyra mackor smält in dem i mig, utan att passera "tugga".

Utan att njuta av smaken eller att ens registrera den, utan rent och skärt ångestdämpande-syfte. Ner med det, fort!

 

Ont i magen, krampliknande ont i magen.

Lätt irritation. Skam-känslor.

Tvekan på min egen förmåga att ta mig själv upp igen.

 

Upp i sadeln. Det är inte längre "allt eller inget"-tänket.

Det är okej. Jag gjorde ett misstag och det är okej. Det var MYCKET länge sedan jag sist åt något utan att vara närvarande. Mycket länge sedan.

Vad har jag lärt mig?

Graviditetssnack är känsligt ämne.

Om jag har värk är jag mer mottaglig för att ta åt mig av andra saker.

Hur handskas med detta i framtiden?

Försöka att gå därifrån, kanske minimeditation.

Detta är inget misslyckande, det är en erfarenhet rikare.

Nu vet jag att jag också kan hoppa upp i sadeln igen.

Nu gäller det att jag klarar av morgondagens sug, för det kommer definitivt efter att jag ätit gluten...

Men jag kommer klara detta, jag ger inte upp!

Kommentar:

För att fortsätta på temat lycka.

I dag har jag varit och gjort ett gästspel på Itrim igen.

I en grupp som går första året.

Tanken var att jag skulle ta igen en gruppträff, det var därför jag var där.

Det kändes inte alls lika pepp som i min gamla grupp.

Men det fanns ändå en glöd som inte fanns i min tidigare grupp.

En motivation som smittade av sig.

Som spred sig i rummet som en löpeld.

Tyvärr var det inte det enda som spred sig.

Det var också snacket om att belöna sig.

Att unna sig.

Belöning i sig är inget jag är emot.

Bara så ni vet. Däremot går jag lite igång på allt snack om att "unna" sig ett glas vin.

En kaka. Lite choklad. Och så vidare.

Och så vidare.

På vilket sätt är det att unna sig saker?

Sedan när blev det bra effekter (rent biologiskt/fysiologiskt) av ett glas vin/kaka/choklad?

NÄR blev det positivt för kroppen?

Säg mig när, så köper jag argumentet "unna sig".

Säg som det är istället; du tar på dig offerkoftan igen.

Skyller på att det är synd om dig, så nu kan du straffa dig lite för en fix.

"Jag har varit så duktig, nu kan jag unna mig en pizza"

På vilket sätt?! Vad är det som är belöningen i pizzan förutom att hjärnan signalerar belöning och går igång som en annan missbrukar-hjärna?

 

Låt mig få dela med mig av min lycko-filosofi.

Att unna sig är att göra det där lilla extra, för att just jag ska må bra.

Jag unnar mig en sovmorgon.

Tända ljus till frukost. En kärleksfilm en regnig dag.

En massage. Doftljus. Ett garnnystan, för att jag vill.

Lite lyxiga pärlor, ifall jag får lust att vara kreativ.

En ny klänning, för jag känner mig vacker i den.

En orange tandborste, för jag vill känna mig sexig när jag borstar tänderna (och alla vet ju att allt blir mer sexigt av orange).

Ett par nya träningsskor, för det är jag värd.

Bok. Massageolja. Nya trosor. En baddräkt.

Bubbelbad. Spa-dag. Hårinpackning, för att det är så mysigt.

Parfym. Nagellack, även händer behöver kärlek. Nyplockade blommor. Nyköpta blommor.

En tidning. Semester, för jag är värd att bara vara ledig. Hundfri. Barnfri. Föräldrafritt?

Resa, nya intryck är bra intryck. Gå och lägga sig tidigt. Dansa, det är också motion.

Biobesök!

 

Förstår ni tanken?!

 

Självklart är lycka att få unna sig.

Att unna sig något som belöning för att man har varit duktig. Självklart! Kanon!

MEN unna dig rätt saker, för att du gör rätt, för att du mår bra!

Idag unnar jag mig själv att gå en långpromenad med hunden, för att jag tar mig tid och för att jag tycker det är skönt att vara ute i friska luften. Jag har också unnat mig färska grönsaker, för jag vet att min kropp mår bra av det. Jag är duktig som fortsätter med min viktresa, trots att det inte går så fort. Trots att jag stöter på folks misstro, att jag måste fuska hela tiden...att det är därför jag inte går ner i vikt snabbare. Men vet du vad?

Jag har förändrat livsstil. Jag väljer att göra resan utan mediciner. Jag är inget offer. Jag har satt mig i denna situation själv. VIsst, med lite hjälp av sjukdomar/gener/dålig miljö som närt min dåliga självkänsla som närt min ätstörning. Men nu har jag tagit tag i det. Jag är inget offer. Jag väljer att agera. Ta tag i mitt liv och välja min framtid. Nu är jag på väg. Jag fortsätter. Jag unnar mig en ansiktsmask idag. Jag unnar mig också sovmorgon i morgon, för att jag vill. För att jag kan. För att jag mår bra av det. Jag unnar mig saker som får mig att må bra!

Jag vet att jag inte borde vara så "hetsig"..

Att jag inte borde hoppas varje månad...denna månad så kanske jag slipper mensen..kanske så tar det sig denna månad? Usch..

Varför är det så svårt?
Hela tiden, när jag varit sexuellt aktiv, har jag varit så försiktig. Kondom å p-piller. Så rädd att bli med barn.

Hur skulle jag kunna vara mamma? Rädslan att inte räcka till, att inte duga, att inte ens i tanken kunna klara av det..

Så många ursäkter.

Jag måste gå ut skolan först...jag måste plugga klart på universitetet..bara jag får ett fast jobb..osv osv...

Sedan. När man väl känner sig redo. När båda känner sig redo. Man har en partner man älskar...sedan bara går det inte.

 

Så jäkla besviken man blir.

Känns som om någon har stulit något från en. Något som jag egentligen aldrig haft.

Idag fick jag då mens..om det var någon som undrade, någon som tvekade och inte förstod.

Besvikelsen blev liksom lite för mycket idag.

Känner mig trött och matt. Ledsen över att min sambo inte reagerar mera. Han säger att han är ledsen, men att han samtidigt har förväntat sig detta. Första gången jag fick diagnosen PCO-S, sa läkaren att jag kunde ställa in mig på att bli barnlös. Vilket då min sambo gjorde. Själv blev jag mer eller mindre deprimerad. Bara ledsen och återigen, bestulen på något. Sedan sa nästa läkare att jag inte hade PCO-S. Ytterligare en läkare senare, sa att jag hade PCO och att jag dessutom hade någon form problem med mina hormoner som skulle resultera i missfall om vi ens försökte bli gravida. Så här i efterhand, kan jag undra hur f*n dom kan veta det?!

Jag vet inte vad jag säger...eller skriver.

 

Jag är bara less.

Och jag vill inte prata om det.

Eller jag vill prata om det med min sambo, men han vill inte prata om det. Och jag...jag vill inte prata om det med någon annan. Jag bara kände att jag måste skriva av mig. Liksom få det på pränt. Ja, jag är besviken. Jag vet att jag är otacksam för allt annat jag har i livet...men någonstans måste jag få ge uttryck för min frustration också? Och jag vet inget annat ställe än här, där jag kan vara så här ärlig...

 

Ni som känner mig och läser detta, snälla respektera att jag inte vill prata om detta, annat än här. Ring inte och försök trösta mig eller så. Respektera att detta är en sorg jag vill behålla för mig själv. Jag ber om stöd "live" om jag behöver det...

På år två, det så kallade Balansåret på Itrim, som jag började igår...finns ett nytt upplägg.

Vi har alla fått en varsin pärm. I pärmen finns en flik för varje månad.

Varje månad har en gruppträff. Och varje månad får vi en folder med ett tema.

So far, so good.

Novembers tema är lycka.

 

Enligt det här lilla häftet då..så står det om några faktorer som forskarna har visat höjer individers lycka.

Bland annat;

 

För mig har det senaste året..jag tänker nu 2013, eftersom jag tänker vara lite före med min nyårskrönika som är obligatorisk för varje bloggare där ute i cyberspace...

För mig har det senaste året inneburit många mentala prövningar. Men det har naturligtvis varit många trevliga stunder av lycka också. Det jag framför allt tänker på är dagen då jag upptäckte att jag har ett nyckelben! Eller två, om man ska vara petig.

 

Men för mig symboliserar detta något stort. Det är verkligen en av det vackraste ställen på min kropp. Jag blir glad av att se dem i spegeln och jag ler bara på tanken av den dagen då jag "upptäckte" dem. Hur jag rusade in som en galning till sambon, med tandborsten i munnen, tandkräm på kinden och håret stod åt alla håll och kanter. "Titta, titta...men KÄNN då" Han tittade yrvaket på mig och kände lite skeptiskt på mitt nyckelben "fint?" (sa han tvekandes). MEN oj, va glad jag var. Han minns faktiskt den dagen också som om den var igår...kanske av annan anledning, men ändå. DET var lycka det. Eller rättare sagt det är lycka!

 

 

Ja, då var det officiellt igång. Det så kallade balansåret på Itrim. År nummer två.

För mig är det egentligen inte så stor skillnad mot tidigare, jag tuffar på i mitt lunktempo och försöker att fortsätta min resa nedåt i vikt. För fler kilon ska bort.

Mitt närmaste mål är att väga 79 kilo.

Jag har idag vägt mig på Itrim. Och Itrim-vågen visade 84,2 kg.

Det är "Itrim-officiellt" 20 kilo minus! Även om min privata hemmavåg har visat minus 20 kilo en längre tid!

Men hipphipp hurra för mig.

 

 

Så vad tror ni? Är det realistiskt att försöka sig på målet 79 kilo till nyår?

Det är ändå 1 kg/vecka. Min trackrecord...eller hur det stavas?!...säger ju att det inte kommer att gå...

MEEEEN, tänk ändå! Va härligt det skulle vara?

Vilken nyårspresent till mig själv? Vilken underbar sak att kunna ge sig själv?!

 

Jag ska satsa på detta!

Puh, känns lite nervöst, bara att skriva det.

Vad behöver jag då för att klara detta?

-maten

-stegen

-motionen

-totalt fokus

-avslappning

 

Med dessa ingredienser och en stor kopp humor...då ska det banne mig gå! Tror ni inte det?

Har jag glömt något?

Jag borde också börja, återigen, att redovisa "min dag" här, på bloggen. Kanske kan jag få lite konstruktiv kritik av er då? Mer tips och tricks så att jag klarar av detta?

Det är ju inte omöjligt...lite svårt...men inte omöjligt, jag menar...har jag klarat de första 20 kilona ska väl dessa gå som en dans?

Jag är trött.

Har ingen inspiration att skriva.

Känns som om huvudet är tomt...

Jag lever fortfarande. Och har hälsan, så vitt jag vet. Det är tisdagkväll och först nu har jag ro i kroppen att sitta ner och skriva något. Jag har insett sådan tur jag har, som har en sambo som är så villig att prata om min störning, när jag behöver det som bäst. I och med hotet och det som blev i fredags blev jag mycket orolig över mig själv, och hur tydligt mitt sug efter kolhydrater är kopplat till mående. Jag var rädd och orolig, och mitt sug efter kolhydrater har som sagt bara ökat under helgen. Sambon och jag var och handlade tillsammans. Jag bad honom att följa med, då jag kände mig osäker på om jag kunde vara "ensam" i mataffären. Om jag kunde gå ut, utan bröd, glass eller chips.

 

Ändå en stor sjukdomsinsikt, tänker jag. Att jag kan liksom se bristen hos mig själv och säkra upp omgivningen innan det blir för mycket för mig själv att hantera.

 

Tja...jag kanske tar stora steg i tillfrisknandet ändå. Även om socker-tankarna ändå finns. Å va de små djävularna finns! Det ska ni veta, det är inte lätt. Men, som mamma säger; vem har sagt att det ska vara lätt?

 

Sambon säger att jag måste lära mig att unna mig saker. Inte mat. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare. Och då handlade det mycket om att jag ville lära mig att inte tänka i banorna att "jag unnar mig något gott". Att om man UNNAR sig något så är det något som kroppen mår bra av, inte exempelvis godis, glass, alkohol eller något liknande. Att "unna" sig, gör jag i typ av massage, manikyr, nytt nagellack eller garn. Eller en orkidé...

MEN va svårt det är att få in detta i sin hjärna. Det är så mycket lättare att "unna" sig en chokladkaka än att unna sig en orkidé! Varför är det så?

Varför agerar jag så?

 

Baksidan av mitt jobb.

Blev i fredags hotad. Både jag och min familj.

Utifrån ett jobbigt beslut jag har fattat, så har en person hotat oss.

Ingen klient.

Men ändå. Vill inte skriva för mycket om det, det är polisanmält och så.

Men det kommer nog inte bli något, säkert ord mot ord.

Därför jag varit frånvarande.

Ska städa lite här hemma nu, sedan återkommer jag.

Lovar!

Sedan när blev andra tjockisar mitt problem?

Jag har funderat på detta ett tag nu.

Velat fram och tillbaka. Ska jag skriva om detta eller inte?

Är det ens värt att nämnas?

 

Jag ska försöka förklara vart det hela började.

Det var genom jobbet.

Ett hembesök med en god man.

Gode mannen sa till mig, något i stil med; "du är mycket ståndaktig, Z, du kommer tjäna på att ha gått ner i vikt, du kommer leva ett längre och friskare liv"...

"Åh. Ja, tack..det känns bra" Eller något sådant svarade jag...

Det blev tyst ett tag.

 

"Kanske skulle du försöka att prata med din kollega, M"

"Ursäkta?" (jag måttligt förvirrad)

"Ja, hon är ju så enorm. Riktigt sjukligt fet, du borde prata med henne och inspirera henne, hon är ju så ung"

 

Det är alltså min kollega, M, här..hon som jag har skrivit om tidigare. Hon som bara är 23 år och redan har gett upp om kärleken, för att hon tycker att hon är så tjock. Hon som säger att hon mår bra i sin tjockhet, men som i andra andetaget berättar om hur hon kan äta upp en pepparkakssmet i en sittning. Gör man det om man är lycklig och mår bra?

Jag kan inte påstå att jag mådde helt bra, när jag själv betedde mig så.

Samtidigt...

Kan man bara så där "inspirera någon"?

Jag har sagt till henne; jag finns här när du är redo att ta emot hjälp och stöd.

Jag kan träna med dig, lära dig att äta bättre, jag kan finnas där för dig mitt i natten när du vill tröstäta.

Jag finns här.

Men jag kan inte tvinga henne att ta steget. Eller hur? Det måste hon ju ta själv.

 

Det har blivit så tydligt för mig nu. Var det så här min bror kände när han såg på mig för 20 kilo sedan?

Han tittade på mig och såg glöden och viljan, men att det ändå saknades något.

 

Jag vill så gärna dela med mig. Visa vad jag kan och förklara hur jag mår.

Dela med mig och sprida vidare. Hjälpa till.

Men sedan när blev alla tjockisar mitt problem?

Jag vill gärna hjälpa, men kan jag det? Måste de inte hjälpa sig själva? Så som jag själv har gjort?

Hjälpt mig själv?

Idag har temat för kvällen varit pyssel. Virkning.

Håller på att virka strumpor efter ett drops-mönster.

 

 

 

 

 

 

Jag jobbar ju med ensamkommande flyktingbarn. Definitionen är att de är under 18 år och kommer till Sverige utan någon vårdnadshavare (mamma eller pappa). Det betyder att det kan komma en syskonskara, eller ett/flera barn tillsammans med vuxet syskon, moster/faster, farbror/morbror, kusin, mormor/farmor, farfar/morfar osv osv. Och då räknas BARNET som ensamkommande flyktingbarn även om det då inte kom själv till Sverige. Lagstiftningen ser lite annorlunda ut mot barnet om den kommer som ensamkommande flyktingbarn eller om den kommer tillsammans med sin mamma eller pappa eller båda.

 

Samma sak gäller om barnet kommer tillsammans med exempelvis en grannfamilj från sitt hemland. Familjen och barnen i den familjen gäller under en speciell lagstiftning och det andra barnet (ensamkommande) gäller under en annan lagstiftning. Generellt kan man säga att har man inte uppehållstillstånd eller är svensk medborgare (TVÅ SKILDA saker), så gäller en annan lagstiftning än om man har uppehållstillstånd eller är medborgare. Kan berätta lite mer om det en annan gång, ifall intresse finns. Jag älskar verkligen mitt jobb och kan skriva om det hur mycket som helst...mest för att jag tycker att det saknas så mycket information till mer "vanliga" människor (ni som inte är inne i "svängen" som jag är)!

 

Fick lite frågor kring mitt jobb, som jag tänkte svara på;

 

-Tja...när barnen kommer till Sverige, kan de naturligtvis inte svenska. Då använder vi till en början tolk. Vissa barn/ungdomar lär sig "lätt" svenska redan på en månad, andra tar det längre tid för. Vissa använder jag tolk till även om de bott och levt i Sverige flera år. Sedan beror det naturligtvis på vilket språk dom pratar, om det är någon som har engelska som modersmål, använder jag inte tolk för att jag anser att jag kan engelska så bra. Men det beror ju också på vad ungdomen/barnet själv vill. Ofta sitter jag i samtal, lite om du tänker dig terapeut-klient. Då har vi oftast en tolk via högtalartelefon. Ibland, har jag tolk på plats..men de flesta barn tycker att det är lite jobbigt, då vi pratar om mycket känsliga saker. DÅ kan det vara lättare att öppna upp sig utan att "se" den som tolkar.

 

-Det här är en lite mer komplicerad fråga än vad man kan tro. Det beror på HUR barnet kommer in i Sverige, och hur gammalt det är. Är barnet över 15 år brukar de flesta komma till ett gruppboende. Hur gruppboenden ser ut kan jag också utveckla i senare inlägg, om intresse finns. Om barnet kommer ensamt, och är säg..14 år (som den pojke jag mötte igår), då placerar vi honom i ett jourhem. Det är ett familjehem som har lite mer "utöver" kompetens och i alla fall i vår kommun, har stor erfarenhet av ungdomar och barn i alla åldrar. Jourhemmet har svenska som modersmål (men det är ju inte så i alla kommuner). Men vårt jourhem har tillgång till tolkar via tolkförmedlingar, men använder mest kroppsspråket. Det viktigaste i början är inte att man PRATAR, utan mer att känna värme och lite kärlek och välkomnande. Det är mer fokus på att få det mer grundläggande behoven tillgodosedda. Beroende på om de vart människosmugglare inblandat i resan till Sverige, eller inte, så kanske barnet inte har fått utföra sina behov så som barnet skulle behöva. Alltså är mer fokus på; en varm säng, en snäll mamma/pappa-figur, mat, vätska, toalett, vänlighet.

 

-Det beror mest på ålder. Men kan också visa sig de första dagarna i familjen, om barnet har speciella behov som inte en familj kan hjälpa till i. Sedan, är det tyvärr så att det inte finns tillräckligt med familjer som är familjehem. Det är speciellt svårt att få familjer till dessa barn, så många hamnar på gruppboenden. Vilket iofs inte behöver vara dåligt. Många barn mår mycket bättre av att bo i gruppboende eller institution än en familj, det beror på vad barnet har varit med om. Med en duktig socialsekreterare så får barnet bo där det passar bäst för barnets behov.

 

 

Kan de komma direkt till familj?
-Kommer man till Sverige med en familj, brukar i alla fall inte våran kommun splittra dem direkt. Socialtjänsten har en skyldighet att ta reda på om familjen VILL att det ensamkommande barnet ska bo med familjen som tog hit dem samt om det är lämpligt för barnet OCH naturligtvis- om barnet själv vill det. Det är socialtjänsten som till en början bestämmer vart barnet ska bo, sedan är det oftast politiker i nämnden som bestämmer mer stadigvarande boende för barnet. Det krävs en utredning som underlag och den ska barnets egen socialsekreterare göra samt en bedömning om vad som är det bästa för barnet. Vi utgår alltid från det specifika barnets behov. Sedan är det politikerna som bestämmer, de kan också gå emot våra förslag. Det är individuella bedömningar vi som socialsekreterare gör.