ztorzillen

Idag hände det.

Min sambo har fått sommarjobb med eventuell förlängning. YES!

Så fantastiskt skönt! Vi har snart levt i ett år på bara en lön. Förut hade vi ju också hans a-kassa, vilket ju var lika mycket som min lön..men de senaste sex månaderna har vi endast levt på min lön som sagt. Detta innebär att vi nu kan börja unna oss lite mera. Till exempel kan vi köpa färsk fisk istället för fryst, vi kan äta ute då och då. Vi kan åka till storstan och shoppa. Vi kan resa till södra Sverige och hälsa på mina föräldrar och sambons mamma!

Mitt internet fungerar inte hemma, varför jag nu skriver lite på jobbdatorn...men men...ska få hjälp med datorn ikväll så hoppas att jag snart är tillbaka!

Veckomål v 21:

 

Mental:

5 ggr meditera

70 min läsning

Unna mig något varje dag (ej mat)

 

Träning:

200 st armhävningar

4 st morgonpromenader

1 timmes motion varje dag

 

Mat:

Äta buffé utan att överäta

Inga nötter/popcorn/annan snacks eller godis

Inte äta bröd

Börja äta mellanmål igen

Kommentar:

Denna vecka har jag valt att dela in veckomålen i flera delar. Dagsformen är inte så bra, jag känner mig allmänt värdelös efter att jag har fått ta emot kritik av en kollega idag...(det hade inte vart något problem om det inte råkat vara inför min chef som han uttalade sig så negativt om mig...) Känner mig allmänt nere och som att jag tar åt mig av all kritik och allt negativt idag. Som sagt; känslig som få.

I alla fall så försöker jag att se framåt och planera veckan. I morgon har vi LCHF-buffé jag och några kollegor på jobbet, jag har därför valt att inkludera detta i mitt veckomål och se det som en utmaning att inte överäta. Eftersom jag inte är en LCHF:are utan mer lågkolhydrat:are, så ska jag även försöka att inte smaka av det som är allt för fett!

När det är mer allmänt kring min "vikt-situation" så känns det som om motionen börjar bli en del av min vardag igen, vilket känns jätteskönt. Det negativa, eller "mindre bra" är fortfarande maten. Jag äter inte längre mellanmål vilket jag måste bli bättre på, jag har också börjat äta bröd igen, vilket är MINDRE bra...så det får också bli två delmål!

Hämtade grundreceptet från denna bok. Gjorde vaniljmuffins som jag sedan smaksatte med pepparmint och banan. Det låter kanske som en konstig blandning..och det är det väl...men gott blev det. Bjöd sambon och grannen på provsmak och de var mycket nöjda med mitt experiment!

Fick då också tillfälle att testa silikonformarna igen. Det fungerade lika bra denna gång som förra gången! Jag är superimponerad över silikonformar-fenomenet, hade liksom ingen aning om att det var så bra och dessutom miljövänligt och billigt att slippa köpa nya formar varje gång! Funderar på att köpa en stor sockerkaksform också...men jag vet inte, bakar ju inte så mycket...kanske blir en bra julklapp om sisådär sju månader och tre dagar?

Vecka 20

Måndag

40 + 40 min promenad

mediterade

Tisdag

30 min promenad

mediterade

Onsdag

30 + 30 min promenad

mediterade

Torsdag

60 + 20 min promenad

30 min styrketräning

Fredag

2x20 + 45 min promenad

mediterade

Lördag

40 + 20 min promenad

20 min nybörjaryoga

30 min styrketräning

mediterade

Söndag

2x30 min promenad

20 min promenad

20 min styrketräning

20 min nybörjaryoga

Veckomål:

100 st reversed crunch

20 min plankan

100 st armhävningar

200 st situps

10 min jägarvila

2 yogapass

2 styrkepass

Söka nytt jobb

4 morgonpromenader

Meditera varje dag

 

Kommentar:

Titta vad lite viljestyrka kan åstadkomma! Nästan alla veckomål uppfyllda. Och veckans träning har vart jättebra!

Mycket promenader men också lite styrka och lite yoga! Är stolt över mig själv, trodde faktiskt att jag hade ställt upp för höga mål för mig själv, men icke! Nu ska jag fundera ut nästa veckas mål. Denna vecka kan sammanfattas med : MVG. Mycket väl godkänt! Det tycker jag att jag förtjänar! Heja mig!

 

Oj, vilken dålig bild...men men...man ser i alla fall att jag försökte göra en fransk manikyr med lite orange glitter på det vita ;)

I vilket fall som helst, känner jag mig jätteseg och omotiverad till det mesta just nu.

Därav kom nagelkitet fram. Jag måste göra mera roliga saker när jag känner mig nere, helt enkelt för att minska risken för hetsätning...vilket tidigare har kommit i samband med då jag är uttråkad eller med starka känslor. Så idag har jag försökt hålla mig sysselsatt med naglar!

Snart ska jag träna lite också...veckomålet är snart avklarat...typ sex timmar kvar att genomföra det, sedan:

ny vecka!

Idag är jag och min vovve ensamma hemma. Det är trist väder och jag funderar på vad jag ska göra resten av dagen. Tänkte berätta om min sambo som överraskade mig med att ha hyrt en kolonilott för denna säsong! Spännande, va? Å jag som inte ens kan odla NÅGOT.

Så nu har jag investerat i lite kryddor som jag hoppas kunna plantera. Citronmeliss, persilja, Spicy oregano och gräslök. Spännande. Någon som har erfarenhet av att odla kryddor?

Va roligt det vore om det fungerar...jaja, till en början får de stå ute på balkongen på dagarna och sedan inomhus på kvällarna.

 

Jag har förstått att mitt tidigare inlägg "Förbannad" rörde upp en massa känslor! Jag tänkte först skriva ett "svar" i respektive bloggar (ni som kommenterade och ni som mailade)...men bestämde mig för att skriva ett svar här.

För det första: jag är inte frisk än från min ätstörning. Större delen av dagarna då jag är vaken spenderar jag med att tänka på mat, laga mat eller äta. Jag äter numera var tredje timme. Vilket å sin sida har påverkat ämnesomsättningen säkert på ett positivt sätt men samtidigt gjort mig ännu mera fixerad vid mat.

För det andra: min viktminskning är inte en solskenshistoria. Titta under kategorin "Vikt", så kan ni själva läsa vilka upp och nedgångar jag har haft i min resa. För att inte tala om mina mentala upp och nedgångar.

Ibland känner jag en styrka av att läsa om andra som har samma problematik som mig själv. Ibland blir jag förbannad. Jag känner igen mig i hur jag var för ett, två år sedan och jag blir ledsen. Ledsen för min skull men även ledsen för den persons blogg jag läser. Jag har vid ett flertal tillfällen räckt ut min hand till ett flertal tjejer som också har en ätstörning. Jag har berättat att jag finns och att jag erbjuder mitt stöd. Endast en person har tacksamt tagit emot mitt stöd. Vi stöttar varandra när det är tufft. Jag vet att det är viktigt att respektera andra människors val, det är inte det detta handlar om. Jag respekterar era val, men jag tycker inte om det! Det har funnits så många gånger då jag önskat att någon räckt ut en hand till mig för flera år sedan..kanske skulle jag då ha levt ett annat liv, ha bättre självförtroende, flera vänner och må bättre? Kanske inte.

Jag inser ändå att det är jag som styr mig själv. Jag försöker att påverka mig själv och mitt missbruk, även om det tar tid. Även om jag då och då faller tillbaka. Men jag reser mig upp igen. Även om det ibland tar månader att resa mig upp, så gör jag det. Genom att jag skriver denna blogg så har jag lättare att resa mig upp när jag faller eller är på väg att falla och någon står där med sin hand och hjälper mig upp igen..så ser mitt vingliga liv ut just nu...Det var länge sedan jag hade en riktig hetsätningsperiod så som jag kunde ha för ett-två år sedan, för att inte tala om fem år sedan...men jag använder fortfarande mat till tröst, eller för att dämpa känslor.

Jag har fortfarande svårt att säga "nej tack". Eller slänga mat. Eller lämna mat på tallriken. De sista två veckorna har jag använt mig av att äta på en mindre tallrik för att på så sätt "lära om" min hjärna att jag faktiskt blir mätt av mindre mat...

Jag vet att det är svårt. Varje gång jag väger mig och ser att jag har gått upp i vikt är min första instinkt att döva besvikelsen med just mat...

• Det händer minst en gång i veckan då jag funderar på att börja på någon soppdiet för att bli av med mina extra kilon.
• Det händer minst en gång i veckan att jag funderar på att kräkas upp mat jag just ätit för att jag får ångest då jag ätit mer än vad jag planerat.
• Det händer minst en gång varje dag att jag tänker på godis och glass.
• Det händer minst en gång i månaden att jag tänker på hur skönt det är att tappa kontrollen med mat. (jag glömmer lätt ångesten som följer.)

Men det blir bättre. Sakta men säkert. Varje dag önskade jag att jag hade någon som förstod vad jag går igenom..någon jag kunde ringa eller sms:a eller skriva till när jag mitt i natten vaknar och har ångest och vill döva den med mat.

Poängen jag någonstans vill komma till är att DET blir bättre. MEN man måste själv göra valet, ingen kan göra det åt mig. Och det handlar fortfarande om små steg. Ingen är redo att börja springa ett maratonlopp om man inte ens kan krypa. Ett steg i taget, liksom. Och börjar man fundera, så handlar verkligen livet om VAL. Allt är val. Väljer du att sitta eller stå vid skrivbordet på jobbet? Väljer du ta en kaka eller fem? Väljer du att gå alla trappor eller tar du hiss eller går du en trappavsats och sedan tar hissen? Motionerar du 20 minuter varje dag eller inget alls? Simmar du 40 minuter i veckan eller inget alls? Livet är fullt av val. Är du villig att gör allt för att må bra eller vill du fortfarande ha på dig offerkoftan? Vill du ha på dig offerkoftan ett tag till, för att det är varmt och tryggt? Det är okej, men erkänn det då för dig själv. Börja med steget att erkänna för dig själv, att även ditt liv handlar om val. Du väljer att bära offerkoftan. Visst, vi är matstörda, sockermissbrukare, notoriska matälskare, träningshatare, eller vad du nu vill kalla dig...men det är ändå du som bestämmer. Ingen annan.

 

Sen är det så att när jag vill må bra, väljer jag att undvika sådant som får mig att må dåligt. Jag brukar säga till mina klienter när de har ångest; "fortsätt göra det du mår bra av, gör mindre av de du mår dåligt av..kanske är du ännu inte redo att möta dessa saker som får dig att må dåligt?". Det är inte så dumt, när man tänker efter.

Egentligen är det ju enkelt, undvik hetsätning och känsloätning så mår du bättre. "Problemet" är ju då, vad ska jag göra istället när jag mår dåligt? Nu måste jag ju ta itu med min dåliga självkänsla och mitt mående. Ja, just det! Å det tar tid. Och det är okej. Bara man erkänner för sig själv att man vill börja, eller inte.

 

Första steget är att inte längre ljuga för sig själv!

Vägning:

Kettlebells.

Är de inte fantastiska, så säg?

Idag har jag tränat lite styrka, där jag bland annat använt mig av kettlebells.

Jag tycker det är lite svårt med styrketräning när det gäller armarna. Jag vet inte. Men det känns som om de skakar så fort jag gör något. Kan det vara så att det är obalans mellan biceps å triceps eller något sådant?

Jag har jättesvårt att motivera mig själv till att träna styrketräning. Samtidigt är jag övertygad om att kroppen behöver det. Jag har ju under nästan hela 2010 och 2011 undvikit styrketräning, kanske för att jag varit rädd att det skulle "hämma" viktnedgången. Men nu tror jag faktiskt att det är tvärtom. Styrketräningen gör att jag lättare börjar förbränna fett. Ett tips alltså, till alla er där ute som är "rädda" fö styrketräning så som jag var.

Sen behöver man väl inte överdriva. Jag håller ju inte på speciellt länge heller...i morgon är det vägning, så få se hur vågen gillar mitt träningsupplägg!

Jag skulle vilja ha tips på hur man tränar armar med hjälp av kroppstyngden. Några tips?

Nu ska jag äta lite nötter och sedan läggdags!

 

Idag är jag ledig. Skönt. Ledighet skapar också rätt lätt lite ångest hos mig också. Nu ska jag liksom hinna med "allt". Du vet, allt det där man annars bara skjuter upp. Typ tvätta, städa, ta hand om sig själv, va social osv.

Idag har jag ju inte direkt gått inför att vara just ovanstående. Idag har jag stickat lite, bara för jag velat. Jag har tillsammans med sambon (som nu är på praktik) vart på promenad med grannen och hennes hund.

Nu tänkte jag snart träna lite.

Sedan kanske småstäda...det skulle sannerligen behövas!

Japps, då vet ni vad jag gör idag!

På återseende!

Nej, nu får det vara nog! Jag tänker härmed ta ett uppehåll att läsa bloggar som bara skriver ner sig själva...
Jag menar sådana bloggar som bara klankar ner på sig själva, typ: "jag kan inte, jag går bara upp i vikt, på måndag börjar mitt nya liv, oj det gick inte men nästa måndag..." osv

SLUTA genast upp. Bestäm dig: är du redo eller inte? Om inte, så är det okej. Alla kan inte känna sig motiverade att ta tag i sin ätstörning eller sin överätning! Och det är okej, det kommer säkert en dag. Ljug inte för er själva. Det är också mer negativt att jojobanta än att vara överviktig. Om du inte har motivationen, men ändå vill gå ner i vikt? HITTA motivation, inspireras av andra. Börja se dig själv med nya ögon. Ska du blogga, börja skriva mer positiva saker...om det som är positivt med dagen är att du bara tog två kakor i stället för tre, skriv om det! Alla är vi barn i början. Alla resor börjar med ett steg. Slåss du mot stressig vardag och har äntligen belönat dig själv med att pyssla om dig själv eller få egentid, det är bra! Skriv om det! So what ifall du inte rasar i vikt, se på min resa!

Ge inte upp dig själv. Se det lilla. Alla små förändringar kommer hjälpa dig på vägen. Faller du dit en måltid? Skit i det, upp i sadeln igen bara. Ge inte upp hela veckans kämpande för ett misstag, ge inte upp drömmen som du haft så länge bara för ett litet snedsteg. UPP igen bara. Är trött på allt detta negativa. Mitt huvud gör ont.

Jag vill läsa om positiva saker! Om små framsteg, eller stora framsteg. Om hur man övervinner sina hinder i vardagen...inte bara allt nattsvart..

Vad vill ni läsa om i de bloggar ni läser?

(120516)
Nuvarande storlekt i cm (tidigare)
Arm:  34 cm ( -3 cm)
Under brösten: 97 cm (-3 cm)
Navel: 109 cm ( oförändrat)
Rumpa: 130 cm (oför)
Lår: 75 cm (oför)

Kommentar:
Intressant…! Det händer lite saker i alla fall verkar det som...

Tänk va roligt det hade vart om nu kroppen ändrat sig så som man ville. Att man typ kunde beställa bort sina centimetrar. Typ: "Idag vill jag ta en meny 2 tack, minus 3 cm på rumpan, tack".

Det hade vart nice.

"Vill du ha plusmeny tlll det?" (minusmeny, kanske..hehe)

Det rör på sig. Måtten på armen har jag svårt att ta själv...men under brösten har det ju ändrat sig ganska mycket! Helt fantastiskt!

Keep on movin, girl!

Det är ju inte bara jag som har haft en chokladboll i kylen...det är ju också så att upphovskvinnan bakom konceptet " chokladboll i kylen" also known as: ZtorZillens mamma aka MammaZillen, har haft en egen chokladboll i sin egna kyl.

Vad hände då med MammaZillens chokladboll?

Efter flera veckors retande (chokladbollen som retade mamma), var det någon som fick nog.

En närstående, kunde inte längre stå ut med vad denna chokladboll orsakade för "smärta"...

En dag när mamma kom hem från jobbet, öppnade hon kylen...och det fanns inte längre någon chokladboll.

Nyfiken som hon är så började hon leta efter "sin" boll.

Den kunde inte återfinnas någonstans.

Vid kvällsmaten konfronterade min kära moder min far.

Min far nekade naturligtvis att han "hjälpt" min mor genom att själv "offra" sig att förtära denna ondskans varelse (läs: "chokladboll"). Till historien hör också att min kära far och mor bor ensamma tillsammans och att min far tidigare i veckan hade pratat om hur godissugen han var...eller något liknande.

Så även mammas chokladboll är alltså inte längre med oss...så att säga..den är kanske (?) med min pappa...hahha.

Ja, det va historien om mammas chokladboll!

- The end -