2012-08-06
19:22:48
Prestation
Känn aldrig någon press att skriva si eller så, då tar du död på kreativiteten. Lusten att skriva är viktigt att vårda, och då får det aldrig bli ett måste. Folk läser din blogg för att de identifierar sig med dig, och hellre några få engagerade läsare än många som inte kommenterar tycker jag. Tänk inte "nu ska jag skriva" utan tänk hellre "det här vill jag berätta". Varje dag tror jag att man få aha-upplevelser som man på något sätt vill forma i ord, och känns det inte så vissa dagar är det bara att skippa bloggandet. Be aldrig om ursäkte för det. Det här är din blogg, och du bestämmer. Ibland kan jag känna "vem bryr sig" men jag skriver ändå och märker att några faktiskt bryr sig och då blir jag så glad. Jag tycker att man ska fortsätta skriva även när det går dåligt, då betyder bloggen än mer för identifieringen. Om man bara 100 procent lyckosamma viktbloggar fanns skulle det inte alls spegla verkligheten. Men ibland blir man trött på att skriva, och då ska man vila och invänta lusten igen.
kram, pernilla be
Jag tror att de flesta av oss som bloggat ett tag känner det där kravet så småningom. Man vill ju som sagt att ens blogg ska vara kul och intressant, men faktum är ju att anledningen till att jag kommer tillbaka till dig hela tiden är ju för att du är DU när du skriver. Oavsett om det handlar om orkidéer (som hjälpt mig att få upp intresset för mina egna), träning (som fått mig att vilja börja jogga) eller inlägg som sätter igång tankarna (som nu) så är huvudanledningen att det är DU. Sluta aldrig vara du, och skriv om det som faller dig in. Även om det inte är att ens skriva något - jag kommer tillbaka alltid oavsett! <3
Du ska absolut inte känna någon press kring ditt bloggande. Det är viktigt tycker jag att du skriver för dig och de som vill läsa och då kommer det gå av bara farten. Jag tycker dessutom att din blogg är jättebra och jag tittar in till dig varje dag!
Vi har nog alla trampat i de spåren till och från. I början för nu två år sedan, hade jag verkligen prestationsångest.
Men så bestämde mig efter ett tag att det inte var så jag ville ha det och sadlade jag om mina tankar. Ett hjälpreda var att varje gång jag ville publicera ett inlägg, så frågade jag mig själv ärligt varför? Med lite träning på ärligheten kom ofta svaret, sedan var det upp till mig att följa det eller inte. Ville jag publicera ett personbästa för att få feedback och bekräftelse, OK! Eller om jag vill skriva visdomsord för att hjälpa andra! Också OK! Huvudsaken jag är sams med mig om vad jag vill förmedla och varför, så att det blir min blogg och inte alla andras.
Idag blir det färre inlägg, för tiden läggs istället på coach-jobbet. Ibland får man avstå från fantastiska saker för att kunna utföra i hjärtat mer fantastiska handlingar.
Jag kan känna likadant, att inläggen måste vara bra och intressanta, gärna med bilder. Men egentligen är det nog inte så viktigt. Personligen tycker jag att jag "klickar" med en del personer precis som i verkligheten och det är deras bloggar jag följer.