ZtorZillen

Just det, jag har jobbat till kl 03.00. Det dök upp en invandrarkille i stan. Kunde inte ett ord svenska, var ledsen och rädd. Han fick sova på vårat boende för ensamkommande barn. Sedan igår..fick jag och en kollega i uppgift att skjutsa honom till Migrationsverket i Gävle. Sagt och gjort. Vi satte oss i bilen och körde.

Efter ett par mil sådär så säger jag till min kollega, är det inte bättre om vi åker till Umeå? Det är ju mycket närmare...? Min kollega rycker på axlarna och säger att det är "du som är experten". Vi fortsätter att åka, ju längre ner i Sverige vi kommer ju mer fundersam blir jag. Vad är det vi ska göra egentligen? Inte kan jag (etiskt ställningstagande) lämna en livrädd liten pojke bara sådär. Hos en annan myndighet. Bara lämna av. Jag ringer till Migrationsverket i Gävle och frågar vad som kommer att hända med pojken efter att vi kommit dit.
-Va? Ni ska inte komma hit med honom. Han är erat ansvar nu!
Någonstans här börjar jag tappa tålamodet och bli arg på min chef. Vad är det för jäkla barnperspektiv? Stackars pojken är ju livrädd. Nytt land, nytt språk, frusen och rädd. Han berättade på knagglig engelska att han förlorat sin familj på flykten från Afghanistan. Mitt hjärta blöder.

Ringer till min chef.
Hon vet inte heller vem som sagt att vi ska lämna pojken i Gävle. Nehe, säger jag. Men nu är han mitt/ditt/vårt ansvar. Ska jag ta med honom hem igen? Nej, det ska du inte. Fortsätt kör. VART?!
Vi fortsätter köra söder över.

Det visar sig sedan att vi ska till ett behandlingshem i Dalarna. Vi åker dit. Jag har varit där förut. Så det känns bra att lämna av pojken där. Det finns mycket kompetent personal. De ska hjälpa honom att köpa kläder idag. Det ska hjälpa honom med allt. Underbart!
Det känns tryggt!

Nu ska jag på hudanalys!