ZtorZillen

Jag vet inte hur jag lättast ska beskriva mitt nuvarande hälsotillstånd. Jag är ledsen, besiken, frustrerad, men framför allt sårad.

Som vissa av er känner till har jag sedan ett par månader en "vilande" (?) konflikt med min bror. Enkelt uttryckt: vi pratar inte med varandra. Idag gjordes dock en stor förändring i detta vilande tillstånd.
Han skickade mig ett sms. Ett av få livstecken, på många månader. Om jag verkar luddig i detta inlägg är det för att mina föräldrar följer min blogg intensivt. Kanske är det där jag har begått mitt största misstag, vad vet jag. Jag vill inte såra någon i onödan, varför jag väljer att inte förtälja er hela historien.
Kanske var jag dum som svarade? Dum som jag är (?) vill jag ha en välfungerande relation till min bror, kalla mig dåre...

Kontentan av vårat senare samtal på telefon var ungefär att han (tillsammans med mamma, enligt honom) har diskuterat mig flera gånger och mitt nedvärderande sätt som jag beter mig på. Min stora förmåga att göra allt till en diskussion och sedan använda det emot den jag samtalar med. Hur jag trycker ner de jag pratar med. Samt, som krydda på moset, hur jag uppfattas som lik min mormor. (Inte på ett bra sätt då..) Utan naturligtvis hennes dåliga sidor. Missförstå mig rätt, jag älskar min mormor, men hon är en unik individ och jag vill inte ärva hennes dåliga sidor, klart slut.

Någonstans, djupt inom mig vet jag att min bror har svårt för mig. Det är synd, för jag uppfattar inte våra diskussioner som något negativt. Tvärtom. Jag finner diskussioner som bästa sätt att berika mitt intellekt med flera outstanding-argument, att finslipa mina debatt-skills och att faktiskt lära mig mycket, både ren faktakunskap men även kunskap om människor och deras agerande. Kanske har jag någon typ av autistiska drag, då jag är så socialt missanpassad, om jag nu tolkar min bror rätt....(?) Kanske har jag någon form av asperger syndrom, utan att veta om det...det skulle helt klart förklara en del...dock saknar jag den unika förmågan av specialinriktning som så många aspergare har. Jag skulle för den delen inte ha någon emot att få delta i den skaran, då några av de mest fascinerande människor jag träffat i mitt liv har just haft den diagnosen. Åter till ämnet.

Just nu är det som sagt mycket känslor i omlopp i min kropp och knopp. Som jag sa till min bror; jag känner mig djupt sårad och jag vill inte fortsätta detta samtal längre då jag är rädd för vad som kommer utkristallisera sig om jag ska behöva ta emot mera och fortfarande kontrollera mina sårade känslor. Jag kan inte heller komma bort från känslan av ifrågasättande, vad är det som min bror och mamma har pratat mer om mig? Varför har de inte pratat direkt till mig, om jag nu rör upp så mycket känslor utan att jag är medveten om detta?

Jag börjar helt enkelt ifrågasätta min egen intelligens. Är det något fel på mig? Håller jag på att tappa skärpan, så att säga? Just nu är det som sagt, återigen, mycket känslor. Just nu vill jag inte prata med någon. För er som känner mig -jag kommer att stänga av mobilen ett par dagar nu-. Jag måste fundera hur detta kommer påverka mitt liv. Just nu vill jag fly. Fly bloggen. Fly familjen. Jag vill inte ha något mer med detta att göra. Jag är inte konflikträdd, men det tär för mycket på mig att hela tiden vara orolig för hur mycket jag kan säga utan att det sprids vidare. Hur många som går runt där ute och är irriterad på mig? Vad händer med mig? Vad är jag för någon som projicerar dessa känslor på andra i min omgivning?

Jag måste fundera, innan jag agerar.

Jag kommer att återkomma. Men vänligen respektera att det inte blir så mycket privat på bloggen, innan jag har fått någorlunda koll på mig själv...och mina känslor....

På (eventuellt) återläsande!