ZtorZillen

Jag har läst flera bloggerskor som skriver om hur omvärlden förändras gentemot dem när de har gått ner i vikt. Jag börjar också märka detta fenomen nu. Tidigare har jag tänkt att det är bullshit! Att allt handlar om attityd. Hur är du själv då? Du blir bemött så som du behandlar andra, typ. Mer eller mindre. Men jag vet inte.

 

 

Under denna vecka har det hänt vid några tillfällen. Bara småsaker...men i alla fall.

I början av veckan blev jag spontankramad av en manlig kollega. Det har han aldrig gjort tidigare. En annan, kvinnlig kollega pratade med mig. Jag har tidigare försökt småprata lite med henne då och då, men oftast fått enstaviga ord som svar, och sedan har hon vänt sig till någon anna för att prata. Hm...

Idag blev jag tilltalad inför hela arbetsgruppen, då min CHEF bad MIG om råd i ett ärende. Vad nu då? Vad är det som händer? Detta var också en ny upplevelse för mig...

 

 

Självklart kan det ha andra förklaringar. Visst. Men, ändå...det är lite märkligt att det börjar hända i alla fall..tycker jag. Eller så är jag mer uppmärksam. Men visst behandlar vi folk olika utifrån deras utseende?

 

Jag är ganska säker på att jag gör det, även om jag försöker medvetet att behandla folk med lika stor respekt, även om det kan bli på olika nivåer eller så...men visst gör vi olika? Eller är det bara jag?

Varför känns det som om jag i andras ögon har blivit mer värd nu? Nu när jag väger 15 kilo mindre än för 90 dagar sedan...?

Idag firar jag 90 dagar inne i mitt nya liv. Ett liv utan bantning, med en sund kosthållning och vardagsmotion och ta hand om mig själv-tänk.

 

Jag är supertrött...två veckor i rad har jag gått å lagt mig senast 22:30. Annars brukar jag somna runt 24-tiden..eller senare. Visst är jag seg på morgonen, men sällan trött..nu är jag trött hela tiden...blir ett kort å deppigt inlägg idag.

 

Vet inte vad jag ska göra...gnistan har försvunnit jag orkar bara känna trötthet, så trött är jag just nu...återkommer!

 

 

 

Idag hade jag och sambon en romantisk middag a la Itrim.

Det vankades Vardagsbiff med grönsaksmos (blomkål å broccoli).

Kändes inte alls som vardagsbiff, utan mer "lyxbiff". Men men..så här såg det i alla fall ut!

 

Vecka 4 (21-27/1)

Måndag

7 min Samba teknik

15 min Samba workout

8 min yoga

Tisdag

Vila

Onsdag

Vila

Torsdag

30 min Afrodance

Fredag

Vila

Lördag

Vila

Söndag

15 min Afrodance

16 min konditionsträning

 

 

 

Kommentar:

HAHAHA! Va så sugen på att testa Samba, det är så vackert och graciöst ..det var det INTE när jag dansade. För komplicerat, för många steg..och för snabbt!

Men det var rätt roligt i alla fall och jag blev svettig! Senare i veckan hängde även sambon på träningen och vi tränade afrodance och kondition tillsammans. Så mycket roligare när vi kan göra det tillsammans.

Det har vart en tuff vecka som utmanat mig mentalt, men fick ändå orken att motivera mig själv till lite träning, så det var ju bra!

Helt klart nöjd! Nästa vecka ska jag återigen ta tag i simningen, är tanken..denna vecka var ju också min "älskade" (inte) lingonvecka...!

Men i morgon så....!

Foto: UNICEF

 

 

 

Gårdagen spenderas mest med att äta, dricka, vara...öh..typ inget speciellt. Jag somnade redan vid 21:00. Så därav mitt uteblivna inlägg om hur dagen hade varit. Jag hade inte gjort något speciell men var mycket trött i alla fall! Så kan det vara...

 

Roligt att se föresten, att jag börjar få lite flera läsare som tittar in varje dag! HEJ PÅ ER!

Shit. Idag har jag spenderat hela 4 timmar på ett sjukhus. JAG, som har sjukhusfobi...det är sant..men jag börjar nog bli botad. Som tur var råkade jag träffa på mormor och morfar där. Mormor var jättepepp och det kändes bättre. Sedan hade jag med mig en feng shui-bok som jag satt och läste i väntan på doktorn..jag var tydligen inbokad på en hjärtspecialist.När jag träffade honom frågade han mig vad jag hade sökt för sedan kollade han på mig med stora ögon och sa "du ska ju träffa en hormonexpert, inte mig". Sedan ringde han till sin kollega som hade en tid tre timmar senare...sagt och gjort. Hormonexperten och jag pratade i 1 timme 15 minuter.

Jag blev av med mitt "S" i min tidigare diagnos..så nu har jag PCO. Jag har också fått medicin. Medicinen ska jag ta i liten dos och öka gradvis till maxdos. Maxdos ska jag äta i 6 månader, sedan är det uppföljning...

Han rekommenderade mig starkt att inte försöka bli gravid under tiden jag tar medicinen och påtalade den stora risken som finns med att vara gravid och så kraftigt överviktig som jag är. Det är inte längre så att jag är så pass överviktig att det är farligt för mig själv, om jag blir gravid...men däremot farligt för eventuellt kotte. Känns piss.

 

 

Jag prenumererar på Kay Pollaks inspirationsbrev. (www.kaypollak.com )

Det är gratis och mycket tänkvärda.

Detta fick jag igår, LÄS:

 

Idag skulle jag träffa en hormonexpert. Det var grejen. Det jag lite "hängt upp" min brist på motivation på..."om jag bara klarar det till den 21:a januari, då får jag veta mera..då kommer testresultaten".

 

Jo..då kom den. Dagen "d". Den 21:a. Vad händer? På morgonen ringer en sköterska och avbokar mötet..Herr doktorn är sjuk. JAHAPP! Det var det. Ingen ny tid. Nu får jag avvakta igen, och hon kunde inte hjälpa mig med en ny tid. Inte hennes fel jag vet. Spontant grät jag. All energi bara gick ur mig. Jag vill vara glad och pepp. Liksom: "det löser sig". Men det bara känns som om en enda stor väntan. Så där och då bestämde jag mig: NU ska jag fanimej ÄTA och det rejält. Arg satte jag på mig ytterkläderna och skulle lämna kontoret när jag möts av en kollega som bara kastar sig i min famn. "Oj?" sa jag.

"Det är kramens dag idag" sa hon. "Tack!" sa jag. Gick ut i snövädret med ett mycket lättare hjärta och en känsla av det-är-inte-värt-det (att tröstäta alltså). Jag ringde till min far som peppade mig ytterligare, sedan knatade jag över stan och gick för att ta en kaffe med en annan kollega som jobbar på stan. Hon åt sin frukost och jag drack min choklad shake. Inga problem. Jag har gått ner 14 kilo på 80 dagar. Jag är värd mer än att hetsäta eller tröstäta. Inga problem. Jag dricker min shake och njuter.

 

Vecka 3 (14-20/1)

Måndag

7 min yoga

15 min ryggträning

15 min rörlighetsträning

Tisdag

45 min simning

Onsdag

Vila

Torsdag

43 min Oxybox Teknik +Basic

Fredag

Vila

Lördag

Vila

Söndag

Vila

 

 

Kommentar:

Äter fortfarande bara 800 kcal/dag. Så jag är nöjd med veckan som varit.

Det bästa är så klart simningen. Stor mental utmaning, men jag gjorde det och med den finessen också!

Sjukt bra jobbat till mig själv. Nu ska hjärnspöket, Herr Simning, utplånas en gång för alla!

Hundpromenader i olika längd har jag gjort under veckan, men de ”räknas inte” för att redovisas på denna lista!

Vikten har inte ändrats mer än -0,2 kg. Trots som jag skrev ovan. 800 kcal/dag.

Det är märkligt. Irriterande. Men föga förvånande med tanke på min tidigare historia, då jag inte fått resultat när jag tränat som en tok. Stressigt på jobbet som säkert påverkar en hel del också.

Nu är jag i alla fall på G igen, vad gäller träningen!

Och denna vecka är det nytt fokus på balans!

Kom nyss in från en promenad i det vackra vinterväder som befinner sig här just nu. Det är så vackert ute och man får lite norrlands-känsla över det hela..! Mysigt!

 

 

 

 

 

Det är dags att unna mig något. Fira att jag klarat av dessa dagar med Itrim.

Sagt och gjort. Något jag verkligen är dålig att unna mig själv. Är ordentliga hudvårdsprodukter. Jag har ju känslig hud, så jag har lite svårt för att köpa bara vad som helst. Men...nu när vi har flyttat för tre-fyra månader sedan så har jag hört talas om en salong i stan som säljer Maria Åkerberg-produkter. Och att dessa skulle vara ekologiska och bra för känslig hud bland annat.

 

Så idag köpte jag mig en burk av detta märke. En balm som jag kunde använda både natt- och dag.

Inga konstigheter. Det gillar jag!

 

 

 

 

Idag har jag testat ett nytt pass på exerto. Nämligen Oxybox. Jag körde teknik-pass och sedan själva träningen då. 43 minuter totalt. Jag fick faktiskt med mig sambon också! Jättekul. Han behöver verkligen träna, jag tror att han har gått upp i vikt, nu när jag har gått ner i vikt..någon som har bra tips när det händer? Hur stöttar man sin sambo till att börja träna?
Tips emottages tacksamt!

 

 

I alla fall. Oxybox var något för honom. Så det ska vi fortsätta med. Han säger att han har svårt att göra en sak med fötterna och en annan sak med händerna samtidigt, men det är bara en ursäkt. BULLSHIT. Han var jätteduktig. För min del gick det mindre bra. Eller ja..jag gjorde så gott jag kunde!

Nästa gång vi kör samma pass kommer jag vara bättre.

Det här med att alltid hålla fötterna i rörelse samtidigt som man skulle boxa med armarna...oj, det var svårare än vad jag trott. Jag har ju testat kickboxning innan, och gillade verkligen det. Upplevde att detta pass var svårare, men det kan också vara ren vanesak. Kvinnan som var ledare var från Jamaica. Underbar dialekt och hon körde passet på engelska, så det var lite lättare än förra passet jag gjorde (det var på norska)!

 

Det tråkiga är att jag har börjat få ont i min rygg igen.

Det har liksom smygit sig på den här veckan.

Tyvärr gör det också att humöret sviktar...

Just nu är det väl okej...men det är fasen inget kul att ha ont jämt å ständigt, märker att det också påverkar min sömn...

 

Dagarna går vidare och jag är redan inne på dag 75. Tänk vad tiden går. Och vad man kan reflektera över mycket...har jag berättat att jag hittat ett brev? Ett som jag skrivit till mig själv när jag var 15 år?

 

Ganska sorgligt egentligen. Jag skriver om mobbningen i skolan, mina framtidsplaner och hur ledsen jag är hela tiden och hur jag tror att allt kommer lösa sig bara jag går ner i vikt. Jag skriver också; "just nu väger jag 89 kilo, jag förstår inte hur jag tillåtit detta! Jag måste få ett slut på mobbningen! Jag orkar inte vara så här mer!".

Kan ni förstå? Som 15 åring. Å väga så mycket...

 

I dag har jag varit och simmat. Jättehärligt...! 45 minuter blev det.

Även om det var jättesvårt att ta mig dit så blev det till slut bra.

Inte för det var svårt geografiskt utan mer mentalt...

Men nu har jag klarat det, nu är det bara å fortsätta!

 

 

Valet föll på yoga. Nybörjaryoga. Så det var bara i 10 minuter. Har ju varit sjuk en del nu..så ska börja i liten skala. Sedan blev det rörlighetsträningspass i 15 minuter och det får räcka för idag!

I morgon börjar jag återigen att skriva upp varje vecka hur mycket jag tränar.

Sedan ska jag återigen, som jag gjorde mellan vecka 1-42 2012, redovisa det för er!

 

 

Dag 72 inleddes med en mycket intressant dokumentär. Nämligen myten om träning. Vilket inspirerade mig till att dagen till ära vara mer stående. Så...detta är mitt första (inte sista) inlägg som jag skriver stående.

 

De här bilderna tog jag i början på veckan...undrar just om mina orkidéplantor tror att det är vår...för de är flera av dem som knoppar och har börjat få nya stänglar...!

 

 

Klicka på bilden för att komma till receptet. Det är från tasteline.

Receptet är på en fiskgryta med dragon och senap.

Den innehåller; lök, champinjoner, smör, vetemjöl, fiskbuljong, grädde, senap, purjolök, dragon, fisk, mjölk, salt och peppar.

 

Ser gott ut, va?

 

Som sagt. Idag är det mycket tankar kring mat. Hela tiden.

Men det går rätt bra ändå, måste jag säga.

 

Det är dock svårt att komma upp i 10 000 steg.

Har också svårt att hålla motivationen på topp och jag har just nu ingen koll på varför jag gör detta.

Men på något konstigt vis går det i alla fall. Det är som om autopiloten är på liksom.

Jag tänker inte, bara gör. Så som det borde vara...

Det är klart man ska tänka, inte så jag menar.

Menar bara att det kanske inte behöver vara så omständigt hela tiden. Utan att man bara borde göra saker och ting. Inte tänka bara köra på för att man vet att man mår bra av det. Som att träna.

Eller simma.

Jag ska ju simma denna vecka. Det har jag lovat er. Men det tar emot.

Det är tufft mentalt. Men jag ska göra det. Nu har jag skjutit upp det för länge.

Jag är lite "rädd" och tycker det är jobbigt. Känner mig så stor och utstirrad. Mycket hjärnspöken där kan jag lova!

 

Enkel fråga men ändå så svår..."Varför började du jobba inom detta?"

 

Ja...det är väl lite olika svar på den frågan. Dels var jag osäker på vad jag ville jobba inom, när jag slutade gymnasiet. Min mamma hjälpte mig rätt mycket och vi läste massor av studiekataloger tillsammans. Hon sa "socionom kanske skulle passa, testa å sök det!". Öh..vad gör en socionom?, det var min första tanke.

 

Jag sökte in på socionomprogrammet för att det verkade intressant. Mycket märkligt egentligen, då jag är mycket blyg och har svårt att träffa nya människor. Det är i alla fall den bilden jag alltid har haft av mig själv, som en blyg tjej. Som blir röd i ansiktet av att ringa en främling. Eller så. Så socionom blev det, och sedan tänkte jag; 3,5 år, det är lång tid, jag hinner komma på vad jag vill jobba med under den tiden.

 

Jag visste två saker då;

-jag vill inte jobba på socialtjänsten

-jag vill inte jobba med barn eller ungdomar

 

 

Och vad jobbar jag med nu?

Socialsekreterare för ensamkommande flyktingbarn.

 

Älskar att jobba med den målgruppen och tror verkligen att det är något jag kommer göra under en lång period framöver, om jag får välja. Men..just nu har jag en visstidsanställning. Så man vet aldrig vad som händer!

Jag skriver mycket på mitt jobb. För journalanteckningar.

Ringer mycket. Träffar många barn, personal, familjehem och gode män.
 Även lärare, psykologer och läkare. Det är ett spännande och varierande jobb. Men också stressigt och krävande mentalt. Man tar gärna med sig arbetet hem. Vissa ungdomar "följer med" i tankarna varje dag, andra inte.

 

Just i skrivande stund är det väldigt jobbigt och stressig på jobbet.

Ungdomar/barn som inom kort ska utvisas och mycket ångest läggs på mig. Ibland är det riktigt svårt att inte ta över den känslan...men det positiva överväger det negativa!

Håller just nu på att läsa/lyssna på en bok. Munken som sålde sin ferrari.

Och har fastnat för en uppmaning där, nämligen; Den näring vi ger till kroppen ger vi till själen.

 

 

 

 

 

Idag har jag varit på blodprov. Jag har varit på gruppträff. Och nu behöver jag fylla på min mentala balans med lite meditation. Jag återkommer imorgon. Har varken lust eller ork att blogga idag.

 

Ses i morgon!

 

 

Så idag har det hänt grejer! Jag har varit på sjukhuset i närmaste större stad (vi har inget sjukhus här där jag bor)...de tog massor av blod. Sex hela rör..ordentligt ska det vara. Jag fick också väga och mäta mig. Om jag ska vara ärlig förstår jag faktiskt inte riktigt vad dessa test syftar till..de har ju redan konstaterat att jag har PCOS. Men ändå fortsätter de att ta prover. Det är iofs bra, så att de utreder en gång för alla varför jag har så svårt att gå ner i vikt på mer traditionellt sätt, då. Jag har fått en tablett också, den ska jag ta exakt kl 23:00. Sedan ska jag till vårdcentralen imorgon och ta kortisolprover. Kortisol är bla stresshormon som kan göra att man har svårare att släppa "ifrån sig" bukfett, vad jag har förstått..något sådant. Sedan har det väl kanske också att göra med sköldkörteln också...eller så var det endel av proverna jag gjorde idag...ja, ärligt vet jag inte längre. Känner mig utelämnad åt sjukvården, ingen berättar längre något...känns lite läskigt...har fått en läkartid om två veckor. Då ska jag fråga ut honom vad som händer! Hon som tog proverna idag sa att någon av proverna var gällande njurarna...jaja...

 

 

Något som är lite roligare att skriva om är att jag nu "firar" två dygn utan nässpray! YEYE! Snart frisk!

Dagen till ära tänkte jag testa lite rockringande...det gick faktiskt MYCKET bättre än sist, denna gång lyckades jag hela fyra gånger få ringen att snurra mer än fem varv...det tar sig, med andra ord!!

 

Så nu är jag officiellt en rockringare! Eller vad det heter.

Kul är det i alla fall. Vågar inte träna ombytt än. Känner mig fortfarande mycket täppt, men är glad att jag klarat en hel natt utan någon form av nässpray. Inatt använde jag typ koksaltlösning, som ska vara harmlöst mot näsan då..och det hjälper lite grann i alla fall...

 

HEJ, alla nya läsare (jag har fått några nya sedan årsskiftet)!

Välkomna!

Skriv gärna en kommentar med ett "hej", så att jag också finner era bloggar...

Eller bara får veta era namn, så roligt och peppande att flera hittar hit!

Fick denna kommentar för några dagar sedan...men minns inte riktigt från vem;

 

Jag, som tar socionomexamen om mindre än tre veckor, skulle gärna höra om hur det var att komma som ny på jobbet, fick du mycket introduktion av erfarna kollegor, hur kändes det, hur snabbt har du växt in i jobbet osv. :P

 

Jag har ju varit på tre olika socialtjänster, sedan jag tog examen för tre år sedan. Så det har varit olika kan jag säga, vad gäller introduktionen. Det som har varit bäst är att jag på alla tre socialtjänster fått en så kallad "mentor". På kommunen i Norrland hade vi till en början även avsatt tid de första veckorna ca tre timmar/vecka då jag och min mentor gick igenom veckan som varit och veckan som skulle komma. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Om saker som var svåra och saker som var lättare. Hon läste igenom mina utredningar, överväganden, genomförandeplaner, vårdplaner osv osv.

Mitt första jobb..var sämre. Där fick jag inskolning i datasystemet men fick i övrigt en hög med 35 klienter och uppgiften att träffa alla minst en gång i månaden och sedan betala ut försörjningsstöd om jag ansåg att de hade rätt till detta. Det var min introduktion. Så. MEN å andra sidan satt jag granne med min mentor och hon svarade på alla frågor jag hade, väldigt vänligt bemötande. Nackdelen kände jag var att hon aldrig "visade" mig. Jag fick vara med på ett möte, sedan förutsatte de liksom att jag skulle kunna det där...där hade jag en väldigt bra chef också som hade "öppen dörr", dit kunde man komma jämt eller skriva en lapp till henne så återkom hon inom någon timme och hjälpte mig direkt. Så jag fick bra stöd på det viset. Hade också en del jobbiga klienter som var hotfulla, där fick jag också massor av stöd och chefen erbjöd sig att vara med på en del möten där jag inte kände mig trygg. Hon var kanon med andra ord!

Så min erfarenhet är olika vad gäller introduktion. Själva jobbet har jag lärt mig snabbt. Det som varit tuffare har varit att komma in i "gänget" så att säga, men det har blivit lättare för varje gång jag bytt jobb. Det är också något vi på den socialtjänst jag jobbar på just nu pratar om. "Hur kan nya känna sig mer välkomna i gruppen". Det är en del som påpekat att det är svårt. Men jag tror att det oftast beror på att man snabbt tar nya "för givet". Om den nya inte säger till eller frågar, så antar man bara att det går bra. Det är vi nog lite sämre på att uppmärksamma varandra..på soc. Det jag gillat bäst med mina kollegor och som även förvånade mig under praktiken, var att alla har kvar sin humor. Även om vi omges av mycket sorgsenhet och olycka, så håller vi humöret uppe och skämtar och driver med oss själva och varandra. Just kollegorna har jag alltid kännt stort stöd av, så väl när jag var ny som socionom och när jag varit ny på en arbetsplats...

 

Hoppas du kommer trivas med att jobba som socionom! Å grattis till examen!

 

Inte hänt något speciellt idag...

Imorgon ska jag till sjukhuset..för fortsatt utredning...

Nu ska jag sova..

Nattinatt..

Vilken dag!

Denna dag började ju lite märkligt. Jag drömde i natt att jag blev färgad. Att jag typ träffade Gud och hon frågade vilken min favoritfärg var och jag svarade orange. Sedan gjorde hon mig orange. Det va inte det som var märkligt.

Det som var märkligt var när jag vaknade med förväntan, tittade på min hud och såg att den var den där vanliga bleka trista huden..och inte knall orange, då blev jag besviken...jaja, så kan det vara....

 

 

Sedan var det födelsedagsmiddag hos mormor och morfar som gällde. Så sambo, jag å Samson åkte in till storstaden för att gå på fin födelsedagsmiddag. Uppklädd som tusan var jag. Rosa strumpbyxor (som för övrigt är jättesvårt att fotografera själv...) och sedan en färgglad tunika! Det bästa var att för 64 dagar sedan kunde jag varken ha strumpbyxorna eller tunikan..men valde att ha kvar dem i garderoben i alla fall, om jag nu skulle lyckas med Itrim! 64 dagar senare...och ja...titta på mina fötter! Jag kanske inte har orange hud, men j*kligt snygga fötter har jag!

 

Det är ju lite trend i detta. Att göra någon form av årskrönika...så då har jag inspirerats av Helen, som så fiffigt hade kommit på ett gäng spännande frågor om 2012. Det tänkte jag kopiera. Sagt och gjort. Läs och njut!

 

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Jag köpte begagnade kläder online, supersmart miljötänk som jag är mycket stolt och nöjd över! Bestämde mig för att anlita en vägledare och mental coach, mer känd som professionell sensei. Blev ju moster också. Helt klart det häftigaste under 2012, den 29 december för att vara exakt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nja...kanske inte "vänner". Men likväl fyra arbetskollegor och en svägerska!

Dog någon som stod dig nära?
Ja...min superhjälte. Min älskade farmor.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Hm...en sammanhängande semester (mer än 7 arbetsdagar)! Revbensspjäll på julafton. En hund som inte bits.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
8 februari, då jag och sambon grillade ute när vi firade 4 år tillsammans. Otroligt romantiskt i det snötäckta Norrland med ca 20 grader minus..men ack så vackert och trevligt det var!
Den 31 december var också helt otrolig då jag träffade min svägerskas dotter för första gången och dagen då jag lärde mig att byta blöjor..hehe..det sistnämnda var iofs inte så supermysigt, men ni förstår vad jag menar!

Vad var din största framgång 2012?
Mitt nya jobb i Sörmland. Och dagen då jag hade råd att köpa min första bil utan att ta lån, det var skithäftigt att säga till bilhandlaren att jag skulle betala allt på en gång. Sjukt glad att jag klarade av det med mina sparade pengar! Började på Itrim.

Största misstaget?
Att jag blev vän med M, å andra sidan har hon gjort att jag utvecklats som person och att jag har en större förståelse för missbrukspersonligheter. Har nog inte gjort några "jätte"misstag under året som gått.

Bästa köpet?
Min bil! Eller min Hercules, som jag fick till rabatterat pris via Buzzador.

Vad spenderade du mest pengar på?
Bilen!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Oj, många tillfällen. Det har varit ett bra år på så många sätt!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var nog mer lycklig än på mycket mycket länge! Också stor smärta och sorgsenhet när farmor somnade in..kändes länge som om hela världen raserat under mina fötter. Samtidigt så var det så mycket som "föll på plats"; sambon hittade en karriär han älskar, ett jobb han älskar, vi bytte jobb och var glada med detta. Kom närmare släkten, umgås oftare med mamma å pappa. Kom närmare min bror, tog tag i min övervikt, hetsåt mindre än på mycket länge!!

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer social. Fotograferat mera, gjort saker som jag verkligen gillar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat

Blev du kär i år?
Nej. Är alltid kär i min sambo och min lilla lillskit Samson.

Favoritprogram på TV?
Criminal minds.

Bästa boken du läste i år?
Ljudbok – Det du inte såg av Patrik Sjöberg.

Något du önskade dig och fick?
En vit jul. Semester i Amsterdam. Hundkurs med Samson.

Något du önskade dig och inte fick?
Hm...hade velat gå flera hundkurser, men det får bli 2013!

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Var på arbetsintervju, hälsade på i Göteborg och sedan spenderade jag dagen i bilen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Varför gräma sig över sådant som inte går att påverka?

Vad fick dig att må bra?
Samarbetet med Samson, våran relation som utvecklades. Kärleken från familjen. Klienters feedback. Kollegors ärlighet. Mitt munspel. Meditationen.

Höll du några av dina nyårslöften?
Jodå...

Vem saknade du?
Farmor.

De bästa nya människorna du träffade?
Min nya kollega Å. Vi klickade direkt och jag hoppas att vi kommer vara vänner under lång tid framöver!

Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Som vanligt flyktingfrågor. Debatter kring vem som får stanna och inte...migrationspolitik generellt.

Mest stolt över?
Att jag valt att spendera tid på mig själv. Att jag möter mina inre demoner och att jag alltid går segrande ur striderna med dem!

Beskriv din stil 2012!
Färgglatt! Mera sådant ska vi ha.

Högsta önskan just nu?
Att 2013 blir året som jag kommer minnas resten av mitt liv! Då jag uppnår målvikt och då jag och sambon börjar leta hus!

För att vi är sjukt bra allihopa, så skriver jag ett till inlägg. Där jag för att jag -rockar fett- som någon underbar människa vid namn MARIA, skrev som kommentar till mig...ska blotta mig själv lite..!

Typ som jag fick för mig på dag 33.

 

 

Idag har jag haft en praktikant på jobbet. Hon fick panikångest och började på att gråta när jag bad henne ringa till tolkförmedlingen och beställa tolk till nästa vecka. Det fick mig och min kollega att prata med henne om olika rädslor och att alla människor har rädslor. Men också att vi kanske har en tendens att se på andra och verkligen beundra dem för saker vi själva också klarar av...ex tala inför en grupp människor, stå upp för sin åsikt, prata med främlingar, ringa myndigheter osv osv.

 

Jag berättade för dem om min rädsla att träffa nya människor, att tala inför grupp och att prata i telefon. Då jag hör dåligt, på båda öronen...och tycker det är riktigt pinsamt att berätta så har jag ibland en tendens (mer förr än nu..men ändå) att hålla med och bara följa med i ett samtal istället för att vara ärlig och säga "ursäkta jag hörde inte vad du sa, kan du upprepa dig?". Min närmaste kollega blev genuint förvånad och sa att hon aldrig kunnat gissa detta då hon tycker jag är så uppmärksam och lugn när jag samtalar med speciellt nya människor. Hon sa också att bland det första hon la märke till hos mig är att jag inte kan "hålla tyst" i en större grupp när gruppens åsikt går emot min moral eller så, utan att jag då alltid säger vad jag tycker och står för det och att jag gör det med ett lugn och en säkerhet som hon beundrade! (VA?!!!)

Jag som varit så SÄKER på att min röst skär sig och att klumpen i min mage växer sig så stor att den faktiskt syns när jag pratar. Var också övertygad om att jag blev svettig och röd i ansiktet, varken praktikanten eller min kollega tyckte att detta kunde kopplas till mig. De blev båda genuint förvånade.

 

Min kollega berättade att hon ofta känner sig osäker i större grupper och beskrev en väldigt stor ångest som hon har när hon pratar med våra klienters gode män. Jag tittade på henne helt oförstående, då jag tycker hon är så bra på just detta. Att nå fram till alla "vuxna" runt ungdomarna och verkligen informera alla och få folk att känna sig trygga....

 

I alla fall så fick detta mig att fundera på mig själv.

Hur jag tänker om mig själv och hur jag uppfattas av andra.

Jag vill också passa på att tacka er alla, för ert fina stöd igår...det värmde väldigt mycket...

 

 

Igår, efter jag skrivit mitt inlägg. Efter att jag pratat med pappa. Efter att jag duschat två gånger och varit ute på promenad, så började jag äta nötter. Jag hällde upp i en skål och bara åt. Tills jag avbröt mig själv, kastade allt och sedan kastade alla nötter och annat jag var sugen på som vi hade i vårt skafferi...! Jag duschade en gång till. Grät. Funderade på diverse saker att straffa mig själv med. Lyssnade på radio. Såg på film. Somnade.

 

Åter igen: hur jag uppfattar mig själv.

Det förvånade mig genuint att någon kan beundra mig. Se upp till mig?! Hur då? Är jag lugn?

Era fina kommentarer. Är det till mig ni skriver, har jag funderat på under dagen. Eller har de kommit fel?

Det stämmer inte.

Sedan tänkte jag på vad jag gjort. På 63 dagar har jag levt mest på måltidsersättningar, kanske 95% (skitbra!). I 61 dagar i rad har jag lyckats med att dricka 2 liter vatten varje dag. I cirka 40 dagar av dessa har jag kommit upp till 9000 steg eller mera, från att knappt ha vardagsmotionerat alls. Jag har mediterat. Jag har börjat älska mig själv igen. Jag kan se mig själv i helkroppsbild i en spegel utan att känna avsmak, och den första tanken som dyker upp är "du är f*n bra Zillen, snygga kurvor damen". Jag har gått ner i jeansstorlek från 52 till 46 (även 44 i vissa byxor!!!). Hade vem som helst annan än jag gjort detta ovan, hade jag beundrat denna person. Sagt till HEN, f*n va bra du är! Jag är stolt över att vara din vän och få ta del av din resa. Du är så sjukt modig och duktig som gör detta för din egen skull. Det hade jag sagt. Varför är det då så svårt för mig att säga det till mig själv?

 

Jag ber om ursäkt till mig själv idag. Att jag klankade ner på mig själv så mycket igår. Att jag hamnade i hetsätningstänket och nästan förstörde allt genom att hetsäta. Jag är stolt att jag avbröt. Jag är glad att jag klarat mina måltidesersättningar 95% av tiden, för det är så sjukt bra! Jag är modig som hoppat på Itrim-utmaningen. Jag är värdefull och jag älskar mig själv mer idag än någonsin tidigare. Jag ger mig själv vardagsmotion och vatten för att jag mår bra av det. Och det är jag värd, att må bra. Jag ber om ursäkt till mig själv idag, och idag förlåter jag mig själv. Förlåter mig för att jag varit så hård. Så hård som jag aldrig skulle vara mot en vän. Idag sträcker jag ut en hand till mig själv och ska börja att bli vän med mig själv!

 

Jag är lika mycket värd för mig, som min bästa vän är värd för mig. Vi är lika bra. Vi är bäst. Vi förtjänar all lycka i världen. Nu är jag förlåten av mig själv. Nu ska jag ta hand om mig så som jag skulle ta hand om en vän i samma situation. Mitt mål under 2013 är att börja behandla mig själv som en vän! Jag är förlåten.

"På vad sätt menar du att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för sina kommunmedborgare konkret?
Måste socialtjänsten ge ut en bostad om man inte har nån eller? "

 

Nja...som sagt, det är ju en tolkningsfråga. Som allt annat inom Socialtjänstlagen.

Konkret kan man säga..att om du berättar att du är bostadslös så har socialtjänsten en skyldighet att erbjuda dig stöd. Sedan är det inte säkert, eller särskilt troligt, att de har en lägenhet på lut..bara sådär. Men de kan erbjuda dig en tillfällig lösning på din boendesituation. Kanske bo på ett vandrarhem eller en camping eller vad det nu kan vara. Gäller det en barnfamilj så kommer socialtjänsten jobba hårdare för att situationen ska lösa sig. Är det däremot en ensamstående vuxen person, så har denne trots allt ett eget ansvar och får göra det mesta själv, men kan få massor av tips av sin handläggare, men det är upp till den vuxna att aktivt agera.

 

 

Socialtjänsten har oftast (inte alltid, definitivt inte alltid i en större kommun) kännedom om de som är bostadslösa i kommunen...om nu fastigehetsägarna har gjort sitt (om de nu kastat ut någon) eller om det är någon som är bostadslös och lever på gatan i en mindre kommun..har aldrig jobbat i en stor kommun så vill inte uttala mig om det. Men det KAN vara så att socialtjänsten har hemlösa klienter som de arbetar med, tro det eller ej, men det finns faktiskt folk som är så pass stolta att de inte vill ta emot hjälp från socialtjänsten. Kanske tar de emot matpengar då och då, men de vill ordna med bostad själva. Är man då vuxen, har man faktiskt rätt att bestämma över sitt eget liv, så länge man inte skadar andra...men i Sverige, så får man skada sig själv...om man är vuxen. Det är inget straffbart i det, inte har socialtjänsten heller någon möjlighet att tvinga personer att bo i lägenheter eller hus om de själva föredrar att bo på gatan. Sorgligt. Men sant. I första kommunen jag jobbade i, hade vi en bostadslös man som ville "ordna det själv". Han kom ibland för att få pengar till mat. Mager, va han. Synd om honom. Man ville så gärna hjälpa honom, men han ville inte ta emot något från oss...han hade inga barn och levde som ensamstående...hm...

 

Svarade jag bra på frågan?

Suck. Va trött jag blir på mig själv. Verkligen. Jag blir så trött att jag knappt orkar längre!

Jag känner att det är något fel på mig. Jag borde klara av detta med mat och motion. Lätt. Det är inte svårt. Inte i teorin. 1+1=2.

Punkt.

Lätt.

Lätt som en plätt. Inget annat. Inget krångel. Äta måltidsersättningarna, dricka 2 liter vatten, gå 10 000 steg/dag, motionera 2 ggr/vecka. Inte svårt. Varför gör jag det så komplicerat då?

Varför lyckas "alla andra"?

 

Idag är ingen bra dag. Jag är trött. Fortfarande förkyld. Huvudvärk. Less. Hungrig. Har fuskat och ätit en macka, fast jag visste att det var dumt och fast jag visste att jag inte ens var sugen på det. Fast jag visste att jag skulle få skuldkänslor. Jag visste det! Ändå bara liksom talade den till mig. Den gav sig inte. Och jag kunde inte stå emot. Jag bara åt. Varför?

Jag vet, det är "bara" en macka. Men det är inte "bara" en macka. Det är ett j*vla missbruk.

Jag är missbrukare. Och jag hade vaggat in mig själv i den fantasin att jag var frisk.

Att nu har jag gått ner i vikt. Nu är jag frisk. Men det är jag inte. Igår var jag så pepp och kände mig så på...och framåt..å liksom...ja, glad...idag...inte så mycket.

Känner mig misslyckad. Som inte klarar av att stå emot en macka. Som inte kan gå tillräckligt som inte kan äta rätt, dricka rätt. Det är som om jag är svag. Jag känner mig svag idag. Misslyckad. Trött. Ensam. Svag. Känner mig som ett offer. Och vill inte ta ansvar för det jag gör. Jag vill inte mera. Jag vill hetsäta, återvända till tryggheten. Till det varma. Det mysiga. Maten. Vilken jag vill.

Bestämma vad jag ska äta. Mackor. Bröd. Kött. Pasta. Riktig mat, inte något j'kla frystorkat.

Känner mig ensam. Övergiven. Vill äta mera. Skriver av mig här istället för att sitta i köket och bara vråläta, jag antar det är ett framsteg. Ett framsteg jag borde va stolt över. Men just nu skiter jag i det. Vill ha mat.

 

Usch. Mår inget bra. Ska titta på lite Biggest loser-bilder...kanske hjälper det...jag måste sysselsätta mig. Det är liksom svårt att beskriva. Det är inget sug. Det är sorgsenhet. Svaghet. Ensamhet. Kryddat med lite snorighet och matos från grannen...matreklam på TV och jag är som...skit.

 

Varför ska det vara så j*vla svårt? VA?!

Jag menar "alla andra" kan ju...varför måste just jag söka tröst i mat och inte i...annat..typ motion...eller något. Uääää....måste sysselsätta mig...tror jag...

Idag var det motivationssamtal på Itrim i Nyköping. Att man åker så långt bara för ett samtal...ja, det är det värt. Faktiskt. Som vanligt fick jag med mig en hel del klokheter från honom. Bland annat så pratade vi om min frustration över denna förkylning från HELL, som aldrig verkar ge med sig.

Min nya tumregel är att INTE börja motionera innan jag klarar av en rask promenad utan problem. Så...nu får jag vänta ett tag till..då min andning just nu känns som om jag andas ur ett sugrör.

 

Sedan skulle jag ta de två första passen och köra lite mer försiktigt...

 

Vägningen visade 92,4 kg. Plus 0,2 kg från juldagen. Inte hela världen, jag är nöjd. Bra jobbat. Jag är stolt.

Det är ändå under 93 kg och jag är sjukt taggad och pepp nu när coach Tobias också var så pepp idag. Han var inte alls så dömmande som jag varit rädd för. Han mera..frågade hur det hade känts att jag fuskat och hur det kändes efteråt och sådär, sedan gick han vidare..fokus på framtiden. Vad händer här näst osv!

 

Jag är jättestolt över mig själv. Att jag klarade av att inte gå UPP i vikt på julafton! Det är liksom stort. Just nu längtar jag massor efter en stor cappucino. Istället nöjer jag mig med lite vatten. Jaja, man kan inte få allt. Men livet är rätt bra ändå..det måste jag säga..!

 

 

 

Jag har varit i Göteborg de senaste dagarna, varför jag inte uppdaterat. Har vart sjuk i Göteborg. Tittat på nyfödd bebis och jag är numera moster. Visserligen ingift sådan, men ändå!