ZtorZillen

2014-09-04
23:32:57

Specialistbesök
Idag var jag på uppföljning hos min specialistläkare.
Sambon deltog även i mötet då det påverkar min fertilitet.
Det handlade kort och gott om PCO:n.
 
Läkaren verkade vara mycket kompetent och kunnig inom just PCO.
Jag bad om råd kring min vikt och påpekade att jag gått upp i vikt sedan förra mötet.
Han bekräftade att det är mycket svårt med PCO eftersom många kvinnor går upp i vikt om de ökar på träningen.
Att musklerna bildas fortare men att fettet inte bränns så som det borde göra. Han tyckte att det var en föråldrad bild av viktnedgång att ge rådet "ät mindre, motionera mer".
 
Han ska i alla fall beställa flera hormonprover, mer djupa prover. Han tyckte förre läkaren bara skrapat på ytan. Som han sa kan det ju vara flera sjukdomar i min kropp, och ju mer man vet ju fler alternativ finns ju till behandling.
Men...han remitterade mig till en "bantningskirurg" för konsultation om Gastric bypass. Jag sa att jag inte var intresserad. Men han ville att jag skulle träffa en läkare om detta i alla fall. Utifrån att jag nu har bekymmer med knäna och haft problem med ryggen tidigare i år och förra året. Han tyckte jag var mycket ung och även om jag har bra värden i det mesta (invärtes) så är det viktigt att se till att jag inte får några bekymmer kring hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes eller andra tjockis-sjukdomar...typ så sa han.
 
Jag blev väldigt glad att det tycktes som att han respekterade mitt val att inte vilja äta medicin när vi försöker bli gravida. Jag behövde inte motivera det mer än att jag inte ville.
En bra läkare...nu får vi se vad detta leder framåt...men kändes skönt att återigen få bekräftat att det faktiskt är möjligt att jag gör saker och ting "rätt" bara det att inte kroppen reagerar som den "borde"...
 
Nu ska jag inte fundera mer på detta...utan ska låta det sjunka in lite och sedan fundera tillsammans med min sambo hur jag ska gå vidare med denna information...
 
Positivt var att blodtrycket och vilopuls var bättre än senaste mötet! Och att mina njur- och levervärden var bra!
Wuhu för en frisk lever och njurar!

2014-09-02
10:46:13

Normalt
Var ju hos kuratorn igår.
Vi pratade återigen om barnlöshet. Alternativ och att acceptera "det värsta som kan hända".
Hon menade att om jag kan acceptera det värsta som kan hända, och släpper rädslan, ja, då kommer även stressen att släppa.
Det låter så lätt...men hur ska jag göra detta då?
Som jag sa till henne, är det så olika. En del av mig: intellektet säger mig att livet är inte förstört om vi inte kan få barn. Jag vet att jag fixar det i alla fall. Om jag har tur fixar vi det tillsammans. Men sedan finns det också en del inom mig, emotionellt, som säger: vad är då livet värt? Jag är värdelös som inte kan ge min sambo möjligheten att bli pappa. Möjligheten för oss att bli en familj.
Kuratorn menade då att jag måste tänka hur kroppen faktiskt fungerar.
Att det är miljontals små bitar som ska fungera tillsammans. Och att det är mer normalt att något inte fungerar än att allt är "perfekt". Ex. vissa föds med bara en arm, andra med diabetes, andra med nedsatt hörsel, eller syn...vissa föds som allergiker, andra kan inte få barn, vissa har lättare att bygga muskler, andra att lägga på sig mer vikt...
 
Egentligen är det inte konstigt att det är något som inte "stämmer" i kroppen.
Och när hon sa det kändes det "bra".
Hon gjorde också en liknelse med att gå på gymnasiet. De flesta ungdomars liv består då av bekymmer med lärare och betyg. Men vad betyder det idag? Hur påverkar det mitt liv idag; att jag "bara" fick VG i Matematik C eller att min lärare i spanska tyckte att jag var lat som inte satsade på högsta betyg i hans ämne. Hur påverkar det mig idag? Inte ett dugg!
 
Så hur kommer detta att påverka mig om 10 år? Eller om 5 år?
Kanske är vi då föräldrar eller inte. Men vad hjälper det att idag gå runt och må dåligt över detta?
Vad hjälper det mig idag att ha sömnproblem för att jag inte kan sluta tänka på andra som är gravida och får barn och "lyckas"...?
 
Som sagt. Det är en fight i mitt inre mellan det intellektuella och det emotionella.
Jag försöker att släppa detta nu. Att på riktigt lägga det på hyllan, inte bara säga det.
Jag ska avinstallera min "bli gravid"-app. Jag ska kasta mina ägglossningstest. Vi ska njuta av varandra och njuta av den tid vi har tillsammans, med eller utan en gravidmage. Bara njuta och ta en dag i taget.
Så lättare sagt än gjort. Men ett steg i taget!

2014-08-29
04:36:00

Skaffa en hobby
 
Jag har valt medvetet att inte skriva något på ett tag om bebisverkstad.
Det är för att vi har en paus.
Vi är så trötta på alla ovälkomna råd vi får.
Alla som säger "skaffa en hobby, så tar det sig".
"Ställ er i adoptionskö, så är ni snart gravida"...
"tänk inte så mycket, bara gör".
 
Vår inställning just nu är just det:
Vi tänker inte, vi gör.
Vi gör saker vi tycker är kul.
Myser med Samson.
Jobbar.
Sover.
Äter och tränar.
Ingen alkohol, inget snusande.
Leva väl, så att säga.
Det är våran nuvarande taktik. 
 
 

2014-08-13
17:12:00

PCOS-tips
 
Ett tips för de som vill lyssna och lära sig mer om PCOS och viktminskning och träning.
Tydligen har denna kvinna flera mini-intervjuer inlagda på youtube.
Mycket intressant lyssning och jag ska höra på flera av hennes intervjuer, då jag just nu behöver bli lite extra pepp gälande detta.
 

2014-06-13
15:34:42

Ägg på gång!
 
I all kaos kring det här med att vara ofrivilligt barnlösa är det också lite intressant.
Man lär sig otroligt mycket om sin kropp och hur den ska fungera och hiten och diten...

Jag måste erkänna att jag förmodligen sov på biologilektionen i skolan då vi pratade om hur barn blir till...eller EXAKT hur det går till, vilka hormoner som styr och hej och hå....
 
I alla fall gick det "väl" bra hos bebisdoktorn. Han kunde se att medicinen fungerat och att det nu tycktes vara två (!!!) ägg som ville mogna till sig! Han kunde dock inte se exakt eftersom det var lite tidigt.
 
Så ny tid är bokad till torsdag nästa vecka, då jag ska dit igen...då kommer han dock att titta på om det blev någon ägglossning eller inte. Jaha...mötet med doktorn tog 10 minuter. 300 kr fattigare och inte blev jag mycket klokare...!
Läkaren är en specialist. Min sambos teori är att han har fått så mycket priser och är så duktig att han inte längre bryr sig om att vara trevlig eller att man som patient ska vara delaktig. I mitt jobb är delaktighet mycket viktigt...varför jag själv förväntar mig samma sak när jag är hos andra myndigheter eller liknande.
Han svarar inte riktigt på mina frågor...men kontentan var någonstans; gå hem och ha massor av sex nu!
 
Sagt och gjort...gissa om det är därför jag inte har uppdaterat????
 

2014-06-10
22:50:44

Bebisdoktorn
Imorgon ska vi till bebisdoktorn. Sambon jobbar dygn idag. Så jag är ensam hemma med Samson.
Ensam och nervös.
Är alltid nervös för att gå till doktorn. Känns som om de har ens liv i sina händer på något vis.
 
Idag blev det ingen simning som vi planerat, då det visade sig att simhallen börjat med sommaröppet-tider. INTE bra. Vi, jag och min vän M, tog tillfället i akt att inviga stranden som tillhör vår bostadsrättsförening...
Kallt till en början men det gick bra att doppa sig ett par gånger även om det inte blev någon direkt simning, då Samson skällde så mycket när jag simmade bort från honom.
 
I alla fall är det möte med doktorn i morgon. Usch. Han ska undersöka mig och se om det kan tänkas finnas några äggstockar som vill samarbeta och om det kan tänkas bli någon ägglossning denna månad..wuhu! (not)
Jaja, det är väl bra att han undersöker...även om jag nu kan känna att jag är riktigt less på att höra att "om du bara går ner i vikt så löser sig allt!".
Jag vill gå ner i vikt på naturligväg. Jag tror att jag har hittat mitt sätt att leva. Paleo-style fast utan frukt och med smör. Hm...tycker att det skulle vara ett misslyckande om jag började på Itrim igen, bara för att det inte fungerar på naturlig väg...hur svårt kan det vara egentligen? Har föresten mätt mig, men glömt pappret med måtten på nedervåningen och just nu är jag superlat och orkar inte hämta dem...
 
Kan ni hålla tummarna för mig i morgon? Så att allt går bra.

2014-05-08
20:40:19

2014 - Ett sötare blod
 
"Med kolesterolet i fokus har forskare gett oss kostråd: dra ner på fettet. Mindre fett i maten skulle också göra oss smalare. Men det har blivit precis tvärt om. En epidemi av fetma och diabetes har drabbat stora delar av världen. I Ett sötare blod granskar vetenskapsjournalisten Ann Fernholm historien bakom våra kostråd. Hon ger en ny bild: socker höjer dina blodsocker. Det triggar en inflammation som påverkar hela din kropp: hjärta, hjärna, blodådror och muskler. Aldrig tidigare har mänskligheten ätit så mycket socker som nu. Boken Ett sötare blod visar hur snabba kolhydrater kan påverka allt från nyföddas vikt till tidpunkten för puberteten, möjligheter att bli gravid och risken för cancer. Det är en lättläst berättelse om hur din hälsa påverkas av vad du äter. Spännande som en thriller och lättillgänglig även för den som inte har vetenskaplig skolning. Malin Nordgren, Dagens Nyheter Författaren har doktorerat i molekylär bioteknik och vet hur man läser forskarrapporter. Slutsatsen hon drar är en riktig rysare: Socker ger dig hjärtinfarkt, socker gör dig dement, socker eldar på din cancer, socker stör din ägglossning, socker dödar i förtid..."
 
En av årets första utlästa böcker! Äntligen....
Gillar den riktigt mycket!
Av någon märklig anledning har jag liksom inte kommit till skott tidigare...
När jag såg någon tipsa om denna bok på facebook blev jag så sugen att läsa den.
Speciellt intressant tyckte jag att delen om diabetes och PCO/PCOS var.
 
Just nu håller jag ju själv på med att mäta mitt blodsocker och försöker hålla koll på detta..
Skriver matdagbok för att se hur min kropp reagerar på olika måltider/råvaror.
Intressant, ser det som en möjlighet att lära känna min kropp.
Boken gjorde mig ilsken gällande kostråden till diabetiker.
Ringde min mormor som bekräftade att hon fått liknande kostråd som Ann tar upp som dåliga exempel.
Min mormor råddes att dricka juice eller ta en macka eller en kaka om hon har för lågt blodsockervärde...
Kan känna att det är kontraproduktivt att sträva att få ett jämnt blodsocker, och sedan äta socker och medicinera...ja, vad vet jag...jag är ju ingen läkare. Jag kan bara prata för min egen del.
Det jag kan konstatera (återigen) är att min kropp inte klarar av för mycket kolhydrater, i alla fall inte i form av gluten eller socker eller fruktsocker.
Ingen nyhet, men intressant att se det svart på vitt och att det inte bara är "i mitt huvud"..
 
 
 

2014-04-18
17:21:20

Glad påsk!
Gårdagen spenderade jag och sambon bland annat på en grekisk restaurang i Nyköping.
Vi har också bestämt oss för att satsa stenhårt på att optimera våra respektive hälsa...
För att på så sätt...när den dagen kommer...vara redo för en bebis.
Tills dess så är det inget annat att göra än att fortsätta med det positiva tänkandet.
 
Jag har tagit kontakt med en kille som är hälsorådgivare och ska vara expert på hormonella bekymmer...kanske kan han hjälpa mig att gå ner i vikt?!
 
I helgen ska jag träffa min bror, som också är en Måns-loookalike! tillsammans med mamma, pappa och sambon..
Har hört vissa rykten att bror min har en flicka med sig också..lööövvv...
Ja...åter till ämnet...
 
 
 
Det bästa med påsken är i alla fall alla ägg...och ledigheten. Så nu ska jag njuta av att vara ledig. Fortsätta med yoga och meditation och försöka att inte vara så deppig som jag egentligen känner mig...
 
 
Önskar er alla en glad påsk!!!
 

2014-04-16
17:12:29

Tråkiga besked
Fick nyss veta testresultaten från doktorn ang fertiliteten...vi är remitterade vidare till specialister.
Är så chockad och ledsen nu att jag bara behöver tid att smälta detta..
Återkommer...men kan inte säga när...behöver som sagt tid.

2014-01-22
16:43:46

Gissa vem?
Jag kan inte sluta garva när jag ser denna bild (ovan).
 
Gissa vem som har varit på läkarbesök idag?
Vet inte hur det gick mer än att han blev undersökt, fick lämna en massa tester och ska bli remitterad vidare.
Kan inte rå för att jag känner en viss spänning inför detta.
Det känns som ÄNTLIGEN händer det något.
Vi är på gång, liksom...!
 

2014-01-09
18:56:42

Ägglossning
Lite sådant där snack blir det nu...
Ett: när jag har ägglossning kommer jag mystiskt "försvinna" från bloggen...(då är annat prioriterat, så att säga!)
Två: min sambo har varit i kontakt med sjukvården igen och han ska få utredas enskilt (??!!!) Han har i alla fall en tid med en läkare i slutet på månaden...
Tre: Jag har nu tagit tag i det obehagliga att söka hjälp ytterligare en gång för att vi är ofrivilligt barnlösa, denna gång pratade jag med en barnmorska och inte med någon läkare (som den läkare jag har för PCO)...
Rekommendationen var; fortsätt att leva som du gör nu, men sluta helt med kaffe (koffein), försök gå ner mer i vikt, återkom om 4-5 månader..."tack och hej"
 
 
 
Så kan det alltså gå...så märkligt att vi fick helt olika svar av sjukvården, beroende på vart i kommunen vi ringde och vem av oss som ringde! Vi har ju pratat med dem tidigare och då var det bara "gå ner i vikt"...
 
Fortsättning följer!!!

2014-01-04
19:08:01

Sorg
Jaha...varför har jag inte varit online på flera dagar?
Dels har jag varit på semester hos föräldrar och dels hos svärmor...
 
Sambon har gjort ett test ang fertiliteten...såg mycket deprimerande ut. Vet inte riktigt vad jag ska säga...eller skriva...inget mer ang det. VI ska försöka få hjälp nu...så får vi se vad som händer vidare.
 
Tills dess ska jag skriva ner och formulera några mål...träningsmål,  viktmål osv...återkommer!

2013-11-23
15:14:00

Besvikelse
Jag vet att jag inte borde vara så "hetsig"..
Att jag inte borde hoppas varje månad...denna månad så kanske jag slipper mensen..kanske så tar det sig denna månad? Usch..
Varför är det så svårt?
Hela tiden, när jag varit sexuellt aktiv, har jag varit så försiktig. Kondom å p-piller. Så rädd att bli med barn.
Hur skulle jag kunna vara mamma? Rädslan att inte räcka till, att inte duga, att inte ens i tanken kunna klara av det..
Så många ursäkter.
Jag måste gå ut skolan först...jag måste plugga klart på universitetet..bara jag får ett fast jobb..osv osv...
Sedan. När man väl känner sig redo. När båda känner sig redo. Man har en partner man älskar...sedan bara går det inte.
 
Så jäkla besviken man blir.
Känns som om någon har stulit något från en. Något som jag egentligen aldrig haft.
Idag fick jag då mens..om det var någon som undrade, någon som tvekade och inte förstod.
Besvikelsen blev liksom lite för mycket idag.
Känner mig trött och matt. Ledsen över att min sambo inte reagerar mera. Han säger att han är ledsen, men att han samtidigt har förväntat sig detta. Första gången jag fick diagnosen PCO-S, sa läkaren att jag kunde ställa in mig på att bli barnlös. Vilket då min sambo gjorde. Själv blev jag mer eller mindre deprimerad. Bara ledsen och återigen, bestulen på något. Sedan sa nästa läkare att jag inte hade PCO-S. Ytterligare en läkare senare, sa att jag hade PCO och att jag dessutom hade någon form problem med mina hormoner som skulle resultera i missfall om vi ens försökte bli gravida. Så här i efterhand, kan jag undra hur f*n dom kan veta det?!
Jag vet inte vad jag säger...eller skriver.
 
Jag är bara less.
Och jag vill inte prata om det.
Eller jag vill prata om det med min sambo, men han vill inte prata om det. Och jag...jag vill inte prata om det med någon annan. Jag bara kände att jag måste skriva av mig. Liksom få det på pränt. Ja, jag är besviken. Jag vet att jag är otacksam för allt annat jag har i livet...men någonstans måste jag få ge uttryck för min frustration också? Och jag vet inget annat ställe än här, där jag kan vara så här ärlig...
 
Ni som känner mig och läser detta, snälla respektera att jag inte vill prata om detta, annat än här. Ring inte och försök trösta mig eller så. Respektera att detta är en sorg jag vill behålla för mig själv. Jag ber om stöd "live" om jag behöver det...

2013-09-12
23:40:28

Dag 314
Lite kort sammanfattning om läkarbesöket, som är orsaken till min frånvaro...
Inga positiva nyheter, men inte heller några negativa. VI pratade inte om det jag ville (möjligheter till att få hjälp att bli gravid), utan vi pratade om det han ville (PCO och övervikt). Han konstaterade att min medicinering hjälp, eftersom jag gått ner i vikt (eftersom det inte kan bero på att jag äter strikt och motionerar regelbundet *ironi*). Jag sa att jag mått jättedåligt av medicinen....han skrev ut en till medicin och rekommenderade mig att börja ta medicinen i lägre dos. Blir jag gravid ska jag sluta medicinera genast.
 
Tycker det är obehagligt med medicin-fixeringen generellt i världen. Lite som "din tonåring är ledsen, jag skriver ut antidepressiva", "okej, du har adhd, jag skriver ut lite lugnande"..."jaså? du är utbränd? ta de här pillrena och sjukskriv dig ett tag"...Istället för att ställa sig frågan "VAD ÄR DET SOM ÄR ROTEN TILL PROBLEMET" Istället för att medicinera bort symptomen...som han nu försöker göra med mig...men det var väl kanske lite så jag ville från början också? "Jag är fet, ge mig ett smal-piller"
 
Det blev iallafall ett pass på Friskis idag också. I den lilla by jag bor i finns det bara grupp-pass på Friskis, alltså inget gym. Så för ett år sedan...eller ett halvår sedan hade jag aldrig köpt ett friskiskort. Men nu har jag alltså gjort det. Inser, när jag står i duschen...att det har kommit så många fler fördelar av viktminskningen än de där självklara fördelarna som alla förstår. Mindre ont i knäna, kan köpa kläder i vanliga affärer, orkar gå långpromenader med Samson, når golvet med handflatorna (med raka ben) osv osv.
 
Det som blev så tydligt var idag. När jag gick på passet. Själv. Kände ingen där, men gick dit för att träna och ha kul. Bara sådär. Skit i vem som orkar bry sig om att sucka åt den där tjockisen med noll koordination. Skit samma. Jag är där för att jag vill bli svettig, jag vill gå ner i vikt...och det ska jag klara på naturlig väg! Jag har ju klarat av det hittills, eller hur?!
 
Och vilken skönhet jag var sedan då! Drypande av svett studsade jag likt en liten gummiboll, in i duschen...så jäkla stolt över mig själv! Jag gjorde det! Igen! Själv. Jag vågade. Jag utmanade mig själv och en av mina största rädslor, att motionera i grupp...nu har jag gjort det! Jag är stark!
Heja mig! Det är en sådan kick för självförtroendet...att klara av något man inte trodde att man skulle klara av. Jag är så stolt och glad. Det här kommer gå bra. Tacka vet jag bror min och hans detox! Den har gett mig en liten extra skjuts i rätt riktning och jag är nu gladare än jag varit på mycket länge! Tänk vad naturlig mat kan göra för underverk!
 
 
 

2013-01-22
21:05:49

Dag 81 "jag har tappat mitt S"
Shit. Idag har jag spenderat hela 4 timmar på ett sjukhus. JAG, som har sjukhusfobi...det är sant..men jag börjar nog bli botad. Som tur var råkade jag träffa på mormor och morfar där. Mormor var jättepepp och det kändes bättre. Sedan hade jag med mig en feng shui-bok som jag satt och läste i väntan på doktorn..jag var tydligen inbokad på en hjärtspecialist.När jag träffade honom frågade han mig vad jag hade sökt för sedan kollade han på mig med stora ögon och sa "du ska ju träffa en hormonexpert, inte mig". Sedan ringde han till sin kollega som hade en tid tre timmar senare...sagt och gjort. Hormonexperten och jag pratade i 1 timme 15 minuter.
Jag blev av med mitt "S" i min tidigare diagnos..så nu har jag PCO. Jag har också fått medicin. Medicinen ska jag ta i liten dos och öka gradvis till maxdos. Maxdos ska jag äta i 6 månader, sedan är det uppföljning...
Han rekommenderade mig starkt att inte försöka bli gravid under tiden jag tar medicinen och påtalade den stora risken som finns med att vara gravid och så kraftigt överviktig som jag är. Det är inte längre så att jag är så pass överviktig att det är farligt för mig själv, om jag blir gravid...men däremot farligt för eventuellt kotte. Känns piss.
 
 
Men..jag försöker tänka som min mamma sa: detta förklarar mitt sug, min icke-förmåga att känna mig mätt...och jag har äntligen en diagnos att "skylla på" som kan öka min förståelse för detta och kanske minska mina krav på mig själv och vara nöjd med det jag faktiskt har gjort hittills. MINUS 15 kilo!
 
Idag vägde jag in mig på 89,3 kg.
Minus 14,9 kg.
 
Jag måste minnas: detta är ingen dödsdom. Det är ett hjälpmedel att nå mina mål.
Just nu känns det dock rätt svart..men jag återkommer...snart!
 

2013-01-07
21:10:46

Dag 66 - jag rockar fett!
Så idag har det hänt grejer! Jag har varit på sjukhuset i närmaste större stad (vi har inget sjukhus här där jag bor)...de tog massor av blod. Sex hela rör..ordentligt ska det vara. Jag fick också väga och mäta mig. Om jag ska vara ärlig förstår jag faktiskt inte riktigt vad dessa test syftar till..de har ju redan konstaterat att jag har PCOS. Men ändå fortsätter de att ta prover. Det är iofs bra, så att de utreder en gång för alla varför jag har så svårt att gå ner i vikt på mer traditionellt sätt, då. Jag har fått en tablett också, den ska jag ta exakt kl 23:00. Sedan ska jag till vårdcentralen imorgon och ta kortisolprover. Kortisol är bla stresshormon som kan göra att man har svårare att släppa "ifrån sig" bukfett, vad jag har förstått..något sådant. Sedan har det väl kanske också att göra med sköldkörteln också...eller så var det endel av proverna jag gjorde idag...ja, ärligt vet jag inte längre. Känner mig utelämnad åt sjukvården, ingen berättar längre något...känns lite läskigt...har fått en läkartid om två veckor. Då ska jag fråga ut honom vad som händer! Hon som tog proverna idag sa att någon av proverna var gällande njurarna...jaja...
 
 
Något som är lite roligare att skriva om är att jag nu "firar" två dygn utan nässpray! YEYE! Snart frisk!
Dagen till ära tänkte jag testa lite rockringande...det gick faktiskt MYCKET bättre än sist, denna gång lyckades jag hela fyra gånger få ringen att snurra mer än fem varv...det tar sig, med andra ord!!
 
Så nu är jag officiellt en rockringare! Eller vad det heter.
Kul är det i alla fall. Vågar inte träna ombytt än. Känner mig fortfarande mycket täppt, men är glad att jag klarat en hel natt utan någon form av nässpray. Inatt använde jag typ koksaltlösning, som ska vara harmlöst mot näsan då..och det hjälper lite grann i alla fall...
 
Föresten;
HEJ, alla nya läsare (jag har fått några nya sedan årsskiftet)!
Välkomna!
Skriv gärna en kommentar med ett "hej", så att jag också finner era bloggar...
Eller bara får veta era namn, så roligt och peppande att flera hittar hit!

2012-10-09
18:14:04

Läkartid
Så, tack för ert stöd.
 
Jag ringde min nya vårdcentral igår. Berättade min problematik och beskrev att jag varit utredd både på medicin och på gyn i min gamla stad. Berättade att jag behöver hjälp med min övervikt. Beskrev min längtan efter att bli mamma..kvinnan i receptionen var mycket förstående och jag fick redan en tid för läkarbesök nästa vecka.
 
Ringde också min gamla stad. Berättade samma sak igen. Förklarade att jag nu flyttat. Att jag vill ha mina journaler och att jag även vill att de skriver ett brev om att jag fått remiss till dietist och att jag nu ett år senare inte blivit erbjuden någon tid. Jag skulle inte få mina journaler, de skickar dem till nya vårdcentralen...de skulle också hjälpa till att skriva ett brev som beskrev min "resa" hos dem. Blev mycket positivt överraskad över bemötandet...! Nu ser jag med spänning fram emot vad som kommer hända nästa vecka!

2012-10-02
22:17:26

När vet man när man bara ska ge upp?
För er som följt min blogg, känner till att jag varit i kontakt med sjukvården på diverse utredningar och provtagningar. Allt började med att jag sökte för att jag ville få hjälp med min övervikt. Igår ringde jag till dietistmottagningen här i kommunen. De meddelade att jag var tvungen att träffa en läkare för att få en remiss till dem. Jag informerade att jag träffat en läkare som remitterat mig i ett annat landsting, men att jag då stått i kö till dietisten i ca ett år. Det spelade ingen roll. De ville jag skulle boka en läkartid för att läkaren skulle bedömma mitt behov.
 
Idag fick jag ett brev från min läkare i norrland. Bättre sent än aldrig?
Det stod att hon försökt fått tag på mig, eftersom jag ska på flera provtagningar, gällande mitt höga värde av kortisol, som jag hade i januari. I JANUARI. JANUARI. Nu passar det. 9 månader senare. Bravo. Starkt jobbat. Snabbt och effektivt.
 
 
Nu känner jag mig bara trött. Trött och utelämnad. Hjälplös. Vad ska jag göra. Orkar jag ens bry mig längre. Känns som om jag bara blir bollad fram och tillbaka. Och vad har jag fått för hjälp? Ingen. Det har bara konstaterats att jag har PCOS och att jag har högt kortisolvärde pga stress. Förmodligen jobbrelaterad stress. Jaha. Tackdå.
 
Vad ska jag nu göra då? Känner mig lost.

2012-01-02
11:05:31

Prover


Morgonen började med x-antal blodprov på svältande magen.
En "detalj" som läkaren glömt att säga var att jag vart tvungen å ha varit vaken i exakt 3 timmar innan blodproven skulle tas.
Smart att också glömma skriva detta i remissen å grejer.
Fasar nu över att vi kanske måste göra om allt. Men tanten på labbet sa att vi skulle försöka i alla fall.
Urinuppsamlingen för 24 timmar är nu också avklarad och inlämnad till labb.
Nu är det bara å vänta å se.

Back 2 work!


2011-12-20
10:40:46

Fortsättning följer
-angående sjukvården.

Nu har jag blivit kallad till medicin. De ska fortsätta att utreda hur det kommer sig att min vikt inte rör på sig så som jag önskar...(senaste tiden har den ju rört på sig, likt önskvärt neråt). men ändå.

Nu ska jag "samla urin". Ja, du läste rätt! I 24 timmar, ska jag slaviskt samla urin. Jag trodde att det var ett skämt när jag läste brevet från labbet. Jaha. Det är så i alla fall. Nu ska det samlas. I ett dygn. Samla Urin. Urin. I ett dygn. Jag är nog fortfarande lite chockad. Hm. Jaja, det är skönt att bli tagen på allvar. Kanske blir det någon rätsida på detta till slut. Nu ska övervikten bort. Jag är taggad och pepp. Och chockad. Lite. En aningen. Urin! Jistanes!