ZtorZillen

Nu är vi hemma hos mamma å pappa och lånar Internet. Och äter lite middag. Mysigt. Under gårdagen så var det begravning. Mycket fint. En borgerlig sådan, det har jag aldrig vart på tidigare. Det känns konstigt.

 

Känns också konstigt att vara utan internet. Lite som om man saknar sin bästa vän. Det är ju sådant stöd att både blogga och läsa andras bloggar. Nu kan jag i princip bara maila från mobilen...hm...jaja, det kommer väl..Internet, alltså..någon gång.

 

 

Hoppas ni orkar vänta!

 

På återseende!

Det blev ju joggning igen. Både på söndagen och på tisdagen!!!!

Läste en artikel igår...om Lady Gaga. Och om den vikthets som är kring henne. Sådant kan göra mig riktigt störd...Människan ser hälsosam ut. Vad gör det om hon går upp lite i vikt? Varför ska folk hetsa kring det? Som om vi inte klarar av att hetsa om vår egen vikt...själva? Nej, vi vill gärna ha lite hjälp av media..som kan hetsa på mera. Eller hur? NOT. Tycker dock att Lady Gaga svarade upp kanon bra! Med en liten Body Revolution...! Heja Gaga!

På fredag är det begravning. Usch. Ogillar begravningar. Tycker på ett sätt att det är rätt fint också. Men gillar inte hur människor kan gå igång...och liksom...bli snåla å så...ni vet med bodelning och sådant. Har inte goda erfarenheter av det. Inte jag personligen kanske, men det är trist att se folk man älskar må dåligt för att de inte kan komma överens....

 

Ja, vi får se hur det blir...återkommer i frågan, efteråt!

 

Vår förra hund. Ett underbart foto, som så tydligt visar hans nyfikenhet, men samtidigt visar hans rädsla för vatten...

 

 

Vi har ju fortfarande inte något internet hemma. Så idag har jag smitit hem till mamsen och papsen för att uppdatera er! Igår hände något fantastiskt. 

Jag joggade. Tillsammans med Sambo och Samson.

Det blev liksom en familjegrej.

Hela familjen var ute och joggade i 25 minuter.

Är superstolt över mig själv. Joggade även i söndags. Är så glad att jag verkligen kommer ut.

Att jag unnar mig själv detta. Även om det är jobbigt, även om det gör lite ont i knät, även om ryggen numera säger nej...

 

Har nämligen lite ont i ryggen efter allt flyttande av kartonger...

 

Det regnar fasligt mycket här i södra Sverige...men det blir vackra bilder på vattendroppar efteråt!

 

Minns inte vem det var. Men det var någon som kom med idén om att jag skulle skriva lite om mig själv. Kanske mest till er nya läsare. Jag finner det alltid svårt att beskriva mig själv. Liksom vart ska man börja?

I morse konstaterade jag och min sambo att jag är av mer estetisk natur, och han mer logisk. Det kom upp när vi pratade om hur vi skulle ställa porslinet i köksskåpet. Efter färg eller funktion. Efter färg, naturligtvis, tyckte jag. Efter funktion, tyckte han. Det kan vara en bra början på beskrivning av hur jag är. Jag trivs med färg. Jag vill gärna att mina kläder i min garderob ska vara sorterad likt regnbågens färger. Inte som min sambo: tshirtar där, skjortor där, jeans där, mysbyxor där…

 

Jag gillar att skapa saker med mina händer. Jag gillar att virka och att sticka. Att se ett garnnystan utvecklas till en babyfilt, eller ett par raggsockor. Det är häftigt! Det är också en typ av meditation och mindfullness för mig. Det tar bort alla tankar och jag är verkligen här och nu.

 

 

Något annat jag gillar väldigt mycket är ordspel, typ: alfapet. Jag är inte speciellt duktig med ord, men det är kul då jag lär mig mer och mer och kommer ihåg nya ord som jag sedan kan börja använda även i vardagen..och när jag utmanar andra att spela med mig.

 

Jag gillar också sällskapsspel och kortspel. Min favorit på frukostbordet är a-fil och ägg. Min favoritskådespelare heter John Travolta. När jag var liten så samlade jag på autografer och har cirka 4000-5000 olika, på både svenska robinson-deltagare till hollywood skådisar.

När jag var ett barn var jag ett så kallat öronbarn, vilket jag även känner sviterna av idag. Hör lite halvdåligt och frågar ständigt ”va?”. Vilket också är en orsak till att jag ogillar att prata i telefon. Förutom med min mamma, pappa, bror och sambo. De förstår, och jag behöver inte alltid förklara varför jag allt som oftast säger ”va?”. Det är inte fö ratt jag är ointresserad, utan för att jag inte hör. Vilket jag tycker är högst pinsamt i andra situationer, så som på jobbet till exempel eller om man är ute på café med en vän…

 

 

 

 

 

 

För ett par dagar sedan var jag ute och fotograferade och såg denna vackra fjäder. Blev så fascinerad att det blev en lååång fotoserie av fjäderns resa längs älven. Här får ni se några foton…

 

 

 

Jahapps, då var man återigen Sörmlänning då.

Det känns bra. Har dock inget internet, varför uppdateringarna kan dröja lite. Sitter just nu på biblioteket och skriver lite. Allt har gått bra, vi lever dock mest i en flyttlåda just nu, då vi inte hittat och packat upp alla våra kläder. Jag ska också fundera ut hur jag ska lösa det faktum att jag går från tre garderober till en...och en byrå...hm...

 

Angående vikten misstänker jag att jag har gått upp i vikt. Vi har inte ätit på regelbundna tider och inte den bästa maten. Jag har ätit mycket sallad, men det har även slunkit ner läsk, vilket jag inte alls är van vid...men men...så är det. Nu är vi på plats och vi börjar dagen idag med en stadig frukost och har för avsikt att återta våra hälsosamma matvanor från och med nu!

 

Wow...nu har jag lyssnat klart på denna bok.

Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att den är skitbra. Och förmodligen en av de bästa böcker jag läst om överlevande från förintelsen. Kände att det var jobbigt att fortsätta lyssna efter att farmor gått bort. Samtidigt...kändes det så rätt. Lite som min blivande tatuering...liksom lite "fuck off" till nazisterna. Jag tycker det är jätteviktigt att vi tar del av överlevares berättelser och för vidare detta till våra barn..och till deras barn. Vi får inte glömma. Och det händer ju fortfarande. Och har hänt efter Nazi-tyskland. Se på Bosnien, Kongo, Afghanistan, Irak...Egypten, Syrien..osv osv...

 

 

 

 

Detta är en riktigt vårig bild, tycker jag!

 

 

Jag är ju på resande fot idag. Varför det kommer lite fotoinlägg idag. Tidsinställda. Så håll till godo.

 

 

En av mina första blomfoton tagna med min älskade kamera...älskar dessa vackra körsbärsblommor..

Japanskt körsbärsträd. Vi hade flera stycken utanför vår första gemensamma lägenhet, jag och sambon. Dock blommade de endast tre veckor om året..men då var det riktigt fint, vill jag lova!

 

Fick lust att läsa lite i min gamla blogg...se vad som har förändrats sedan jag skrev där.

 

Lite sammanfattning av vikten.

Vikt 110101: 98,2 kg.

Vikt 100101: 98,2 kg.

 

Där emellan har det varit som en berg och dalbana...

 

 

 

 

I alla fall...

 

Jag har därför bestämt mig för att resten av året fokusera på siffran 97,9 kg. Jag ska väga under 98 kilo när detta år är slut. Det är mitt mål. Allt annat är bonus. Det är inte för högt ställt mål. Det är realistiskt. Nu gäller det. I morgon är det flytt som gäller. Sedan är det 100% fokus på att komma under 98,2 kg!

Hej där!

Idag har jag gjort min sista arbetsdag på soc i norrlandskommunen där jag jobbat de senaste två åren. Det känns bra. Positivt. Skönt. Som att börja om på nytt. Inga jobbiga känslor mer än att jag kommer sakna vissa klienter.

 

Min chef och jag hade avslutningssamtal. Där hon sammanfattade mig genom att säga att jag är fyrkantig (kan mina lagar och är tydlig och rak), har en skarp ton och tydlighet som kan uppfattas som stötande av kollegor, men som verkar gå hem riktigt bra hos klienterna. Jag är ordentlig och välstrukturerad och påläst. Jag ber sällan om hjälp om jag inte försökt hitta svaret själv först. Jag är mycket omtyckt av klienter. Så sa hon.

 

Känner man sig ju riktigt glad (NOT). Hade ju varit roligt om man vart lite uppskattad av kollegor och chef också...hm...visste inte att jag var så "skarp". Jaja, tänkter faktiskt ta till mig delar av detta. Jag ska försöka tänka på hur jag pratar, så att inte mitt tonläge uppfattas som stötande, men det jag tar åt mig mest av är att jag är "mycket omtyckt av klienterna". Så det så! Det är ju dem jag arbetar för!

Det är nu sex månader sedan jag inhandlade orkidén ovan. Som fortfarande blommar. Helt otroligt. Aldrig vart med om något liknande. Hon är i alla fall den som blommar bäst och längst i min lilla familj, som genom farmors bortgång har blivit en större familj. Jag har nämligen fått ärva alla farmors orkidéer. Jag ska förvalta dem väl. Farmor kommer bli sååå stolt från sitt lilla moln däruppe!

 

Vecka 37

Måndag

Vila

Tisdag

25 min lunchpromenad

20 min promenad

Onsdag

43 min promenad, snitt:124

Torsdag

20 min promenad

30 min promenad

Fredag

20 min promenad

Lördag

Vila

Söndag

60 min promenad

20 min promenad

 

 

 

Kommentar:

Ja, vad ska man säga? Sammanfattning med ett ord: promenader.

Det här med flytten tar mer kraft än vad jag velat erkänna för mig själv. Att jag dessutom börjat plugga också skapar bara onödig stress. Idag beslutade jag mig för att säga upp min studieplats. Jag vill verkligen plugga, men samtidigt måste jag få ta denna tid och sköta om mig själv och göra det JAG vill..inte det jag borde.

Ser också fram emot att flytta och kolla på simkort. 

Vill verkligen börja simma, även om mina hjärnspöken säger nej. Men som min sensei har påpekat, så blir jag starkare för varje gång jag besegrar dem. Ska också ge mig ut och börja springa mer regelbundet ute.

Har idag filurat på detta hela dagen. Och insett att jag kan lösa detta på flera sätt. Testa olika varianter alltså.

Jag är ju "livrädd" för att motionera offentligt. Jag vet inte vad det är med mig, men jag är verkligen rädd. Som om jag tror att jag ska bli nedslagen eller något. Det är en verklig rädsla, även om det kanske låter töntigt....

Jag ska ta i tu med detta, jag tror att jag kommer gå stärkt ur denna strid, nämligen.

Dock ett steg i taget.

Det här med att jogga tänker jag att jag ska försöka ta med Samson. Kanske blir det lite mindre "farligt" då...

Ett annat alternativ är att ta med min sambo på en tur.

Han får säkert visserligen gå massor, för han är så pass mycket längre än mig, men ändå...ett steg i rätt riktning, eller?

Någon som har tips att delge, när det gäller att motionera mer "offentligt"?

Det här med simningen måste jag också ta tag i...kanske redan på torsdag? Onsdag ska vi nämligen flytta, och jag vet inte riktigt när vi är nere på plats...

 

 

 

 

 

Sa du att det va september? Kan du informera vädergudarna också om detta, eller? Just nu blåser det och haglar som jag vet inte vad. Gick hem från jobbet (10 minuter). Blev så blöt att kläderna numera hänger i värmeskåpet och jag sitter under ett varmt täcke i sängen (den enda möbeln vi har kvar i lägenhete..)

 

 

Det är ju det här med vätskebalansen också. Jag är ju urusel på att dricka vatten. Men det ska bli ändring på det nu. Nu har jag nämligen köpt en sådan här, som är på bild ovan..nästan likadan i alla fall. En rosa shaker. Som jag planerar att ha en smoothie i...och sedan när jag diskat ur den på morgonen, ska den fyllas med vatten. På så sätt tror jag att jag ska dricka mer vatten, smart va?

 

 

 

 

-Samson tittar ut-

Det är nästan sommar här nere i södra Sverige. 20 grader varmt har det varit i helgen.

Samson passar på att blöta tassarna, dock med viss tvekan.

Spana in kroppsspråket. Härligt, eller hur?

 

 

I går åkte vi till min mor och far. Fick nyckeln till vårat nya hem, som vi ska flytta in i nästa vecka. Hade med oss en hel del saker också. Vem kunde ana att en ZtorZill och hennes sambo, hade så mycket prylar? Det är ju otroligt vad man samlar på sig...känns liksom inte riktigt klokt...

 

Så nu är vi hos mor och far. Vi åker tillbaka till norrland i morgon.

Sedan ska jag jobba måndag och tisdag. Sedan är det flytt!

 

En av mina farhågor när jag är på resande fot är sockersuget.

Sockersuget och det där pirrandet i kroppen som blir av att man kör bil länge.

65 mil. Med släp. Det tär.

Socker är lätt att ta till när man är trött och seg.

Det fungerar ju liksom.

Det är ingen ursäkt, men det är ett faktum.

Jag erkänner, det blir en del dåliga beslut längs vägarna.

Men jag och sambon ska ha en "vit" månad, sedan, när vi flyttat. Vi börjar på torsdag.

Fokus på att hålla kosten bättre. Inga snabba kolhydrater för att få den där snabba effekten...

 

På återseende!

 

 

Läste någon annan blogg, där det stod om svampplockning. Kom på att jag ju har mina egna kantarellbilder.

Har jag visat den här innan?

 

 

Så idag tänkte jag att jag skulle matcha...men man måste kolla riktigt noga. Leggings och väska matchar. Skor och kjol matchar..Nice va? ;)

I dag hade min sambo en intressant teori som jag måste dela med mig av...

Det slog mig idag att jag inte hade vägt mig i måndags, då jag skulle ha vägdag. Jag berättade detta för min sambo och sa samtidigt att jag är ledsen över att jag inte tar detta på större allvar än vad jag gör. Att jag inte är mer engagerad än vad jag är...

 

 

Min exeptionellt intelligenta sambo funderade ett tag och frågade sedan om jag hade en identietskris.

-"Hur menar du nu?"

-"Tja, du har två tydliga beroenden i ditt liv: matberoende och bantningsberoende. Du är helt klart beroende av quickfix och älskar att läsa på om dieter osv".

Först kände jag mig riktigt sårad, sedan tänkte jag efter...

 

Det ligger något i det han säger.

Han fortsatte.

-"Du har jobbat stenhårt på att bli av med ditt matberoende och är snart fri..du har också jobbat med ditt bantningsberoende och är snart fri...du börjar må bra i den kroppen du har...du kanske är uttråkad? Och har en liten identitetskris? Vad ska du göra nu liksom? Vad är ZtorZillen utan sin kroppsfixering?"

 

BULLSEYE!

 

Jag tror han är något stort på spåret...

 

Jadu...det står still i min lilla hjärna just nu. Är trött. Vill sova. Hela tiden. Ingen lust att träna. Ingen lust att räkna kalorier eller väga mig. Ingen lust att jobba. Vill flytta nu..det är för lång tid att vänta i en vecka till!

Vill NU!

 

Journalantecknar för glatta livet. Kan man säga. Försöker avsluta allt jag kan...nu så här när jag bara har en vecka kvar på jobbet. LÄNGTAR!!!

 

 

 

 

 

Vecka 36

Måndag

60 min promenad, snitt: 127

Tisdag

20 min promenad, snitt: 115

25 min jogg, snitt: 150

Onsdag

Vila (=bara hundpromenader)

Torsdag

20 min jogg/gå, snitt:151

20 min promenad, snitt: 150

Fredag

Vila (= också bara hundpromenader)

Lördag

65 min promenad, snitt:123

20 min promenad, snitt: 120

Söndag

20 min promenad

35 min styrketräning, snitt: 126

 

 

Kommentar:

Måste säga att jag är riktigt nöjd över veckans träning.

Riktigt nöjd.

Tja, det är allt jag har att säga! Nästa vecka blir en utmaning, då vi ska flytta med vårt första lass då!

Spännande ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 Det är börjar bli höst nu. Märks på löven och att kylan gjort entré. Känner mig märklig till mods, kan inte förklara det. Känner mig orkeslös. Känns som om jag gör fel. Att jag borde sörja mera, men jag vet inte hur. Känns som om jag har ett stort hål i mitt hjärta. Som om det är något som saknas. Eller någon som saknas, rättare sagt. Hur får man hålet att kännas lite mindre? Det är som om jag inte kan gråta längre. Pratade om detta igår med pappa, och han sa att jag måste gråta ut. Att han har gråtit ut och att det inte längre gör lika ont för honom. Utan en annan typ av sorgsenhet och saknad. Som om allt förändrats genom gråten. Varför kan jag inte gråta ut? Är jag inte redo än? Det kommer liksom stötvis. Som om mitt undermedvetna inte vill släppa taget. Det är svårt att beskriva…jag känner mig inte tillräcklig i min sorg. På något sätt. Jag vill inte svika farmor, känns som om jag skulle göra det om jag ”släpper” henne. Det är nog det. Det är så jag känner. Som om jag sviker henne. Hur blir jag av med denna känsla?

 

Fick ju tipset här av en läsare...att mitt saltsug kanske egentligen grundar sig i vätskebrist. Vilket känns helt troligt eftersom jag är ganska kass på att dricka...jag vet inte varför. Men det är liksom svårt att få i mig vätska. Är det fler än jag som känner det samma? Känner flera som känner samma inför mat, vilket då aldrig varit mitt problem. Mat är lätt. Men vätska. Det är svårt. Hur ska jag få i mig tillräckligt? Vad är tillräckligt? Har en enlitersflaska på jobbet som jag fyller varje morgon och som jag har som ambition att dricka upp innan lunch. Fungerar oftast. Men vad är tillräckligt? Och varför slutar inte detta förbannade saltsug?

 

 

Har ni sett mina rosa byxor? Snyggt, va?

Något annat jag la märke till när jag tog denna bild var att det börjar synas att jag har en midja.

Det var riktigt roliga nyheter!

Just nu är det ju ganska stort fokus på flytten. Om två veckor sitter jag i vår nya lägenhet. Ny stad. Nya människor, nya promenadstråk....Känns blandat, men mest kul. Det som känns bäst är att vi kommer närmare familjen, min och sambons. Förhoppningsvis betyder det också att vi kommer spendera mer tid med dem.

 

Som sagt. Nu är det mest fokus på flytten. På fredag har vi hyrt två flyttgubbar som ska hjälpa oss i en timme och bära de mest otymliga sakerna, typ; två bokhyllor, en extra säng, byrå, tvättmaskin, löpbandet, soffa, träsoffa osv osv. Tror det kommer bli kanon. Känns bra. Ska också passa på att i höst gå igenom alla saker jag har hos mamma å pappa och hos mormor och morfar. Har en del där sedan vi flyttade hit, för ett år sedan...

 

 

 

Det här med att flytta känns lite märkligt. Man kan ju tycka att jag borde vara van, så här efter att ha flyttat sex gånger på fem år. Tja...men det känns ändå. Man vet ju vad man har, men inte vad man får. Känns också som en möjlighet till lite nystart. Ska också kolla runt om det finns någon fotokurs att gå i höst. Vore roligt att lära mig lite mer, men ändå inte så superseriöst...

Nu har jag skrivit tillräckligt...dags att packa igen!

 

Idag kom en kollega fram till mig och sa "du är alltid så färgglad" (med riktigt sarkastisk tonläge). Jag svarade "Tack, det tar jag som en komplimang". Sedan gick jag därifrån.

Dagens outfit var denna kjol som ni ser ovan. Ljuslila leggings, knallgrönt linne och sedan en tjock grå college-tröja över..fast en sådan med dragkedja...vad det nu heter..

 

Ibland blir jag förvånad över hur människor beteer sig. Varför var hon tvungen att kommentera mina kläder om hon nu inte gillade det? Det var väl bara å gå förbi mig då? Om det nu provocerade henne? Ärligt talat, så tog jag inte alls åt mig. Däremot sög jag åt mig komplimangen som kom efteråt, senare på dagen..av en annan kollega "Va fin du är i kjol, du passar verkligen i starka färger också". "Tack" svarade jag. Då njöt jag. Sög in komplimangen och tänkte; "det är så här det ska kännas, livet...". Bara liksom lite gott pirr i magen. Stolthet. Huvudet högt hållet. Fint. Stiligt. Tänk vad en komplimang kan förändra ens dag!

 

Mer komplimanger till folket.

Jag tror vi generellt. Människor alltså. Är dåliga på att ge varandra beröm. När vi menar det alltså, när vi spontant ser på en annan människa och tänker gud, vilket fräckt hår. Eller såååå snygg rumpa hon har. Eller vilka snygga biceps han har, han måste träna massor. Varför säger vi inte det då? Det ska jag bli bättre på. Jag ska träna på det. Att mer spontant uttrycka min tacksamhet för att folk runt omkring mig förgyller min vardag. Från och med nu. NU, ska jag börja med det.

 

 

På Samson-fronten inget nytt.

Det är väl ungefär så man kan sammanfatta det. Samson spenderar just nu dagarna med att avnjuta långa promenader med husse, som numera är husseledig igen. Samt sova i matte och husses säng. Under mattes täcke. Det är bra tycker Samson, för då kan man ta med sig in pinnar i sängen och sedan lägga dem under mattes täcke. Sen när matte ska sova, blir hon arg, så då får Samson tillfälle att utnyttja sin charm, så att matte blir glad igen...sen får han sova på hennes fötter. Som vanligt. Med andra ord. Inget nytt.

 

 

 

 

 

Efterbild. Nu är det höst.

 

 

Tja...det finns en charm i båda bilderna faktiskt. Tycker höstbilden är rätt charmig också. Lite dyster, men ändå fin...lite drömsk, kanske.

 

 

Min sensei har ju gett mig i uppdrag att börja träna med pulsband å pulsklocka. Jag har ju gjort det förut. Använt klockan å bandet, alltså. Inte för att jag haft något speciellt att jämföra med, men nu skriver jag upp varje pass och maxpuls och snittpuls.

Det är faktiskt riktigt intressant det här med pulsträning. Till exempel det här med vilopuls. Har ni koll på er vilopuls. Min vilopuls ligger på runt 70-75 slag/minut. Det känns som om det är jättehögt. Å andra sidan har jag inte så mycket att jämföra med, mer än att jag läst att arbetspulsen ska ligga mellan 60-100 slag/minut. Det betyder alltså att mitt hjärta tror att min kropp gör någon vardaglig kroppsansträngning. Hm...i alla fall. Nu, nästa gång jag publicerar veckans träning...så har jag skrivit upp alla pass snittpuls. Tänkte det vore intressant att jämföra sedan i framtiden. Sparar nämligen varje veckas träning i en speciell mapp på datorn för att sedan vid brist på motivation kolla tillbaka vilken resa och framgång jag gjort. Smart va? ;)

Idag har det blivit två mini-pass på 20 minuter vardera. Först 20 min jogg/gång, med snittpuls 151 slag/minut. Sedan blev det en väldigt svettig snabbpromenad på 20 minuter också med snittpuls på 150. Rätt märkligt att båda blev typ samma snittpuls, även om det var två helt olika pass....

Känns som om min blogg varit mycket dyser på senaste tiden. Det har sina anledningar. Så klart. Men samtidigt vill jag peppa upp mig själv, bloggen och er.
Därför tillägnas dagens orkidébild till min älskade farmor. Som numerar huserar på andra sidan och kan njuta av färgglada blommor varje dag, året om!

 

 

 

 

Bilden är fotograferad på orkidéutställningen på Keukenhoff. Tror att farmor hade älskat att strosa runt där, hon älskade nämligen färger!

 

Just nu känner jag noll ork, till allt. Eller inget. Jobbigt att gå till jobbet. Jag har två veckor kvar på jobbet och allt jag kan tänka på är min farmor och att jag om två veckor ska byta jobb, byta stad, byta lägenhet. Längtar.

 

Igår joggade jag i intervaller i 25 minuter. Skönt. Svettigt. Härligt att vara på banan igen, så att säga.

 

För att byta ämne, så har jag bestämt mig för att tatuera mig. Jag har vetat det i flera år, att jag ska tatuera en minnestatuering till min farmor, när den dagen kommer. Tyvärr har ju den dagen då kommit. Så nu är det snart dags. Berättade om mina planer för min pappa, som genast hakade på och nu vill han göra det samma....

 

Min farmor är en överlevare och kommer alltid att vara det för mig. Hon överlevde Auschwitz. Jag har nu funderingar på att tatuera in hennes prison number på min arm. Och sedan någon text. Typ "överlevare", eller något sådant. Det kommer då alltid att påminna mig om vilken underbar person hon var, vilken stark person, vilken envishet som hon hade som gjorde att hon överlevde det värsta...vilket jag då tänker ger mig styrkan att vara en överlevare också. Fast inte på samma seriösa morbida sätt, utan mer en överlevare i vardagen. Inget är omöjligt liksom. Har dock inte bestämt mig än för vad för text jag ska ha till tatueringen...det måste kännas rätt, innan det sätts på print så att säga. Vill helst att det ska stå på ungerska också, eftersom det var farmors modersmål...

 

Hm...jag måste nog tänka lite mera på detta...återkommer i frågan. Har ni några tips förresten? Några idéer?

 

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt motto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

 

Det här va riktigt svårt, jag vet inte om jag har någon favoritidrottare. Däremot om jag skulle få träffa vilken sportprofil som helst så skulle jag välja Wayne Gretzky.

 

Jag kan inte riktigt säga vad det är som drar mig till den mannen. Kanske är det att han var en sådan legend på "min tid". Då jag var som mest sportintresserad. Då jag ÄLSKADE hockey. Vilken hjälte. Imponerande. Vet dock inte vad vi skulle prata om...om jag nu skulle träffa honom...kanske politik. Vad gör han med alla sina pengar? Skickar han något till bättre behövande? Har han startat en skola eller finansierat ett sjukhus i afrika? Man blir ju lite nyfiken, minst sagt...

Sen skulle jag ju be om en autograf, även om jag redan har en. Men en signerad hockeybild att rama in och ha på sitt nattduksbord, det hade vart något det!

Hm....på återseende..nu ska jag drömma mig bort lite...

 

 

Förra veckan så belönade jag mig själv med att shoppa loss på ellos.se.

Det blev fem stycken kjolar. 2 st rosa, en ljusblå/turkos, en orange samt en mönstrad. Som tur var så kunde jag ha alla kjolar. En satt dock lite märkligt, men tror den kommer passa perfekt sen när jag har gått ner lite till i vikt!

 

 

Tror att dessa kommer bli toppenfina med lite snygga leggings till. Kan jag ju använda året om! PLUS! Att de kommer sitta ännu bättre ju fler kilon jag går ner! Kan ju inte bli bättre! Turkosa leggings till detta, eller ett par gråa. Skitsnyggt ju. Känner mig massa pepp att bli mer färgglad...!

 

Vecka 35

Måndag

60 min promenad

15 min jogg

Tisdag

30 min promenad

60 min promenad

Onsdag

3x 30 min promenad

Torsdag

Vila

Fredag

25 min jogg (intervall) utomhus

Lördag

Vila

Söndag

90 min svampplockning

 

 

 Kommentar:

Efter omständigheterna är jag supernöjd. Kort och gott. Det är upp på banan igen!

Inga ursäkter. Är superstolt över att jag lyckades ta mig i kragen trots allt..och testa på att jogga utomhus.

Nästa gång så måste jag dock ha glasögonen på mig. Höll på å snubbla ett flertal gånger eftersom jag inte såg ordentligt...men blir det inte imma på glasögonen då?

Finns det fler med glasögon som läser min blogg?

BTW: svampplockningen fick stå med bara för att det var typ den enda som ens kunde liknas vid motion i söndags..mest för att vi satt i bilen nästan hela dagen (10 timmar).

 

 

Jag har numera ett pågående projekt. Det heter: "äta upp allt i frysen, innan vi flyttar"-projektet.

Jag har därför gjort rabarber-, vinbärs- och hallonkräm.

 

 

Det bästa med kräm...eller en av de bästa sakerna med kräm är att det går så snabbt att göra. Det är vatten, bär, socker, potatismjöl..klart!

Sedan är det ju gott också!

Minns inte att jag ätit hemmagjord kräm i min barndom, förrutom på hemkunskapen i skolan...men gott är det i alla fall och jag ska bjuda mamma å pappa på hemmagjord kräm, sen när vi har flyttat!

 

 

Fick i torsdags eftermiddag reda på att min farmor somnat in. 

Jag var i Rosengård i Malmö, när jag fick beskedet. Jag åkte direkt till min närmaste familj, där jag är nu. 

Jag kan inte svara på när jag orkar skriva igen..kanske på måndag...

Vi får se. Nu behöver jag mentalt landa. Ta hand om mig själv och stötta min pappa.

 

På återseende