2013-01-16
23:38:23
Dag 75 Utmanar hjärnspöken
Dagarna går vidare och jag är redan inne på dag 75. Tänk vad tiden går. Och vad man kan reflektera över mycket...har jag berättat att jag hittat ett brev? Ett som jag skrivit till mig själv när jag var 15 år?
Ganska sorgligt egentligen. Jag skriver om mobbningen i skolan, mina framtidsplaner och hur ledsen jag är hela tiden och hur jag tror att allt kommer lösa sig bara jag går ner i vikt. Jag skriver också; "just nu väger jag 89 kilo, jag förstår inte hur jag tillåtit detta! Jag måste få ett slut på mobbningen! Jag orkar inte vara så här mer!".
Kan ni förstå? Som 15 åring. Å väga så mycket...
Samtidigt är det ju inte så mycket att göra åt. Jag menar, jag kan ju inte prata med mig själv..när jag var 15 år?! Och säga; du är så jävla bra ändå! Skit i de där elaka människorna, sträck på dig. Var glad och stolt över att du är frisk. Att du har föräldrar som bryr sig...det gör inte deras. DU är älskad, LillZillen.
Hm..
Va tungt det blev. Sorgligt.
Vet ni vad jag gjorde efter att jag skrivit detta brev?
Jag fortsatte som jag gjort tidigare. Jag åt som jag gjort tidigare. Jag tränade mycket, men åt dessto mer...
Jag förstod att det var fel, jag är inte dum, jag var inte det då heller.
Men det var så mycket lättare att döva sina känslor med mat, än att ta tag i saker och ting.
Nu är frågan: är jag redo att ta tag i allt nu? 12 år senare?
Jag vet inte. Men jag försöker. En sak i taget. Dags att möta mina tidigare hjärnspöken som styrt mitt liv och som tagit över och gjort mig till ett offer. Nu är det slut på det.
Idag hände något spännande på jobbet.
Jag blev manglad av politiker i utskottet. De höll inte med mig i ett förslag som jag lämnat.
Men jag argumenterade arslet av dem. Och de föll.
De föll för mina argument och ungdomen fick det han behövde. Så var det.
Jag minns knappt något alls av vad jag sa, min kollega var med mig...
Efter mötet var jag svettig och beredd att gråta och säga upp mig. Så rädd var jag under mötet.
Så säker var jag på att det hade synts.
Men det hade det inte. Min kollega sa det också, hon sa hon var imponerad på mig och min erfarenhet.
Hon sa att jag var född för att vara socialsekreterare.
Visste ni att man kunde va det?
Jag som har en stor blackout av mötet!
I alla fall. Jag är nu stolt. Och det känns som om jag rehabiliterats under 2012 och att det fortsätter 2013.
Min självkänsla växer och det är ett bevis, det som hände idag. Att vikten blir mindre ger mig också mer och bättre självkänsla och självförtroende.
Jag talade emot politiker!
Jag överröstade dem. Jag sa saker som jag inte "borde".
Jag räckte inte upp handen, jag svarade på tilltal och jag använde min erfarenhet för att argumentera sönder deras argument. Lilla jag.
Jag är duktig.
Jag lär mig. Jag skulle vilja säga det till LillZillen.
En hälsning från ZtorZillen (soon 2b MiniZillen); Du är bra!
Vi är värda ett bättre liv!
Bestäm dig, du klarar det!
Kommentarer:
#2:
Tackan
:-) så underbart att du lyckades argumentera för din sak.
Har också hittat brev och dagböcker och slås sv. Hur tragiskt mycket tid jag lagt på vikt och kroppstankar i negativ mening.
Man kanske skulle skriva ett brev till sig själv nu, fart det kanske är det dom bloggen är ... Ett enda långt brev till sig själv .
Svar:
pcoslife.blogg.se
#3:
alexandra
du är verkligen så stark, de känns som du skulle kunna klara vad som helst:) hur går det med alla prover?
Svar:
pcoslife.blogg.se
#4:
Jenny
Så sorgligt att läsa om skoltiden.
Men helt fantastiskt med jobbdelen - jättegrattis! :)
Svar:
pcoslife.blogg.se
Kommentera inlägget här:
Vet du vad, alla de här erfarenheterna som du får av att vara duktig på ditt jobb (och du är fantastisk!!) hjälper dig också i din kamp att älska dig själv som du är! Och det hjälper i sin tur att du behandlar dig själv bättre!! Kör hårt!