ZtorZillen

Idag var jag lite wild and crazy och följde med min sambo till Eskilstuna när han skulle träna där.

Jag tänkte att jag kunde unna mig själv att ta en liten simtur i deras badhus, jag menar: ombyte förnöjer ju? Eller hur var det man säger?

 

Igår hade jag session nummer 2 med min PT.

Vikt 91, 7 kg. Första delmål: under 90 kg.

Jag är så glad och tacksam att han har tagit an mig, för just nu känns det mesta piss. Både viktminskningsmässigt och träningsmässigt har jag tappat inspirationen. Jag behöver ett mål att sträva mot och något som inte är så fokuserat på bebisverkstaden! Jag är så trött på att bli ifrågasatt om jag verkligen äter som jag borde, om jag verkligen tränar som jag borde...självklart gör jag inte det! Då hade jag inte varit så stor..nu ska det dock bli ändring på detta.

 

PT Anton har nu tagit sig an mig och vi ska träna ungefär varannan vecka i höst. Emellan dessa sessioner/pass så får jag lite läxa. Andningsövningar och pass som jag ska göra ett visst antal gånger per vecka.

 

Eftersom jag gick och gjorde illa mig i knät...eller slog upp en gammal skada i vänstra knät, så blev passet lite annat än vad han tänkt från början. Förra veckan kom vi ju hem från fjällvandring och han tror att det är för mycket vandring som orsakat detta. Framsidan lår har aktiverats för mycket och jag svankar för mycket = obalans = risk för skada = ONT!

 

I lördags kunde jag inte sluta gråta, pga smärtan och alla minnen kopplade till smärtan i knät.
Jag smörjde knät med aloevera heat lotion och sedan hade jag på mitt knäskydd och körde ett pass för överkropp. Det fungerade, ringde Anton och meddelade att jag gjort illa mig tidigare på dagen. Under natten så vaknade jag ett flertal gånger av smärta, men...när jag vaknade på morgonen var jag mest öm.

 

Anton kom hem till mig och vi körde ett kombi-pass.

Det blev ca 45 minuter effektiv träning med 3 minuters vila. Och jag känner att pulsen snabbare går tillbaka till normallägen denna gång än första gången! Så jag är riktigt nöjd med gårdagens träning. Förutom den "vanliga" träningen så fick jag också tips om hur jag ska gå i trappan för att minimera belastningen och risken för att skada knät igen. Fick även tips på rehabträning för knät.

 

Gårdagens träning bevisade för mig själv, ytterligare en gång att jag faktiskt klarar mer än vad jag tror. Speciellt intervallträning. Vi gjorde 10 sekunders aktivitet på crosstrainern (så fort jag kunde), 10 sekunders vila detta upprepade jag 10 gånger. Sedan gjorde vi om träningspasset och sedan avslutade vi med intervallerna igen. Båda gångerna trodde jag verkligen att jag skulle spy och svimma samtidigt, men det gjorde jag inte. Jag klarade det! Även om jag flåsade som en flodhäst när jag låg på min yogamatta för att återfå andningen, så var jag stolt som en tupp. Man kan inte lära sig springa innan man kan gå.

Jag kommer att lyckas och nu tror jag på det också! Jag är så imponerad av mig själv och har blivit inspirerad att fortsätta!

Tack Anton!

Så nu är jag tillbaka i civilisationen. Så att säga.

Jag är -konstigt nog- utvilad och vid gott mod.

Vi har sovit i tält varje natt och vi har ätit mat från vårt trangia-kök.

Sambon hade torkat mat innan avresan, så det blev förvånansvärt god mat, måste jag säga!

 

Jag har nu äntligen varit hos en kurator.

För att ta tag i detta med min upplevda stress.

När jag väl var där, så sprack allt. På en gång.

Jag störtgrinade.

Och insåg att jag bär på mycket skuld och skamkänslor.

Vi pratade om vikt- och bebishets.

 

Fick ett mantra jag skulle upprepa:

-Det blir inte alltid som man tänkt sig, det kan bli annorlunda, men det betyder inte att det blir sämre.

 

Vi pratade om att "ingen är perfekt" och vad som är mina val i mitt liv och vad jag kan påverka respektive inte påverka.

Det kändes bra, och jag blev positivt överraskad.

Nu kanske jag kan komma framåt lite...och inte bara snöa in mig på destruktiva tankar!