ZtorZillen

Så...måndagsvägningar igen då!

Idag vägde jag in mig på 89,0 kg.

Vilken chock!

Vilket misslyckande. Eller det är så det känns i alla fall.

Hela 2014, har jag sakta men säkert gått upp i vikt.

 

Skäms så. Usch. Det är så pinsamt.

Jag vill så gärna ta tag i det, komma igen.

Jag vet att jag kan...men vill inte vara ensam.

Känner mig så ensam i allt detta.

Det ska inte hymlas om, men det handlar ju också om önskan att bli gravid.

Att bli mamma. Som det är just nu så är det ju en omöjlighet, om man ska lita på läkarna.

 

Har försökt med mina kollegor på jobbet, två tjejer jag vet vill bli av med lite övervikt..

Om vi skulle göra en satsning tillsammans. Men det verkade inte finnas intresse.

Inte heller med bästa vännen..även om hon gillar att klaga på sin vikt, verkar hon inte så angelägen om att ta tag i det.

 

I alla fall...åter till mig.

Denna gång ska jag arbeta hårt -läs "lungt"- med att få ner mitt kortisol-värde.

I grund och botten tror jag att det handlar om stress.

Jag äter bra (tycker jag själv i alla fall), kalori- och kolhydrats- och snålt, sockerfritt!

Tränar på bra...men det är ju något som är galet i detta.

 

Det som ska få mig och min älskade mysko-kropp LUGN:

-yoga

-meditation

-lågintensiv träning

 

Uppföljning nästa måndag då jag väger mig igen!

Trots att jag älskar utmaningar..tycks jag ha ett inre motstånd mot att just yoga...

Även om jag tidigare har upplevt det positiva i just yoga, så tycks jag inte komma till skott...mäkta irriterande, måste jag säga.

 

Tankarna går just nu fram och tillbaka.

Hur? HUR ska jag lägga upp detta nu då? Hur ska jag nå mina viktmål...snart har halva 2014 gått och jag är fortfarande och stampar på en vikt jag inte trivs med. Vad ska jag göra...hur gå vidare?

Jag bara undrar. Sedan när blev jag svag i själen.

Sedan NÄR faller jag för grupptryck. Vad har hänt i mig som gör att jag av olika anledningar rättfärdigar att jag har börjat äta dåligt igen?

För det är så det är.

Inte jättedåligt...men ändå...

 

Specifikt, ska jag säga att det är på torsdagar.

Då har vi "finfika" på jobbet.

Det innebär att vi har på roterande schema att någon köper fika.

Oftast; bröd, smör, köttpålägg, gurka, ost, paprika. Kakor/tårta.

IDAG, fick jag till mig flera gånger "ska inte du ha?".

Fast de vet att jag inte äter fika, det har jag inte gjort med dem på över 1 år.

Vad är det för fel?

I alla fall tog jag en macka och en bit cheescake.

 

Jaja, det kanske inte är så mycket för världen.

Men det är jobbigt, för jag faller tillbaka i gamla beteende och riskerar också att falla tillbaka i vikten som jag hade tidigare...jag är jätterädd för detta...samtidigt...jag vet inte. Tror jag är rädd för att lyckas och att det är grunden till detta...

 

Målet är att jag resten av veckan ska vara GLUTENFRI.

 

Detta är basic. Och jag kan detta. Det är inget svårt.

Men jag måste samtidigt lära mig att återigen bli stark i mig själv vad gäller maten.

Säga nej till grupptrycket.

Att säga att jag tror andra mår bättre när jag inte är "präktig" och äter samma mat som dem, känns som en ursäkt...hm...

 

Så igår var det Itrim-möte. Nr 2 på Balans året.

TYVÄRR blev det ett plus på vågen...

 

 

Åh, jag hatar verkligen att ha ett BMI över 35. Det känns som om det alltid kommer upp..som risk gällande olika saker. På Itrim sa de bland annat att risken för att "falla dit" och återvända till gamla vanor är större om man har BMI 35+. Samma sak gäller hjälp från sjukvården. Oavsett vad det gäller. "Åh, du är fet, gå ner i vikt så blir du frisk". Skitsamma vad saken gäller.

 

 

Jaja, jag försöker verkligen att tänka positivt, även om det kanske inte låter så just nu.

MEN om man tittar på hela 2013 så har jag gått ner i vikt! Jag har också hållt min nya livsstil i över ett år.

Hetsätit EN gång under ett helt år.

Helt klart bra! Helt klart nöjd och stolt.

Det trista är ju att jag inte klarar av mitt mål som var att komma ner under 79 tills julafton.

MEN istället så vill jag hålla denna vikt, eller gå ner..så att jag slutar på topp detta år.

Vad tror ni om det?

 

Min rygg har återigen börjat värka, så jag är lite återhållsam med träningen.

Dvs det är flera dagar sedan sist.

Igår var jag hos sjukgymnasten. Idag är jag superöm och det känns som om hela ryggen är en enda stor träningsvärks-klump!

Mindre kul!

Sjukgymnasten var dock glad och hoppfull, han rekommenderade fortsatt träning för att hålla igång ryggen.

Inga hopp eller för mycket löpträning, i övrigt så fick jag inga restriktioner...

Idag har jag spårat ut totalt. I mina ögon sätt. Inte helt totalt. Men på ett sätt som gör att jag blir återigen påmind om min ätstörning. I slutet på förra veckan var jag knäckt över att jag inte blev gravid..eller att jag fick mens igen och jag beskrev den frustration som gjorde sig påmind. Allt "slit" och kämpande för vikten...för att nå målet: bebis!

 

I måndags fick jag sedan ett graviditets besked, en kollega väntar barn och är nu sjukskriven för att hon mår så dåligt. I tisdags var det dags igen. En bekant meddelade att i juni, då var det dags för henne att bli mamma för första gången...

Det är svårt att beskriva utan att jag ska låta som en aggressiv och otacksam satkärring. Avundsjuk är vad jag är, det kan jag inte bortförklara. Samtidigt är jag genuint glad för dem. Samtidigt avundsjuk. Mixade känslor och mitt inre var ett virrvarr. Jag vet att det låter ego, men detta är faktiskt min blogg..och passar det inte dig som läser, är du fri att klicka ner fönstret och aldrig återvända till mitt lilla krypin. Min ventil...

Onsdagen (igår) gick åt till att meditera och finna min genuina lycka över att två vänner faktiskt ska få vara med om något som kommer att ändra deras liv för evigt.

Idag. Kom så det tredje bebis-relaterade beskedet för denna vecka. Och då var det något som brast inom mig. Det var någon, jag minns inte vem, som kommenterade att "du har ju nyss varit föräldraledig, var du gravid när du kom tillbaka". "ja, tydligen..så det kan bli".

Återigen är detta inget om de tjejer som nu väntar barn, jag gillar dem otroligt mycket och unnar dem alla barn i världen. Detta är mina känslor och ingen annans.

Det är mina känslor om en förlust...eller ett uteblivande av graviditet som gör sig påmind.

Det var som om mitt inre kokade. Jag ville skrika, gråta, slänga mig ner på golvet..krypa under bordet, in i fosterställning och bara låta ett genuint skrik på hjälp komma ut. Ångesten vällde över mig. Och vad gör jag?

Jag tar till mig det som känns tryggt.

Mat.

Eller i detta fall, så fanns det ju bröd på bordet när jag fick dessa känslor. Fyra mackor senare, inser jag vad jag gör. Vad hände?

Mina känslor var som bortdomnade. Jag hade bara tagit fyra mackor smält in dem i mig, utan att passera "tugga".

Utan att njuta av smaken eller att ens registrera den, utan rent och skärt ångestdämpande-syfte. Ner med det, fort!

 

Ont i magen, krampliknande ont i magen.

Lätt irritation. Skam-känslor.

Tvekan på min egen förmåga att ta mig själv upp igen.

 

Upp i sadeln. Det är inte längre "allt eller inget"-tänket.

Det är okej. Jag gjorde ett misstag och det är okej. Det var MYCKET länge sedan jag sist åt något utan att vara närvarande. Mycket länge sedan.

Vad har jag lärt mig?

Graviditetssnack är känsligt ämne.

Om jag har värk är jag mer mottaglig för att ta åt mig av andra saker.

Hur handskas med detta i framtiden?

Försöka att gå därifrån, kanske minimeditation.

Detta är inget misslyckande, det är en erfarenhet rikare.

Nu vet jag att jag också kan hoppa upp i sadeln igen.

Nu gäller det att jag klarar av morgondagens sug, för det kommer definitivt efter att jag ätit gluten...

Men jag kommer klara detta, jag ger inte upp!

Döm om min förvåning när jag ställde mig på vågen i morse!

 

Igår fick jag ett psykbryt på min bror. Jag verkligen störtgrät när vi pratade i telefon. Jag var så arg. Hur kan han säga till MIG att det är bara å köra med viktminskningen? Att jag bara ska göra, utan att tänka så mycket. Det är ju helt idiotiskt!

 

Insåg efter ett tag att det var mycket frustration från min del. Det kom fram att det delvis handlar om att jag känner mig otillräcklig när jag "bara" tränar yoga och att jag nu när jag är förkyld också måste välja bort att vara mer aktiv än just vardagsmotion. Känner också att det inte är tillräckligt med två pass på Friskis och svettis. Kom ändå fram till att jag måste lita på processen. Vara lugn och göra saker som gläder mig också.

 

 

Så...idag...vägde jag mig på morgonen; vågen visade 84,2 kg! Det innebär 20 kilo från starten på ITRIM. DET TOG 335 dagar att gå ner 20 kilo. Ordinarie planen var att jag skulle väga 80 kilo efter de första tre månaderna...men icke! MEN jag är glad i alla fall! Jag är så sjukt stolt att jag inte har gett upp.

 

På grund av detta så har jag kännt att jag skulle fira.

Valde att åka in till storstaden! (gissa vilken)

Och träffade där en vän och tidigare kollega. Vi gick på en långpromenad på ca två timmar med hennes hund också. Min hund låg i bilen och sov. Samson är nämligen sjuk. Han har varit hos veterinären och i morgon får vi reda på provsvaren...

Jag gillar hösten. Nu är det liksom lagom mörkt för att man ska kunna ha tända ljus nästan hela dagen..eller i alla fall på kvällen och på morgonen! MYS!

 

Jadå!

Det blev en gruppträff idag med fokus på känslor och ätande.

Det var riktigt roligt att träffa alla gamla "kollegor" och spännande att träffa min nya coach S. Det som var bäst på dagens möte var att JAG var den som hade gått ner mest i vikt! De flesta låg kvar på samma eller hade gått upp lite i vikt under sommaren, men INTE jag!

 

 

Jag har äntligen kommit till skott med att köpa en ny dator. Denna hr nu börjat strejka ännu mer..nu inte bara med "a" utan nu kan jag inte längre lägga upp foton. Och jag som är sååå superstolt över min viktbild idag. Fotograferade vågen, nämligen. Och den visade hela 85,7 kg.

KAN du förstå detta? Det är knappt så jag förstår...

 

 

 

Arm:  32,5 (-2 cm)

Under brösten: 92 (+2,5)

Navel: 99 (+0,5 cm)

Rumpa: 121 (oförändrat)

Lår: 70 (oför.)

Blir tokig snart. Fortfarande öm i knät. Så där så att det är tillräckligt för att jag inte ska träna..tja..ursäkterna är många...och jag beslutade mig till slut för att promenera idag. Satsade på över 10 000 steg, och det gick bra! Heja mig.

 

 

Det går neråt, med babysteg, visserligen...men ändå!

Det är väl snart dags för lite foton också.

Ska se om jag kan ta några i morgon med sambon, efter gruppmöte på Itrim.

 

Dagens husvisning blev inställd. Mäklaren hade "personliga skäl", sa han.

Märkligt. Vill de inte sälja eller?

Jaja, nu avvaktar vi till nästa gång då..på onsdag.

Det andra huset vi har tittat på har de satt ner med 100 000.

Så nu har vi två hus vi är sugna på...båda ligger på ca 675 000. Inte illa, va?

Men samtidigt nyfiken på vad besiktningsprotokollen säger.

Usch, va svårt detta är!

Idag är en ursäkternas dag när det gäller motionen...ojojoj, vad jag har skjutit upp dagens träning..det har varit det ena med det andra och mina hjärnspöken har bråkat vill jag lova!

 

Jag har ju redan haft två vilodagar denna vecka...och jag har ju lovat mig själv att det inte skulle bli flera av den varan denna vecka..och jag kan ju inte gärna bryta ett löfte till mig själv? Det kan jag faktiskt inte nu när jag börjar bli god vän med mig själv...hm..i alla fall..det blev 20 minuters joggning. Jag tänkte att det är bättre än ingenting, plus att jag bara har tränat joggning en gång tidigare denna vecka!

 

 

För att bli lite mer pepp så har jag mätt mig idag också...blir så irriterad på att vikten inte ger med sig, så hoppades på att måttbandet skulle visa att det i alla fall har blivit någon skillnad den senaste tiden! (Senaste gången jag mätte mig var den 14 april)

 

Arm:  34,5 (oförändrat)

Under brösten: 89,5 (oför.)

Navel: 98,5 (-1,5 cm)

Rumpa: 121 (-1 cm)

Lår: 70 (oför.)

 

Blev faktiskt riktigt glad över ovanstående resultat. Det är ändå en liten förändring under den senaste månaden. Tillräckligt stor förändring för att det ska kännas värt besväret, så att säga!

Jag minskar faktiskt i mått och vikten står stilla!

Det är positivt! Det är jättekul.

Det innebär ju att kroppen håller på och förändras.

Att vikten står kvar gör ju inte så mycket om jag vet att jag faktiskt förändras i mått!

 

Jag dissar ju facebook då och då...det är ett sådant där forum som kan provocera mig...ganska lätt faktiskt, speciellt om jag har haft en dålig dag på jobbet.

 

Igår fann jag dock mycket stöd på facebook. Ni vet. Det kändes som om jag plötsligt hade ett gäng med vänner som bara fanns där för mig...att stötta och påminna mig själv. Jag mår bra. Och det glömmer jag lätt. Mest..för att det blir så uppenbart det här med vikten nu när jag regelbundet "måste" väga mig. Jag tänker på träffarna på Itrim. Jag måste konfronteras med vad det är jag gör med min kropp. MEN!

Jag mår bra. Jag mår bra i min kropp. Visst..det hänger lite hud under armarna. Det är fortfarande ett traktordäck runt midjan..som en rockring som är för liten har den bara fastnat där.

Men...mitt ringfinger har smalnat av. Förlovningsringen sitter mer perfekt än någonsin tidigare.

Jag ser mina nyckelben när jag borstar tänderna och tittar mig själv i spegeln. De existerar faktiskt i min kropp också...något jag tidigare genuint har tvivlat på.

 

Mitt halsband, det med ett guldhjärta. Det som jag fick av farmor...för ca 12-13 år sedan...det sitter bra igen..det hänger ner..inte sitter klibbat som en strypsnara runt en fet hals. Nej...det hänger fint..ner..för att inte tala om att jag har en vacker hals...ja, nu är den ju uppsvullen och dan..men den är smalare..fin att se på. Liksom som ett vårtecken. Inte visste jag att man kunde känna sådan stolthet över en hals, men det gör jag. Min hals. Fin.

 

Min kropp generellt...som bär mig varje dag. Som inte värker längre. Som bara kan vara...och njuta.

 

Är det så här hälsa känns?

 

Hur kan jag inte känna glädje över det faktum att jag mår så bra i min egen kropp? Att jag äntligen kan se på min kropp och säga ÄRLIGT; "hej du, va fin du är"!

Vad är vikt i ett sådant samanhang? Varför stirra sig blind på det? Varför?

 

Lyssna mer på min Itrim-coach. Fokusera på hälsa. Det som jag mår bra av. Meditera varje dag. Fokusera på växterna. Gå på promenader med Samson. Njuta. Det ska jag göra.

 

Slänga bort mina känslor av misslyckande. Se det som jag har lyckats med. Titta framåt. En dag i taget. Inte bli upprörd över mina matval. Fokusera på hälsa. Inte vikt. Tänka Itrim-resan som en hälsoresa, inte viktresa.

Ja, så gör jag!

Idag har jag varit på Itrim. Igen. Var där på grupp igår och idag på individuellt samtal. Vikten var rätt deprimerande. Eller egentligen inte...men viktkurvan har TOTALT stannat av. Jag väger, enligt Itrim...89,8 kg.

 

Så är det rätt upp och ner. Eller vad man ska säga. Det härliga är att jag är stolt. Stolt över att det inte är katastrof. Trött på att alla frågar hur det går. På något vis var det lättare att ta motgångar när ingen visste om att man dietade eller när man försökte lägga om motionsvanor...det var då det. Nu vet alla! Jag valde att berätta för alla på jobbet när jag började med Itrim. Jag valde det. Jag tänkte...det är lättare att berätta nu..än att berätta när alla frågor kommer varför jag inte äter varm mat med de andra på lunchen..tja. Det är bra att de vet. Men samtidigt jobbigt.

 

Träffen på Itrim igår handlade om stress. Den fick mig att öppna ögonen och inse hur stressad jag är och hur dåligt jag mår över att ha så kaotiskt på jobbet. Att det är dags att ta en paus, börja lyssna på mig själv igen och ta det lite mer lugnt...fokusera på det som är viktigt.

 

Idag hade jag som sagt samtal med min coach. Jag gillar han. Jag gillar att han inte är så fanatisk och inser att livet går upp och ner och ibland är det en seger i sig att hålla vikten och bara få rutiner att fungera. Så är det för mig just nu...så känns det. Jag äter inte så bra. Eller jag äter två Itrim-måltider om dagen. Dricker ca 1-2 liter vatten om dagen. Stegar ca 8-10 000 steg varje dag. Och motionerar. MEN äter kolhydrater. Det ska jag egentligen inte göra..men jag gör det. Jag vet att det förmodligen är det som gör att jag inte går ner i vikt...men...jag orkar bara inte ta tag i det. Det känns så övermäktigt. Mina mål som vi kom fram till idag:

 

-meditera varje dag

-pyssla mer med mina orkidéer (göra saker som jag tycker är kul)

-gå till jobbet varje dag

-gå ut med hunden

-fortsätta att träna regelbundet

 

Tycker att det känns rimligt. Lite svårt också...men jag kommer klara det!

 

Senaste gången jag mätte mig och la upp det på bloggen var 120808...så det är det jag jämförde med när jag mätte mig idag..!

 

 

Nuvarande storlekt i cm (tidigare)

Arm:  34,5 cm ( -2 cm)

Under brösten: 89,5 cm ( -4,5 cm)

Navel: 100 cm ( -5 cm)

Rumpa: 122 cm ( -6 cm)

Lår: 70 cm ( -7 cm)

WOW!

Nog för att jag har kännt att jag har minskat i storlek...men jag blir riktigt förvånad när jag läser mina egna mått och ser att jag har minskat hela SJU centimeter runt låren! Det är ju helt sinnessjukt fantastiskt! Va roligt! Hade nog mer trott på ca 3-4 cm.

Wow...vad ska jag mer säga? Ja, det är bara fortsätta i samma spår då..vem vet hur måtten ser ut strax innan sommaren, eftersom det nu blir mera promenader när det inte är slask ute längre..!