ZtorZillen

2013-11-28
21:02:16

Misslyckande är inget misslyckande om jag lär mig något
Idag har jag spårat ut totalt. I mina ögon sätt. Inte helt totalt. Men på ett sätt som gör att jag blir återigen påmind om min ätstörning. I slutet på förra veckan var jag knäckt över att jag inte blev gravid..eller att jag fick mens igen och jag beskrev den frustration som gjorde sig påmind. Allt "slit" och kämpande för vikten...för att nå målet: bebis!
 
I måndags fick jag sedan ett graviditets besked, en kollega väntar barn och är nu sjukskriven för att hon mår så dåligt. I tisdags var det dags igen. En bekant meddelade att i juni, då var det dags för henne att bli mamma för första gången...
Det är svårt att beskriva utan att jag ska låta som en aggressiv och otacksam satkärring. Avundsjuk är vad jag är, det kan jag inte bortförklara. Samtidigt är jag genuint glad för dem. Samtidigt avundsjuk. Mixade känslor och mitt inre var ett virrvarr. Jag vet att det låter ego, men detta är faktiskt min blogg..och passar det inte dig som läser, är du fri att klicka ner fönstret och aldrig återvända till mitt lilla krypin. Min ventil...
Onsdagen (igår) gick åt till att meditera och finna min genuina lycka över att två vänner faktiskt ska få vara med om något som kommer att ändra deras liv för evigt.
Idag. Kom så det tredje bebis-relaterade beskedet för denna vecka. Och då var det något som brast inom mig. Det var någon, jag minns inte vem, som kommenterade att "du har ju nyss varit föräldraledig, var du gravid när du kom tillbaka". "ja, tydligen..så det kan bli".
Återigen är detta inget om de tjejer som nu väntar barn, jag gillar dem otroligt mycket och unnar dem alla barn i världen. Detta är mina känslor och ingen annans.
Det är mina känslor om en förlust...eller ett uteblivande av graviditet som gör sig påmind.
Det var som om mitt inre kokade. Jag ville skrika, gråta, slänga mig ner på golvet..krypa under bordet, in i fosterställning och bara låta ett genuint skrik på hjälp komma ut. Ångesten vällde över mig. Och vad gör jag?
Jag tar till mig det som känns tryggt.
Mat.
Eller i detta fall, så fanns det ju bröd på bordet när jag fick dessa känslor. Fyra mackor senare, inser jag vad jag gör. Vad hände?
Mina känslor var som bortdomnade. Jag hade bara tagit fyra mackor smält in dem i mig, utan att passera "tugga".
Utan att njuta av smaken eller att ens registrera den, utan rent och skärt ångestdämpande-syfte. Ner med det, fort!
 
Ont i magen, krampliknande ont i magen.
Lätt irritation. Skam-känslor.
Tvekan på min egen förmåga att ta mig själv upp igen.
 
Upp i sadeln. Det är inte längre "allt eller inget"-tänket.
Det är okej. Jag gjorde ett misstag och det är okej. Det var MYCKET länge sedan jag sist åt något utan att vara närvarande. Mycket länge sedan.
Vad har jag lärt mig?
Graviditetssnack är känsligt ämne.
Om jag har värk är jag mer mottaglig för att ta åt mig av andra saker.
Hur handskas med detta i framtiden?
Försöka att gå därifrån, kanske minimeditation.
Detta är inget misslyckande, det är en erfarenhet rikare.
Nu vet jag att jag också kan hoppa upp i sadeln igen.
Nu gäller det att jag klarar av morgondagens sug, för det kommer definitivt efter att jag ätit gluten...
Men jag kommer klara detta, jag ger inte upp!

Kommentarer:
#1: Carina

Jaa det är mycket som kan kännas jobbigt ibland.Men det kan också hända att man får mens trots att man blivit gravid.

Svar: På riktigt? Hur menar du nu...berätta mera!
pcoslife.blogg.se

2013-11-28 @ 22:11:38
#2: Lavendla

Du har rätt till alla dina känslor och frustrationer och som du säger du är glad för deras skull visar vilken empatisk och fin människa du är mitt i din känslostorm.

Svar: Tack, det var fint skrivet!
pcoslife.blogg.se

2013-11-28 @ 22:16:35
#3: Cia

Barn har den egenheten att komma när de kommer. Jag tog fyra år på mig. Mitt äldsta brorsbarn tog sex år (!) på sig. Inte förrän min svägerska gjort en utredning som visade att det inte var något fel slappnade hon av och blev gravid. Det finns tom ett antal adoptivbarn som har yngre syskon som är biologiska. Sätt ett mål precis som med vikten. Du räknar ju inte med att vara normalviktig veckan efter att du bestämt dig för att bli det. Om du tänker att inom ett år är jag gravid tex så blir varje månad inte en så stor besvikelse. Inom ett år brukar de flesta som provar bli gravida, men inte alla som du ser ovan. Bra insikt i rubriken
Cia

Svar: Det är SÅÅÅ sant, det du skriver. Självklart händer det inte över en natt. Eller det är ju det det gör? ;) Fast jag förstår vad du menar...har bara ännu inte kommit till det där avslappnade läget än..!
pcoslife.blogg.se

2013-11-29 @ 08:11:46
#4: Lena

Känner så igen det där. Inte när det handlar om att vara gravid (jag har aldrig velat ha barn) utan när det gäller ALLA andra som gått ner massor i vikt av sin GBP. Alla utom jag. GIVETVIS är jag jätteglad för deras skull och missunnar dem inte alls, men samtidigt är jag så förbannat avundsjuk. Man känner sig som en skit. Kram och jag hoppas verkligen du får en bebbe någon dag!!

Svar: Det kanske, trots allt, är en ganska sund reaktion? Man missunnar inte andra lyckan, men man vill dela den, vara en i "gänget"?
pcoslife.blogg.se

2013-11-29 @ 13:23:46

Jag vet precis vad du pratar om. Jag har längtat efter att bli mamma så länge jag kan minnas. Jag har alltid föreställt mig mig själv med massa ungar omkring. Jag älskar att va med barn och i min omgivning vimlar det av barnafödande. Mina vänner, släktingar och bekanta får barn titt som tätt. Jag verkar va i den åldern då de allra flesta får barn. Och jag är jätteglad för deras skull. Men samtidigt orkar jag knappt höra det. Besked efter besked att de ska få barn. Och naturligtvis ska man le och gratulera. Och jag ÄR glad för deras skull, men precis som du skriver så känner jag för egen del en stor saknad och sorg. En avundsjuka. Det blir så påtagligt när man ser så många i sin omgivning som gång på gång får det jag själv hade velat ha men inte får.

I mitt fall handlar det dock inte om att jag har svårt att få barn (vad jag vet) utan att jag inte har någon att få barn med. Så jag har ett hopp om att en dag... men man vet aldrig. Finns inga garantier för något, och det känns enormt hårt. Om jag hade vetat att jag kommer få barn om några år så hade jag inte känt samma desperata längtan och sorg och avundsjuka. Finns det ingen hjälp du kan få? Jag vet en tjej med PCO (visst är det det du har?) som blev gravid helt plötsligt. Det var varken väntat eller planerat och läkarna blev lika överraskade som hon. Hon hade också försökt i många år och längtat. Om det känns bra eller dåligt att höra vet jag inte... Men ge inte upp! Det måste ju finnas något som kan öka chanserna för dig.

KRAM

Svar: Åh, tack för ditt pepp! Tack för att du delar med dig! Hittills har jag bara fått höra att jag måste ner mer i vikt för att vi ska få hjälp. Läkaren har dock inte sagt hur mycket! Ja, jag har PCO.
pcoslife.blogg.se

2013-11-29 @ 15:23:06
#6: Tackan

Bara för att förtydliga så innebär inte " att man slappnar av" attman då lättare skulle bli med barn ! Att det finns adoptivföräldrar som också blir biologiska föräldrar handlar inte om avslappning. Det handlar om att det ibland blir ett plus på Stickan trots svårigheter. Tex att ett ägg lossnar och msn just då har sex, och det kan va så att man har ägglossning utan ägg . Vissa släpper ett ägg per år.

Och zillen man får känna och tycka precis vad man vill. Har varit där i många många år och vet. Fortfarande svider det till i mig ibland när vänner och bekanta levererar brbisbesked... Och då har ju jag redan mina små troll. Men det sitter så djupt liksom.

Alla är så olika men mitt enda råd är öppenhet. Att berätta för omgivningen när man orkar och samtidigt bara tillåta sig att vara tyst när msn vill det.
Alla tusentals gånger man fått frågan.
När är det dags för er då? Vill inte ni ha barn? Osv
Jag har svarat allt från " jo jag önskar det var dags för oss nu, vi har försökt i x antal år och varje mens känns som ett missfall " oftast blir det lite obekväm stämning då :-) " eller jo det kommer när det kommer"

Zillen vad bra att du stoppade upp och insåg vad du gjorde med mackorna. Det är ett viktigt steg på vägen till varaktig förändring, att ta dig igenom ett återfall.

Kram på dig

Svar: Vill bara krama om dig, när jag läser din kommentar. Den gick rakt in i hjärtat och var på något vis exakt vad jag "behövde"..
pcoslife.blogg.se

2013-11-29 @ 19:49:16
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: