ZtorZillen

Idag har jag varit på Itrim. Igen. Var där på grupp igår och idag på individuellt samtal. Vikten var rätt deprimerande. Eller egentligen inte...men viktkurvan har TOTALT stannat av. Jag väger, enligt Itrim...89,8 kg.

 

Så är det rätt upp och ner. Eller vad man ska säga. Det härliga är att jag är stolt. Stolt över att det inte är katastrof. Trött på att alla frågar hur det går. På något vis var det lättare att ta motgångar när ingen visste om att man dietade eller när man försökte lägga om motionsvanor...det var då det. Nu vet alla! Jag valde att berätta för alla på jobbet när jag började med Itrim. Jag valde det. Jag tänkte...det är lättare att berätta nu..än att berätta när alla frågor kommer varför jag inte äter varm mat med de andra på lunchen..tja. Det är bra att de vet. Men samtidigt jobbigt.

 

Träffen på Itrim igår handlade om stress. Den fick mig att öppna ögonen och inse hur stressad jag är och hur dåligt jag mår över att ha så kaotiskt på jobbet. Att det är dags att ta en paus, börja lyssna på mig själv igen och ta det lite mer lugnt...fokusera på det som är viktigt.

 

Idag hade jag som sagt samtal med min coach. Jag gillar han. Jag gillar att han inte är så fanatisk och inser att livet går upp och ner och ibland är det en seger i sig att hålla vikten och bara få rutiner att fungera. Så är det för mig just nu...så känns det. Jag äter inte så bra. Eller jag äter två Itrim-måltider om dagen. Dricker ca 1-2 liter vatten om dagen. Stegar ca 8-10 000 steg varje dag. Och motionerar. MEN äter kolhydrater. Det ska jag egentligen inte göra..men jag gör det. Jag vet att det förmodligen är det som gör att jag inte går ner i vikt...men...jag orkar bara inte ta tag i det. Det känns så övermäktigt. Mina mål som vi kom fram till idag:

 

-meditera varje dag

-pyssla mer med mina orkidéer (göra saker som jag tycker är kul)

-gå till jobbet varje dag

-gå ut med hunden

-fortsätta att träna regelbundet

 

Tycker att det känns rimligt. Lite svårt också...men jag kommer klara det!