ZtorZillen

2013-01-04
18:21:04

Dag 63 En ursäkt till mig själv (del 1)
Idag har jag haft en praktikant på jobbet. Hon fick panikångest och började på att gråta när jag bad henne ringa till tolkförmedlingen och beställa tolk till nästa vecka. Det fick mig och min kollega att prata med henne om olika rädslor och att alla människor har rädslor. Men också att vi kanske har en tendens att se på andra och verkligen beundra dem för saker vi själva också klarar av...ex tala inför en grupp människor, stå upp för sin åsikt, prata med främlingar, ringa myndigheter osv osv.
 
Jag berättade för dem om min rädsla att träffa nya människor, att tala inför grupp och att prata i telefon. Då jag hör dåligt, på båda öronen...och tycker det är riktigt pinsamt att berätta så har jag ibland en tendens (mer förr än nu..men ändå) att hålla med och bara följa med i ett samtal istället för att vara ärlig och säga "ursäkta jag hörde inte vad du sa, kan du upprepa dig?". Min närmaste kollega blev genuint förvånad och sa att hon aldrig kunnat gissa detta då hon tycker jag är så uppmärksam och lugn när jag samtalar med speciellt nya människor. Hon sa också att bland det första hon la märke till hos mig är att jag inte kan "hålla tyst" i en större grupp när gruppens åsikt går emot min moral eller så, utan att jag då alltid säger vad jag tycker och står för det och att jag gör det med ett lugn och en säkerhet som hon beundrade! (VA?!!!)
Jag som varit så SÄKER på att min röst skär sig och att klumpen i min mage växer sig så stor att den faktiskt syns när jag pratar. Var också övertygad om att jag blev svettig och röd i ansiktet, varken praktikanten eller min kollega tyckte att detta kunde kopplas till mig. De blev båda genuint förvånade.
 
Min kollega berättade att hon ofta känner sig osäker i större grupper och beskrev en väldigt stor ångest som hon har när hon pratar med våra klienters gode män. Jag tittade på henne helt oförstående, då jag tycker hon är så bra på just detta. Att nå fram till alla "vuxna" runt ungdomarna och verkligen informera alla och få folk att känna sig trygga....
 
I alla fall så fick detta mig att fundera på mig själv.
Hur jag tänker om mig själv och hur jag uppfattas av andra.
Jag vill också passa på att tacka er alla, för ert fina stöd igår...det värmde väldigt mycket...
 
 
Igår, efter jag skrivit mitt inlägg. Efter att jag pratat med pappa. Efter att jag duschat två gånger och varit ute på promenad, så började jag äta nötter. Jag hällde upp i en skål och bara åt. Tills jag avbröt mig själv, kastade allt och sedan kastade alla nötter och annat jag var sugen på som vi hade i vårt skafferi...! Jag duschade en gång till. Grät. Funderade på diverse saker att straffa mig själv med. Lyssnade på radio. Såg på film. Somnade.
 
Åter igen: hur jag uppfattar mig själv.
Det förvånade mig genuint att någon kan beundra mig. Se upp till mig?! Hur då? Är jag lugn?
Era fina kommentarer. Är det till mig ni skriver, har jag funderat på under dagen. Eller har de kommit fel?
Det stämmer inte.
Sedan tänkte jag på vad jag gjort. På 63 dagar har jag levt mest på måltidsersättningar, kanske 95% (skitbra!). I 61 dagar i rad har jag lyckats med att dricka 2 liter vatten varje dag. I cirka 40 dagar av dessa har jag kommit upp till 9000 steg eller mera, från att knappt ha vardagsmotionerat alls. Jag har mediterat. Jag har börjat älska mig själv igen. Jag kan se mig själv i helkroppsbild i en spegel utan att känna avsmak, och den första tanken som dyker upp är "du är f*n bra Zillen, snygga kurvor damen". Jag har gått ner i jeansstorlek från 52 till 46 (även 44 i vissa byxor!!!). Hade vem som helst annan än jag gjort detta ovan, hade jag beundrat denna person. Sagt till HEN, f*n va bra du är! Jag är stolt över att vara din vän och få ta del av din resa. Du är så sjukt modig och duktig som gör detta för din egen skull. Det hade jag sagt. Varför är det då så svårt för mig att säga det till mig själv?
 
Jag ber om ursäkt till mig själv idag. Att jag klankade ner på mig själv så mycket igår. Att jag hamnade i hetsätningstänket och nästan förstörde allt genom att hetsäta. Jag är stolt att jag avbröt. Jag är glad att jag klarat mina måltidesersättningar 95% av tiden, för det är så sjukt bra! Jag är modig som hoppat på Itrim-utmaningen. Jag är värdefull och jag älskar mig själv mer idag än någonsin tidigare. Jag ger mig själv vardagsmotion och vatten för att jag mår bra av det. Och det är jag värd, att må bra. Jag ber om ursäkt till mig själv idag, och idag förlåter jag mig själv. Förlåter mig för att jag varit så hård. Så hård som jag aldrig skulle vara mot en vän. Idag sträcker jag ut en hand till mig själv och ska börja att bli vän med mig själv!
 
Jag är lika mycket värd för mig, som min bästa vän är värd för mig. Vi är lika bra. Vi är bäst. Vi förtjänar all lycka i världen. Nu är jag förlåten av mig själv. Nu ska jag ta hand om mig så som jag skulle ta hand om en vän i samma situation. Mitt mål under 2013 är att börja behandla mig själv som en vän! Jag är förlåten.

Kommentarer:
#1: Tackan

:-)

2013-01-04 @ 19:29:30
#2: smulan

Ja du är jätte duktig, bra, fin och en massa annat. Klart du ska vara stolt!!!
Du har gjort ett jättejobb!
Lustigt att det alltid är lättare att se vad andra gör bra, men inte vad man själv gör bra.
Tycker du kan sträcka på ryggen och vara supernöjd:-)
Kram

Svar: Tack, Smulan! Du är en underbar människa. Tack för dina snälla ord, det värmer kan jag lova dig!
pcoslife.blogg.se

2013-01-04 @ 19:42:11
#3: Minendie

Bra skrivet! Att vara snäll mot sig själv är svårt, men otroligt viktigt. Jag tycker att du är väldigt stark och full av insikter, det här inlägget är bara ännu ett bevis på det. Var stolt över dig själv och vad du är och gör. Kram

Svar: Tack, bästa Minendie!
pcoslife.blogg.se

2013-01-04 @ 20:26:52
#4: Jenny

Åh, vad fantastiskt bra gjort av dig att stoppa och slänga och framför allt otroligt bra med förlåtandet. Fint skrivet och modigt berättat! Kram

Svar: Tack, Jenny. Det kändes stort i efterhand...
pcoslife.blogg.se

2013-01-04 @ 22:39:18
#5: Maria

Fan storfilmen du rockar fett, jag sa ju det du är så grym så du fattar inte och va liten jag känner mig som måste förstärka mitt beundrande med svordomar, förlåt.
Så jävla bra skrivet tjejen <3


Svar: Hahaha...du är bäst, Maria...svordomar eller inte, jag förstår vad du menar..! Tack!
pcoslife.blogg.se

2013-01-05 @ 06:40:24

Kopiera och klistra in i din självkänsla mapp. Det här är viktigt, Zilliz. Och du vet, jag funderar också på allt det där. När någon säger nåt vackert till mig.. tar tid att ta sånt till sig. På riktigt. Men det gäller att läsa det ofta, om och om igen upprepa orden. För det är det som vi fyller vårt huvud med som är viktigt. Vi tror ju på det vi tänker...

Svar: Will do!
pcoslife.blogg.se

2013-01-05 @ 19:14:14
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: