2012-06-10
22:28:48
Ett historiskt ögonblick
För er som har följt min blogg ett tag, har väl inte kunnat missa att mina största svagheter när det kommer till föda..heter: popcorn och vittbröd?
I alla fall så hände det en rolig sak för typ 20 minuter sedan...!
Jag poppade popcorn till mig själv. Sambon stack nyss iväg till jobbet och jag ville titta på film å äta popcorn a la söndagsmys!
När det var en tredjedel av popcornen kvar så kände jag mig plötsligt "klar"...det liksom räcker nu. Tack.
Men nej tack. Inget mera. Det räcker.
Helt otroligt. Detta har aldrig hänt innan. Så länge jag kan minnas.
Visst har jag slutat äta popcorn innan...men då har det varit för att jag själv stoppat mig för att jag "borde", inte för att jag själv VILLE. Vilket fantastiskt framsteg. Vilken underbar känsla att känna...att liksom vara "klar".
Färdig. Finito. Slut. The end. Underbart!
Det händer något med mig, helt klart...när jag går ner i vikt..sakta men stadigt.
Kanske börjar liksom huvudet förstå att jag kan äta saker nu, men med måtta. Lite som viktväktarna kör med...
Du kan äta allt men inte alltid?
Kanske börjar jag förstå vad detta innebär...
I vilket fall som helst är jag glad att detta hände. Något historiskt för mig. Så kul!
:D
På återseende!
2012-05-18
15:19:16
Bekännelse
För det första: jag är inte frisk än från min ätstörning. Större delen av dagarna då jag är vaken spenderar jag med att tänka på mat, laga mat eller äta. Jag äter numera var tredje timme. Vilket å sin sida har påverkat ämnesomsättningen säkert på ett positivt sätt men samtidigt gjort mig ännu mera fixerad vid mat.
För det andra: min viktminskning är inte en solskenshistoria. Titta under kategorin "Vikt", så kan ni själva läsa vilka upp och nedgångar jag har haft i min resa. För att inte tala om mina mentala upp och nedgångar.
Ibland känner jag en styrka av att läsa om andra som har samma problematik som mig själv. Ibland blir jag förbannad. Jag känner igen mig i hur jag var för ett, två år sedan och jag blir ledsen. Ledsen för min skull men även ledsen för den persons blogg jag läser. Jag har vid ett flertal tillfällen räckt ut min hand till ett flertal tjejer som också har en ätstörning. Jag har berättat att jag finns och att jag erbjuder mitt stöd. Endast en person har tacksamt tagit emot mitt stöd. Vi stöttar varandra när det är tufft. Jag vet att det är viktigt att respektera andra människors val, det är inte det detta handlar om. Jag respekterar era val, men jag tycker inte om det! Det har funnits så många gånger då jag önskat att någon räckt ut en hand till mig för flera år sedan..kanske skulle jag då ha levt ett annat liv, ha bättre självförtroende, flera vänner och må bättre? Kanske inte.
Jag inser ändå att det är jag som styr mig själv. Jag försöker att påverka mig själv och mitt missbruk, även om det tar tid. Även om jag då och då faller tillbaka. Men jag reser mig upp igen. Även om det ibland tar månader att resa mig upp, så gör jag det. Genom att jag skriver denna blogg så har jag lättare att resa mig upp när jag faller eller är på väg att falla och någon står där med sin hand och hjälper mig upp igen..så ser mitt vingliga liv ut just nu...Det var länge sedan jag hade en riktig hetsätningsperiod så som jag kunde ha för ett-två år sedan, för att inte tala om fem år sedan...men jag använder fortfarande mat till tröst, eller för att dämpa känslor.
Jag har fortfarande svårt att säga "nej tack". Eller slänga mat. Eller lämna mat på tallriken. De sista två veckorna har jag använt mig av att äta på en mindre tallrik för att på så sätt "lära om" min hjärna att jag faktiskt blir mätt av mindre mat...
Jag vet att det är svårt. Varje gång jag väger mig och ser att jag har gått upp i vikt är min första instinkt att döva besvikelsen med just mat...
- Det händer minst en gång i veckan då jag funderar på att börja på någon soppdiet för att bli av med mina extra kilon.
- Det händer minst en gång i veckan att jag funderar på att kräkas upp mat jag just ätit för att jag får ångest då jag ätit mer än vad jag planerat.
- Det händer minst en gång varje dag att jag tänker på godis och glass.
- Det händer minst en gång i månaden att jag tänker på hur skönt det är att tappa kontrollen med mat. (jag glömmer lätt ångesten som följer.)
Men det blir bättre. Sakta men säkert. Varje dag önskade jag att jag hade någon som förstod vad jag går igenom..någon jag kunde ringa eller sms:a eller skriva till när jag mitt i natten vaknar och har ångest och vill döva den med mat.
Poängen jag någonstans vill komma till är att DET blir bättre. MEN man måste själv göra valet, ingen kan göra det åt mig. Och det handlar fortfarande om små steg. Ingen är redo att börja springa ett maratonlopp om man inte ens kan krypa. Ett steg i taget, liksom. Och börjar man fundera, så handlar verkligen livet om VAL. Allt är val. Väljer du att sitta eller stå vid skrivbordet på jobbet? Väljer du ta en kaka eller fem? Väljer du att gå alla trappor eller tar du hiss eller går du en trappavsats och sedan tar hissen? Motionerar du 20 minuter varje dag eller inget alls? Simmar du 40 minuter i veckan eller inget alls? Livet är fullt av val. Är du villig att gör allt för att må bra eller vill du fortfarande ha på dig offerkoftan? Vill du ha på dig offerkoftan ett tag till, för att det är varmt och tryggt? Det är okej, men erkänn det då för dig själv. Börja med steget att erkänna för dig själv, att även ditt liv handlar om val. Du väljer att bära offerkoftan. Visst, vi är matstörda, sockermissbrukare, notoriska matälskare, träningshatare, eller vad du nu vill kalla dig...men det är ändå du som bestämmer. Ingen annan.
Sen är det så att när jag vill må bra, väljer jag att undvika sådant som får mig att må dåligt. Jag brukar säga till mina klienter när de har ångest; "fortsätt göra det du mår bra av, gör mindre av de du mår dåligt av..kanske är du ännu inte redo att möta dessa saker som får dig att må dåligt?". Det är inte så dumt, när man tänker efter.
Egentligen är det ju enkelt, undvik hetsätning och känsloätning så mår du bättre. "Problemet" är ju då, vad ska jag göra istället när jag mår dåligt? Nu måste jag ju ta itu med min dåliga självkänsla och mitt mående. Ja, just det! Å det tar tid. Och det är okej. Bara man erkänner för sig själv att man vill börja, eller inte.
Första steget är att inte längre ljuga för sig själv!
2012-05-10
20:55:27
En missbrukares bekännelse
Vad hände? Vem tänkte där? Jag blev chockad och lite ledsen. Satte mig ner i köket och började fundera. Vad hände? Hur kommer det sig att jag inte ens reagerade på att jag stoppade mat i munnen förens det var "för sent"? När maten (i det här fallet salamiskivorna) redan är i svalget och på väg ner till magsäcken? Vad hände? Framför allt: hur ofta händer det här mig? Och hur ofta brukade detta hända?
Ärligt talat blev jag lite rädd. Det kanske verkar lite larvigt att jag blir rädd och upprörd över två skivor salami. Men det är inte det -salamin- jag är rädd för, det jag blev rädd för är hur lätt det var för mig att äta, utan att tänka. Att bara ta något och låta det slinka ner i min kropp, min mage, utan ens att jag stannar upp och reflekterar "är jag hungrig?". Det läskiga var att jag i efterhand inte ens kände mig medveten om att jag gjort ett val. Det kändes som om någon annan valde åt mig. Att någon annan styrde min arm och tog mat och moffade in det i munnen.
Jag är "glad" över att jag upptäckte mig själv. Skrämd. Men glad. Nu ska jag försöka vara vaksam mot mig själv. (försöka) Endast göra medvetna val, när det gäller mat. Oavsett om det är bra eller mindre bra val. Men att alla ska vara mina val. Det är jag som styr inte någon dum sjukdom, inte någon sjuk störning. Inte maten. Det är jag. Jag som styr. Jag har kommit långt, nu är det dags för nästa steg. Jag bestämmer vad jag ska äta!
2012-04-26
18:17:09
Hunger
Jag är hungrig.
Jag vet inte. Har nästan nyss ätit en räkmacka på stan tillsammans med min sambo.
Jag vet egentligen inte ens om det är en äkta känsla som jag faktiskt känner. Eller om det är ett "svar" på att jag har gått ner i vikt. Ni vet, så där som jag brukar göra...straffa mig själv med mat, när jag väl minskar i vikt.
Det är väl något som jag nyligen har upptäckt med mig själv..så som om jag inte vill tillåta mig själv att det går bra. Som om det finns två person inom mig. En som erkänner att jag har en ätstörning och som vill förändras. Och den andra som tycker att "allt är bra", jag förtjänar att vara en tjockis och det kommer jag alltid att vara.
Den ena som bär tajta kläder och är stolt över sina kurvor, den andra med en stor ful beige offer-kofta.
(och till de offer-byxor, om det nu finns något som heter det)
Vad är problemet, egentligen?
Varför beter jag mig så här? Varför firar jag/straffar jag mig själv med mat?
Varför ska mat vara så känsloladdat?
Hur vet man, om man är frisk, att man är hungrig?
På riktigt, det är en seriös fråga. HUR vet man att man är hungrig och att det inte bara är ett hjärnspöke som vill förstöra. Eller att det är törst. Eller något annat. Hur känns känslan "hunger"?
2012-04-24
22:18:27
Känsloätande..?
Det slog mig för ett par dagar sedan..när jag skulle försöka utvärdera fitnessfighten. Jag pratar inte längre hela tiden om mat! Har ni kanske också märkt det? Mat är inte längre det viktigaste i mitt liv...eller nu ljuger jag. MAT är det viktigaste i mitt liv. Men det ta inte längre ALL min vakna tid i anspråk.
Jag och min sambo har (för första gången på fyra år?) inte pratat om mat i mer än två-tre minuter åt gången i en hel vecka! Asså när vi har pratat om mat har det typ varit ett normalt samtal: vad ska vi äta idag? -hamburgare? -okej. (sen inget mera)
Hemligheten är kanske att man ska göra mat till energi? Avdramatisering. Torrt, tråkigt. Ingen speciell sensation. Under den senaste månaden med Fintessfighten har vi gått in för att göra maten simpel. Kort och koncist. Kyckling, ris, grönsaker PUNKT. Ingen sås. Ingen fancy kryddning. Energi. Mat var tredje timme. Äta lite och ofta. Inte hinna bli hungrig. Dricka massvis med vatten (i mina mått mätta = 2 liter/dag). Simpelt. Inga konstigheter. Bara mat.
Jag vill ju gärna tro att jag snart är fri. Men min sambo anser att det är en lång väg kvar. Han menar på att mitt beteende och tankemönster kring mat inte alls är vettigt. Och vad vet JAG egentligen om just detta, vad som är normalt? Jag har ju aldrig varit normal, just på den fronten. Jag måste lita på honom och lita på processen. En vacker dag önskar jag att jag kan vara så frisk att jag kan stödja andra i samma situation som jag en gång har varit i. Jag skulle gärna vilja hjälpa och stötta någon att komma längre ifrån matmissbruk eller hetsätning, så som min sambo har hjälpt mig.
Förut hade jag en "ticker" på min mobil. En sådan där som räknade dagar sedan min sista hetsätning. Jag kom dock på mig själv...att "varför har jag det? det är ju som om jag bara går runt och väntar på att jag ska misslyckas? vill jag misslyckas?". Så jag tog bort den. Nu försöker jag ta en dag i taget. Ett snedsteg och jag fösöker upp i sadeln direkt, inte vänta efter denna kakan eller "bara en till" eller "imorgon börjar mitt nya liv". Ett snedsteg är okej, upp i sadeln direkt efter. So what, du tog en kaka som du inte ens märkte att du åt eller du tackade ja till dessert utan att tänka! Men du stoppade dig själv, det blev ingen hetsätning. Bra. Upp i sadeln, sträck på dig. Var stolt. Du håller på å bli frisk. Jag håller på å friskna till! Vi är på god väg. Ett steg till. Vi klarar det, tillsammans!
2012-02-24
21:06:30
Bokrean
Har ni köpt några böcker på bokrean?
Såg dessa två böcker, som båda handlar om ätstörningar. Är det någon som har läst någon av dessa böcker?
Funderar på att köpa någon av dem, kanske finns det lite tips och trix så att man håller sig ifrån skiten? Även om jag kanske lät deppig i förra inlägget, så är det inte. Tvärtom, jag är ganska glad idag. Blev jättepeppad av era kommentarer och jag tänker inte ge upp. Ska fortsätta ännu en vecka med kaloriräkning och sedan se vad det leder till vid nästa invägning. Nu håller vi alla tummarna att jag hamnar under 103 kg innan februari är slut!
Vill jättegärna ha tips på andra självhjälpsböcker om hetsätning, om ni nu har läst någon som ni finner inspirerande och peppande!!! Tack! Trevlig helg!
2012-02-22
22:18:46
Fri?
Hetsätning
* Personen hetsäter regelbundet och återkommande.* Har tappat kontrollen och kan inte sluta äta under hetsätningsperioderna.
* Kan äta fort och i smyg eller småplocka snacks under dagen.
* Känner skam och skuld över sitt hetsätande.
* Har en historia av misslyckade dieter.
Personer som lider av bingeätande spyr inte regelbundet, övertränar eller använder laxermedel som bulimiker gör. Det finns studier som tyder på att de kan vara genetiskt predestinerade för att väga mer en genomsnittet vilket gör att de bantar och blir hungriga och sen hetsäter.
Men det är också vanligt att de äter för att döva känslor för att trösta sig själva och undvika jobbiga känslor.
Källa: www.comunicera.se
Ingen mer skam och skuld kring mat, det är mitt mål. Något jag fortfarande brottas med. För det ska ni veta, mitt förhållande med mat är fortfarande inte friskt. Jag räknar nu kalorier och märker för var dag som går att jag inte alls är van att äta så här mycket varje dag utan att ta allt i en sitning. Nejdå. Jag må vara en liten miniTjockis, men jag brukade inte äta speciellt mycket normala dagar (om man nu ska tänka kalorimässigt, vilket jag ju nu gör..iom att jag räknar mest hela tiden nu...).. I alla fall känns det fel att nu äta mer än vad jag anser mig själv behöva, samtidigt lär det mig att jag har ett mycket märkligt förhållande till mat och att det är något jag måste börja ta tag i. Min och matens relation...
Med små steg i taget så hoppas jag att jag snart kan säga att jag mer eller mindre är fri. Att jag inte tänker på mat varje dag, som en slags tröst och kompis. Utan att mat kommer vara kalorier, födoämne, energi, något nödvändigt för att kroppen ska må bra...inget straff, ingen belöning, bara vanlig energi för att orka med helt enkelt...
Jag hoppas att det inte blev för tungt för er...nu ska jag nog sova lite! Natti natt!
2012-01-21
10:55:15
Min bästa vän och stöttepelare
Dagens inlägg är en hyllning till min sambo och alla er andra som stöttar mig... Många gånger tar jag honom för givet. När jag läser andra viktbloggar, eller bloggar som handlar om er alla som kämpar mot någon form av ätstörning....det är då jag inser sådan tur jag har. Tur att jag har hittat mannen med stort M. Ibland förfasas jag av det faktum att vissa personer med ätstörningar, eller rättare sagt deras partners inte ens försöker förstå hur det är att leva med en ätstörning. Min sambo förstår inte ens hälften. Men han försöker. Det är det viktigaste. Han vill förstå, han vill se mig frisk...och han hjälper mig. Massor. Mest hela tiden. Nu i veckan har jag haft en speciellt jobbig tid då jag velat, då min kropp velat hetsäta mest hela tiden. Han har då varit en klippa. Han har hela tiden stöttat mig och rakt ut frågat "är det du eller din ätstörning som vill äta det där?". Hela tiden har han varit på mig. Som en hök. Vi har tidigare pratat om hur jag vill att han ska agera när jag kommer in i sådana perioder. För det kommer jag. Jag är inte frisk än. Även om jag är på god väg. Han är kanon. Han tar aldrig undan mat för mig, han gör inte jobbet åt mig. Han ställer bara "enkla" frågor...som jag vet svaret på. Och som får mig att stanna upp och tänka innan jag faktiskt äter. Missförstå mig rätt, det är inte så att han och jag ALLTID pratar mat. Nejdå, långt ifrån. Det blir dessutom mindre och mindre för var månad som går...
Vart jag vill komma, är nog att det är jätteviktigt att ha någon där. Vid sin sida. Någon som lyssnar, kanske inte alltid förstår. Men någon som vill förstå. Någon som vill hjälpa dig att må bättre. Någon som blir ledsen och upprörd över att du misshandlar din kropp, men som ändå kan ta det och hjälpa dig och stötta dig att må bättre. Jag har lyckan att ha denna någon vid min sida varje dag. Hemma. Men alla har inte det. Jag tror att det då är bättre att våga släppa in någon som man kanske inte riktigt känner, kanske en bloggvän, en jobbakompis?...eller så räcker det kanske att skriva av sig på sin blogg? Det var ju så det började för mig i alla fall...Det har tagit ett tag, å så måste det kanske få göra. Men nu vet jag. Jag vet att det finns flera som stöttar mig, än min sambo. Mina föräldrar, min bror, min svärmor...NI, läsare!
Det är en underbar känsla att veta att jag inte är ensam i min kamp. Och att det finns folk som bryr sig och vill hjälpa mig. Det gör stor skillnad för mig. Ibland tänker jag att jag kanske hade vart helt frisk om jag vågat berätta tidigare än vad jag gjorde för min familj och så...men det spelar egentligen ingen roll..Gjort är gjort. Nu vet de som betyder något. Även om de inte förstår, så stöttar de mig.
Min sambo förstår inte. Men han ser mina dåliga sidor, stöttar mig och firar tillsammans med mig när det går bra. Firar utan mat. Han köper en orkidé, för att fira att jag inte hetsätit på ett halvår. Han hyr film och hittar på nyttiga matrecept. Han ser mina bra sidor, och har bestämt sig för att de sidorna är de som han värderar högst. De han gillar bäst. Men han älskar hela mig. Och det känns underbart att veta. Att falla tillbaka på. Jag vet att även om jag hetsäter igen, även om jag bryter ner mig själv så igen..så finns han där och hjälper mig att fortsätta min resa. Han kan inte göra det åt mig. Det är jag som måste lära mig att leva med detta. Men det är skönt att ha honom vid min sida. Att min bästa vän och stöttepelare finns där, i med och motgångar. Jag vet att varken han eller min familj slutar att älska mig om jag börjar hetsäta igen. Jag vet att de kommer stötta mig så att jag kommer tillbaka. Jag mår ju så bra av att inte hetsäta. Så snälla, du som läser detta och har samma problem som jag...berätta för någon, berätta för dina nära och kära. De kan förvåna, du kan hitta din bästa vän och stöttepelare där du minst anar det!
Med det sagt -skrivet- så ska jag avsluta detta långa inlägg. Tack för att ni stöttar mig. Det betyder allt!
Utan er, ingen ZtorZillen.
På återbloggande.
2012-01-20
23:42:38
Ingen hetsätning
2012-01-18
13:18:22
Jag är fortfarande inte frisk
Jag måste få skriva av mig, innan jag kan bli människa igen. Just nu skriker mina känslor på mat, godis, socker, glass, chips...överäta, massor av mat, jag vill, jag vill! Jag måste dämoa alla känslor. Jag måste det nu!
Egentligen var jag på väg till kiosken/hamburgarplacet som bara ligger ett kvarter från där jag bor....som tur va..så av någon konstig anledning gick jag hem i stället...
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag känner att det är så förvirrande att jag själv knappt vet vad som händer. Det handlar naturligtvis om mitt jobb. Så mycket vet jag. Idag meddelade min närmaste chef att hon vill anmäla ett ärende som jag har till Socialstyrelsen och JO. Min chefs chefs chef har nämligen beordrat henne och mig (min chef å mig) att vi ska göra saker som....ja...förhala en utredning...att vi inte ska lämna den till politikerna denna månad utan "längre fram"....hon ska också prata med facket och arbetsmiljöverket idag...Det kanske är svårt att förstå...och jag vet inte hur mycket jag "vågar" skriva här...ifall det nu råkar vara så att det går att anmäla mig för att jag bryter mot sekretessen eller något annat märkligt...Chefen är på "min" sida i alla fall. Jag har inte gjort något fel. Men det känns ändå obehagligt att bli beordrad att inte följa lagen (det handlar om asylsökande...svårt att förklara)...Det är så märkligt allting.
Det märkligaste är någonstans att det är en politiker som dragit igång allt och börjat ifrågasätta min kompetens och min utredning....som om det inte vore nog så har politikern sagt att jag inte får lämna in en ny utredning med samma förslag till beslut! Som om inte lagtexten säger att alla beslut är utifrån behov. Har man inga behov ska man inte få hjälp. Varför hjälpa någon som inte behöver? Vart ska skattepengarna gå till? De som behöver hjälp eller de som inte behöver hjälp? Vad är det för sjukt resonemang?
Är nervös för att bli granskad. Det ska jag inte hyckla om. Men mest är jag orolig för pojken det gäller. Vad gör det här med honom?
Jag tycker det är bra att politikerna ifrågasätter vårt jobb...så att vi blir bättre. Men att ifrågasätta och uppmana mig att inte göra mitt jobb? Att be mig göra något som inte följer lagen. Att uppmana mig att bryta mot lagen? För att de själva vill stödja sig på mina lögner, som de tvingat mig att skriva!? Detta köper jag inte. Jag är glad att min chef står bakom mig. Jag tänker inte signera något med mitt namn som inte följer lagen och som inte är sant, någon måtta får det allt vara!
Jag är så upprörd...så förvirrad. Så ledsen...besviken...rädd...
Dels för det med jobbet, men också för att jag blir orolig för hur jag själv reagerar och att det första jag vill är att vända mig till socker....faran är inte över än...men jag känner att jag klarat första "panikkänslorna", det första suget...det mest allvarliga..Jag vet inte...jag kan inte tänka just nu...sockernerven, sockerspöket i mig skriker....
Jag har sådant starkt behov av att trösta mig med överätning...men hetsätning..det skulle kännas såååå bra just nu. Jag längtar. Å jag känner mig sjuk för att ens tänka tanken. Jag är inte frisk....Känner mig hjälplös och galen...vad är det för fel på mig? Varför ska det vara så svårt?
2011-11-22
18:25:01
Ingen dietist-tid
Som tur är hejdade jag mig när min kollega frågade "vart är du på väg". "öh..till arkivet", svarade jag...
Såå. Kontentan: jag har inte hetsätit idag. Efter beskedet har varje timme, varje minut, varje sekund utan hetsätning varit en seger. Känner mig inte alls på topp. Är arg och förtvivlad. Min sambo vakar över mig som en hök, han är orolig. Jag med. Slutade en timme tidigare från jobbet då jag kände att det är för mycket. Jag känner mig inte alls lika stark längre när det gäller min hetsätning. Visst, jag har inte hetsätit på länge, flera månader. Men ändå...känner ett starkt obehag. Jag vill ha resultat. Jag vill att när jag kämpar ska det visa sig på vågen. Så frustrerande. Vill så gärna att det ska visa sig i byxstorleken att jag har varit mer eller mindre fri från hetsätningen under ett helt år..visst jag har hetsätit, men mycket mycket mindre än vad jag någonsin kan minnas. Jag är duktig. Jag gör framsteg, men det hade inte heller skadat om kroppen visade sin uppskattning!!
Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ska jag försöka läsa på mera om kost och bli än mer fixerad vid detta...eller ska jag skita i det. Ska jag fortsätta att äta på "känn" och hoppas på att resultatet kommer, förr eller senare? Ska jag acceptera min kropp så här och vara nöjd med att jag i alla fall inte går upp? Ska jag börja motionera ännu mera för att på så sätt försöka få igång kroppen? Snälla, ge mig råd. Vet varken ut eller in, just nu.....
2011-11-16
19:42:40
Sömnbrist
Orkeslös och har ingen motivation. Ser inget ljus i tunneln och känner mig stressad. Jag måste varva ner, men vet inte hur. Att skriva av mig hjälper mig, men jag behöver något mer. Vet inte vad. Jag vet att jag vill ha mat. Jag vill hetsäta, då mår jag bättre. Men jag är så nära nu..om en vecka ska jag till dietisten. Det är kortsiktig lösning att hetsäta, det skapar också bara mer problem...
Jag måste hitta en väg ut ur detta, NU. Jag behöver hjälp.
2011-11-06
09:46:51
Hälsan framför allt
Tror att Hollywood förpestar de flesta människors syn på hälsa.
Det verkar som om många försöker ge sken av att de lever ett hälsosamt liv.
Å andra sidan, till vilket pris?
Är det hälsosamt att gå ner i vikt när andra delar av kroppen/hälsan/livet får offras?
Något flera borde fundera på, enligt mig.
2011-11-04
15:05:50
Dietist-tid
Nej, inga negativa tankar! Positivt tänkande! Det här kommer bli bra, förhoppningsvis får jag massor av tips, idéer och pepp! Nu jäklar ska det bli förändring. Hon är säkert utbildad i MI, och då blir det sääääkert bra. Mycket motivering! Hejja, hejja! Det känns i vilket fall som helst att jag just nu är i ett vakum. Jag vet liksom inte vad jag ska ta tag med. Hur jag ska förhålla mig, jag spänner mig och är nervös. Nervös för att när som helst få ett återfall. Den senaste tiden har det kännts som om det är på väg. När som helst. Skönt är i alla fall att jag har fått lite lust tillbaka för motion. Samt att Emsut och jag försöker peppa varandra lite extra sådär. Skönt att det finns genuint ärliga personer, som faktiskt vågar dela med sig av sitt liv och erfarenheter.
Just nu så är fokus en vecka i taget. Kan liksom inte för hela min värld tänka längre..konstigt nog. Det känns för läskigt. Känns som om jag har tappat mycket av mitt "sug" att gå ner i vikt. Jag har flyttat fokus och fokuserar på hälsa. Vissa av er tänker säkert "jättebra", men då ska ni vara medvetna om att jag behöver gå ner ca 50 kilo i vikt. Men det är FÖR stort. FÖR mäktigt. Nu måste jag ta små små steg. Ett i taget...
2011-09-24
23:05:05
Dåligt val
När det väl går bra för mig på vågen..
Vad gör jag då? Jo, äter.
Inte vad som helst..utan jag har idag gjort kladdkaka. Nu får jag dock sota för det. För jag har superont i magen och springer på toa varannan sekund..typ..
På återseende...
2011-09-04
17:56:18
Misstag = en erfarenhet rikare
Igår kväll bakade jag en kladdkaka till sambon (men vem försöker jag lura?). Naturligtvis smakade jag själv också.
Suck.
En dålig sak, jag smakade. En bra sak; tog bara en portion. En annan bra sak; jag lät kakan vara, smög inte upp mitt i natten och åt något av den. Nejdå..från den delen klarade jag mig. Jag vet inte vem jag försöker lura i det här. Förmodligen mig själv...vilket leder mig in på en fråga jag fått på förra inlägget...
"Vet du vad som triggar igång hetsätningen?".
Nej, inte ännu. Inte allt. Men jag vet att jag oftast (tidigare alltid) äter med känslor, inte utefter hunger eller sug.
Igår, just för stunden, när jag stoppade i mig min portion av kladdkaka...jag skäms fruktansvärt för detta...så tänkte jag något i stil med "varför inte, jag har ju ändå gått upp i vikt denna vecka? varför anstränga sig mer, när jag mår så bra av att äta dett". Just då, var faktistk tanken just så. Pinsamt, jag vet.
När jag ätit upp, så gick jag till köket för att ta ännu en bit. Sambon frågade mig "vill du verkligen ha en till? du får välja, men tänk efter först"! Jag stannade och tänkte. Självklart vill jag ha mer, jag mår så bra nu! Samtidigt..sa något inom om mig, "det här är helt fel"...du äter onyttigt för att straffa dig själv att du gick upp i vikt, hur tror jag att det kommer visa på vågen nästa vecka? "Nej", svarade jag och gick därifrån.
Innan jag somnade kände jag mig ändå stolt. Pinsamt, men stolt. Känns som jag hittat ytterligare en orsak till varför jag inte går ner i vikt. Jag straffar mig själv med mat. Det är något jag borde känna till sen tidigare och något som flera märkt på mig..men som jag själv inte vågat erkänna. Nu är det så.
Nu erkänner jag.
Idag har jag svår ångest. Mår dåligt, har ont i magen och känner mig spyfärdig. Fryser också. Normalt vid ett sådant här läge skulle jag äta något sött. Men idag...börjar jag att vara ärlig mot mig själv. Dags att växa upp, dags att vara ärlig, dags att ge min kropp den respekt som den förtjänar!
Jag gjorde ett misstag igår, visst. Men nu är jag en erfarenhet rikare. Detta ska inte få krossa mig. Denna gång är det på riktigt. Det är en ny nivå. Det är nu eller aldrig. Ett steg i taget. Vi är alla barn i början. Om jag kunde hantera mat hade jag inte skrivit detta...Nu ska jag göra mig själv en stor kopp varm te och sedan återigen krypa ner under täcket och kolla på lite peppfilm!!
På återseende, hälsar en nedbruten Ztor Zill som är påväg uppåt!
2011-08-30
12:19:03
Kraftuttömning...
Igår åkte vi från mamma å pappa hem till vår nya lägenhet i Norrland. Vi har ju som bekant flyttat. Det känns ännu inte som ett "hem", men jag antar att det snart blir just ett "hem"..Det är väl bara att vänja sig. I alla fall.
Under alla dessa långa bilresor så brukar jag och sambon alltid ha de mest intressanta diskussionerna. I går pratade vi om hur min sambo vill att jag öppet inför honom ska erkänna att jag har ett missbruk.
Han förklarade att jag fortfarande använder mycket ursäkter när det kommer till mat. Han förklarade också att han inte tror att jag kommer gå ner mer i vikt om jag inte först erkänner för mig själv vilka fallgropar jag har.
Konstaterande nummer 1: Jag klarar inte av vitt bröd. Lösning: kasta allt vitt bröd som vi har hemma, köp inget nytt! Vill sambon ha bröd, köper han endast det som han själv tänker äta.
Konstaterande nummer 2: Jag är fortfarande inte ärlig mot mig själv. Lösning: Inga mer ursäkter om att jag "måste" äta ditten och datten för att jag inte vill såra ex mormor. Jag ska bara svara, vänligt men bestämt "nej tack".
Konstaterande nummer 3: Lunch, kvällsmat och mellanmål är inga problem. Problemet är frukosten och min tendens att överäta vid frukost som sedan leder till sockersug resten av dagen. Lösning: Pulver till frukost! Kanske inte det mest optimala, men just nu kan jag inte äta en normal frukost utan att det leder till överätning. Inte hetsätning, men snudd inpå.
Konstaterande nummer 4: Dags att börja motionera. Jag måste vara ärlig mot mig själv och faktum kvarstår att jag mår bättre av att motionera än att låta bli. Lösning: Börja motionera hemma, för att bygga upp självförtroendet igen för att kunna våga ta mig till gymmet.
Konstaterande nummer 5: Våga ta hjälp. Dags att återigen våga be om hjälp. Lösning: Jag ska återigen börja att använda bloggen mer aktivt när det är svårt samt våga vara ärlig mot sambon när han frågar.
Det är definitivt inte allt, men ändock en bra början...Kanske är han något på spåret, min älskade sambo. Kanske är det dags att återigen ta tag i den mentalabiten för att förena den med mat och träning? Det låter ju inte så dumt, nu när jag skriver det i alla fall.
2011-08-27
21:35:18
Varför så svårt?
Det är en fråga jag ofta ställer till mig själv, speciellt när det kommer till vikt. VAD är det som är så svårt. Jag hatar alla ursäkter, även om jag kan komma på flera stycken..säkert flera hundra. Även om säkerligen flera av dem påverkar vikten så är det fortfarande ursäkter. Jag blir så trött på mig själv. Jag blir också trött på saker och ting runt om kring mig, varför måste "samhället" göra det extra svårt för mig som "sockermissbrukare"? Eller kulturen också för den delen?
Exempel från idag:
1. Var och handlade mat på Willys idag. I "läskhyllan" är det billigare att köpa cola än mineralvatten. Sjukt!
2. På kräftfesten idag. Det är okej att tacka nej till alkohol (även det något som jag har fått fajtas för i min släkt...) Det är inte så att vi i min släkt dricker mer alkohol än andra, det skulle jag inte vilja påstå. Men jag vill påstå att jag mer än 50 ggr förklarat varför jag föredrar cola framför alkohol. Nu undrar jag bara; ska jag behöva förklara min ställning varför jag föredrar mineralvatten framför läsk också? Varför ska alla ha en förklaring? Acceptera mig!
3. Varför ska folk alltid påpeka om man tar mer sallad än "mat"?
Återigen ursäkter jag vet!
Idag har jag druckit cola, jag känner det i hela kroppen. En slags socker-rush. Härlig och läskig på samma sätt. Jag har dåligt samvete, jag har starkt sockersug och det kliar på hela kroppen. Jag vet hur socker påverkar mig, ändå är det en sådan stark drog. Ändå vill jag ha det, mest hela tiden. Jag har svårt att fungera normalt. Jag känner att det påverkar hela mitt system. Jag känner att jag mår dåligt. Jag börjar klanka ner på mig själv och jag börjar tänka på allt som har med socker att göra...suck. Varför ska det vara så svårt? Är det någon därute med bra tips?
Känner att jag längtar tillbaka till vardagen. (på det sättet att jag inte kan skylla på semestern)...Samtidigt njuter jag i fulla drag av att vara hemma hos päronen. Det känns så underbart att omge sig av människor som accepterar mig för den jag är. Jag behöver inte bry mig om jag är sminkad eller inte. De älskar mig i alla fall...och det är en superskön känsla som jag vill ta med mig hem....Just nu vill jag ha en universallösning. Hur ska jag göra för att komma vidare i min viktnedgång och min resa till bättre livsstil? HJÄLP MIG!
2011-08-01
14:23:50
Älskade mamma
Min mamma läser min blogg.
Tror att hon är en av dem som mest slaviskt följer min blogg. För mig finns det flera sidor av att just hon följer min blogg.
1. Det är mycket smickrande att hon vill ta del av min resa.
2. Det är en lättnad att ibland kunna skriva saker som jag själv finner svårt att förmedla muntligen. Många gånger tycker jag det är lättare att just skriva saker som handlar om min viktresa och om min ätstörning. Det är fortfarande ett öppet sår för mig.
3. Det kan också kännas jobbigt att blotta sig totalt för min mamma. Under min uppväxt hade vi inte den bästa relationen. Tvärtom. Jag tror till och med att grannarna ibland blev oroliga för hur mycket jag och mamma bråkade och skrek. Idag, däremot, anser jag att jag och mamma har en jättebra relation. Men det finns fortfarande tabu-ämnen i vår relation, så som mobbing, mat och vikt. Tror att det delvis beror på att hon klandrar sig själv. Jag säger som jag sagt tusen gånger till henne: hur kunde du göra mer för mig när du inte visste vad som pågick? Det var mitt val att dölja allt för dig, inte ditt! Du gjorde allt rätt utifrån det du visste då!
När jag "kom ut" med min ätstörning för mina föräldrar, kändes det som om en stor sten lyftes från mina axlar.
Jag har, sedan jag blev vuxen, alltid kännt att jag kan lita på mina päron till 100% och att jag alltid kan vara öppen och ärlig mot dem. Samt att de alltid älskar mig, även om de kanske inte alltid älskar mina val här i livet...
Mamma och pappa reagerade olika på att jag "kom ut". Pappa hade nog alltid misstänkt att något va fel, han va inte heller speciellt förvånad när jag väl berättade det. Jag tror han va lite ledsen över att jag kännt att jag inte vågade dela med mig av det här tidigare. Jag tror han blev sårad över att jag vågade berätta för min sambo, men inte för honom och mamma. Det gick över i alla fall. Jag och pappa har den bästa relationen, vi har alltid kunnat prata om allt. Och det sårar mig djupt varje gång jag hör någon som pratar om sina föräldrar i negativa termer. Jag kan liksom inte förstå att folk inte har en sådan bra relation till sina päron som jag har. Så fort det händer något kul, eller tråkigt, är mamma och pappa de första som får veta något. Jag har dock accepterat att så inte är fallet med de flesta andra vuxna människor jag känner.
När mamma fick höra detta, med hetsätningen, blev hon mycket sårad. (tror jag). Hon tog mycket illa vid sig och reagerade mycket starkt. Jag tror att hon i viss mån anklagade sig själv. VILKET inte alls var meningen.
Jag fick rådet av pappa att inte nämna detta något mer för mamma. Att låta henne få den tiden hon behövde, eller något sådant. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men andemeningen va den samma.
För en vecka sedan...ringde hon angående min blogg. Hon frågade varför jag inte sagt till henne att jag mådde så dåligt i förra helgen, den helg jag "längtade tillbaka till hetsätningen". Varför ringde du inte mig? sa hon.
Jag berättade att jag inte trodde hon ville lyssna på sådana negativa saker om mig. Hon blev ledsen. Jag förstår henne. Samtidigt blev jag väldigt rörd och glad. Det känns som om det blogginlägget och samtalet, naturligtvis, förändrade vår relation. Jag vill att hon ska veta att det gjorde mig lycklig att hon blev så berör att hon faktiskt ringde mig!
Till mamma:
Jag är så glad över att vara din dotter, mamma.
Jag är så stolt över att få kalla dig min mamma. Det finns ingen som jag beundrar så mycket som du. Jag är glad att vi är vänner och att vi efter alla bråk under min uppväxt fortfarande älskar varandra, jag vet att jag sårade dig mycket och att jag var riktigt elak mot dig ibland...Jag är så glad att vi nu äntligen även kan dela min största hemlighet. Den jag i flera år har skämts över. Genom att jag vågade erkänna för dig och pappa, vågade jag också erkänna för mig själv att jag lider av den här ätstörningen! Ni är de bästa föräldrarna ever!
Jag älskar dig mest i hela världen, mamma!
2011-08-01
08:28:55
Tappad kontroll
Varför jag inte har bloggat i helgen?
Tja...du..bra fråga.
Delvis för att jag ”tappade kontrollen”. Inte i form av hetsätning. Det var ingen hetsätning, men det kunde på något vis lika gärna ha varit så illa.
Jag har –återigen- upptäckt hur viktigt det är för mig med kontroll, när det gäller vad jag stoppar i munnen. I helgen har det blivit både mjukglass och 2 kanelbullar. Visst, det kanske inte låter mycket för världen. Men ändock.
Jag tycker inte om att ”förlora” kontrollen. Att äta något jag inte planerat. Jag behöver planera. I helgen har jag också gjort ett försök till att plocka svamp, ingen tur där inte. Å andra sidan så gav vi upp ganska snart och åkte till IKEA istället för att inhandla valpprylar, dock hade IKEA slutat att ha djursaker..så det blev till att shoppa på andra ställen i stället. Men nu är i alla fall allt redo för valpen.
Idag är en ny dag. Och helgen läggs åt sidan, jag ska inte vara för hård mot mig själv. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, så att säga. Ingen idé alls. Nu tar vi nya tag. Idag är dagen då jag vågar! Idag har jag för första gången på mig kjol. Nyinköpt. En grön/brun, lång…till det en nyinköpt grön tshirt…hm..nu ska jag försöka vara glad. Se fram emot dagen! Nya utmaningar, nya tag! Jag ska vara stolt över att vågen visade minus förra veckan och satsa på ett lika bra resultat denna vecka! HEJJA!
