ZtorZillen

Min mamma läser min blogg.
Tror att hon är en av dem som mest slaviskt följer min blogg. För mig finns det flera sidor av att just hon följer min blogg. 


1. Det är mycket smickrande att hon vill ta del av min resa.
2. Det är en lättnad att ibland kunna skriva saker som jag själv finner svårt att förmedla muntligen. Många gånger tycker jag det är lättare att just skriva saker som handlar om min viktresa och om min ätstörning. Det är fortfarande ett öppet sår för mig.
3. Det kan också kännas jobbigt att blotta sig totalt för min mamma. Under min uppväxt hade vi inte den bästa relationen. Tvärtom. Jag tror till och med att grannarna ibland blev oroliga för hur mycket jag och mamma bråkade och skrek. Idag, däremot, anser jag att jag och mamma har en jättebra relation. Men det finns fortfarande tabu-ämnen i vår relation, så som mobbing, mat och vikt. Tror att det delvis beror på att hon klandrar sig själv. Jag säger som jag sagt tusen gånger till henne: hur kunde du göra mer för mig när du inte visste vad som pågick? Det var mitt val att dölja allt för dig, inte ditt! Du gjorde allt rätt utifrån det du visste då!

När jag "kom ut" med min ätstörning för mina föräldrar, kändes det som om en stor sten lyftes från mina axlar.
Jag har, sedan jag blev vuxen, alltid kännt att jag kan lita på mina päron till 100% och att jag alltid kan vara öppen och ärlig mot dem. Samt att de alltid älskar mig, även om de kanske inte alltid älskar mina val här i livet...

Mamma och pappa reagerade olika på att jag "kom ut". Pappa hade nog alltid misstänkt att något va fel, han va inte heller speciellt förvånad när jag väl berättade det. Jag tror han va lite ledsen över att jag kännt att jag inte vågade dela med mig av det här tidigare. Jag tror han blev sårad över att jag vågade berätta för min sambo, men inte för honom och mamma. Det gick över i alla fall. Jag och pappa har den bästa relationen, vi har alltid kunnat prata om allt. Och det sårar mig djupt varje gång jag hör någon som pratar om sina föräldrar i negativa termer. Jag kan liksom inte förstå att folk inte har en sådan bra relation till sina päron som jag har. Så fort det händer något kul, eller tråkigt, är mamma och pappa de första som får veta något. Jag har dock accepterat att så inte är fallet med de flesta andra vuxna människor jag känner.

När mamma fick höra detta, med hetsätningen, blev hon mycket sårad. (tror jag). Hon tog mycket illa vid sig och reagerade mycket starkt. Jag tror att hon i viss mån anklagade sig själv. VILKET inte alls var meningen.
Jag fick rådet av pappa att inte nämna detta något mer för mamma. Att låta henne få den tiden hon behövde, eller något sådant. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men andemeningen va den samma.

För en vecka sedan...ringde hon angående min blogg. Hon frågade varför jag inte sagt till henne att jag mådde så dåligt i förra helgen, den helg jag "längtade tillbaka till hetsätningen". Varför ringde du inte mig? sa hon.
Jag berättade att jag inte trodde hon ville lyssna på sådana negativa saker om mig. Hon blev ledsen. Jag förstår henne. Samtidigt blev jag väldigt rörd och glad. Det känns som om det blogginlägget och samtalet, naturligtvis, förändrade vår relation. Jag vill att hon ska veta att det gjorde mig lycklig att hon blev så berör att hon faktiskt ringde mig!

Till mamma:
Jag är så glad över att vara din dotter, mamma.
Jag är så stolt över att få kalla dig min mamma. Det finns ingen som jag beundrar så mycket som du. Jag är glad att vi är vänner och att vi efter alla bråk under min uppväxt fortfarande älskar varandra, jag vet att jag sårade dig mycket och att jag var riktigt elak mot dig ibland...Jag är så glad att vi nu äntligen även kan dela min största hemlighet. Den jag i flera år har skämts över. Genom att jag vågade erkänna för dig och pappa, vågade jag också erkänna för mig själv att jag lider av den här ätstörningen! Ni är de bästa föräldrarna ever!
Jag älskar dig mest i hela världen, mamma!