ZtorZillen

Idag faller snön i sådan fart att det är svårt att se mer än en meter framför sig. Jag vaknade av ett ryck i morse. Hunden, min Samson, skällde skarpt och tittade upp mot sängen där han satt vid min sängkant. Med en djup suck drog jag bort det varma täcket och tänkte att nu börjas det. Dagens första promenad. Morgonpromenaden. I snön. Upp och hoppa. Min sambo kommer in i sovrummet och säger att de har nyss kommit in från en promenad. Vilken glädje. Vilken lycka. Skönt. Nu kan jag krypa ner i sängen ett tag till....

Dagens inlägg är en hyllning till min sambo och alla er andra som stöttar mig... Många gånger tar jag honom för givet. När jag läser andra viktbloggar, eller bloggar som handlar om er alla som kämpar mot någon form av ätstörning....det är då jag inser sådan tur jag har. Tur att jag har hittat mannen med stort M. Ibland förfasas jag av det faktum att vissa personer med ätstörningar, eller rättare sagt deras partners inte ens försöker förstå hur det är att leva med en ätstörning. Min sambo förstår inte ens hälften. Men han försöker. Det är det viktigaste. Han vill förstå, han vill se mig frisk...och han hjälper mig. Massor. Mest hela tiden. Nu i veckan har jag haft en speciellt jobbig tid då jag velat, då min kropp velat hetsäta mest hela tiden. Han har då varit en klippa. Han har hela tiden stöttat mig och rakt ut frågat "är det du eller din ätstörning som vill äta det där?". Hela tiden har han varit på mig. Som en hök. Vi har tidigare pratat om hur jag vill att han ska agera när jag kommer in i sådana perioder. För det kommer jag. Jag är inte frisk än. Även om jag är på god väg. Han är kanon. Han tar aldrig undan mat för mig, han gör inte jobbet åt mig. Han ställer bara "enkla" frågor...som jag vet svaret på. Och som får mig att stanna upp och tänka innan jag faktiskt äter. Missförstå mig rätt, det är inte så att han och jag ALLTID pratar mat. Nejdå, långt ifrån. Det blir dessutom mindre och mindre för var månad som går...

Vart jag vill komma, är nog att det är jätteviktigt att ha någon där. Vid sin sida. Någon som lyssnar, kanske inte alltid förstår. Men någon som vill förstå. Någon som vill hjälpa dig att må bättre. Någon som blir ledsen och upprörd över att du misshandlar din kropp, men som ändå kan ta det och hjälpa dig och stötta dig att må bättre. Jag har lyckan att ha denna någon vid min sida varje dag. Hemma. Men alla har inte det. Jag tror att det då är bättre att våga släppa in någon som man kanske inte riktigt känner, kanske en bloggvän, en jobbakompis?...eller så räcker det kanske att skriva av sig på sin blogg? Det var ju så det började för mig i alla fall...Det har tagit ett tag, å så måste det kanske få göra. Men nu vet jag. Jag vet att det finns flera som stöttar mig, än min sambo. Mina föräldrar, min bror, min svärmor...NI, läsare!

Det är en underbar känsla att veta att jag inte är ensam i min kamp. Och att det finns folk som bryr sig och vill hjälpa mig. Det gör stor skillnad för mig. Ibland tänker jag att jag kanske hade vart helt frisk om jag vågat berätta tidigare än vad jag gjorde för min familj och så...men det spelar egentligen ingen roll..Gjort är gjort. Nu vet de som betyder något. Även om de inte förstår, så stöttar de mig.

Min sambo förstår inte. Men han ser mina dåliga sidor, stöttar mig och firar tillsammans med mig när det går bra. Firar utan mat. Han köper en orkidé, för att fira att jag inte hetsätit på ett halvår. Han hyr film och hittar på nyttiga matrecept. Han ser mina bra sidor, och har bestämt sig för att de sidorna är de som han värderar högst. De han gillar bäst. Men han älskar hela mig. Och det känns underbart att veta. Att falla tillbaka på. Jag vet att även om jag hetsäter igen, även om jag bryter ner mig själv så igen..så finns han där och hjälper mig att fortsätta min resa. Han kan inte göra det åt mig. Det är jag som måste lära mig att leva med detta. Men det är skönt att ha honom vid min sida. Att min bästa vän och stöttepelare finns där, i med och motgångar. Jag vet att varken han eller min familj slutar att älska mig om jag börjar hetsäta igen. Jag vet att de kommer stötta mig så att jag kommer tillbaka. Jag mår ju så bra av att inte hetsäta. Så snälla, du som läser detta och har samma problem som jag...berätta för någon, berätta för dina nära och kära. De kan förvåna, du kan hitta din bästa vän och stöttepelare där du minst anar det!

Med det sagt -skrivet- så ska jag avsluta detta långa inlägg. Tack för att ni stöttar mig. Det betyder allt!
Utan er, ingen ZtorZillen.

På återbloggande.