ZtorZillen

Ni som har följt min tidigare blogg..eller ni som känner mig privat...ni vet hur mycket jag tjatar om att ärlighet varar längst och att det mesta går att förlåta bara man är ärlig om det direkt.

Nu ska jag vara ärlig mot er.
Först: jag har fuskvägt mig idag. Något som jag ju faktiskt lovade mig själv att inte göra! Något som har varit en stor del av min sjukdomsbild (hetsätningen): att jag just väger mig SÅ sjukt ofta.
Sedan: jag har inte varit helt ärlig när jag sagt att jag ersatt två mål om dagen med pulver. Eller delvis har jag det -ursäkter-. På helgen lördag och söndag, har jag faktiskt ätit frukost och bara ersatt lunchen med pulver. Kanske är det också därför att viktnedgången inte rasar? Även om det faktiskt är helt okej att den sakta men säkert tickar ner, hellre det än upp!

Nu kanske ni tänker "jaha? varför göra en stor sak av detta?". Det är inte min avsikt. Min avsikt är att va helt ärlig med mitt matintag, något som tagit cirka 25 år att vara. Och som jag fortfarande inte är helt. Jag har en tendens att på rutin ljuga om mitt matintag, oavsett om jag har något att dölja eller inte. Jag har sällan -eller aldrig, vad jag kan minnas- ljugit online om mitt matintag. Just för att jag här känner mig förstådd och ICKE dömd.

Jag berättade för min sambo igår kväll om varför jag vägrat lämna lägenheten under helgen, då han jobbade.
Jag höll på att gå i bitar. Det var som om hela min kropp skrek åt mig att åka till affären och köpa chips, cola, godis, glass, pizza...allt för att kunna släppa på trycket å hetsäta. Det kanske låter konstigt. Men i helgen hade jag sådan ångest. Och stor längtan att förstöra för mig själv. Förstöra den lilla men stadiga viktnedgång som blivit sedan omstarten. Jag vet jag är sjuk. Det är sjukt att längta efter att hetsäta, men då gjorde jag det. Och det är först nu, flera dagar senare..som jag kan se nyktert tillbaka på detta och erkänna för mig själv och för er att jag längtade.

Nu är längtan över. Idag är det torsdag. Snart helg igen. Märkligt nog. Det tog flera dagar att komma över, att komma till idag när jag inte alls är sugen eller längtar efter en episod av hetsätning. Idag är jag stolt över att jag i helgen inte tog bilen och spenderade hundralappar på skräp att hetsäta. Idag är jag stolt över att inte ha hetsätit på snart ett halvår! 6 månader!

Är det någon som känner igen sig? Just nu sitter jag ensam på mitt kontor på jobbet och känner mig mycket ensam. Är äntligen ikapp med journalanteckningar (tror jag är det cirka två gånger om året), det är värt att firas med en mikropaus (=skriva lite blogg). Är det någon mer än jag som ibland har en längtan att förstöra sin egen lycka, sin egen viktnedgång? Jag förstår inte hur jag är funtad. Men det är så här jag fungerar. Det är också säkerligen en förklaring, nu när jag tänker efter, till varför jag aldrig lyckats behålla min vikt när jag gått ner i vikt förut. För jag vill straffa mig själv. Förstöra det jag uppnått....

Idag på lunchen satt jag och pratade vikt med några kollegor. Det är märkligt fenomen. Tycker jag. Det här med fixering vid mat och bantning. Det är fler än man tror som drabbas av olika ätstörningar. Vi pratade om hur underbart en kollega mår nu när hon börjat med LCHF. Jag fick mig en tankeställare.

Återigen började jag fundera kring LCHF. Å alla fördelar jag faktiskt uppnådde med LCHF. Hon pratade om hur pigg hon var, hur hon inte har något sockersug. Hur glad hon är. Jag kände igen mig. Samtidigt som jag reflekterade över hur jag mår idag.

Idag mår jag inte alls så bra som jag gjorde med LCHF. Om man bortser från vikten...så är jag idag stressad. Mestadels hela tiden på jobbet. Jag har också svårt att sova om nätterna och svårt att vakna på morgonen. Jag har iofs inget sockersug att tala om, nuförtiden...men fortfarande ett sug efter kolhydrater i form av ex bröd. Bröd är och har alltid varit svårt för mig. Vi har ett ojämlikt förhållande, där jag gör allt brödet "ber" mig om....

Nu äter jag ju pulver. Till frukost och till lunch. Däremellan äter jag ibland ett mellanmål och ett kvällsmål. Det är inte ett optimalt sätt att leva. Och jag vill inte leva så här resten av mitt liv. Samtidigt behöver jag gå ner i vikt om jag ska uppnå det jag vill: att bli gravid samt att bli nöjd med mig själv. Oavsett vad ni tänker så tror jag att min självkänsla kommer att bli bättre när jag känner att jag kan få på mig ett par jeans i storlek 44. Eller i alla fall ha chansen att ha på mig kläder som går att köpas i vanliga butiker.

Idag på lunchen blev jag också glad. Glad över att det fungerar så bra för min kollega. Och glad över hennes spontana reaktion när jag berättade att jag åtminstonne behöver gå ner 30 kg i vikt. Det glädjer mig att höra hennes spontana reaktion, där hon hade mycket svårt att tro på att jag behövde gå ner så mycket i vikt. Enligt BMI bör jag gå ner ca 50 kg. Det ni! Men det är inte realistiskt. Och det är inget jag strävar efter. Jag har slutat att fokusera kring vikt (inbillar jag mig). Nu tänker jag storlek 44 i jeans. DET är målet!!!

Vad är det?

Hetsätningsstörning används som beteckning för personer som har återkommande episoder av tvångsmässigt hetsätande. De äter alldeles för mycket, men gör sig inte av med de extra kalorierna på samma sätt som personer med bulimia nervosa gör. En annan beteckning på denna kategori är matmissbrukare.

Typiskt för hetsätare är att de äter mycket och snabbt även när de inte är fysiskt hungriga. Skam- och skuldkänslor är vanliga.

Hetsätning utan att göra sig av med kalorierna med kräkningar etc. leder oftast till övervikt. Ca en femtedel av alla som söker läkare för övervikt har typiska hetsätningssymptom. Men även de överviktiga som inte har typiska hetsätningssymptom, kan ha hjälp av liknande behandling som de som har de typiska symptomen.

Många personer har ätstörningar utan att exakt passa in i de traditionella klassificeringarna i anorexia, bulimia och hetsätning.

På återseende...