2013-01-21
19:57:00
Dag 80 Kramens dag
Idag skulle jag träffa en hormonexpert. Det var grejen. Det jag lite "hängt upp" min brist på motivation på..."om jag bara klarar det till den 21:a januari, då får jag veta mera..då kommer testresultaten".
Jo..då kom den. Dagen "d". Den 21:a. Vad händer? På morgonen ringer en sköterska och avbokar mötet..Herr doktorn är sjuk. JAHAPP! Det var det. Ingen ny tid. Nu får jag avvakta igen, och hon kunde inte hjälpa mig med en ny tid. Inte hennes fel jag vet. Spontant grät jag. All energi bara gick ur mig. Jag vill vara glad och pepp. Liksom: "det löser sig". Men det bara känns som om en enda stor väntan. Så där och då bestämde jag mig: NU ska jag fanimej ÄTA och det rejält. Arg satte jag på mig ytterkläderna och skulle lämna kontoret när jag möts av en kollega som bara kastar sig i min famn. "Oj?" sa jag.
"Det är kramens dag idag" sa hon. "Tack!" sa jag. Gick ut i snövädret med ett mycket lättare hjärta och en känsla av det-är-inte-värt-det (att tröstäta alltså). Jag ringde till min far som peppade mig ytterligare, sedan knatade jag över stan och gick för att ta en kaffe med en annan kollega som jobbar på stan. Hon åt sin frukost och jag drack min choklad shake. Inga problem. Jag har gått ner 14 kilo på 80 dagar. Jag är värd mer än att hetsäta eller tröstäta. Inga problem. Jag dricker min shake och njuter.
Tänk vad en kram kan göra betydelse.
Hon gjorde verkligen min dag. Och nu ska jag äta dagens sista mål. Tror att jag lyxar till det med något varmt mål. Kanske lite pasta..eller en kall nyponsoppa..?
Trevlig kväll och glöm nu inte vad jag lärde mig idag:
Kramens betydelse! Du vet aldrig hur viktig den är för den som mottar den, men en liten kram kan göra JÄTTESTOR skillnad!
Tack, N, för kramen!
2013-01-20
14:22:01
Dag 79
Kom nyss in från en promenad i det vackra vinterväder som befinner sig här just nu. Det är så vackert ute och man får lite norrlands-känsla över det hela..! Mysigt!
Längtar efter en cappuccino, som ovan...mm..det va tider det..
Annars är det faktiskt ganska bra med suget just nu. Suget rent allmänt.
När jag var på Itrim Eskilstuna igår, så passade jag på att köpa deras nya Kycklingsoppa.
Den är egentligen inte ny, som smak. Men det är nytt att den nu mera finns som LCD-variant. Tidigare har den bara funnits i mindre antal kalorier.
Jag har ju inte testat den innan, så köpte en förpackning á 8 måltider.
149 kr, kostade den.
Smaken är som baken, delad.
Men jag måste tyvärr meddela att den var den värsta jag ätit hittills på Itrim.
Jag har ju gillat nästan alla måltider, så tänkte att kycklingsoppa, måste ju vara ett vinnande kort.
Men nej, det passade inte mig.
Nu har jag 7 måltider till att äta upp av soppan. För SÅ snål är jag, att jag inte kan kasta dem..
Men men..det är också skönt med lite annat. Lite variation på maten, så att säga.
Just nu är det faktiskt det som "stör" mig mest.
Vikten går ju neråt, även om det inte är med rekordfart direkt..motionen börjar jag få fart på igen...
Men maten är rätt tråkig just nu...men som sagt, nu har jag lite mer att variera med.
Det behöver ju inte alltid vara supergott, så är det ju.
2013-01-19
17:46:29
Dag 78
Wuhu! Idag är en dag att minnas! Idag har jag provat ett av mina delmåls-jeans! YES!
Och som ni kan se nedan, sitter de som en smäck! Typ som min mamma skulle ha sagt!
Hahaha. Det är visserligen storlek 46, men lite mindre än mina andra storlek 46 som jag tidigare provat.
Nu kan jag i alla fall ha dessa svarta läckerbyxor. Och det är bara för sjukt-jkla-bra!
Så är det!
Idag har jag och sambo och vovve varit i Eskilstuna och shoppat.
Dels var vi på Itrim och köpte mer mat.
Dels var vi på Stadium och köpte nya handskar till mig, sedan köpte jag en ny fleecetröja/jacka.
175 kr i storlek 40.
Den satt visserligen lite tajt, men vaddå? Den var jättesnygg!
Så nu är den min..knallgrön. Ni ska få en bild, en annan dag, när den sitter som en smäck.
Nu ska jag njuta av mina svarta jeans. Ta en smoothie och bloggsurfa lite!
2013-01-17
20:15:30
Dag 76 Tack
Tack för allt pepp, jag blir verkligen glad varje gång jag går in på min blogg och läser alla snälla kommentarer. Det får mig att känna mig lyckligt lottad som har er, och det får mig att känna mig stolt över mig själv! Så..TACK!
Idag har jag testat ett nytt pass på exerto. Nämligen Oxybox. Jag körde teknik-pass och sedan själva träningen då. 43 minuter totalt. Jag fick faktiskt med mig sambon också! Jättekul. Han behöver verkligen träna, jag tror att han har gått upp i vikt, nu när jag har gått ner i vikt..någon som har bra tips när det händer? Hur stöttar man sin sambo till att börja träna?
Tips emottages tacksamt!
Tips emottages tacksamt!
I alla fall. Oxybox var något för honom. Så det ska vi fortsätta med. Han säger att han har svårt att göra en sak med fötterna och en annan sak med händerna samtidigt, men det är bara en ursäkt. BULLSHIT. Han var jätteduktig. För min del gick det mindre bra. Eller ja..jag gjorde så gott jag kunde!
Nästa gång vi kör samma pass kommer jag vara bättre.
Det här med att alltid hålla fötterna i rörelse samtidigt som man skulle boxa med armarna...oj, det var svårare än vad jag trott. Jag har ju testat kickboxning innan, och gillade verkligen det. Upplevde att detta pass var svårare, men det kan också vara ren vanesak. Kvinnan som var ledare var från Jamaica. Underbar dialekt och hon körde passet på engelska, så det var lite lättare än förra passet jag gjorde (det var på norska)!
Det tråkiga är att jag har börjat få ont i min rygg igen.
Det har liksom smygit sig på den här veckan.
Tyvärr gör det också att humöret sviktar...
Just nu är det väl okej...men det är fasen inget kul att ha ont jämt å ständigt, märker att det också påverkar min sömn...
Just det! Det var någon som frågade hur mina testresultat såg ut;
Jag vet inte än, ska till doktorn på måndag. Så vi får vänta å se!
Några andra funderingar eller tankar som ni vill dela med er av?
Som sagt, det är alltid roligt att få höra andras reflektioner kring det man skriver om...så..kör på!
2013-01-16
23:38:23
Dag 75 Utmanar hjärnspöken
Dagarna går vidare och jag är redan inne på dag 75. Tänk vad tiden går. Och vad man kan reflektera över mycket...har jag berättat att jag hittat ett brev? Ett som jag skrivit till mig själv när jag var 15 år?
Ganska sorgligt egentligen. Jag skriver om mobbningen i skolan, mina framtidsplaner och hur ledsen jag är hela tiden och hur jag tror att allt kommer lösa sig bara jag går ner i vikt. Jag skriver också; "just nu väger jag 89 kilo, jag förstår inte hur jag tillåtit detta! Jag måste få ett slut på mobbningen! Jag orkar inte vara så här mer!".
Kan ni förstå? Som 15 åring. Å väga så mycket...
Samtidigt är det ju inte så mycket att göra åt. Jag menar, jag kan ju inte prata med mig själv..när jag var 15 år?! Och säga; du är så jävla bra ändå! Skit i de där elaka människorna, sträck på dig. Var glad och stolt över att du är frisk. Att du har föräldrar som bryr sig...det gör inte deras. DU är älskad, LillZillen.
Hm..
Va tungt det blev. Sorgligt.
Vet ni vad jag gjorde efter att jag skrivit detta brev?
Jag fortsatte som jag gjort tidigare. Jag åt som jag gjort tidigare. Jag tränade mycket, men åt dessto mer...
Jag förstod att det var fel, jag är inte dum, jag var inte det då heller.
Men det var så mycket lättare att döva sina känslor med mat, än att ta tag i saker och ting.
Nu är frågan: är jag redo att ta tag i allt nu? 12 år senare?
Jag vet inte. Men jag försöker. En sak i taget. Dags att möta mina tidigare hjärnspöken som styrt mitt liv och som tagit över och gjort mig till ett offer. Nu är det slut på det.
Idag hände något spännande på jobbet.
Jag blev manglad av politiker i utskottet. De höll inte med mig i ett förslag som jag lämnat.
Men jag argumenterade arslet av dem. Och de föll.
De föll för mina argument och ungdomen fick det han behövde. Så var det.
Jag minns knappt något alls av vad jag sa, min kollega var med mig...
Efter mötet var jag svettig och beredd att gråta och säga upp mig. Så rädd var jag under mötet.
Så säker var jag på att det hade synts.
Men det hade det inte. Min kollega sa det också, hon sa hon var imponerad på mig och min erfarenhet.
Hon sa att jag var född för att vara socialsekreterare.
Visste ni att man kunde va det?
Jag som har en stor blackout av mötet!
I alla fall. Jag är nu stolt. Och det känns som om jag rehabiliterats under 2012 och att det fortsätter 2013.
Min självkänsla växer och det är ett bevis, det som hände idag. Att vikten blir mindre ger mig också mer och bättre självkänsla och självförtroende.
Jag talade emot politiker!
Jag överröstade dem. Jag sa saker som jag inte "borde".
Jag räckte inte upp handen, jag svarade på tilltal och jag använde min erfarenhet för att argumentera sönder deras argument. Lilla jag.
Jag är duktig.
Jag lär mig. Jag skulle vilja säga det till LillZillen.
En hälsning från ZtorZillen (soon 2b MiniZillen); Du är bra!
Vi är värda ett bättre liv!
Bestäm dig, du klarar det!
2013-01-15
22:36:19
Dag 74
I dag har jag varit och simmat. Jättehärligt...! 45 minuter blev det.
Även om det var jättesvårt att ta mig dit så blev det till slut bra.
Inte för det var svårt geografiskt utan mer mentalt...
Men nu har jag klarat det, nu är det bara å fortsätta!
2013-01-14
22:51:09
Dag 73
Dagen idag har innehållit en del stress av olika sort.
Mycket jobb, men också lite privat. Har tränat lite idag. Ätit rätt, druckit 2 liter.
Gått 10 000 steg.
Funderade på detta med själsligt välmående och kom fram till att jag ska skaffa mig ett radband.
Eller ett buddhistiskt radband, som stöd i meditationen.
Jag gillar tanken på att upprepa sitt mantra 108 gånger och sedan avsluta sin meditation...
Jag tror att det är riktigt mäktigt.
Har bett min kusin som tågluffar i Asien att köpa ett till mig nu när de är i Thailand.
Läser ju som jag nämnt tidigare Munken som sålde sin ferrari.
Och är riktigt inspirerad av att göra en hel del förändringar i mitt liv.
Försöka leva mer här och nu och inte tänka så mycket i "om ett år", "på semestern ska jag...", "när jag gått ner i vikt..", "när jag fyllt 30 år.." eller "om jag bara får fast jobb så..."
Nej, sådana tankar ska jag försöka bli av med.
Nu är det NU som gäller!
Så det så!
2013-01-13
11:30:51
Dag 72 Myten om träning
Dag 72 inleddes med en mycket intressant dokumentär. Nämligen myten om träning. Vilket inspirerade mig till att dagen till ära vara mer stående. Så...detta är mitt första (inte sista) inlägg som jag skriver stående.
Klicka på bilden för att komma till dokumentären! Idag ska jag städa lite. Ska också skriva ett till inlägg om dagens vägning..som gick kanon! Men, seriöst...undertiden jag skriver. Klicka på bilden! Titta på detta, lovar att det är värt tiden!
2013-01-12
21:56:30
Dag 71 Julburlesque
Dagen som idag har jag spenderat i Örebro.
På Hjalmars julburlesque!
Så jäkla kul det var, det var en present till min mormor å morfar. Med på resan var också sambon så klart!
Mmm...det var min dag. Mycket skratt, sång och glädje.
Återkommer i morgon!
2013-01-11
22:32:19
Dag 70 "Fotvikter"
Har ni testat fotvikter någon gång? Jag har haft ett par som jag använde vid stavgång en gång i tiden..för länge sedan. För någon dag sedan letade jag efter dem, men hittade dem inte. Så jag köpte nya från mina och sambons julklappspengar.
Tanken var egentligen att Mr Samson skulle ha dem. Inte på tassarna, men i hans väska.
I alla fall beslutade jag mig imorse för att själv testa dem.
Varför?
Min pappa kom på den eminenta idén att jag skulle få en ryggsäck av honom.
Denna ryggsäck ska jag fylla med vikter. Tills jag kommer upp i 13 kilo.
För det är så mycket jag har gått ner på 70 dagar.
Jag väger nu 91,2 kg.
Hade lite offerkofta på mig ett tag och beklagade mig för min far att det går sakta.
Då kom han på idén med vikterna.
Sedan funderade jag på det här; "hur mycket väger ett kilo egentligen".
Alltså hur mycket är det jag har gått ner?!
Hur känns det?
Hur kändes det när jag bar på de där extra?
Så..sagt och gjort i morse blev jag 2 kilo tyngre. 1 kilo/fot.
I början var det riktigt ovant.
I trappor kändes det i början som om benen ville vika sig.
Vilken skillnad, med bara ett "extra" kilo på varje ben.
Har jättesvårt att föreställa mig att jag burit på 13 kilo mer än nu!
Det är ju sjukt!
När jag kom hem från jobbet fick även Herr Samson prova på samma medicin.
Så vi gick på en lite mindre promenad, men den var svårare för herrn än väntat. Då han i väskan nu bar 2 kilo extra!
Han rörde sig långsammare i början och undrade vad matte hade hittat på för fuffens.
Men sedan gick det bra. Och det var som om det var lite viktigare att gå ut på promenad. Tyckte mig se mer fokus hos honom. Och han blev mer trött. Ska testa snart igen...
Men det är mycket..Samson väger ca 20 kilo. 2 kilo är ju 10%.
Det är som om jag skulle bära 9,1 kilo extra på mina promenader!
Hm...när man säger så, så blir det ett annat perspektiv.
Jag har faktiskt minskat från start...mer än 10% av startvikten.
Sweet!
2013-01-10
20:59:32
Dag 69 -Fiskgryta serveras (inte) tillsammans med hjärnspöken
Vilket fokus det är på mat hela tiden! I samhället alltså. Reklam. Matprogram. Mattidningar. På jobbet. Ätande. Restauranger osv osv. Idag har jag funderat på vad jag vill äta som första måltid under min upptrappning. Blev sugen på fisk och kom å tänka på ett recept jag och sambon gjorde mycket när vi va nykära...hehe ;)
Receptet är på en fiskgryta med dragon och senap.
Den innehåller; lök, champinjoner, smör, vetemjöl, fiskbuljong, grädde, senap, purjolök, dragon, fisk, mjölk, salt och peppar.
Ser gott ut, va?
Som sagt. Idag är det mycket tankar kring mat. Hela tiden.
Men det går rätt bra ändå, måste jag säga.
Det är dock svårt att komma upp i 10 000 steg.
Har också svårt att hålla motivationen på topp och jag har just nu ingen koll på varför jag gör detta.
Men på något konstigt vis går det i alla fall. Det är som om autopiloten är på liksom.
Jag tänker inte, bara gör. Så som det borde vara...
Det är klart man ska tänka, inte så jag menar.
Menar bara att det kanske inte behöver vara så omständigt hela tiden. Utan att man bara borde göra saker och ting. Inte tänka bara köra på för att man vet att man mår bra av det. Som att träna.
Eller simma.
Jag ska ju simma denna vecka. Det har jag lovat er. Men det tar emot.
Det är tufft mentalt. Men jag ska göra det. Nu har jag skjutit upp det för länge.
Jag är lite "rädd" och tycker det är jobbigt. Känner mig så stor och utstirrad. Mycket hjärnspöken där kan jag lova!
2013-01-09
19:38:44
Dag 68 -Den näring vi ger till kroppen ger vi till själen
Håller just nu på att läsa/lyssna på en bok. Munken som sålde sin ferrari.
Och har fastnat för en uppmaning där, nämligen; Den näring vi ger till kroppen ger vi till själen.
Av någon anledning så har den meningen fastnat. Och jag har funderat på det idag. När jag betraktade en av mina mer nya kollegor äta lunch. Hon åt en kycklingpaj. Helfabrikat. Och jag tänkte "va smidigt".
Sedan tänkte jag...nej! Det är inte smidigt! Varför ska vi inte ge våra kroppar det bästa vi kan?
Det är verkligen något jag ska lära mig att prioritera sen..när jag ska börja äta vanlig mat igen.
Och tänka på meningen;
Den näring vi ger till kroppen ger vi till själen
Igår var jag ju på Itrim på en föreläsning eller..gruppträff, men denna gång kändes det lite som en föreläsning.
Jag måste säga att jag inte köper Itrim med hull och hår. Och jag gillar mest min coach Tobias.
Han är lite mer; "du måste hitta din väg, vi ger rekommendationer som fungerar för det flesta, men tanken är att du ska applicera det på ditt liv och hitta dina lösningar och dina alternativ".
Det är inte ett direktcitat! Utan bara så jag uppfattar honom.
Exempelvis har han och jag pratat om min farhåga att börja äta frukt. För det rekommenderas av Itrim.
Och jag vet med mig, av tidigare erfarenheter att frukt sätter igång mitt sockersug.
Då har han uppmuntrat mig att istället äta bär eller grönsaker och att även äta frukt, men inte så ofta som kanske varje dag...och det kan jag köpa...mer...
än att jag "måste" äta frukt för att det är bra för "alla".
än att jag "måste" äta frukt för att det är bra för "alla".
Sen har jag funderat på det här med paleo också. Det intresserar mig väldigt mycket.
Så det måste jag också läsa på lite mer om, så att jag kan använda det sen..i mitt framtida liv..med bra matval!
Ja, det var dagens funderare..
Hur ÄTER ni?
Vad tycker ni är viktigast i matträsket...jag menar; mattänket!
2013-01-08
21:46:45
Dag 67
Idag har jag varit på blodprov. Jag har varit på gruppträff. Och nu behöver jag fylla på min mentala balans med lite meditation. Jag återkommer imorgon. Har varken lust eller ork att blogga idag.
Ses i morgon!
2013-01-07
21:10:46
Dag 66 - jag rockar fett!
Så idag har det hänt grejer! Jag har varit på sjukhuset i närmaste större stad (vi har inget sjukhus här där jag bor)...de tog massor av blod. Sex hela rör..ordentligt ska det vara. Jag fick också väga och mäta mig. Om jag ska vara ärlig förstår jag faktiskt inte riktigt vad dessa test syftar till..de har ju redan konstaterat att jag har PCOS. Men ändå fortsätter de att ta prover. Det är iofs bra, så att de utreder en gång för alla varför jag har så svårt att gå ner i vikt på mer traditionellt sätt, då. Jag har fått en tablett också, den ska jag ta exakt kl 23:00. Sedan ska jag till vårdcentralen imorgon och ta kortisolprover. Kortisol är bla stresshormon som kan göra att man har svårare att släppa "ifrån sig" bukfett, vad jag har förstått..något sådant. Sedan har det väl kanske också att göra med sköldkörteln också...eller så var det endel av proverna jag gjorde idag...ja, ärligt vet jag inte längre. Känner mig utelämnad åt sjukvården, ingen berättar längre något...känns lite läskigt...har fått en läkartid om två veckor. Då ska jag fråga ut honom vad som händer! Hon som tog proverna idag sa att någon av proverna var gällande njurarna...jaja...
Något som är lite roligare att skriva om är att jag nu "firar" två dygn utan nässpray! YEYE! Snart frisk!
Dagen till ära tänkte jag testa lite rockringande...det gick faktiskt MYCKET bättre än sist, denna gång lyckades jag hela fyra gånger få ringen att snurra mer än fem varv...det tar sig, med andra ord!!
Så nu är jag officiellt en rockringare! Eller vad det heter.
Kul är det i alla fall. Vågar inte träna ombytt än. Känner mig fortfarande mycket täppt, men är glad att jag klarat en hel natt utan någon form av nässpray. Inatt använde jag typ koksaltlösning, som ska vara harmlöst mot näsan då..och det hjälper lite grann i alla fall...
Föresten;
HEJ, alla nya läsare (jag har fått några nya sedan årsskiftet)!
Välkomna!
Skriv gärna en kommentar med ett "hej", så att jag också finner era bloggar...
Eller bara får veta era namn, så roligt och peppande att flera hittar hit!
2013-01-06
22:26:35
Dag 65
Inte hänt något speciellt idag...
Imorgon ska jag till sjukhuset..för fortsatt utredning...
Nu ska jag sova..
Nattinatt..
2013-01-05
19:02:39
Dag 64 Födelsedagsmiddag och färg!
Vilken dag!
Denna dag började ju lite märkligt. Jag drömde i natt att jag blev färgad. Att jag typ träffade Gud och hon frågade vilken min favoritfärg var och jag svarade orange. Sedan gjorde hon mig orange. Det va inte det som var märkligt.
Det som var märkligt var när jag vaknade med förväntan, tittade på min hud och såg att den var den där vanliga bleka trista huden..och inte knall orange, då blev jag besviken...jaja, så kan det vara....
Sedan var det födelsedagsmiddag hos mormor och morfar som gällde. Så sambo, jag å Samson åkte in till storstaden för att gå på fin födelsedagsmiddag. Uppklädd som tusan var jag. Rosa strumpbyxor (som för övrigt är jättesvårt att fotografera själv...) och sedan en färgglad tunika! Det bästa var att för 64 dagar sedan kunde jag varken ha strumpbyxorna eller tunikan..men valde att ha kvar dem i garderoben i alla fall, om jag nu skulle lyckas med Itrim! 64 dagar senare...och ja...titta på mina fötter! Jag kanske inte har orange hud, men j*kligt snygga fötter har jag!
Mormor är drottning på att göra kycklingrätter, så idag var det en riktig utmaning att hålla mig till måltidsersättningar...men det gick faktiskt skitbra! Det bjöds på efterrätt (tårta och kakor och bullar) och chips (guuud, va jag ville ta en..eller tio) och choklad...mmm...
Klockan är bara strax innan 19 och jag har druckit 1,5 liter vatten och tre av fyra måltidsersättningar är intagna! Förkylningen håller sig kvar, men jag har lyckats skrapa ihop över 6000 steg utan att dö av syrebrist! Det rör på sig i rätt riktning, snart kan jag träna. Och då ska jag utmana mig själv genom att simma. Längtar och fasar över detta på samma gång...hm...men det blir bra! Lovar!
Idag har jag också gått loss med kameran och har nyss lagt över ca 100 nytagna foton på orkidéer och julgranspynt! Trevligt, va? Vad har ni gjort en underbar dag som denna?
Nästa vecka satsar jag på att bli frisk!!!
2013-01-04
21:55:00
Dag 63 En ursäkt till mig själv (del 2)
För att vi är sjukt bra allihopa, så skriver jag ett till inlägg. Där jag för att jag -rockar fett- som någon underbar människa vid namn MARIA, skrev som kommentar till mig...ska blotta mig själv lite..!
Typ som jag fick för mig på dag 33.
12-11-30 (dag 33)
13-01-04 (dag 63)
Sedan måste jag erkänna en sak...eller två saker.
1. Jag köpte dessa trosor för att de var orange.
För att jag och sensei tycker om färg och för att dessa trosor gör mig glad.
Kanske borde jag i fortsättningen ALLTID väga mig i färgglada trosor?
2. Varje gång jag väger mig och vågen visar något minus
(spelar ingen roll om det är ett hekto eller ett kilo)
så gör jag en "happydance"! (bildbevis nedan)
Tycker nog ändå att midjan är mer markerad nu än för 30 dagar sedan. Annars ser jag ingen förändring.
Men det är tillräckligt för att min sambo skulle spontant kommentera min rumpa "den är mindre"!
Jag som så gärna vill ha en mindre rumpa blev så stolt att det blev en happydance som sambon fångade på foto..!
2013-01-04
18:21:04
Dag 63 En ursäkt till mig själv (del 1)
Idag har jag haft en praktikant på jobbet. Hon fick panikångest och började på att gråta när jag bad henne ringa till tolkförmedlingen och beställa tolk till nästa vecka. Det fick mig och min kollega att prata med henne om olika rädslor och att alla människor har rädslor. Men också att vi kanske har en tendens att se på andra och verkligen beundra dem för saker vi själva också klarar av...ex tala inför en grupp människor, stå upp för sin åsikt, prata med främlingar, ringa myndigheter osv osv.
Jag berättade för dem om min rädsla att träffa nya människor, att tala inför grupp och att prata i telefon. Då jag hör dåligt, på båda öronen...och tycker det är riktigt pinsamt att berätta så har jag ibland en tendens (mer förr än nu..men ändå) att hålla med och bara följa med i ett samtal istället för att vara ärlig och säga "ursäkta jag hörde inte vad du sa, kan du upprepa dig?". Min närmaste kollega blev genuint förvånad och sa att hon aldrig kunnat gissa detta då hon tycker jag är så uppmärksam och lugn när jag samtalar med speciellt nya människor. Hon sa också att bland det första hon la märke till hos mig är att jag inte kan "hålla tyst" i en större grupp när gruppens åsikt går emot min moral eller så, utan att jag då alltid säger vad jag tycker och står för det och att jag gör det med ett lugn och en säkerhet som hon beundrade! (VA?!!!)
Jag som varit så SÄKER på att min röst skär sig och att klumpen i min mage växer sig så stor att den faktiskt syns när jag pratar. Var också övertygad om att jag blev svettig och röd i ansiktet, varken praktikanten eller min kollega tyckte att detta kunde kopplas till mig. De blev båda genuint förvånade.
Min kollega berättade att hon ofta känner sig osäker i större grupper och beskrev en väldigt stor ångest som hon har när hon pratar med våra klienters gode män. Jag tittade på henne helt oförstående, då jag tycker hon är så bra på just detta. Att nå fram till alla "vuxna" runt ungdomarna och verkligen informera alla och få folk att känna sig trygga....
I alla fall så fick detta mig att fundera på mig själv.
Hur jag tänker om mig själv och hur jag uppfattas av andra.
Jag vill också passa på att tacka er alla, för ert fina stöd igår...det värmde väldigt mycket...
Igår, efter jag skrivit mitt inlägg. Efter att jag pratat med pappa. Efter att jag duschat två gånger och varit ute på promenad, så började jag äta nötter. Jag hällde upp i en skål och bara åt. Tills jag avbröt mig själv, kastade allt och sedan kastade alla nötter och annat jag var sugen på som vi hade i vårt skafferi...! Jag duschade en gång till. Grät. Funderade på diverse saker att straffa mig själv med. Lyssnade på radio. Såg på film. Somnade.
Åter igen: hur jag uppfattar mig själv.
Det förvånade mig genuint att någon kan beundra mig. Se upp till mig?! Hur då? Är jag lugn?
Era fina kommentarer. Är det till mig ni skriver, har jag funderat på under dagen. Eller har de kommit fel?
Det stämmer inte.
Sedan tänkte jag på vad jag gjort. På 63 dagar har jag levt mest på måltidsersättningar, kanske 95% (skitbra!). I 61 dagar i rad har jag lyckats med att dricka 2 liter vatten varje dag. I cirka 40 dagar av dessa har jag kommit upp till 9000 steg eller mera, från att knappt ha vardagsmotionerat alls. Jag har mediterat. Jag har börjat älska mig själv igen. Jag kan se mig själv i helkroppsbild i en spegel utan att känna avsmak, och den första tanken som dyker upp är "du är f*n bra Zillen, snygga kurvor damen". Jag har gått ner i jeansstorlek från 52 till 46 (även 44 i vissa byxor!!!). Hade vem som helst annan än jag gjort detta ovan, hade jag beundrat denna person. Sagt till HEN, f*n va bra du är! Jag är stolt över att vara din vän och få ta del av din resa. Du är så sjukt modig och duktig som gör detta för din egen skull. Det hade jag sagt. Varför är det då så svårt för mig att säga det till mig själv?
Jag ber om ursäkt till mig själv idag. Att jag klankade ner på mig själv så mycket igår. Att jag hamnade i hetsätningstänket och nästan förstörde allt genom att hetsäta. Jag är stolt att jag avbröt. Jag är glad att jag klarat mina måltidesersättningar 95% av tiden, för det är så sjukt bra! Jag är modig som hoppat på Itrim-utmaningen. Jag är värdefull och jag älskar mig själv mer idag än någonsin tidigare. Jag ger mig själv vardagsmotion och vatten för att jag mår bra av det. Och det är jag värd, att må bra. Jag ber om ursäkt till mig själv idag, och idag förlåter jag mig själv. Förlåter mig för att jag varit så hård. Så hård som jag aldrig skulle vara mot en vän. Idag sträcker jag ut en hand till mig själv och ska börja att bli vän med mig själv!
Jag är lika mycket värd för mig, som min bästa vän är värd för mig. Vi är lika bra. Vi är bäst. Vi förtjänar all lycka i världen. Nu är jag förlåten av mig själv. Nu ska jag ta hand om mig så som jag skulle ta hand om en vän i samma situation. Mitt mål under 2013 är att börja behandla mig själv som en vän! Jag är förlåten.
2013-01-03
18:22:31
Dag 62 Missbrukare
Suck. Va trött jag blir på mig själv. Verkligen. Jag blir så trött att jag knappt orkar längre!
Jag känner att det är något fel på mig. Jag borde klara av detta med mat och motion. Lätt. Det är inte svårt. Inte i teorin. 1+1=2.
Punkt.
Lätt.
Lätt som en plätt. Inget annat. Inget krångel. Äta måltidsersättningarna, dricka 2 liter vatten, gå 10 000 steg/dag, motionera 2 ggr/vecka. Inte svårt. Varför gör jag det så komplicerat då?
Varför lyckas "alla andra"?
Idag är ingen bra dag. Jag är trött. Fortfarande förkyld. Huvudvärk. Less. Hungrig. Har fuskat och ätit en macka, fast jag visste att det var dumt och fast jag visste att jag inte ens var sugen på det. Fast jag visste att jag skulle få skuldkänslor. Jag visste det! Ändå bara liksom talade den till mig. Den gav sig inte. Och jag kunde inte stå emot. Jag bara åt. Varför?
Jag vet, det är "bara" en macka. Men det är inte "bara" en macka. Det är ett j*vla missbruk.
Jag är missbrukare. Och jag hade vaggat in mig själv i den fantasin att jag var frisk.
Att nu har jag gått ner i vikt. Nu är jag frisk. Men det är jag inte. Igår var jag så pepp och kände mig så på...och framåt..å liksom...ja, glad...idag...inte så mycket.
Känner mig misslyckad. Som inte klarar av att stå emot en macka. Som inte kan gå tillräckligt som inte kan äta rätt, dricka rätt. Det är som om jag är svag. Jag känner mig svag idag. Misslyckad. Trött. Ensam. Svag. Känner mig som ett offer. Och vill inte ta ansvar för det jag gör. Jag vill inte mera. Jag vill hetsäta, återvända till tryggheten. Till det varma. Det mysiga. Maten. Vilken jag vill.
Bestämma vad jag ska äta. Mackor. Bröd. Kött. Pasta. Riktig mat, inte något j'kla frystorkat.
Känner mig ensam. Övergiven. Vill äta mera. Skriver av mig här istället för att sitta i köket och bara vråläta, jag antar det är ett framsteg. Ett framsteg jag borde va stolt över. Men just nu skiter jag i det. Vill ha mat.
Usch. Mår inget bra. Ska titta på lite Biggest loser-bilder...kanske hjälper det...jag måste sysselsätta mig. Det är liksom svårt att beskriva. Det är inget sug. Det är sorgsenhet. Svaghet. Ensamhet. Kryddat med lite snorighet och matos från grannen...matreklam på TV och jag är som...skit.
Varför ska det vara så j*vla svårt? VA?!
Jag menar "alla andra" kan ju...varför måste just jag söka tröst i mat och inte i...annat..typ motion...eller något. Uääää....måste sysselsätta mig...tror jag...
2013-01-02
19:31:40
Dag 61 möte med coach Tobias
Idag var det motivationssamtal på Itrim i Nyköping. Att man åker så långt bara för ett samtal...ja, det är det värt. Faktiskt. Som vanligt fick jag med mig en hel del klokheter från honom. Bland annat så pratade vi om min frustration över denna förkylning från HELL, som aldrig verkar ge med sig.
Min nya tumregel är att INTE börja motionera innan jag klarar av en rask promenad utan problem. Så...nu får jag vänta ett tag till..då min andning just nu känns som om jag andas ur ett sugrör.
Sedan skulle jag ta de två första passen och köra lite mer försiktigt...
Vägningen visade 92,4 kg. Plus 0,2 kg från juldagen. Inte hela världen, jag är nöjd. Bra jobbat. Jag är stolt.
Det är ändå under 93 kg och jag är sjukt taggad och pepp nu när coach Tobias också var så pepp idag. Han var inte alls så dömmande som jag varit rädd för. Han mera..frågade hur det hade känts att jag fuskat och hur det kändes efteråt och sådär, sedan gick han vidare..fokus på framtiden. Vad händer här näst osv!
Jag är jättestolt över mig själv. Att jag klarade av att inte gå UPP i vikt på julafton! Det är liksom stort. Just nu längtar jag massor efter en stor cappucino. Istället nöjer jag mig med lite vatten. Jaja, man kan inte få allt. Men livet är rätt bra ändå..det måste jag säga..!
Jag har varit i Göteborg de senaste dagarna, varför jag inte uppdaterat. Har vart sjuk i Göteborg. Tittat på nyfödd bebis och jag är numera moster. Visserligen ingift sådan, men ändå!
