ZtorZillen

Vem kunde ana att det fanns fina vandringsstråk så nära hemma?

I helgen så upptäckte jag, sambon och vovven att det faktiskt inte behöver vara fjällen för att hitta fina vandringsleder. Så i närheten av Sörmlandsleden, gick vi en tur där jag spenderat många friluftsdagar som en liten kotte!

 

Som ni kanske vet så blev ju jag och sambon helt förälskade i fjällvandring förra hösten då vi var i Sälen. I år har vi varit i Idre och vandrat och blev så nöjda att vi nu har börjat införskaffa oss lite mer avancerad utrustning. Jag har numera en 30 L-ryggsäck och sambon har en 75 L. I helgen testade jag min. Packade den med matsäck och kaffe, sedan gick vi ut på en liten minitur mellan regnskurarna...

 

 

 

 

Mamma och pappa ska flytta från sin villa i höst och rensar därför sina lager av prylar. De älskade att paddla innan de fick mig och brorsan, så de hade en hel del campingutrustning som vi fick "ärva" av dem! Supersnällt!! Både ekonomiskt för vår del, men också skönt att inte behöva bidra till konsumtionssamhället allt för mycket, när man kan undvika det! I helgen testade vi därför också att sätta upp tältet. Vi hade tänkt att till vecka 33 åka på ännu en vandringssemester, men denna gång utan att hyra någon stuga...utan att bara tälta! (alla tips tas tacksamt emot kring ALLT jag behöver förbereda innan dess!).

 

Ojoj...skrev senast för tio dagar sedan...långt uppehåll för att vara mig.

Vet inte exakt vad det beror på, men någonstans har jag kännt att jag behöver komma i ordning med mina egna tankar...

Då syftar jag på tankar "som vanligt" om vikt, mat, motion, hälsa, bebis och jobb...

Vad har hänt sedan sist?

 

Om vi börjar med det "enkla"...jobb.

Jag har sjukskrivit mig själv denna vecka måndag-fredag. Detta efter att jag var på läkarbesök i början på veckan gällande att jag har haft sömnproblem ganska länge nu. Egentligen vet jag vad det handlar om. Det är stress. Stress över att inte bli med barn, stress över att inte gå ner i vikt, stress med en sjuk närstående, stress med jobb och så vidare. På senare tid har detta visat sig genom att jag fått lite lättare problem med minnet, sedan är jag obotligt trött hela tiden och så vaknar jag mellan 3-10 ggr/natt. Vad gäller jobbet har jag återigen tankar på att jag borde byta jobb..inte för att jag inte trivs...utan mer för att jag älskar mitt jobb, jag tror att jag är duktig på det, men kan man verkligen prestera bra med så dåliga medel som vi faktiskt har på socialtjänsten? Jag känner inte att jag kan göra så mycket som jag själv önskar....

 

"Hälsa"

Så jag fick rekommendationen att träna! Motionera, ät bra, ta det lugnt och vila upp dig. Så sa läkaren. Fick också sömntabletter utskrivet. Sömntabletter är för mig ett stort tabu, eller vad man ska kalla det. Jag har ett stort motstånd att erkänna mina egna svagheter, eller min egna sårbarhet...jag önskar och -ibland- tror att jag är  STÅLKVINNAN och att jag minsann inte är som "alla andra". Jag ska klara allt själv.

 

"Bebis"

Jag blev otroligt sårad och omskakad när läkaren "chockade" mig med att förklara vad extrem stress kan göra i förhållande till att försöka bli gravid. Så den "enkla" lösningen är nu att jag ska försöka minska mina stresshormoner, vilka tydligen återigen är skyhöga. Tror iofs att jag har en hög stressnivå sedan födseln, om man ska tro mina föräldrar som menar att jag alltid varit lättpåverkad vad gäller stress.

 

"Vikt"

Jag har malt detta nu så ofta att jag seriöst börjar fundera vad jag är utan mitt viktproblem. Alltså om det är så att jag identifierar mig så mycket med min vikt att det är ohälsosamt? Tankarna ränner fram och tillbaka...jag kommer alltid fram till samma lösning; strunta i vikten och fokusera på välmående! Hur svårt kan det vara?

SKITSVÅRT, säger jag dig!

 

"Mat"

Naturligt -för mig- så har jag återigen funderingar kring om jag ska "ge upp" mitt paleo-liv för att istället -återigen- haka på Itrim. a la svältdiet igen. Kommer återigen fram till att det inte är så jag vill behandla min kropp. Inte mer E-ämnen, socker osv osv. Nu är det naturlig mat som gäller. Det kommer ta mer tid...men kroppen mår bättre i sin helhet.

 

"Motion"

Detta känns som om jag har tappat totalt. Jag har knappt ork att ta mig ur sängen längre...och återigen går jag in i en skådespelarroll och låtsas vara pepp när folk frågar hur jag mår och hur jag har det. Varför ska det vara så svårt att erkänna att jag inte mår bra? Att jag inte har motionerat på 10 dagar?

Jag vet, det är inte hela världen.

Och nu ska jag göra som min kära far gav mig rådet idag; "bara gör, tänk inte så mycket, gör det bara och tvinga dig själv..det är skönt efteråt". Han tyckte att yoga var en bra början. Och som vanligt, har han förmodligen rätt...

Hatar att andra vet bättre om mitt liv än jag själv...

Imorgon ska vi till bebisdoktorn. Sambon jobbar dygn idag. Så jag är ensam hemma med Samson.

Ensam och nervös.

Är alltid nervös för att gå till doktorn. Känns som om de har ens liv i sina händer på något vis.

 

Idag blev det ingen simning som vi planerat, då det visade sig att simhallen börjat med sommaröppet-tider. INTE bra. Vi, jag och min vän M, tog tillfället i akt att inviga stranden som tillhör vår bostadsrättsförening...

Kallt till en början men det gick bra att doppa sig ett par gånger även om det inte blev någon direkt simning, då Samson skällde så mycket när jag simmade bort från honom.

 

I alla fall är det möte med doktorn i morgon. Usch. Han ska undersöka mig och se om det kan tänkas finnas några äggstockar som vill samarbeta och om det kan tänkas bli någon ägglossning denna månad..wuhu! (not)

Jaja, det är väl bra att han undersöker...även om jag nu kan känna att jag är riktigt less på att höra att "om du bara går ner i vikt så löser sig allt!".

Jag vill gå ner i vikt på naturligväg. Jag tror att jag har hittat mitt sätt att leva. Paleo-style fast utan frukt och med smör. Hm...tycker att det skulle vara ett misslyckande om jag började på Itrim igen, bara för att det inte fungerar på naturlig väg...hur svårt kan det vara egentligen? Har föresten mätt mig, men glömt pappret med måtten på nedervåningen och just nu är jag superlat och orkar inte hämta dem...

 

Kan ni hålla tummarna för mig i morgon? Så att allt går bra.

Åh...nu är det bara en dag kvar...på torsdag så gäller det!

Då ska jag, sambon och Samson iväg på minisemester till Idre.

Då ska vi fjällvandra igen, för andra gången! Spännande!

Hoppas det blir riktigt bra väder...just nu är det inget kul väder här i alla fall...spöregn.

 

Å här hemma ser ut som ett mindre bombnedslag...och jag är SÅÅÅÅ trött på att leva i ett hem som inte är i ordning.

Sovrummet och pyssel/kontorsrummet är helt klara. Det är vardagsrummet och gymmet som nu ska inredas klart...

Sedan har vi uteplatsen som ska piffas till också, sedan behövs det gardiner och mattor..!

 

Som ni förstår har detta inneburit noll träning...tyvärr.

Samtidigt ganska skönt att ta en "paus" från alla måsten och bara köra all in med flytten.

Jaja...nu längtar jag i alla fall till minisemester och VANDRING. Målet är att vandra en lite längre tur varje dag. Vi åker som sagt på torsdag och är tillbaka på söndag igen..så en minisemester med andra ord.

Är det någon som läser detta som har varit i Idre på vandringssemester får ni gärna tipsa mig om ALLT jag behöver veta!

Hej hej!

Nu är jag tillbaka igen...efter ca två veckors semester.

Vad har jag hunnit med under denna tid?

Jodå...en hel del faktiskt.

Jag har flyttat! Från lägenhet till radhus. Vi har dock fortfarande ett helt gäng med kartonger kvar att packa upp...men ändock! Vi har ingen soffa, inga tavlor, eller lampor...

Jag har tränat styrketräning på gym och "hemma", gått i trappor....

Ätit bra i allt kaos, tro det eller ej!

Jag har inte mediterat...tyvärr...inte heller någon yoga...

Men jag har faktiskt läst en hel del. Två böcker blev det!

Sambon och jag har också varit på läkarbesök, bebisläkaren. Sambon har lämnat flera prover...

Helt otroligt vad man hinner med när man inte har Internet...hehe..men men, nu är jag online igen och pigg och ivrig att fortsätta mitt bloggande!

Gårdagen spenderade jag och sambon bland annat på en grekisk restaurang i Nyköping.

Vi har också bestämt oss för att satsa stenhårt på att optimera våra respektive hälsa...

För att på så sätt...när den dagen kommer...vara redo för en bebis.

Tills dess så är det inget annat att göra än att fortsätta med det positiva tänkandet.

 

Jag har tagit kontakt med en kille som är hälsorådgivare och ska vara expert på hormonella bekymmer...kanske kan han hjälpa mig att gå ner i vikt?!

 

I helgen ska jag träffa min bror, som också är en Måns-loookalike! tillsammans med mamma, pappa och sambon..

Har hört vissa rykten att bror min har en flicka med sig också..lööövvv...

Ja...åter till ämnet...

 

 

Det bästa med påsken är i alla fall alla ägg...och ledigheten. Så nu ska jag njuta av att vara ledig. Fortsätta med yoga och meditation och försöka att inte vara så deppig som jag egentligen känner mig...

 

Varför har jag inte skrivit på så länge?

Har fruktansvärt ont i ryggen...och jag känner mig allmänt misslyckad...jag vill inte vara med om detta..

Att misslyckas igen.

Känns pinsamt och jag vill ge upp.

Sitter å slötittar på Biggest loser och kan inte annat än att ryckas med...

Jag VILL gå ner i vikt...å snabbt.

Alla quick-fix är just nu intressanta...men inte så seriöst...ska jag väl erkänna...

Men det är klart..man blir så sugen på att få resultat och tydliga resultat på vågen...när man ser på sådana här program. MEN nu är det fokus på lugn...yoga, meditation osv.

 

Jag kan detta och jag måste vara trygg i det!

Men det är lättare sagt än gjort...

Så visst finns det tvivel..

 

 

 

Jag vet inte....vart jag ska börja...

Det är något som blir för mycket för mig.

En sorg.

En tomhet.

Stress.

Jag vet inte vad jag ska kalla det.

 

I vilket fall gör det mig förvirrad.

Svårt att fokusera.

Svårt att veta vad jag ska fokusera på.

 

Hur jag ska få min inre gnista att tända, mer än den lilla glöd som finns nu.

Det kännas bara för övermäktigt.

När jag ställer mig på vågen och den visar 86,6 kg.

Det känns som ett underlag.

Som om det är längre bort till en bebis än någonsin.

 

Jag vet att det blir så deppigt å läsa.

Kanske är det därför jag gör uppehåll att skriva.

Jag har svårt att vara positiv...att glädjas över att måtten minskat.

Att jag är frisk osv osv.

 

Usch. Jag vet inte.