ZtorZillen

Jag lever fortfarande. Och har hälsan, så vitt jag vet. Det är tisdagkväll och först nu har jag ro i kroppen att sitta ner och skriva något. Jag har insett sådan tur jag har, som har en sambo som är så villig att prata om min störning, när jag behöver det som bäst. I och med hotet och det som blev i fredags blev jag mycket orolig över mig själv, och hur tydligt mitt sug efter kolhydrater är kopplat till mående. Jag var rädd och orolig, och mitt sug efter kolhydrater har som sagt bara ökat under helgen. Sambon och jag var och handlade tillsammans. Jag bad honom att följa med, då jag kände mig osäker på om jag kunde vara "ensam" i mataffären. Om jag kunde gå ut, utan bröd, glass eller chips.

 

Ändå en stor sjukdomsinsikt, tänker jag. Att jag kan liksom se bristen hos mig själv och säkra upp omgivningen innan det blir för mycket för mig själv att hantera.

 

Tja...jag kanske tar stora steg i tillfrisknandet ändå. Även om socker-tankarna ändå finns. Å va de små djävularna finns! Det ska ni veta, det är inte lätt. Men, som mamma säger; vem har sagt att det ska vara lätt?

 

Sambon säger att jag måste lära mig att unna mig saker. Inte mat. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare. Och då handlade det mycket om att jag ville lära mig att inte tänka i banorna att "jag unnar mig något gott". Att om man UNNAR sig något så är det något som kroppen mår bra av, inte exempelvis godis, glass, alkohol eller något liknande. Att "unna" sig, gör jag i typ av massage, manikyr, nytt nagellack eller garn. Eller en orkidé...

MEN va svårt det är att få in detta i sin hjärna. Det är så mycket lättare att "unna" sig en chokladkaka än att unna sig en orkidé! Varför är det så?

Varför agerar jag så?