ZtorZillen

Jag hatar när folk säger att jag är så ung, att jag har all tid i världen.

Det kan handla om vad som helst.

Karriär (där kan jag iofs hålla med om att jag har tid på mig).

Bebbe-tillverkning.

Viktminskning.

 

Det är som om folk inte förstår.

I ärlighetens namn så känner jag inte mig speciellt stressad. Inte alls. Däremot känner jag att jag inte alls har "all tid i världen".

Så är det inte.

När det gäller vikten, till exempel.

Varje år jag fortsätter att gå med övervikten, är det ytterligare belastning på knä, leder, rygg osv.

Varje år blir kroppen mer skör. Inte mycket kanske, men ändå.

Riskerna ökar.

Hjärt- och kärlsjukdomar.

Andra överviktsrelaterade sjukdomar. Riskerna ökar för varje år jag har kvar denna fettklump på rumpan.

Det känns så nu. Att allt sitter på rumpan.

Själva vikten oroar mig inte längre, jag känner mig ganska välmående förutom ryggvärken.

Men...samtidigt...

Det är ju det här med följdsjukdomar...och det är väl ofta man mäter det i relation till BMI. Eller i alla fall fettprocent.

Min är ju då ganska hög....

 

 

Åter till "lycka"-temat.

Jag tänker mig då...att jag behöver återigen hitta tillbaka till mina rutiner kring meditation. Det kommer att få ner mitt kortisol-värde (stresshormon) och vem vet? Kanske resulterar lite avslappning i att kroppen i övrigt får lite lust att hamna i balans?

Man hör ju så många som berättar om adoptioner, par som slappnar av och helt plötsligt är de gravida?

Avslappning sägs också vara bra för min rygg, säger min bror som också är utbildad PT.

 

Fokus resten av månaden blir alltså andning. Avlsappning. Lycka....