ZtorZillen

För en tid sedan, då jag kände skrivarinspirationen flöda i kroppen...satte jag mig ner och skrev upp ett gäng rubriker som jag skulle utgå ifrån den dagen då jag saknade just -inspiration-. För en tid sedan bad jag även er att komma med förslag på rubriker...jag tror att ovanstående är en av dem som jag fick av er bloggläsare.

Någonstans vill jag tro på det här med att du inte ångrar det du gör, utan det du inte gör.
Så är det nog med mig.
Jag vill försöka leva mitt liv så att jag inte ägnar för mycket tid till att se tillbaka på mitt liv och ångra saker. Det är så onödigt. Den tiden kan jag ägna åt något annat!

Så. Till rubriken. Något jag ångrar. Jag ångrar att jag inte tog min mamma på orden när hon berättade hur hon fått slut på att dumma killar i skolan retade henne. Hon tog helt enkelt tag i en av mobbarna å hängde upp honom på en krok, sedan gick hon därifrån. Eller något sådant. Jag minns inte exakt, kontentan var i alla fall; är någon dum mot dig, agera. Va inte bara tyst och ta emot. Jag ångrar att jag lät så många under min skoltid, förstöra för mig. Rasera mitt självförtroende och min självkänsla. Jag ångrar att jag inte reste mig upp och slog tillbaka...eller i alla fall sa något tillbaka. Inte bara tog emot. Jag inser så här i efterhand att mycket i mitt liv har blivit som det blivit just på grund av mobbingen i skolan. Exempelvis tror jag inte att jag hetsätit om jag inte vart mobbad. Jag hade säkerligen varit överviktig. Men i alla fall.

Nu vill jag inte skylla ifrån mig, det är inte så ni ska ta detta inlägg. Det är bara något jag ångrar. Å andra sidan kan man säga att mobbningen som sådan även har format mig och gjort mig till den jag är idag. Utan mina erfarenheter (både bra och mindre bra) har format den jag är idag. Hade jag levt det liv jag lever idag, om jag gjort något åt mobbingen? Hade jag utbildat mig till socionom? Hade jag flyttat och läst på universitetet överhuvudtaget? Hade jag träffat de personer jag träffat? Hade jag varit förlovad med killen med stort "K"? Förmodligen inte, då hade livet tagit andra vägar.
Det jag vill säga är; visst, det finns saker jag ångrar. Detta med mobbningen är det största som jag ångrat. Jag är lite ledsen att jag inte lyssnade på min mamma, som faktiskt gav mig väldigt bra råd. Men som jag av olika anledningar inte var mogen att ta emot och processa just då. Poängen är. Jag försöker vara mer öppen idag. Jag har lärt mig något stort, något jag är tacksam över. Jag önskar dock att samma kunskap kommit till mig utan att jag skulle lidit så under mellan-högstadiet och gymnasiet...Som tur är, är det över nu.

Något jag i allmänhet ångrar är att jag inte lyssnade mer på min mamma under tonårstiden. Jag visade noll respekt för min mamma och det är något jag skäms över än idag. Det är dock något jag försöker ändra på idag. Mamma är så värdefull för mig och jag försöker visa det för henne. Jag hoppas hon känner det. Sååå..vissa saker som jag ångrar har lett till förändring, andra lever kvar i mig som spöken som inte får komma ut i ljuset. Spöken som jag väljer att acceptera att de är närvarande. Spöken som jag inte försöker jaga bort utan som bara får vara....