ZtorZillen

Igår uteblev mitt bloggande på grund av en olycka. Det är inte så farligt som det låter. Jag halkade när jag gick ut ur duschen...wops sa det bara, så låg jag där...och kom inte upp. Knät (det jag brukar ha problem med) hade låst sig och jag började stört grina, för jag var så rädd. Tusen tankar gick genom min hjärna och jag tänkte "nu är det över".

Inte mitt liv. Men mitt knä. Nu blir det bara värre. Så gick tankarna.

Besvikelsen var så stor och det började pulsera hårt i knät.

Som tur var, var både hund och sambo hemma. Hunden öppnade badrumsdörren och rusade in och slickade bort mina tårar. Försökte något sånär förklara med tydlig röst att matte är inte arg..hon är lite ledsen bara.

Samson är superkänslig mot både mig och husse när vi gråter..han blir riktigt orolig och vankar av och an..gnyr och försöker att slicka bort att bekymmer. Sambon hjälpte mig att stå upp..och höll i mig när jag försökte röra på knät. Knät var lite ömt, men det kändes bättre. Vi bestämde oss för att ta en lite längre kvällspromenad, men i lagom takt. Jag kände att jag behövde röra på knät så att det inte blev stelt.

 

 

Sagt och gjort. Det gick. Det fungerade.

Under promenaden konstaterade min sambo lyckligt att jag inte hade ätit något. Vaddå?

Ja, du gjorde illa dig och tröståt inte, det första du gjorde.

NEEEJ, det gjorde jag inte. Tanken hade inte ens dykt upp. Det enda jag tänkte på var att "shit, nu kan jag inte intervall-träna i kväll som jag planerat".

 

Förstår ni?

Det liksom slog mig inte ens att tröstäta, det fanns inte i min värld. Kanske är det så att den här resan har förändrat mig mer än vad jag tidigare trott. De här 203 dagar som passerat.

Jag vet att jag tjatar om att ge upp, byta koncept och så. Jag kan vara allmänt tjurig och så där...men jag kör på fortfarande. Och det förändrar mig. Det gör det. På djupet.

 

Insåg inte ens att det var en "bra" erfarenhet...att ramla i duschen..

förens sambo påpekade att jag inte tröstätit.

Det är så sant.

Det är ett så tydligt framsteg. Nästan läskigt att det blir så tydligt när det händer något mindre bra.

För jag kan faktiskt säga att jag hade föredragit att INTE skada mig i knät igen.

Men å andra sidan så tröståt jag inte.

Det är ett framsteg.

Ett stort framsteg. Tidigare har första tanken när smärta i knät dykt upp varit att just tröstäta och äta tabletter.

 

Nu gjorde jag inget av det.

På med linement och ut på en längre promenad.

Jag förändras på djupet, och det glädjer mig.

Kanske är det för övermäktigt just nu att se på framtiden för långt fram.

Det kanske för stunden räcker om jag bara tar en dag i taget.

Jag tror det.

En dag i taget.

På grund av all stress som varit så får det räcka...för nu...