ZtorZillen

Jag måste erkänna att jag är rätt trött på detta nu. Det här med att sträva efter att gå ner i vikt. Det gör mig skit irriterad och frustrerad att erkänna att jag inte går ner i vikt. Det rör sig f*n inte. Jag är så viktavundsjuk på många av mina medbloggerskor att jag faktiskt har struntat i att kolla bloggar nu i ett antal dagar eller snarare veckor. Det irriterar mig att andra lyckas, och jag skäms över att erkänna detta. Jag känner fördelarna av att ha gått ner de kilon som jag har gått ner hittills med Itrim. Jag är också övertygad om att jag kan och behöver gå ner mer, samt att jag då skulle må ännu bättre av detta. Jag lovade mig själv...och er...att satsa stenhårt i april på hälsan. Vilket jag på sätt och vis gjorde. Dock inte med fokus på vikten. Utan mer på att må bra. Att stärka mig själv, så att jag inte springer in i den berömda väggen. Jag måste också erkänna, främst för mig själv, att jag inte är en superwoman. Nej, jag är inte det. Jag klarar inte av att göra tre personers arbete. Jag gör inte det. Och jag ska inte fortsätta att ens försöka. Utan erkänna för mig själv, att jag är jag och jag är en person! SÅ det så.

 

Så för att sammanfatta: Jag är rätt viktbitter just nu, jag har satsat på att må bra och jag börjar mer och mer komma till insikt och faktiskt tro på det; att jag måste må bra i själen för att kunna gå ner i vikt. Det är redan maj och jag står och stampar på samma vikt som jag gjorde i januari-februari..men jag börjar sakta men säkert tända gnistan igen och få energi att ta tag i mina egna viktproblem...jag orkar fortfarande inte engagera mig i andras viktproblem (jag hoppas ni ursäktar, och att ni vet att jag hejar på er...även om jag för tillfället inte orkar att kommentera eller läsa alla bloggar jag normalt följer).

 

Jag mår i det stora hela bra. Faktiskt. Men energin räcker liksom inte till att engagera mig i att räkna kalorier eller mäta det jag äter. Jag äter fortfarande två Itrim-måltidsersättningar varje dag. Har som mål att dricka 1-2 liter vatten varje dag. Träna regelbundet och gå 10 000 steg varje dag. Men...nu när jag har lyckats med att göra detta i flera veckor i sträck...och det inte syns på vågen..så (även om jag vill bry mig mer om HÄLSA än vikt...) så blir jag bitter. Viktbitter. Sur...och irriterad och avundsjuk...på "alla som lyckas"...alla som bloggar om hur "lätt" det är! Finns det ingen där ute som har PCO, eller som fuskar? Eller som känner suget hela tiden? Jag känner mig rätt ensam...jag har återigen börjat tänka på mat...typ dygnet runt...även om jag har en plan och följer den...så är det tankarna som stör mig...det bara kommer..och tycks inte vilja försvinna...

 

 

 

Idag var jag ärlig mot sambon och berättade allt detta. Han sa att han kände samma frustration som jag.. han ser hur jag kämpar och förstår inte vad det är som är fel. Vad gör vi/jag för fel?

 

Efter vårt snack som resulterade i gråt och kramar...så körde vi ett pass med OxyBox, denna gång Energy-passet. Det är på 45 minuter. Och istället för boxningshandskar valde vi att köra med hantlar istället..så det lär bli träningsvärk i morgon som heter duga! För att fira att jag var ärlig mot sambon och inte hetsåt, som hade varit min vanliga strategi när jag är viktavundsjuk, frustrerad och ledsen över vikten...så sitter jag nu här...och skriver detta, utan glasögon och med en lermask på (så ursäkta alla stavfel, jag ser nämligen inte vad jag skriver...utan fingrarna hittar tangerterna själv, så att säga)