ZtorZillen

Enkel fråga men ändå så svår..."Varför började du jobba inom detta?"

 

Ja...det är väl lite olika svar på den frågan. Dels var jag osäker på vad jag ville jobba inom, när jag slutade gymnasiet. Min mamma hjälpte mig rätt mycket och vi läste massor av studiekataloger tillsammans. Hon sa "socionom kanske skulle passa, testa å sök det!". Öh..vad gör en socionom?, det var min första tanke.

 

Jag sökte in på socionomprogrammet för att det verkade intressant. Mycket märkligt egentligen, då jag är mycket blyg och har svårt att träffa nya människor. Det är i alla fall den bilden jag alltid har haft av mig själv, som en blyg tjej. Som blir röd i ansiktet av att ringa en främling. Eller så. Så socionom blev det, och sedan tänkte jag; 3,5 år, det är lång tid, jag hinner komma på vad jag vill jobba med under den tiden.

 

Jag visste två saker då;

-jag vill inte jobba på socialtjänsten

-jag vill inte jobba med barn eller ungdomar

 

 

Och vad jobbar jag med nu?

Socialsekreterare för ensamkommande flyktingbarn.

 

Älskar att jobba med den målgruppen och tror verkligen att det är något jag kommer göra under en lång period framöver, om jag får välja. Men..just nu har jag en visstidsanställning. Så man vet aldrig vad som händer!

Jag skriver mycket på mitt jobb. För journalanteckningar.

Ringer mycket. Träffar många barn, personal, familjehem och gode män.
 Även lärare, psykologer och läkare. Det är ett spännande och varierande jobb. Men också stressigt och krävande mentalt. Man tar gärna med sig arbetet hem. Vissa ungdomar "följer med" i tankarna varje dag, andra inte.

 

Just i skrivande stund är det väldigt jobbigt och stressig på jobbet.

Ungdomar/barn som inom kort ska utvisas och mycket ångest läggs på mig. Ibland är det riktigt svårt att inte ta över den känslan...men det positiva överväger det negativa!