ZtorZillen

Normalt undviker jag allt vad sociala sammanhang innebär, i alla fall när det bjuds alkohol. Jag har länge varit nyterist, men titulerar mig inte som nykterist längre, då jag faktiskt då och då dricker lite cider eller vin. MEN, jag festar inte. Har aldrig gjort, kommer nog aldrig att göra. Varför är det så svårt att vara sådan som jag i dag i Sverige? Var väl naiv när jag trodde det skulle bli lättare när man blev vuxen...icke!

 

I alla fall. Så valde jag idag/ikväll att åka på en avskedsfest för en kollega. Vi började vid fyra-tiden...och jag åkte hem vid nio..det var en del alkohol..men det fungerade och var trevligt. En del av mig vill vara den där sociala omtyckta människan...ni vet..hon som alla gillar och bara vill vara med, den populära tjejen. Men det är inte jag. Jag är inte heller mer social än vad jobbet kräver. Jag är duktig på att fejka dock. Det är nog inte många som faktiskt vet om att jag HATAR att vara med på sådana här tillställningar...jag har dock lovat mig själv i nyårslöfte att jag ska anstränga mig mera. Att försöka vara social och faktiskt inte alltid tacka nej..utan jag ska delta. Ge det en chans. Vara en del av gemenskapen...

 

Jag tror att en del i denna önskan att vara social, har mitt fett stått som en vägg mellan mig och all vänskap jag tidigare haft i mitt liv. Jag har använt fettet, mina valkar, min fetma, mitt BMI, som ett skydd eller ett sätt att isolera mig själv. EN offerkofta. Jag kan inte älskas för jag är fet. Fast egentligen har det kanske mera varit; jag kan inte älska mig själv och vill därför inte bli sårad eller släppa in någon annan i mitt liv...någon som kanske får mig att förstå att jag inte älskar mig själv.

 

Det är intressant...hur jag nog under hela mitt liv har använt min övervikt som en ursäkt till att inte vara glad. Inte vara delaktig eller vara en del av gemenskapen. Jag drar mig fortfarande undan, men jag försöker mer nu. Att utmana min rädsla att bli sårad och övergiven.

 

Det är inte lätt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

 

Jag menar...jag har gått ner 20 kilo från min maxvikt...106 kilo är det som jag har vägt som mest sedan jag började blogga. Nu är jag nere på 85-något....! Det har inte heller varit lätt med PCO och allt...men jag klarade det. Jag klarade att skaffa nytt jobb, i ny del av landet...jag kommer klara att utmana mig själv också, med att fortsätta gå ner i vikt..bli mer social utanför jobbet och framför allt...vänskap kommer komma med att jag vågar släppa in folk på livet. Det är läskigt. Men jag är stark och målmedveten, detta kommer bli kanonbra!