ZtorZillen

2013-04-25
18:53:05

Dag 174
Klockan är nu 18:32. Så här dags, igår, sov jag. Därav min uteblivna rapport om gårdagen.
 
Dagens tema är kroppsnoja. Eller inte så mycket kroppsnoja...men frågeställningen; "Är det tabu att vara stolt över sin kropp?".
 
På torsdagar har vi mys-fika på jobbet. Det är roterande schema och någon tar med sig fika. Så kan man säga. Oftast är det mackor (av varierad storlek/smak/hemmabakat eller ej..osv), smör, ost, skinka, paprika å gurka. Sedan något sött till det; kakor, bullar, muffins, tårta...något sådant. Där sitter jag oftast och dricker mitt vatten och äter gurka..eller en shake eller så. Det stör mig inte speciellt även om det kan anas en viss matavundsjuka insmort i texten...hm..mhm...jaja..
 
I alla fall. Idag kom vi in på det här med att gå ner i vikt. Som ofta kommer upp numera då det inte längre är ett tabu...vilket jag kunde uppleva att det var innan. I alla fall. Så säger en kollega att hon är så missnöjd med sin vikt, men att hon trivs i sin kropp. Det är intressant, för att jag på senare tid verkligen har kännt samma sak...jag är liksom nöjd med hur jag ser ut, jag har inte ont, jag mår bra, men vikten stör mig..det är som en ekorre sitter och gnager på något inuti mig...sakta sakta, gnags det bort och det känns som om något saknas..(vikten! hade jag vägt mindre, hade ekorren kunnat hoppa vidare till sin gran..liksom). Hon sa det också, min kollega. Att det hade varit lättare att motivera sig själv om hon haft ont någonstans eller om hon mått dåligt över vikten, nu bara STÖR den henne. Det är liksom mer kosmetiskt.
 
Vidare kom vi in på det här med skönhetsideal och hur vi uppfattar oss själva. Det var mycket intressant. Jag ser på henne med helt andra ögon...hon är kurvig, vacker...ler alltid och jag blir glad av att hon alltid har färgglada kläder på sig. Men hon själv säger att hon känner sig gammal (hon är ca 35 år), att hon är tjock och ser ut som en klump som försöker klä sig fint...
 
Så sorgligt. Jag sa det också till henne. Att hon inspirerar mig..att jag vill klä mig mer fint och kvinnligt för att jag ser på henne och inspireras..även om man är stor kan man vara feminin...hon ville inte lyssna.
Det var flera som delade sina nojor. Det jag blev fundersam på var om det är så att alla går runt och är missnöjda med sina kroppar/vikt...eller om det är så att vi lär oss när vi växer upp att det är tabu att vara stolt och nöjd över sin egen kropp...
 
När jag tänker efter så har jag nog aldrig själv, under min uppväxt, hört någon kvinna säga något positivt om sin egen kropp. Bara om andras. Samt den där floskeln som alla slänger ur sig "Du ska vara nöjd med din kropp, alla är unika, du är vacker som du är". Du ja! DU ska vara nöjd. DU är vacker som du är. Men jag då?
JAG då? Är inte jag vacker? Är det svårt att säga det om sig själv? Har vi lärt oss att inte tycka om oss själva, rent utseendemässigt?
 
Jag tror att den här resan med Itrim..har lärt mig att omvärdera mig själv. Samtalen med min coach T, har fått mig att fundera kring vad som är viktigt. Är det viktigast att gå ner i vikt eller att må bra? Det är så självklart svar, men ändå inte...Jag mår bra. Det gör jag verkligen. Men jag tror att jag kan må bättre, därför strävar jag efter en större viktminskning. Men är det inte sorgligt detta, eller hur? Ska man inte få vara stolt och nöjd och bara trivas i sin egen kropp? Jag undrar just hur många timmar, dagar, veckor, månader...år av ens liv som vi lägger ner på att räkna kalorier och späka våra kroppar, bli arga på vågen, jojo-banta, svälta...? Tror att det är alldeles för mycket tid. Tid som vi kunnat ägna åt andra saker...som att njuta av social gemenskap..en långpromenad en solig dag, en skidtur med hunden, ett par timmar i grönsakslandet...hm...
 
Fundera på det ett tag..
Kategorier: Itrim;

Kommentarer:
#1: Eleonor

Intressant inlägg, men det låter mer som att man "låser" sig vid en siffra, och att man låser sig vid hur man tycker att man borde se ut.

Jag är också, egentligen, ganska så nöjd med mig själv och min kropp och framförallt vad jag åstadkommit de senaste 3 åren. Men det är alltid den där siffran på vågen som stör mig, den hängande magen som gör att det kliar i vecket under... Dessa två ting gör ju att jag inte är helt nöjd ändå. Tusan också, det är svårt, eller hur?

Svar: Ja, just det! EXAKT! Man låser sig vid en siffra istället för att njuta av att man mår bra!
pcoslife.blogg.se

2013-04-25 @ 19:57:42
#2: Tackan

Klokt och tankvärt. Tänker på det en hel del, vad jag ska ge mina döttrar för bild av detta med kroppen. Liksom hur ska jag ge dem självkänsla och självförtroende . Hur ska jag viss dem att de är vackra som de är. Antagligen finns det bars ett sätt och det är att jag själv utstrålar glädje och lycka över min kropp. Jag vill lära dem att levs hälsosamt , glatt och att de ska va trygga i dina kroppar. Hmmm detta får nig bli ett inlägg framöver , känner att det fanns mycket tankar och känslor i ämnet,

Svar: Va intressant det du skriver...och jag tror verkligen att det är sant. Du är något på spåren ;)
pcoslife.blogg.se

2013-04-25 @ 20:08:15
#3: Minendie

Du slår huvudet på spiken. Det är såna här tankar som har snurrat hos mig den senaste tiden. Jag tycker det är sorgligt att jag aldrig har känt mig nöjd med min kropp. Därför satsar jag nu på att tycka om mig själv oavsett vikt, jag tror inte att jag kan få en bestående viktminskning utan att ha nått dit.

Det är så mycket lättare att vara snäll mot andra än vad det är att vara snäll mot sig själv. Ibland borde vi behandla oss själva som vi behandlar andra.
Ett viktigt inlägg tycker jag, bra skrivet.

Svar: Eller hur?! Det är så märkligt..! Vi borde lära oss från det att vi föds att vi själva också är värda att älskas av oss själva! Inte "bara" av andra! Tack för din kommentar!
pcoslife.blogg.se

2013-04-25 @ 20:51:41
#4: Trillingnöten

Det ÄR så sant det du säger...jag tror att även de allra vackraste, smalaste, finaste och vilka som helst går och grämer sig. Ibland kanske dagligen, ibland kanske då och då. En fuldag liksom...
OCH jag ska erkänna. Jag gick ju ned i vikt för drygt 4 år sedan. 16 kg allt som allt. Lade om stilen helt, tränade och allt. Men jag blev aldrig nöjd. Förra året var jag liksom trött. VAR var min platta mage som jag kämpade för??? NU när jag är tjock och gravid och ser bilder på mig själv från förra året tänker jag: FAN vad snygg och smal och tränad jag såg ut!!! VARFÖR klagade jag???? Jag hoppas att den känslan stannar kvar när jag är ogravid och tillbaka i min gamla form!! Att jag ska vara nöjd med det jag har. För det ÄR/VAR bra!!

Svar: Så bra skrivet! Det är så viktigt det du skriver...och jag är tacksam över att jag kommit på detta NU och inte först om 20 år liksom...
pcoslife.blogg.se

2013-04-26 @ 01:50:00
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: