2012-09-09
22:45:06
Sorg...
Det är börjar bli höst nu. Märks på löven och att kylan gjort entré. Känner mig märklig till mods, kan inte förklara det. Känner mig orkeslös. Känns som om jag gör fel. Att jag borde sörja mera, men jag vet inte hur. Känns som om jag har ett stort hål i mitt hjärta. Som om det är något som saknas. Eller någon som saknas, rättare sagt. Hur får man hålet att kännas lite mindre? Det är som om jag inte kan gråta längre. Pratade om detta igår med pappa, och han sa att jag måste gråta ut. Att han har gråtit ut och att det inte längre gör lika ont för honom. Utan en annan typ av sorgsenhet och saknad. Som om allt förändrats genom gråten. Varför kan jag inte gråta ut? Är jag inte redo än? Det kommer liksom stötvis. Som om mitt undermedvetna inte vill släppa taget. Det är svårt att beskriva…jag känner mig inte tillräcklig i min sorg. På något sätt. Jag vill inte svika farmor, känns som om jag skulle göra det om jag ”släpper” henne. Det är nog det. Det är så jag känner. Som om jag sviker henne. Hur blir jag av med denna känsla?
Jag håller med Lena här, alla hanterar och känner sorg på olika sätt. Det viktiga är att försöka få ur sig det du känner, som din pappa säger. Men att tvinga fram en känsla som inte finns, skapar bara ångest.
Kanske har du en fridfull och kärleksfull bild av farmor, att ni skiljdes åt i balans, då kan sorgen kännas lättare märkligt nog. Tycker du ska fortsätta prata med din pappa, det är mitt råd <3
All sorg är olika. Alla reagerar olika. Det finns inget "rätt" sätt att sörja. Sörj som du vill, du kommer inte att svika din farmor. Du minns henne, då sviker du inte. Förstår hur du känner, jag känner det som om jag lever det mesta av mitt liv instängd i en glasbox, jag kan se vad som händer på utsidan, men jag får inte kontakt med mina känslor och KÄNNER ingenting... Jobbar med det. Kram