ZtorZillen

Idag hände det något som påminde mig om att jag är en missbrukare. Jag jobbade sent idag, kom hem vid sju-tiden. Tittade i kylskåpet, av ren vana. Ser att sambon har köpt salami, sträcker mig efter den, tar två skivor. In i munnen. Tuggar, sväljer. Samtidigt som de sakta dras ner i mitt svalg, så tänker jag "VAD hände nu?".

Vad hände? Vem tänkte där? Jag blev chockad och lite ledsen. Satte mig ner i köket och började fundera. Vad hände? Hur kommer det sig att jag inte ens reagerade på att jag stoppade mat i munnen förens det var "för sent"? När maten (i det här fallet salamiskivorna) redan är i svalget och på väg ner till magsäcken? Vad hände? Framför allt: hur ofta händer det här mig? Och hur ofta brukade detta hända?

Ärligt talat blev jag lite rädd. Det kanske verkar lite larvigt att jag blir rädd och upprörd över två skivor salami. Men det är inte det -salamin- jag är rädd för, det jag blev rädd för är hur lätt det var för mig att äta, utan att tänka. Att bara ta något och låta det slinka ner i min kropp, min mage, utan ens att jag stannar upp och reflekterar "är jag hungrig?". Det läskiga var att jag i efterhand inte ens kände mig medveten om att jag gjort ett val. Det kändes som om någon annan valde åt mig. Att någon annan styrde min arm och tog mat och moffade in det i munnen.

Jag är "glad" över att jag upptäckte mig själv. Skrämd. Men glad. Nu ska jag försöka vara vaksam mot mig själv. (försöka) Endast göra medvetna val, när det gäller mat. Oavsett om det är bra eller mindre bra val. Men att alla ska vara mina val. Det är jag som styr inte någon dum sjukdom, inte någon sjuk störning. Inte maten. Det är jag. Jag som styr. Jag har kommit långt, nu är det dags för nästa steg. Jag bestämmer vad jag ska äta!