2012-05-18
15:19:16
Bekännelse
För det första: jag är inte frisk än från min ätstörning. Större delen av dagarna då jag är vaken spenderar jag med att tänka på mat, laga mat eller äta. Jag äter numera var tredje timme. Vilket å sin sida har påverkat ämnesomsättningen säkert på ett positivt sätt men samtidigt gjort mig ännu mera fixerad vid mat.
För det andra: min viktminskning är inte en solskenshistoria. Titta under kategorin "Vikt", så kan ni själva läsa vilka upp och nedgångar jag har haft i min resa. För att inte tala om mina mentala upp och nedgångar.
Ibland känner jag en styrka av att läsa om andra som har samma problematik som mig själv. Ibland blir jag förbannad. Jag känner igen mig i hur jag var för ett, två år sedan och jag blir ledsen. Ledsen för min skull men även ledsen för den persons blogg jag läser. Jag har vid ett flertal tillfällen räckt ut min hand till ett flertal tjejer som också har en ätstörning. Jag har berättat att jag finns och att jag erbjuder mitt stöd. Endast en person har tacksamt tagit emot mitt stöd. Vi stöttar varandra när det är tufft. Jag vet att det är viktigt att respektera andra människors val, det är inte det detta handlar om. Jag respekterar era val, men jag tycker inte om det! Det har funnits så många gånger då jag önskat att någon räckt ut en hand till mig för flera år sedan..kanske skulle jag då ha levt ett annat liv, ha bättre självförtroende, flera vänner och må bättre? Kanske inte.
Jag inser ändå att det är jag som styr mig själv. Jag försöker att påverka mig själv och mitt missbruk, även om det tar tid. Även om jag då och då faller tillbaka. Men jag reser mig upp igen. Även om det ibland tar månader att resa mig upp, så gör jag det. Genom att jag skriver denna blogg så har jag lättare att resa mig upp när jag faller eller är på väg att falla och någon står där med sin hand och hjälper mig upp igen..så ser mitt vingliga liv ut just nu...Det var länge sedan jag hade en riktig hetsätningsperiod så som jag kunde ha för ett-två år sedan, för att inte tala om fem år sedan...men jag använder fortfarande mat till tröst, eller för att dämpa känslor.
Jag har fortfarande svårt att säga "nej tack". Eller slänga mat. Eller lämna mat på tallriken. De sista två veckorna har jag använt mig av att äta på en mindre tallrik för att på så sätt "lära om" min hjärna att jag faktiskt blir mätt av mindre mat...
Jag vet att det är svårt. Varje gång jag väger mig och ser att jag har gått upp i vikt är min första instinkt att döva besvikelsen med just mat...
- Det händer minst en gång i veckan då jag funderar på att börja på någon soppdiet för att bli av med mina extra kilon.
- Det händer minst en gång i veckan att jag funderar på att kräkas upp mat jag just ätit för att jag får ångest då jag ätit mer än vad jag planerat.
- Det händer minst en gång varje dag att jag tänker på godis och glass.
- Det händer minst en gång i månaden att jag tänker på hur skönt det är att tappa kontrollen med mat. (jag glömmer lätt ångesten som följer.)
Men det blir bättre. Sakta men säkert. Varje dag önskade jag att jag hade någon som förstod vad jag går igenom..någon jag kunde ringa eller sms:a eller skriva till när jag mitt i natten vaknar och har ångest och vill döva den med mat.
Poängen jag någonstans vill komma till är att DET blir bättre. MEN man måste själv göra valet, ingen kan göra det åt mig. Och det handlar fortfarande om små steg. Ingen är redo att börja springa ett maratonlopp om man inte ens kan krypa. Ett steg i taget, liksom. Och börjar man fundera, så handlar verkligen livet om VAL. Allt är val. Väljer du att sitta eller stå vid skrivbordet på jobbet? Väljer du ta en kaka eller fem? Väljer du att gå alla trappor eller tar du hiss eller går du en trappavsats och sedan tar hissen? Motionerar du 20 minuter varje dag eller inget alls? Simmar du 40 minuter i veckan eller inget alls? Livet är fullt av val. Är du villig att gör allt för att må bra eller vill du fortfarande ha på dig offerkoftan? Vill du ha på dig offerkoftan ett tag till, för att det är varmt och tryggt? Det är okej, men erkänn det då för dig själv. Börja med steget att erkänna för dig själv, att även ditt liv handlar om val. Du väljer att bära offerkoftan. Visst, vi är matstörda, sockermissbrukare, notoriska matälskare, träningshatare, eller vad du nu vill kalla dig...men det är ändå du som bestämmer. Ingen annan.
Sen är det så att när jag vill må bra, väljer jag att undvika sådant som får mig att må dåligt. Jag brukar säga till mina klienter när de har ångest; "fortsätt göra det du mår bra av, gör mindre av de du mår dåligt av..kanske är du ännu inte redo att möta dessa saker som får dig att må dåligt?". Det är inte så dumt, när man tänker efter.
Egentligen är det ju enkelt, undvik hetsätning och känsloätning så mår du bättre. "Problemet" är ju då, vad ska jag göra istället när jag mår dåligt? Nu måste jag ju ta itu med min dåliga självkänsla och mitt mående. Ja, just det! Å det tar tid. Och det är okej. Bara man erkänner för sig själv att man vill börja, eller inte.
Första steget är att inte längre ljuga för sig själv!
Jag känner igen mig i det du skriver. Ångesten. Sedan 8 veckor tillbaka är min ångest helt borta. Jag vet inte om du har läst min blogg någonting, men jag kör Dukan-metoden sedan den 25 mars. 2 veckor innan dess började jag äta kromtabletter. Det skall bota sötsug. Jag vet inte om det är den ena eller andra grejen (Dukan eller krom) som gör det, men allt sötsug är borta. All ångest är borta. Jag har idag kört 54 dagar på denna diet och inte fuskat en endaste gång. Det har aldrig hänt tidigare, bortsett från när jag pulvrade i 4 månader. Men då var jag ändå sugen, det är jag inte nu. Jag var en sån som när jag gick in i en affär hade ett TVÅNG att köpa något onyttigt. Ofta var jag inte medveten om att jag handlade något, det var som om jag fick en blackout som jag inte vaknade från förrän jag hade gått halva vägen hem och ätit upp det jag köpt. ALlt sånt är borta. Det är tyst i mitt huvud när jag är och handlar och jag njuter och är så jävla stolt över mig själv när jag bara kommer ut med nyttiga saker. Dukandieten går ut på att man äter proteiner och magra mjölkprodukter varvat med dagar då man dessutom får äta grönsaker. Man behöver inte väga och mäta något utan man äter när man är hungrig och äter tills man är mätt. Några få saker finns det begränsningar på, men inte många. Det finns en underbar facebookgrupp där jag får mycket stöd, pepp och råd. Jag rekommenderar verkligen denna diet till ALLA som behöver gå ner i vikt. Vågen pekade i morse, efter 7,5 vecka på -8,7 kg. JAG ÄR SÅ GLAD. Om du eller någon annan som läser detta har några frågor så hör gärna av er. ALla andra dieter jag har gått på (och inte lyckats med) har jag tänkt på att jag går på diet 99 % av min vakna tid. Nu får jag påminna mig själv om att jag går på diet för det känns inte som jag gör det... Från en som bantat i 35 år :)
Jättebra & fint skrivet! All denna ärlighet skulle jag vilja ha mer av i världen.
Oj, det blev ett långt inlägg du skrivit men jag kan tänka mig att det var skönt att få skriva av sig. Det är så många grejer som jag verkligen kunde ha skrivit själv med det är också delar som jag känner att vi är olika i. Visst drömmer jag om stöd och hjälp men vilken hjälp? Jag kan måla upp min drömhjälp som en person som peppar mig i det bra och inte klankar i det dåliga. Men framförallt är det en människa som finns nära. Visst är bloggkompisar underbara men det är inte samma sak som en människa du träffar i verkliga livet där du kan gråta på deras axel. Kanske är jag för optimistisk nu men ditt inlägg, mitt inlägg och kommentarerna som jag fått på min blogg har verkligen peppat mig så idag kontaktade jag mitt gym för att boka in en tid med en pt. Jag har haft kontakt med ägaren på gymmet förut så hon vet om min problematik och hon berättade att hon träffat många tjejer som mig. Det tycker jag känns lovande. Jag ska också berätta för min terapeut på ättstörningsmottagningen att det är viktigt för mig med regelbunda träffar så jag känner att jag är på g!!
Emsut: Ibland ;)
Lena: Tack, för rådet, jag ska kolla in din hemsida!
Malin-Charlotta: Tack, det värmer!
Joline: Good for you!
Vet inte om du såg svaret på min blogg, men jag har skrivit om Dukan från 21 mars (möjliigen 20 mars) och framåt.
19 mars skall det vara, inlägget heter Jag kan.
Fint skrivet!
Så bra skrivet och vet du vad, du har verkligen öppnat mina ögon.
Jag vet att det su skriver är sant men ibland så behöver man få upp ögonen iallafall att bli påmind.
Tack för det.
Imorgon börjar jag min viktresa jag är redo och är jag inte det imorgon så blir jag inte det aldrig så då kan jag lika bra kör på ändå :-)
Jag är rädd att misslyckas att tappa fokus men jag har en plan och den ska jag lyckas med.
Vill du så får du gärna hålla koll på mig peppa och fortsätta hålla mina ögon öppna så jag kommer framåt :-)
Tack för du finns och även om du inte vill titta in hos mig så tänker jag fortsätta stalka dig här :-)
J
äntligen tar jag steget och berättar:
att jag hatar kvällar.
att jag äter så bra hela dagen - riktigt ruskigt bra...
men så kommer kvällen och mölandet.
hade det inte funnits kvällar. om dagen var slut kl 18.
DÅ vore jag smal :)
tack för den här ögonöppnaren fina sillen ♥
Mycket bra skrivet! Var och en har ansvar för sitt eget liv. Ta ett val i taget så kommer det att gå bra! Och det är stor skillnad på att vilja gå ner i vikt och på att bestämma sig för att göra det.
kram, pernilla be
Du är klok <3