ZtorZillen

Jag sitter här...och ska egentligen bara vara med min hund och äta lunch. Jag ska kl 14.00 vara på "solstranden" på företagshälsovården. Men...jag är egentligen inte "här".

Jag måste få skriva av mig, innan jag kan bli människa igen. Just nu skriker mina känslor på mat, godis, socker, glass, chips...överäta, massor av mat, jag vill, jag vill! Jag måste dämoa alla känslor. Jag måste det nu!

Egentligen var jag på väg till kiosken/hamburgarplacet som bara ligger ett kvarter från där jag bor....som tur va..så av någon konstig anledning gick jag hem i stället...

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag känner att det är så förvirrande att jag själv knappt vet vad som händer. Det handlar naturligtvis om mitt jobb. Så mycket vet jag. Idag meddelade min närmaste chef att hon vill anmäla ett ärende som jag har till Socialstyrelsen och JO. Min chefs chefs chef har nämligen beordrat henne och mig (min chef å mig) att vi ska göra saker som....ja...förhala en utredning...att vi inte ska lämna den till politikerna denna månad utan "längre fram"....hon ska också prata med facket och arbetsmiljöverket idag...Det kanske är svårt att förstå...och jag vet inte hur mycket jag "vågar" skriva här...ifall det nu råkar vara så att det går att anmäla mig för att jag bryter mot sekretessen eller något annat märkligt...Chefen är på "min" sida i alla fall. Jag har inte gjort något fel. Men det känns ändå obehagligt att bli beordrad att inte följa lagen (det handlar om asylsökande...svårt att förklara)...Det är så märkligt allting.

Det märkligaste är någonstans att det är en politiker som dragit igång allt och börjat ifrågasätta min kompetens och min utredning....som om det inte vore nog så har politikern sagt att jag inte får lämna in en ny utredning med samma förslag till beslut! Som om inte lagtexten säger att alla beslut är utifrån behov. Har man inga behov ska man inte få hjälp. Varför hjälpa någon som inte behöver? Vart ska skattepengarna gå till? De som behöver hjälp eller de som inte behöver hjälp? Vad är det för sjukt resonemang?

Är nervös för att bli granskad. Det ska jag inte hyckla om. Men mest är jag orolig för pojken det gäller. Vad gör det här med honom?

Jag tycker det är bra att politikerna ifrågasätter vårt jobb...så att vi blir bättre. Men att ifrågasätta och uppmana mig att inte göra mitt jobb? Att be mig göra något som inte följer lagen. Att uppmana mig att bryta mot lagen? För att de själva vill stödja sig på mina lögner, som de tvingat mig att skriva!? Detta köper jag inte. Jag är glad att min chef står bakom mig. Jag tänker inte signera något med mitt namn som inte följer lagen och som inte är sant, någon måtta får det allt vara!

Jag är så upprörd...så förvirrad. Så ledsen...besviken...rädd...
Dels för det med jobbet, men också för att jag blir orolig för hur jag själv reagerar och att det första jag vill är att vända mig till socker....faran är inte över än...men jag känner att jag klarat första "panikkänslorna", det första suget...det mest allvarliga..Jag vet inte...jag kan inte tänka just nu...sockernerven, sockerspöket i mig skriker....

Jag har sådant starkt behov av att trösta mig med överätning...men hetsätning..det skulle kännas såååå bra just nu. Jag längtar. Å jag känner mig sjuk för att ens tänka tanken. Jag är inte frisk....Känner mig hjälplös och galen...vad är det för fel på mig? Varför ska det vara så svårt?