ZtorZillen

Idag var jag och sambon och simmade tillsammans.

Han föredrar visserligen bastun framför själva simningen, men själv så gillar jag att simma.

Gillar känslan at använda hela kroppen, att använda andningen, att fokusera rakt fram alla andra tankar bortflugna. Idag insåg jag att simningen även ger mig meditation, fast i rörelse. Sådan underbar lyckokänsla, rent av lyckorus som jag hade när jag en timme senare klev upp ur bassängen.

Det får mig återigen att fundera på varför jag inte gör det oftare när jag uppenbarligen mår så bra av det.

Ångesten att tillåta mig själv att visa upp min kropp så, som det ändå blir i baddräkt, jag tror att det är det som hindrar mig mycket. Men känslan är ändå lycka.

Varför är det så svårt att vinna över det där lilla mobbningsmonstret som lever kvar i mitt inre sedan skoltiden?

Varför har jag så svårt att tro på mig själv och lyssna på de lyckorus som jag känner efter simningen.

Det som jag söker i andra motionsformer, men aldrig hittat? Det är ju inte logiskt någonstans.

Det borde ju bara vara att bestämma sig. Punkt. Nu gör jag så. Nu ska jag utmana mitt inre monster.

Det monster som hela tiden klankar ner på min kropp och säger att jag inte kan. Det är dags att jag tar makten över mitt eget liv och inte låter det där monstret styra! Varför ska jag missunna mig själv att göra något jag tycker om? Vad är det för tokigheter? Nej, nu ska jag och en vecka framåt, utmana mitt inre monster. Nu är det slut på dumheterna. Nu ska jag göra det jag tycker är kul, so what ifall någon har ett problem med detta.

Nu ska tjockisen, den starka ZuperZtorZillen utmana inre monstret!

Nu ska jag visa att jag kan. Att jag vinner!

Trevlig helg på er! Och tack för allt peppande!