ZtorZillen

Idag satt jag och tjuvlyssnade på två personer som pratade om ...jag vet inte riktigt vad, egentligen..men det slog mig ganska snart att vissa människor verkar tycka om att ha tråkigt. Att de helt enkelt tycker om att vältra sig i sin egen olycka och att de sedan njuter av att berätta det för andra.

En annan iaktagelse jag gjort idag var att jag blev rätt så sur på min chef...hon pratar hela tiden om vikten av att samarbeta, men det händer liksom ingenting. Så jag har tagit tag i det där själv, för min egen skull (jag tror mitt arbetsliv blir lättare om jag har bra relation med de jag förväntar mig ska göra det jobb jag beställer av dem, så att säga..dumma mig, hur kan jag tänka att relationer är viktiga!). När jag möter min kollega efter att ha spenderat 1,5 timme på boendet för ensamkommande barn så säger hon något i stil med att hon har så mycket jobb på kontoret att hon inte hinner med att göra sådan saker som jag gör! Jag blir så trött!
Det handlar om att prioritera.

Oavsett vad det är i livet vi vill ha förändring om, så måste vi prioritera. Vad är viktigt för just mig, just nu? Om det viktigaste är att jag går ner i vikt, MÅSTE jag själv prioritera så att mer av min tid ägnas åt att förbereda mat, att motionera osv. Om jag vill få en bättre situation på mitt jobb, måste jag prioritera saker som gör det bättre på mitt jobb. VI KAN INTE GÖRA ALLT PÅ EN GÅNG. Samma sak med all denna negativa syn på vädret (flytta då!), jobbet (byt jobb!), maken/makan (gör slut!), barnen (lämna din familj då, om du hatar den så! eller unna dig barnvakt då och då), hunden (unna dig själv en hundvakt?), semester (res iväg om du inte gillar att stanna kvar i Sverige!)....det är så mycket klagande, så lite agerande. Det gör mig irriterad, men också ledsen för att folk ägnar så mycket tid i att vrida och vända på allt negativt. Folk blir som förbytta när man påpekar att något är bra. När jag säger att jag fortfarande älskar min sambo efter 4 år och att han fortfarande överraskar mig med maten färdiglagad när jag kommer hem. Eller att jag stundvis (ofta) älskar mitt jobb! Att jag trivs i det invandrarområde jag bor i, att mina grannar är snälla, att min hund är mysig, att mina volanger och tjockisfett inte alls stör mig på samma sätt som det gjorde för ett år sedan...för att jag gör något åt det!

Idag väljer jag att se på livet från den ljusa sidan, jag väljer att inte ägna mer tid att älta. Jag väljer att göra något åt det jag klagar på. Jag väljer att leva. Jag planerar at leva många år framöver, jag vill inte ångra att jag levde för länge i något som jag tyckte va halvgrått...jag vill ha färg i livet, det är inget jag förväntar mig att andra ska ordna...utan JAG tar mitt ansvar i mitt liv, jag ska färglägga mitt liv! Så det så!

Over and out!