2012-02-15
22:30:56
Dagens inspiration: Barn- och ungdomssamtal
Idag har jag spenderat kvällen på ett boende för ensamkommande barn. Finns det något så inspirerande som samtal med någon som vågar att bjuda på sig själv? Någon som verkligen öppnar upp sig! För mig finns det inget som är så givande, så peppande...jag blir så glad i min yrkesroll och som människa när "mina" kids vågar att berätta, vågar att dela med sig! Det är så befriande. Idag fick jag höra en kommentar som gjorde mig så varm i hjärtat...det var en tjej som sa; "när du skrattar, så påminner du mig om Somalia". "Jaså? På vilket sätt tänker du då?", frågade jag. "Ditt leende är så vackert, du påminner om min granne som jag hade under min uppväxt, ni har samma skratt, hade du varit svart hade jag trott att du va hon".
Jag tycker att det va så fint sagt, jag blev så glad. Jag svarade henne att jag hoppas att det var en trevlig granne och att jag blev mycket glad över det hon sa. Hon bara log mot mig och sa "ja". Så enkelt, så fint.
Jag har tänkt mycket på min brist på motivation. Min avsaknad av att känna glädje i det jag gör, oavsett om det är jobb eller om det handlar om viktminskning. Jag har bestämt mig för att det är bara att göra saken! Jag är trött på mig själv, att jag låter så mycket tid gå åt att älta saker istället för att bara göra det! Samtal med barn och ungdomar, speciellt de jag jobbar med, ger mig energi! Även om vi pratar om krig, förlust, hemlängtan, saknad och oro och andra tuffa saker, så inspirerar det mig att fortsätta. Vad är lite sjuklig fetma om man jämför med flickan från Somalia som ständigt har värk i underlivet på grund av könsstympning? Varför skulle jag inte klara att gå ner i vikt, om hon klarar att fly från Somalia till Sverige...? Jag älskar att samtala om levnadsöden, det är så häftigt, så inspirerande. Jag vill inte förminska mig själv i detta, inte säga att mina känslor är mindre "riktiga" bara för att det inte handlar om liv, död, tortyr och krig...nej, det är inte så jag menar! Jag menar kort och gott att det är jag själv som bestämmer mitt öde. Det är JAG som måste ta tag i min motivation, jag kan inte vänta på någon annan. Trivs du inte, så ta dig ur situationen!
I dag vill jag uppmana alla som har barn i sin närhet att faktiskt samtala med dem. Lägg undan mobiler, stäng av TV och dator. Lyssna. Lär. Diskutera. Reflektera. Det finns så mycket resurser att ta vara på hos alla barn! Det finns så många kloka idéer och tankar! Så mycket som vi vuxna skulle behöva höra!
På återsamtalande!
Jag håller med dig här faktiskt, jag samtalar mycket med människor och alltid finner man nåt litet inspirerande ord eller nåt som kan hjälpa även här i den vardag man själv står i, man får liksom perspektiv på sitt eget då och för att kunna hhjälpa andra så måste vi må bra själva, gör vi inte det är vi ingen god hjälpare tro jag.
Livet är svårt och livet är inte rättvist men vi kan visa att vi finns där ändå.
Sonen och jag har upplevt nåt som inga barn ska behöva uppleva nånsin och det sätter spår trots att det var 6år sedan nu han fixar det ffint men inte jag.
Jag har svårare periodvis nu en när vi var mitt uppe i det men tack vara alla fina människor rrunt om så kommer man igenom det och jag tror att det känner de som du möter av dig med.
När motivationer sviktar så strunt i det som du säger gör det bara...
Sv: ja ovisshet är jobbigt