ZtorZillen

Idag hade jag ett långt och djupt samtal med min sambo (även känd som min hobbypsykolog). Som bekant, så går jag ju ej hos någon pga min ätstörning...även om jag kanske borde...
Det slog mig för ett par dagar sedan..när jag skulle försöka utvärdera fitnessfighten. Jag pratar inte längre hela tiden om mat! Har ni kanske också märkt det? Mat är inte längre det viktigaste i mitt liv...eller nu ljuger jag. MAT är det viktigaste i mitt liv. Men det ta inte längre ALL min vakna tid i anspråk.
Jag och min sambo har (för första gången på fyra år?) inte pratat om mat i mer än två-tre minuter åt gången i en hel vecka! Asså när vi har pratat om mat har det typ varit ett normalt samtal: vad ska vi äta idag? -hamburgare? -okej. (sen inget mera)

Hemligheten är kanske att man ska göra mat till energi? Avdramatisering. Torrt, tråkigt. Ingen speciell sensation. Under den senaste månaden med Fintessfighten har vi gått in för att göra maten simpel. Kort och koncist. Kyckling, ris, grönsaker PUNKT. Ingen sås. Ingen fancy kryddning. Energi. Mat var tredje timme. Äta lite och ofta. Inte hinna bli hungrig. Dricka massvis med vatten (i mina mått mätta = 2 liter/dag). Simpelt. Inga konstigheter. Bara mat.

Jag vill ju gärna tro att jag snart är fri. Men min sambo anser att det är en lång väg kvar. Han menar på att mitt beteende och tankemönster kring mat inte alls är vettigt. Och vad vet JAG egentligen om just detta, vad som är normalt? Jag har ju aldrig varit normal, just på den fronten. Jag måste lita på honom och lita på processen. En vacker dag önskar jag att jag kan vara så frisk att jag kan stödja andra i samma situation som jag en gång har varit i. Jag skulle gärna vilja hjälpa och stötta någon att komma längre ifrån matmissbruk eller hetsätning, så som min sambo har hjälpt mig.

Förut hade jag en "ticker" på min mobil. En sådan där som räknade dagar sedan min sista hetsätning. Jag kom dock på mig själv...att "varför har jag det? det är ju som om jag bara går runt och väntar på att jag ska misslyckas? vill jag misslyckas?". Så jag tog bort den. Nu försöker jag ta en dag i taget. Ett snedsteg och jag fösöker upp i sadeln direkt, inte vänta efter denna kakan eller "bara en till" eller "imorgon börjar mitt nya liv". Ett snedsteg är okej, upp i sadeln direkt efter. So what, du tog en kaka som du inte ens märkte att du åt eller du tackade ja till dessert utan att tänka! Men du stoppade dig själv, det blev ingen hetsätning. Bra. Upp i sadeln, sträck på dig. Var stolt. Du håller på å bli frisk. Jag håller på å friskna till! Vi är på god väg. Ett steg till. Vi klarar det, tillsammans!