2011-10-03
21:32:33
Att välja döden???
Hm...jag måste bara skriva av mig. Om ni inte vill läsa om mitt jobb -hoppa över detta inlägg-.
Klockan visar 21:02, och jag har nyss kommit hem.
Jag har idag...kl 10:30 suttit mig i en bil åkt ca 20 mil till ett familjehem där jag placerat en pojke akut förra veckan.
Placeringen gjordes av skyddsskäl. Han kan inte vara kvar i kommunen pga att han blivit misshandlad vid flertal tillfällen. Som tur var överlevde han alla tre gånger.
Nu ville han tillbaka. Därav min tripp till honom.
Jag har i flera timmar försökt motivera honom att stanna kvar i tryggheten. Att få honom att inse att han tar en stor risk om han kommer tillbaka...en risk som kan innebära att hans liv inte går att rädda.
Jobbar man på socialtjänsten..med ungdomar som lever i "gränslandet" mellan ung och vuxen 18-21, så är det väldigt mycket som ska till för att vi ska kunna tvinga någon att göra så som vi vill (som socialtjänsten vill). Med andra ord...allt ska ske frivilligt.
Till slut blev det så att han i alla fall följde med mig tillbaka till sin "hemkommun". Med alla dess risker vad det innebär att återvända. Usch. Är riktigt rädd för vad som ska hända..och gillar det inte alls. Samtidigt vet jag att jag har gjort allt i min makt för att försöka få honom att inse allvaret! Och försöka få honom att inse att det inte är en lek...
Men han är vuxen...och han valde att komma tillbaka. Låt oss nu hoppas att han inte valt döden.
Det är en fin kille, men ibland vill jag bara ruska om honom och säga "nu lyssnar du på mig, jag vet bäst, lita på mig, du får flytta sen, jag vill bara att du ska vara säker".
Jag sa mycket liknande saker också..till honom. Det kanske inte var etiskt korrekt alla gånger, heller. Men det är så det är. Ibland måste jag få tänja på gränsen, tänker att det var för pojkens bästa...jag vill verkligen inte att han råkar mer illa ut..usch..jobbigt.
Förvirrad.
Imorgon åker jag till Stockholm för att kolla upp ytterligare några av "mina" pojkar...!
Vi får se när jag skriver nästa gång! (blir intensivjobbande, de närmaste dagarna..vet inte riktigt när jag får tillgång till dator nästa gång)
Klockan visar 21:02, och jag har nyss kommit hem.
Jag har idag...kl 10:30 suttit mig i en bil åkt ca 20 mil till ett familjehem där jag placerat en pojke akut förra veckan.
Placeringen gjordes av skyddsskäl. Han kan inte vara kvar i kommunen pga att han blivit misshandlad vid flertal tillfällen. Som tur var överlevde han alla tre gånger.
Nu ville han tillbaka. Därav min tripp till honom.
Jag har i flera timmar försökt motivera honom att stanna kvar i tryggheten. Att få honom att inse att han tar en stor risk om han kommer tillbaka...en risk som kan innebära att hans liv inte går att rädda.
Jobbar man på socialtjänsten..med ungdomar som lever i "gränslandet" mellan ung och vuxen 18-21, så är det väldigt mycket som ska till för att vi ska kunna tvinga någon att göra så som vi vill (som socialtjänsten vill). Med andra ord...allt ska ske frivilligt.
Till slut blev det så att han i alla fall följde med mig tillbaka till sin "hemkommun". Med alla dess risker vad det innebär att återvända. Usch. Är riktigt rädd för vad som ska hända..och gillar det inte alls. Samtidigt vet jag att jag har gjort allt i min makt för att försöka få honom att inse allvaret! Och försöka få honom att inse att det inte är en lek...
Men han är vuxen...och han valde att komma tillbaka. Låt oss nu hoppas att han inte valt döden.
Det är en fin kille, men ibland vill jag bara ruska om honom och säga "nu lyssnar du på mig, jag vet bäst, lita på mig, du får flytta sen, jag vill bara att du ska vara säker".
Jag sa mycket liknande saker också..till honom. Det kanske inte var etiskt korrekt alla gånger, heller. Men det är så det är. Ibland måste jag få tänja på gränsen, tänker att det var för pojkens bästa...jag vill verkligen inte att han råkar mer illa ut..usch..jobbigt.
Förvirrad.
Imorgon åker jag till Stockholm för att kolla upp ytterligare några av "mina" pojkar...!
Vi får se när jag skriver nästa gång! (blir intensivjobbande, de närmaste dagarna..vet inte riktigt när jag får tillgång till dator nästa gång)
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Du har ett pressande och viktigt jobb, förstår att du kan behöva skriva av dig. Tror också det kan vara bra för folk utanför socialtjänsten att få veta hur det är.
Kramar