ZtorZillen

Ibland blir det för mycket.

Jag jobbar med ensamkommande flyktingbarn. Ibland blir livet för mycket att orka med för dessa ungdomar. Denna vecka har jag haft ett sådant fall. En ung afghansk pojke som är helt ensam i hela världen. Ingen familj. En farbror som lever, men som misshandlade pojken så svårt när han var liten att hans ansikte nu är vanställt. I alla fall har jag spenderat tid med honom och hans särskilt förordnad vårdnadshavare på BUP i torsdags och i fredags. Mycket tungt. Vilket liv han levt. Jag blir så berörd, när han berättar. Jag vill krama om honom och säga att allt kommer bli bra, du är i säkerhet nu. Du är i Sverige. Här har du alla möjligheter i världen. Tyvärr är det inte riktigt sant, då många "tar med sig sin kultur" när det kommer till Sverige. Detta är inget nytt. Och det är säkert inget nytt för er som läser detta heller. Men någonstans trodde jag inte att det var så hemskt som jag nu vet att det är för honom.

Jag vet att denna grupp möts av misstänksamhet hela tiden. "Ensamkommande barn". Jag får alltid höra folks åsikter om detta när jag berättar vad jag jobbar med. Vad jag inte förstår är hur vi människor, som lever i ett relativt bra och tryggt samhälle bara kan titta på och dömma. Ännu värre (om man nu kan säga så..) är att de är väldigt utsatta även bland andra invandrare och flyktingar.

Senast denna vecka har han fått höra hur lite han är värd och att föräldralösa barn är en skam för samhället och att de alla borde dö. Men herrejistanes! Visst är det en skam att vi har föräldralösa barn i samhället, men inte en skam för barnen! Utan en skam för samhället som inte hjälper dessa barn tillräckligt! Barnen kan inte rå för att deras föräldrar på ett eller annat sätt har lämnat detta liv och numera förhoppningsvis finns på ett bättre ställe... Skyll inte på barnen!

Förra veckan pratade jag med en annan ung afghansk pojke och hans gode man. Han försökte förklara för mig hur han har behandlats i sitt land och att det är allmänt accepterat att behandla hans klan och de som tillhör samma klan..på ett sådant sätt som är värre än vi i Sverige behandlar våra husdjur eller skadedjur. Det här är en ung man jag beundrar mycket djupt. Han kämpar på i skolan och är mycket social kille. Han har förlorat större delen av sin familj i kriget. Men har nyligen, efter över 10 års letande, hittat sin mamma och en yngre bror i livet. De får dock inte komma till Sverige, men han är glad ändå..även om han har mycket stora skuldkänslor för att han lever i den lyxen att han har tak över huvudet och mat på bordet. OCH han har lärt sig läsa och skriva. Han har tillochmed ett extra jobb inom vården, något han är mycket stolt över. Hans dröm är att bli undersköterska. I alla fall. Han gav mig tipset att titta på filmen "Flyga drake". Jag såg den nu i morse. Jag har en nyvunnen respekt för alla "mina" barn. Det är en film alla borde se. Har fortfarande gråten i halsen. Men...å..vad jag älskar den filmen...så ärlig.

 

Igår var en lång dag för mig. Och för pojken. För pojken är det verkligheten. För mig är det ett jobb. Även om det påverkar mig i allra största grad. Även om folk kanske tror att soc-tanter inte har några känslor...DET har vi. Tro mig. Jag vill helst hitta bra familjer till alla barn, jag tror de skulle må bäst då. Men det är svårt. Världen är för hård. Vi måste lära oss att bli mer ödmjuka. I dag har jag också lyssnat på Bruno Mars, låter Lazy song. Så känner jag idag. Jag behöver återhämta mig. Bara vila, ta det lugnt. Imorgon tar jag nya tag med livet. Idag ska jag bara vila.

 

På återseende!