2012-05-07
23:37:31
Jobb :(
2012-04-22
22:10:55
Jour (over and out)
2012-04-18
19:44:49
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Jag är bloggare för UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
2012-03-23
11:08:13
Stämningshöjare
Idag har jag tagit initiativet till att ha chokladprovning på jobbet.
Köpte choklad för ca 70 kr och sedan bjöd jag in två kollegor på rummet och sedan var det bara att PROVA.
Jag vet att choklad inte är världens mest nyttiga sak att äta. Men nu är det fredag och vi behöver bättre sammanhållning på jobbet. Ingen annan tar initiativ till något så varför inte jag liksom?
Nästa vecka får jag hitta på något lite mera nyttigare…kanske en gemensam promenad eller något? Hm…återkommer i frågan!
2012-03-01
20:08:33
Nätverk
Så idag på lunchen passade jag på att äta thaimat tillsammans med några kollegor. Kände en stor ångest efteråt, att jag tillåtit mig själv att äta buffé och att jag ätit så mycket onyttigt. Och att jag inte kunde räkna ut exakt hur mycket kalorier det blev sen också...hmh...
På utbildningen fick vi idag göra så kallade nätverkskartor. Har ni gjort det någon gång? Tanken är ju att våra klienter ska få göra sådana sedan, men att det nu var viktigt att vi själva testade först. Tänk dig en cirkel. Dela den i fyra lika stora delar. En del representerar din familj, den andra din släkt, den tredje dina vänner och den fjärde arbete/fritid/övrigt. Sedan ska du tänka dig själv att du är i mitten som en liten punkt....
Sedan för varje "tårtbit" ska du sedan placera in folk under den kategorin i förhållande till hur nära de står dig... Förstår ni?
Jag började fylla i denna "karta" över mitt eget liv...och insåg som en blixt från klar himmel att jag fan inte har några som jag betraktar som vänner! Visst har jag vissa onlinevänner, å bekanta genom jobbet men liksom ingen som jag ex tränar med eller som jag går å fikar med...rätt sorgligt, insåg jag. Men å andra sidan är jag en rätt privat person. Tja..kanske borde jag göra något åt detta...kanske borde ta tag i "livet" liksom....hm...
2012-03-01
19:32:41
Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer
Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. En ny rapport från UNICEF visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade. De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.
När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag.
Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg. Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” här: http://unicef.se/sprid-budskapet/bli-bloggare-for-varenda-unge och lägg upp detta inlägg du också!
UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag. De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.
Läs mer på UNICEFs hemsida: http://unicef.se/nyheter/allt-fler-barn-i-slum-och-fattigdom
2012-02-17
12:10:17
Vill sluta tidigare
Idag kände jag att jag skulle unna mig något. Vad kan passa bättre än att unna sig att sluta lite tidigare på jobbet, så här på en fredag.
Kanske ta en promenad med sambon, som vi avslutar på ett café med en varm kopp te?
Låter inte det som en underbar planering, så säg!
Men vill mina "underbara" kids unna mig detta? Vill mina kollegor unna mig detta?
Icke! En kollega har planerat in möte med en ungdom kl 15:30. Ungdomen vill prompt ha med mig på mötet.
Det är smickrande, att han vill ha med mig..men samtidigt tråkigt..för jag vill hem tidigare. Börja min helg.
Jaja, vad gör man inte för sitt jobb?
Jag ska i alla fall försöka att komma iväg från jobbet innan kl 16:30 (vilket är min ordinarie arbetstid)...
Jag längtar hem.
Vad ska ni hitta på i helgen?
På återseende!
2012-02-11
19:32:43
Afrikas horn
Miljontals barn drabbade av svältkatastrofen på Afrikas horn
En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö.
UNICEF finns på plats och gör allt vi kan för att rädda barnens liv genom att se till att de får rent vatten, näring, vård och mediciner.
Och du kan vara med och rädda liv. SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.
Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här! (http://www.unicef.se/ge-pengar/afrikas-horn)
Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn. (http://www.unicef.se/projekt/katastrofhjalp-till-afrikas-horn)
2012-01-31
19:05:36
Stoppar utvisningar till Syrien
Nu har våldet förvärrats ytterligare, vilket gör att inga beslut om utvisning eller avvisning får verkställas.
I en ny instruktion pekar rättschefen bland annat på att
- antalet civila dödsoffer har ökat — även bland dem som inte direkt deltagit i demonstrationer eller andra manifestationer
- konflikten i Syrien i allt högre grad har militariserats, vilket det ökade antalet dödsoffren bland säkerhetsstyrkorna är ett tecken på
- protesterna fortsätter att i huvudsak vara fredliga, men inslaget av väpnat motstånd ökar"
Läs mer i rättschefens instruktion om verkställigheter till Syrien
Min kommentar: Vad jag kan utläsa om detta så handlar det alltså inte om att vara mer "öppen" i bedömningar och bevilja uppehållstillstånd till flera sökanden från Syrien, utan det handlar om ett tillfälligt "uppehåll" i verkställigheten av negativa beslut...alltså, för individen så betyder det en till förlängning av osäkerhet. "någon gång i framtiden, hämtar vi dig och utvisar dig..." Typ. Men inte just nu. Nu har vi "uppehåll". Missförstå mig rätt, det är ju bra att vi inte skickar iväg folk till så osäkra ställen....men jag tror fortfarande inte att folk söker sig till främmande länder om de inte tvunget måste. Jag skulle då exempelvis aldrig lämna min trygghet i Sverige för att fly till ex Irak..om det nu var oroligheter i Sverige. Det hade ju liksom inte vart min första lösning på problemen här hemma...möjligtvis Norge eller Danmark..Men det skulle kräva en hel del mod och desperation för mig att söka uppehållstillstånd i typ Irak. Tror säkerligen att syrianerna känner samma känslor för att söka i Sverige. Hm...
2012-01-11
18:53:23
Besök på företagshälsan
Iblan kan jag känna lite avsky -ja, jag tror nog att det är rätta ordet- mot vår yrkeskår. Socionomer alltså. Att alla ska vara så analyserande! Va trött jag blir! Jag fick berätta mycket om mitt privatliv, vilket jag inte heller gillar att dela med mig av när min chef är närvarande...berättade om min diagnos, som sedan blev tillbakadragen...berättade om mitt försök till att gå ner i vikt osv osv....Känner att det blev mycket personligt, även om vi inte gick in på så mycket mer..hon stannade vi de punkterna. Men sedan blev det ett sådant malande, så att jag höll på å bita mig i tungan flera gånger. Hon mer eller mindre föreläste om stress och hur det kan påverka vikten.
Min chef är ganska övertygad om att det är mitt privatliv som gör att jag är stressad på jobbet.
Jag är övertygad om att det är mitt privatliv som gör att jag inte är sjukskriven just nu. Det är det som håller mig flytande. Min älskade sambo. Min familj, min svärmor...och deras läkande kraft som de delade med sig av i jul- och nyårs helgen...Min älskade lilla hund...
Jag tror, även om jag inte sa det till chefen å kuratorn, att detta ligger hos mig. Jag behöver lära mig att handskas med dessa konflikter, så att det inte påverkar mig privat eller mitt mående..så att det i sin tur påverkar sömn, matvanor, motionsvanor, humörsvängningar, hjärtklappning osv.
Kanske är detta ett sätt? Jag vet inte. Det jag vet är att jag behöver testa något nytt. Jag är trött på den negativa energin som jag möts av på jobbet. Jag behöver positiv energi. Jag ska därför nu försöka att mer än någonsin bara göra saker som JAG gillar och njuter av.
Men först...så ska jag träna. Sedan är det tydligen Biggest Loser, som jag fick tips av en läsare av min blogg (tack, tack!).
2011-12-05
19:42:18
Svårt att försvara
Jag orkar inte riktigt förklara hela ärendegången. Men ska dra det i korthet. Ett asylsökande barn dyker upp någonstans i Sverige. Den kommunen kallas för "ANKOMSTkommun", barnet eller ungdomens ärende behandlas av Migrationsverket...som ska -inom kort- "hänvisa" ärendet (OBSERVERA att man inte pratar om barnet, utan just ärendet) till en så kallad "ANVISNINGSkommun". Det är här i kedjan jag sitter. I anvisningskommunen. Det är den kommun som ansvarar för barnet tills dess att denne fyller 18 år. Eller typ i alla fall. Det sägs så på pappret.
För alla er därute med fördomar mot just ensamkommande barn. Försök att vara ensam och utelämnad i ett helt nytt land, så får ni se. Om detta land dessutom skulle råka heta Sverige. Lycka till. Byråkrati så det svider. Uäää.
Någonstans i allt detta så finns det något fint som heter så mycket som FN:s barnkonvention.
Just det, du hörde rätt. För oss -stackare?- som växte upp på 90-talet var FN:s barnkonvention jättepoppis ett tag. Vill minnas att det sändes information om detta till och med på barnprogrammen. Just det. Mycket nyttigt för välpriviligerade svenska snorungar som en själv att förstå att jag har rätt till skolgång, hälsa och boende. (jag vet jag låter bitter, men blir ledsen på hur Sverige kan behandla barn ibland..oavsett vilket land de råkar vara födda i). FN:s barnkonvention myntade begreppet "barnets bästa". Wow. Vilken våtupplevelse för svenska myndigheter. Bara vi säger att vi har tagit hänsyn till barnets bästa, så blir allt bra. Ingen Janne Josefsson där inte. Å så bra! Gulli-gull-rosa.
Det kom ett barn till oss. Se inlägget under kategorin Jobb. Nu ska han vidare. Han får inte vara kvar. Tack och hej. Migrationsverket, i ett nötskal. Allt handlar om pengar. Hej å hå. Skit i barnen. Har han etablerat kontakt med andra ungdomar där han bor? Har han en jäkligt kompetent soc sekr? Skit idet, ryck upp pojken. Igen! Varför ska vi trygga honom? Nej, nej! Upp, upp och iväg. Nu ska han till en ANVISNINGSkommun. Nu har de ansvaret. På onsdag åker han. Får knappt säga hejdå. Han som skulle börja skolan på onsdag. Nej, nu ska du iväg till annan kommun. Hejdå!!
Jag skäms över vårt system i Sverige. Jag skäms över att vara en del av det. Jag skäms över att vi inte tänker mer på barnen! Är det fel av mig att överväga att ge ut mitt privata mobilnummer till killen? Usch, jag visste om detta tidigare. Men nu känns det ännu mera fel. Fel, hur vi behandlar dessa ensamma barn. Har en dålig känsla i magen, den lär inte bli bättre. Suck.
2011-11-26
11:06:30
Igår (inatt) kom jag hem kl 03.05
Efter ett par mil sådär så säger jag till min kollega, är det inte bättre om vi åker till Umeå? Det är ju mycket närmare...? Min kollega rycker på axlarna och säger att det är "du som är experten". Vi fortsätter att åka, ju längre ner i Sverige vi kommer ju mer fundersam blir jag. Vad är det vi ska göra egentligen? Inte kan jag (etiskt ställningstagande) lämna en livrädd liten pojke bara sådär. Hos en annan myndighet. Bara lämna av. Jag ringer till Migrationsverket i Gävle och frågar vad som kommer att hända med pojken efter att vi kommit dit.
-Va? Ni ska inte komma hit med honom. Han är erat ansvar nu!
Någonstans här börjar jag tappa tålamodet och bli arg på min chef. Vad är det för jäkla barnperspektiv? Stackars pojken är ju livrädd. Nytt land, nytt språk, frusen och rädd. Han berättade på knagglig engelska att han förlorat sin familj på flykten från Afghanistan. Mitt hjärta blöder.
Ringer till min chef.
Hon vet inte heller vem som sagt att vi ska lämna pojken i Gävle. Nehe, säger jag. Men nu är han mitt/ditt/vårt ansvar. Ska jag ta med honom hem igen? Nej, det ska du inte. Fortsätt kör. VART?!
Vi fortsätter köra söder över.
Det visar sig sedan att vi ska till ett behandlingshem i Dalarna. Vi åker dit. Jag har varit där förut. Så det känns bra att lämna av pojken där. Det finns mycket kompetent personal. De ska hjälpa honom att köpa kläder idag. Det ska hjälpa honom med allt. Underbart!
Det känns tryggt!
Nu ska jag på hudanalys!
2011-11-15
18:25:00
Det är mycket nu
I klartext: jag orkar inte med mitt jobb. Det är för mycket. Så nu har jag fått handledning av min chef att prioritera. Vad ska göras i vilket ärende? Hur ska jag tänka? Vilka möten MÅSTE jag avboka?
I vilket fall som helst så känns det tungt, svårjobbat och rent av hopplöst. Inte på grund av klienterna, utan allt skit omkring. All denna pengakåthet som finns (min uppfattning). Att man på något sätt försöker pressa socialsekreteraren (mig) att fatta beslut så att man (annan nämnd) kan återsöka pengarna från Migrationsverket! VART tror de att dessa pengar kommer från då? Det är skattebetalarnas pengar! Stat-kommun, det är skitsamma. Det är skattebetalarnas pengar! Sluta pracka på ungdomar hjälp som de inte behöver! Usch, jag blir så frustrerad! Folk säger att vi inte ska "hitta" problem hos dessa individer, ändå tvingar vi in dem i detta system! Ett system som säger att de ska ha hjälp fast dom inte behöver! De är fullt kapabla till så mycket mera. De som behöver hjälp däremot ska naturligtvis få det också. MEN inte de som inte behöver. Jag är glad att min nya chef håller med mig. Men besviken över att detta inte är förankrat hos våra samarbetspartners...
Just nu är jag ledsen, förtvivlad, irriterad och frustrerad! Jag vill jobba med förändring. Till det bättre. Jag vill se det ljusa och stärka det. Se resurserna och stärka dem. Jag vill ta reda på svårigheterna och erbjuda strategier att ta itu med dessa svårigheter, jag vill erbjuda hjälp kring stöttning för att med hjälp av individens resurser klara sig genom svårigheter. Jag vill inte att vi (samhället) uppfostrar unga resursstarka individer till vuxna hjälpberoende/soc-beroende individer! Usch, vad jag är arg och frustrerad! Kan inte släppa detta! Vill inte släppa detta! Det går emot mina inre värderingar. Mitt etiska förhållningssätt till integration, till mottagande av ensamkommande barn, till samhällets ansvar för svagare grupper, till socialtjänstens ansvar att stärka individer inte förslappa dem och göra dem till bidragstagare....!!!!
AHHHH!!!!!
2011-11-09
22:18:16
Afghaner och somalier...å så jag!
Ibland så känner det just så..så som rubriken. Afghaner, somalier och så jag...lilla Ztora Zillen.
Klockan är nu ca 21:00. Jag har nyss kommit hem. I och med att jag jobbar med barn (i socialtjänsten) så är det ibland så att vi får jobba lite övertid (inte för att vi alltid får kompensation för det...men men..det är en annan diskussion). Ibland, som idag, har man en helt underbar känsla efteråt. En sådan känsla som gör att man bara vill jobba mer och mer och mer. Idag var en sådan dag.
Först hade jag möte med ett killgäng somalier. Säga vad man vill om somalier..men de har en helt underbar sammanhållning (under förutsättning att man tillhör rätt klan osv..men i alla fall! Klan-historierna/diskussionen..kan vi ta en annan dag..om ni är intresserade av mina reflektioner kring det). Idag träffade jag ett gäng killar med väldigt fin sammanhållning. De är som syskon till varandra och ställer upp för varandra i vått och torrt. Så fin relation de har! Så stolt jag blev över "mina" pojkar när de kan sätta ord (svenska) på hur det tycker, tänker och känner kring händelser och mer allmänt. Och att de VÅGAR lämna ut sådana privata saker. Dels att jag är myndighetsperson, dels att jag är ung, dels att jag är kvinna. Utan att gå in för mycket på detaljer blev det i alla fall en bra konstruktiv diskussion som slutade väl. Även ungdomarna/barnen gick därifrån med känslan att de fått prata av sig med mig (som de tidigare önskat).
Mitt nästa möte var jag och en afghansk ung man. Nyss fyllda 18 år.
En ung man som jag säkerligen berättat om förut. Det är i alla fall en av mina pojkar som tyvärr har en riktigt hemsk historia med sig, dels från hemlandet och krig, dels från flykt (i sitt hemland och från sitt hemland vidare till Iran) och diverse händelser i och med flykten hit (till Sverige)... Afghaner är också ett speciellt folkslag (OBSERVERA: att jag utgår från mina erfarenhetr med de jag träffat! Säger inte att alla är si eller så!) Till skillnad från mina andra ungdomar och barn, från andra länder så är speciellt de killar som kommer från Afghanistan mycket stolta och vill inte vara samhället eller någon annan för den delen heller till last. Det är mycket viktigt att kunna klara sig själv och att be om hjälp eller stöd är, vad jag upplever, svårt att be om.
Det är väl också just därför som jag var så imponerad idag när jag träffade denna unga herre.
Han hade mycket länge funderat på om och till vem han skulle vända sig för att be om hjälp. Han valde till sist mig. Jag antar det har att göra med min yrkesroll, men det kan säkerligen vara annat som spelar in också, vad vet jag? I vilket fall som helst så har han funderat länge och väl på vad han ska säga och han berättar och beskriver med väl valda ord. Allt på svenska, vilket i sig (för mig) är imponerande att han så djupt kan beskriva komplexa tankar och känslor som jag tror vilken svensk tonåring som helst skulle ha svårt att beskriva... Utifrån det mötet- också- så känner jag mig idag lite extra upplyft över det förtroende som han gav mig i och med det att han valde att berätta om sina innersta känslor. Något som jag även sa till honom och tackade för att jag fick det förtroendet.
Nu ska jag försöka att vara mer lättsam. Men ibland vill jag bara skriva av mig även om mitt jobb...även om det ibland blir lite väl kryptiskt iochmed sekretess å sådana saker. Men vill ni inte läsa om mitt jobb, så HOPPA över dessa inlägg eller kommentera att NU får det vara nog! ;)
På återseende!
2011-11-03
09:34:34
Panik på jobbet
Usch. Håll tummarna för att det går bra! ;)
Jag tänker berätta så mycket jag kan. Försöka få till en diskussion...
På återseende!
2011-10-18
13:13:28
Checkar in
I alla fall. Nu är jag framme. Detta ska bli spännande. Trist att vara själv, men kan ju ta tillfället i akt att nätverka lite. Bor i ett rum med två sängar..känns jobbigt att inte sambon är med. Varför ska man betala för ett rum som inte utnyttjas till fullo liksom? Jaja. NU är jag själv i alla fall, nu ska det utnyttjas till egentid! Så det så!
Det finns tyvärr inget gym här, men ska försöka ta promenader istället..någon form av motion ska väl ändå gå å få!
2011-10-17
14:49:13
Tur i oturen? Oturen i turen?
Hur ska jag tolka detta? Att jag är inkompetent och behöver mer utbildning? Att jag är så jäkla duktig att jag förtjänar att förkovra mig ännu mera? Jag väljer att tro det sistnämnda.
I alla fall vet jag inte vad detta innebär för bloggen och dess uppdateringar under veckan.
Tanken är att jag ska bo ensam *yey* på hotell från tisdag till fredag. På hotellet kan jag tycka det borde finnas internet, eller vad säger ni?
Min ambition är att ta med datorn å uppdatera er om hur livet på ett hotell kan se ut..och förhoppningsvis inspiration i massor!
Ville bara förvarna er!
Btw: TACK för alla supergulliga kommentarer! Så kul att se att folk faktiskt läser och kommer tillbaka. OCH tar sig tid att kommentera! Underbart! Blir så pepp!
Just det: i kväll är det hundträning. Nu jäklar ska vi få pli på det lilla pälsmonstret! ;)
2011-10-03
21:32:33
Att välja döden???
Klockan visar 21:02, och jag har nyss kommit hem.
Jag har idag...kl 10:30 suttit mig i en bil åkt ca 20 mil till ett familjehem där jag placerat en pojke akut förra veckan.
Placeringen gjordes av skyddsskäl. Han kan inte vara kvar i kommunen pga att han blivit misshandlad vid flertal tillfällen. Som tur var överlevde han alla tre gånger.
Nu ville han tillbaka. Därav min tripp till honom.
Jag har i flera timmar försökt motivera honom att stanna kvar i tryggheten. Att få honom att inse att han tar en stor risk om han kommer tillbaka...en risk som kan innebära att hans liv inte går att rädda.
Jobbar man på socialtjänsten..med ungdomar som lever i "gränslandet" mellan ung och vuxen 18-21, så är det väldigt mycket som ska till för att vi ska kunna tvinga någon att göra så som vi vill (som socialtjänsten vill). Med andra ord...allt ska ske frivilligt.
Till slut blev det så att han i alla fall följde med mig tillbaka till sin "hemkommun". Med alla dess risker vad det innebär att återvända. Usch. Är riktigt rädd för vad som ska hända..och gillar det inte alls. Samtidigt vet jag att jag har gjort allt i min makt för att försöka få honom att inse allvaret! Och försöka få honom att inse att det inte är en lek...
Men han är vuxen...och han valde att komma tillbaka. Låt oss nu hoppas att han inte valt döden.
Det är en fin kille, men ibland vill jag bara ruska om honom och säga "nu lyssnar du på mig, jag vet bäst, lita på mig, du får flytta sen, jag vill bara att du ska vara säker".
Jag sa mycket liknande saker också..till honom. Det kanske inte var etiskt korrekt alla gånger, heller. Men det är så det är. Ibland måste jag få tänja på gränsen, tänker att det var för pojkens bästa...jag vill verkligen inte att han råkar mer illa ut..usch..jobbigt.
Förvirrad.
Imorgon åker jag till Stockholm för att kolla upp ytterligare några av "mina" pojkar...!
Vi får se när jag skriver nästa gång! (blir intensivjobbande, de närmaste dagarna..vet inte riktigt när jag får tillgång till dator nästa gång)
2011-09-22
20:58:37
Skellefteåmodellen
Massor av seminarium. Å som vanligt, så typiskt svenskt, så är det ju ingen som vågar fråga..förutom stora ZtorZillen, jag ställer mig minsann upp och ställer frågor. Varför inte, liksom? Man är ju där för att lära sig...eller hur? Nu är jag i alla fall hemma och ska börja skriva mera på bloggen igen!
Antar att ni har saknat mina inlägg? ;P Vad vill ni läsa mer av? Har ju som sagt ambitionen att uppdatera oftare. Är ju också roligare om ni är med på saker och ting, eller hur?
Vi hörs!
2011-09-20
09:43:39
Utbildning
Men ibland händer det så ovanliga saker som att socialtjänsten faktiskt satsar på utbildning för sina socialsekreterare. Mycket ovanligt, men det händer. Tydligen.
Idag, kl 16.00. ska jag åka iväg..norröver, till utbildning gällande ensamkommande barn. Mycket spännande. Hoppas att det blir lärorikt. Det innebär, för Er del, att det inte blir lika många uppdateringar på bloggen. Kanske tillochmed så att det inte blir några alls, beroende på om jag lär mig att uppdatera från mobilen alternativt om det finns tid...
Så nu vet ni varför jag försvinner ut i cyberspace och först återvänder på torsdagkväll alternativt fredagmorgon...!
Spännande, va?
Frukosten blir en utmaning, nu när vi ska bo på hotell...men jag ska klara det! Likaså fysiska aktiviteten, men det finns alltid promenader ju! ,)
På återseende!
