ZtorZillen

Jag vet vart problemet för min del ligger. Eller jag tror att jag delvis hittat det. Mitt jobb. Det kräver så mycket, psykiskt. Det känns som om jag inte orkar fajtas för min egen hälsa för att jag fajtas så mycket för andras...

Jag vet inte.
Det är något med mitt jobb. Något jag måste ta itu med och komma vidare.
Jag insåg idag...att jag efter helgen mådde så bra och kände mig så pepp.

Nu efter bara några timmar på jobbet känns jag helt nere. Som om orken bara försvinner...helt sjukt.

Så var det alltså första dagen på jobbet, efter semestern. Dagen började med promenad till jobbet (30 min). Så underbart att kunna GÅ till jobbet. Hemskt fuktigt väder, men ändå skönt att gå och framför allt kunna ta sovmorgon och slippa gå upp så tidigt för att sedan sitta i en bil i ca 1,5 timme!

Väl på jobbet så blev jag varmt mottagen av kollegorna! Kändes varmt i hjärtat att folk faktiskt brydde sig om mig och att de har saknat mig. Tyvärr verkar det som om min närmaste kollega håller på att gå in i väggen. Hon såg helt sönderstressad ut, sa att hon mådde dåligt samt att chefen hade deligerat ut 6 stycken av hennes ärenden. Å tyvärr är hon inte helt ärlig mot chefen heller..hon mår mycket sämre än vad hon vill berätta för vår chef.

Åter till det positiva! Efter jobbet gick jag i alla fall hem. Skönt väder va det också. Totalt 60 minuter promenad blev det idag. Så härligt. Skönt att vara igång igen.

I morgon är första dagen på jobbet efter en semester på 2,5 vecka.
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför detta. Skönt på ett sätt, mindre skönt på ett annat. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle vara kvar i norrland nu..jag trodde vi flyttat ner i södra sverige. Skaffat oss ett varsitt jobb, ha en valp...kanske planera inför babygörande? Vad vet jag?

Livet går vidare. Faktum är att jag nu, tillsammans med sambo och valp, fortfarande befinner oss i Norrland. Vi är här. Han har studier. Jag har jobb. Vi har valp.
Framtiden? Jobb. Vidareutbildning inom yrket. Dietande. Träning.

Så. Nu är jag taggad, för framtiden. Vi får se vad som sker på jobbet i morgon.

Natti natt!

Är det inte typiskt så säg? Igår va det sista dagen innan semester. Naturligtvis så är det inlämningsdag också, när det gäller utredningar...så när jag ska sluta så trycker jag på spara och skriv ut. Vad händer? Datorn pajjar...suck.

Dagen innan så hade jag problem med en kille som är externplacerad. Han vill komma "hem", men både jag och vårdnadshavaren anser att det inte är någon bra miljö för honom utan att han bör stanna där han är nu, där han kan få vård. Ibland känner jag att jag engagerar mig mer än jag "behöver"...men det är det jag måste göra för att kunna leva med mig själv också. I alla fall. Nu får grabben en vecka till på sig att fundera. NU är det upp till min kollega att ta hand om honom när jag är på semester...så är det..

I alla fall: att löste sig!

Nu är det semester!

Jag lever. Har bara haft mycket på jobbet och därmed inte så mycket tid över till annat än att sova när jag kommer hem.

Ska försöka hinna skriva när jag kommer hem!

I morgon jobbar jag natt också, typ "soc på stan"..å lär komma hem runt 4-tiden.. :S DRYGT!

Åh, jag bara måste få dela med mig av denna story. Lite snabbt, sådär.
Har en ung man. 17, nyss fyllda. Ett barn i sinnet. Stark överlevare. Lyckades ta sig genom hela Europa till Sverige, själv. Familjen utrotad. Helt ensam. Bär på mycket. Har nu placerat honom i ett speciellt HVB i södra sverige. Mycket kompetent personal. Mycket erfarenhet av flyktingar. Han har suicidtankar. Mycket studiemotiverad. Läst in 9 års kunskap på 1 år. Med GODKÄNDA betyg i allt utom engelska åk 9. Söker till gymnasiet i höst. Vi väntar på svar.

Igår fick han panik. Han måste hem. Hem till norrland. Inte vara kvar. Allt är piss. Idag ringde jag honom. Vi pratade i ca 15 minuter. Nu är han lugn. Tänker stanna under helgen. Vi ska höras av igen på måndag. Tror att han känner sig lite övergiven...Jag måste ringa oftare, visa att jag bryr mig. Allt jag gör som soc sekr syns ju så sällan för barnen/ungdomarna. Jag borde vara mer aktiv mot barnen...Tyvärr är det ju så mycket annat också som ska lösas. Jaja, nu ska jag ringa boendechefen och berätta vad han sa.

Det är en underbar kille. Sådan historia. Så stark. Fattar inte att han orkar. Så imponerande. Helt ensam. Misstänksam mot allt och alla. Vågar inte knyta an. Men jag ser en liten ljusglimt i honom. Han vågade berätta för mig. Efter ett år. Nu. Nu, verkar det som om det börja ljusna. Äntligen!

Igår jobbade jag till kl 22.00. Började 7.30. Så är det med socialtjänst. Suck. Nu är jag supertrött. Ska försöka hinna med lite jobb och sedan komma undan lite tidigare idag. Skriver mer senare.

Ibland blir det för mycket.

Jag jobbar med ensamkommande flyktingbarn. Ibland blir livet för mycket att orka med för dessa ungdomar. Denna vecka har jag haft ett sådant fall. En ung afghansk pojke som är helt ensam i hela världen. Ingen familj. En farbror som lever, men som misshandlade pojken så svårt när han var liten att hans ansikte nu är vanställt. I alla fall har jag spenderat tid med honom och hans särskilt förordnad vårdnadshavare på BUP i torsdags och i fredags. Mycket tungt. Vilket liv han levt. Jag blir så berörd, när han berättar. Jag vill krama om honom och säga att allt kommer bli bra, du är i säkerhet nu. Du är i Sverige. Här har du alla möjligheter i världen. Tyvärr är det inte riktigt sant, då många "tar med sig sin kultur" när det kommer till Sverige. Detta är inget nytt. Och det är säkert inget nytt för er som läser detta heller. Men någonstans trodde jag inte att det var så hemskt som jag nu vet att det är för honom.

Jag vet att denna grupp möts av misstänksamhet hela tiden. "Ensamkommande barn". Jag får alltid höra folks åsikter om detta när jag berättar vad jag jobbar med. Vad jag inte förstår är hur vi människor, som lever i ett relativt bra och tryggt samhälle bara kan titta på och dömma. Ännu värre (om man nu kan säga så..) är att de är väldigt utsatta även bland andra invandrare och flyktingar.

Senast denna vecka har han fått höra hur lite han är värd och att föräldralösa barn är en skam för samhället och att de alla borde dö. Men herrejistanes! Visst är det en skam att vi har föräldralösa barn i samhället, men inte en skam för barnen! Utan en skam för samhället som inte hjälper dessa barn tillräckligt! Barnen kan inte rå för att deras föräldrar på ett eller annat sätt har lämnat detta liv och numera förhoppningsvis finns på ett bättre ställe... Skyll inte på barnen!

Förra veckan pratade jag med en annan ung afghansk pojke och hans gode man. Han försökte förklara för mig hur han har behandlats i sitt land och att det är allmänt accepterat att behandla hans klan och de som tillhör samma klan..på ett sådant sätt som är värre än vi i Sverige behandlar våra husdjur eller skadedjur. Det här är en ung man jag beundrar mycket djupt. Han kämpar på i skolan och är mycket social kille. Han har förlorat större delen av sin familj i kriget. Men har nyligen, efter över 10 års letande, hittat sin mamma och en yngre bror i livet. De får dock inte komma till Sverige, men han är glad ändå..även om han har mycket stora skuldkänslor för att han lever i den lyxen att han har tak över huvudet och mat på bordet. OCH han har lärt sig läsa och skriva. Han har tillochmed ett extra jobb inom vården, något han är mycket stolt över. Hans dröm är att bli undersköterska. I alla fall. Han gav mig tipset att titta på filmen "Flyga drake". Jag såg den nu i morse. Jag har en nyvunnen respekt för alla "mina" barn. Det är en film alla borde se. Har fortfarande gråten i halsen. Men...å..vad jag älskar den filmen...så ärlig.

 

Igår var en lång dag för mig. Och för pojken. För pojken är det verkligheten. För mig är det ett jobb. Även om det påverkar mig i allra största grad. Även om folk kanske tror att soc-tanter inte har några känslor...DET har vi. Tro mig. Jag vill helst hitta bra familjer till alla barn, jag tror de skulle må bäst då. Men det är svårt. Världen är för hård. Vi måste lära oss att bli mer ödmjuka. I dag har jag också lyssnat på Bruno Mars, låter Lazy song. Så känner jag idag. Jag behöver återhämta mig. Bara vila, ta det lugnt. Imorgon tar jag nya tag med livet. Idag ska jag bara vila.

 

På återseende!