ZtorZillen

Hittade en bra hemsida på nätet. Tänkte dela med mig lite av den, då jag såg i en av kommentarerna att någon var lite nyfiken på mitt jobb. Så tänkte dela med mig lite av vad socialtjänsten pysslar med. Jag jobbar ju då med ensamkommande flyktingbarn. Det är barn som kommer till Sverige som är under 18 år och som inte har med sig sina vårdnadshavare (mamma eller pappa). De kan däremot komma med syskon, med övrig släkt, med smugglare eller själv. De flesta jag stött på kommer nog med hjälp av en smugglare. Min personliga/professionella åsikt är att de flesta barn passar bäst hos en familj, ett så kallat familjehem.

Familjehem

Idag kallas det som tidigare hette fosterhem för familjehem. Som familjehem tar man emot ett eller flera barn/ungdomar under en kortare eller längre period i sitt hem. Målet man arbetar mot som familjehem är att barnet ska återförenas med sin biologfamilj. (DVS: OM NU BARNET HAR EN FAMILJ... )En viktig del i den återföreningen är umgänge med biologfamiljen.

Jourhem

Som jourhem tar man emot barn och ungdomar som behöver tas omhand omedelbart. I jourhemmet stannar barnet/ungdomen en kortare tid, tills det antingen kan åka hem till sin familj eller att det placeras i t.ex. ett familjehem. Under tiden barnet/ungdomen bor i jourhemmet ska en utredning göras om barnets situation och vad som är bäst för barnet i det långa loppet.

Kontaktfamilj

Som kontaktfamilj tar man emot ett barn eller ungdom i sitt hem t.ex. 1-2 helger i månaden för att avlasta barnets familj. Anledningen till att en kontaktfamilj behövs, kan vara många. Det kan vara ensamstående föräldrar som behöver stöd, tonårskillar som behöver manliga förebilder, barn med funktionshinder eller att någon i familjen har en sjukdom som gör att det behövs avlastning ibland. Det kan även vara föräldrar som inte förmår att ge barnet det stöd som behövs fullt ut eller att barnet eller ungdomen behöver ett miljöombyte. Socialnämnden (= socialtjänsten) utreder och beslutar om behovet finns. Kontaktfamilj är en frivillig insats och kan inte tillsättas mot den enskildes vilja. Insatsen beviljas med stöd av socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Kontaktperson

Som kontaktperson hjälper man en tonåring eller en vuxen som behöver extra stöd, stimulans eller aktiviteter. Man träffas och gör något tillsammans t.ex. promenera, fika, gå och handla, gå på bio, teater eller en fotbollsmatch. En viktig uppgift är att bryta den enskildes isolering genom gemenskap, hjälp till fritidsverksamhet samt ge råd och stöd i vardagssituationer.

Läs mer på denna hemsida: familjehemmet

Vill man bli familjehem/jourhem/kontaktfamilj eller kontaktperson, kontaktar man socialtjänsten i den kommun där man vill verka i (förslagsvis där man nu själv bor). Du säger att du vill prata med någon som utreder familjehem, eftersom du själv är intresserad av att bli det. Man kan då också säga att man skulle föredra att vara familjehem till ex ensamkommande flyktingbarn.

Jag hittade killen som avvek. Jobbade hela dagen på att leta efter honom när resten av jobbet va på utbildning. Vi hittade honom. Han mådde bra och tyckte vi överdrev lite när vi jagade upp oss så! Skönt. Nu kan jag andas ut ett tag!

Kom nyss hem från Somalia-dag i Eskilstuna. Vilken grej. Bra initiativ. Dock var det lite irriterande då det var mest skrap på ytan. Somalisk kultur är så fascinerande...med dess muntliga tradition av berättelser och släkthistorier...deras sång och dans! Jag hade velat ha mer av det! Mer goda exempel. Mer kulturkrockar och hur vi som myndighetspersoner ska kunna hjälpa till istället för att förstöra för familjerna genom dålig kommunikation...

 

Det bästa var ändå maten! Och efterrätten (älskar sambosa!) och...naturligtvis SÅNGEN och dansen...som vi fick under fikapausen...underbart! Blev verkligen sugen på att lära mig mera om somalisksång...så otroligt vackert hela kroppen ville dansa..en del modia somaliska åskådare började dansa i publiken...vi andra satt och diggade till rytmerna! Mmmm! Skulle verkligen vilja besöka Somalia en vacker dag, önskar verkligen att det blev lugnare där. Var också riktigt intressant om att höra hur somalier integrerats i andra länders samhällen och att vi i Sverige verkar vara ett land där det går sämst för somalierna..om man jämförde med England, USA och Kanada...trist tycker jag! Speciellt tråigt var som sagt att vi inte fick några förslag och tips på hur vi ska göra istället. Vad ska vi förbättra?

 

Vet ni vad systemteori är?

 

Just nu känns det som om det är ett modeord inom socialt arbete. Alla ska ha ett systemteoretiskt synsätt. Eller förhållningssätt. På ett sätt provocerar det mig väldigt mycket. Vad är folk så rädda för? Varför får man inte vara olika? Varför ska vi alltid vara överens? Är det inte bra med mångfald och därmed olika tankegångar som berikar och gör gruppen mer nyanserad? Eller ska vi alla vara lika? Med samma utbildning, något så när lika uppväxtförhållanden och sedan samma vidareutbildningar och samma yrke och samma förhållningssätt...är det så bra egentligen?

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. 

Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.

 

 

Puh...vilken märklig flyktingpolitik vi har i Sverige. Idag har jag haft ett långt samtal tillsammans med en kollega, med en familj..en liten familj på mamma, pappa, barn från Pakistan. De har fått avslag att stanna i Sverige, eftersom Migrationsverket bedömt att deras historia inte är trovärdig. Vi träffade dem för att deras barn nu börjat visa på symptom som tyder på att han far illa av asylprocessen. Å andra sidan, vilken normal människa skulle inte fara illa av den..om man nu va asylsökande i Sverige menar jag...

 

Det var riktigt tungt. Att lyssna på hur de hotas av att bli dödade av sina familjer på grund av heder, för att de följt sitt hjärta och gift sig av kärlek. Det gör man inte i Pakistan, enligt dem. I Pakistan gifter man sig för att det är lämpligt för sin familj och det är en affärsuppgörelse. Så är det. Man försöker härbergera ångesten, men jag är bara en människa, det är klart att jag berörs...samtidigt känner jag att jag kanske borde jobba med något annat, där jag kan hjälpa till på riktigt inte bara vara brevid...kanske skulle man åka och jobba ett år i Etiopien eller Somalia...eller någon annan stans? Som medmänniska liksom?

 

 

Hej där!

Idag har jag gjort min sista arbetsdag på soc i norrlandskommunen där jag jobbat de senaste två åren. Det känns bra. Positivt. Skönt. Som att börja om på nytt. Inga jobbiga känslor mer än att jag kommer sakna vissa klienter.

 

Min chef och jag hade avslutningssamtal. Där hon sammanfattade mig genom att säga att jag är fyrkantig (kan mina lagar och är tydlig och rak), har en skarp ton och tydlighet som kan uppfattas som stötande av kollegor, men som verkar gå hem riktigt bra hos klienterna. Jag är ordentlig och välstrukturerad och påläst. Jag ber sällan om hjälp om jag inte försökt hitta svaret själv först. Jag är mycket omtyckt av klienter. Så sa hon.

 

Känner man sig ju riktigt glad (NOT). Hade ju varit roligt om man vart lite uppskattad av kollegor och chef också...hm...visste inte att jag var så "skarp". Jaja, tänkter faktiskt ta till mig delar av detta. Jag ska försöka tänka på hur jag pratar, så att inte mitt tonläge uppfattas som stötande, men det jag tar åt mig mest av är att jag är "mycket omtyckt av klienterna". Så det så! Det är ju dem jag arbetar för!

Foto: © UNICEF/Emma von Corswant

I dagarna börjar skolan. De barn som lever gömda eller som papperslösa i Sverige har dock fortfarande inte laglig rätt till skolgång trots år av löften om detta.

Samtidigt som skolstarten ska regeringen lämna in en rapport till FN:s barnrättskommitté i Genève för granskning av hur barnkonventionen följs i Sverige. En sådan rapport lämnas vart femte år. FN-kommittén har gång på gång kritiserat Sverige för att inte leva upp till barnkonventionens bestämmelse om skydd mot diskriminering och rätt till utbildning när det gäller barn som är gömda eller papperslösa. Det blir genant för regeringen att åter igen behöva förklara och försvara varför man inte respekterar samtliga bestämmelser i barnkonventionen.

Det handlar om ca 2 000 – 3 000 barn enligt den statliga utredningen som gjordes förra året (SOU 2010:5 Skolgång för alla barn). Förutom den kunskapsmässiga och pedagogiska betydelsen av utbildningen så är skolan viktig för att utvecklas socialt och psykiskt. Ett barn som lever gömd befinner sig i extrem osäkerhet, ovisshet och hopplöshet. De vuxna som finns runt omkring är själva förtvivlade och klarar ofta inte att ge barnet struktur och rutiner i vardagen. Det kan skolan hjälpa till med. Skolan kan bli ett andrum för barnet och skapa någon form av ordning i kaoset.

Det krävs att ord blir handling. UNICEF förväntar sig därför att denna fråga finns med i höstens budgetproposition.

/Christina Heilborn
Chef Opinion och påverkan, UNICEF Sverige

 

 

 

Man kan ha många åsikter om Afghanistan och afghaner. Innan jag började jobba med ensamkommande flyktingbarn för snart två år sedan, så hade jag nog mest den åsikten att dom bråkar och verkar aldrig ge sig...tyckte nog i allmänhet att de var jobbiga, vart jag fått den åsikten ifrån vet jag inte...men bråkiga hade jag fått för mig att de var, afghanerna... Idag vill jag dela med mig av en händelse som berörde mig djupt och som jag kommer ta med mig i framtiden.

 

Nu har jag ju lite mer nyanserad bild av både afghaner och Afghanistan. Jag har haft förmånen att jobba med väldigt många unga herrar (17-21 år) och pojkar (12-16 år). Som visar på många likheter och har lärt mig otroligt mycket om deras kultur, men också -naturligtvis- olikheter. Jag vet jag har skrivit tidigare om det här med afghaner och deras "sätt att vara". Jag gillar etnologi och socialantropologi..och hur kultur påverkar vårat sätt. I alla fall. De afghaner jag har mött har i stort sätt allihop haft svårt att be om hjälp. Speciellt av en kvinna, inte på grund av någon konstig kvinnosyn (jovisst, en del av dem har det också, men långt ifrån alla) utan mer på grund av att det inte vill vara till besvär. Det får jag ofta höra. De lider ofta i tysthet..och det tar tid innan de kanske vågar och vill berätta om saker de varit med om.

 

Idag fick jag en ilsken blick av en av mina yngre afghaner, nyss fyllda 16 år. Han är väldigt ung på många sätt men också lite lillgammal. Jag frågade vad som stod på. Han svarade "dom sa du sluta, lämna mig?". Ja, det stämmer sa jag, jag ska sluta jobba här och flytta till södra Sverige (allt söder om Gävle är södra Sverige, här uppe). Då han verkade mycket upprörd beställde jag en tolk för att prata ut om detta (killen har bara varit i Sverige i 6 månader). Vi pratade länge..han berättade att det känndes som om så fort han började gilla någon människa så dog denne eller övergav honom. Han berättade att jag symboliserade hans svenska familj, jag har varit den som funnits med som "hans" person från dess att han landade i norrland med flyget tills idag. Vi har pratat om skola, fritid, mardrömmar, våld, död, familj och framtid. Han grät mer och mer under samtalet och det gjorde ont i mig, samtidigt som jag blev glad att jag gjort så starkt intryck på en annan individ. Jag sa också det till honom, att hans tårar berör mig djupt. Och om han vill så vill jag fortsätta att vara en del av hans liv. Jag tror nämligen inte att relationer kan avslutas, utan ändra form och färg...vissa bleknar bort och man glömmer dem. Men även om en person dör, kvarstår relationen, det är i alla fall min filosofi.

 

Jag känner det är en fin balansgång här. Vad ska jag göra? Hur kan jag mildra hans sorg, ska jag göra det? Ska jag klippa banden helt och låta någon annan lappa ihop denna redan så trasiga unga kille. Han är så liten. Så liten och skadad djupt i själen...Han blev i alla fall lugnad när jag berättade att vi kunde vara vänner på facebook. Han slutade gråta. Han frågade om han gjort något som orsakade att jag skulle flytta, jag förklarade att det var ett personligt beslut och att det bland annat berodde på att jag ville komma nära min familj. Han gav då som förslag att min familj (min mamma och pappa) fick bo på hans rum. Åh. Han fick en stor och varm kram efter mötet. Han sa att det nu kändes lite bättre. Kan man göra annat än att smälta lite i själen?

 

Smutsigt vatten dödar fler barn än vad krig gör.

 

 

1,5 miljoner barn riskerar att dö av undernäring i Sahelområdet i västra och centrala Afrika.

Situationen är akut och för att förhindra en svältkatastrof måste vi agera snabbt. UNICEF finns på plats och behandlar barn mot undernäring, vaccinerar, levererar förnödenheter och ser till att familjer får rent vatten.