2014-09-29
20:56:10
Brev till min näringsfysiolog
Jag har gått med i Itrim igen. http://itrim.se/SE/webbshop/
Främst för att jag känner att jag behöver det mentala stödet som man får i gruppträffarna.
Det är så otroligt svårt för mig att motivera mig själv, när jag inte får resultat på vågen.
Hade jag varit själv, singel, så hade det inte gjort något.
Jag känner mig nöjd med mitt utseende och jag mår relativt bra. Det som jag känner inte fungerar är att jag har värk i rygg och knä i perioder, varför jag skulle behöva gå ner i vikt. Sedan är det med sömnen och stressen. Det är inte optimalt, men jag upplever att det blir bättre bara jag mediterar och tränar regelbundet.
Längtan efter att bli mamma är stor. Och det känns som om jag tar något från min sambo, möjligheten att bli pappa, när jag inte blir gravid. Mina läkare är överens om att jag behöver gå ner i vikt. Jag har bra värden, i alla fall de senaste testen som är gjorda, om man ser på kroppens inre värden, förutom det med PCO:n. Det är stresshormonet som är högt...vilket också kan påverka fertilitet.
Jag har blivit erbjuden att göra en gastric bypass och har blivit remitterad till en vikt-kirurg. För mig känns det inte bra, någonstans.
Jag vill INTE operera mig. Samtidigt "köper" jag deras skrämselpropaganda, och förstår riskerna med att vara fortsatt sjukligt fet, så som de definierar mig. Jag är rädd att liksom pappa och farmor få problem med hjärtat. Jag är rädd att aldrig få hjälp med att bli gravid, eller mitt knä eller min rygg bara för att "jag är för fet".
På onsdag har jag träff med Itrim. Jag har tidigare kört deras program och gick då ner 16 kg i vikt, 4 kg ytterligare med hjälp av Antons detox, fast jag fortsatte att gå på Itrim-gruppträffarna. De frågade hur jag vill göra med kosten...
Och jag sa att jag inte kunde svara på det. Att jag behöver gå ner i vikt om vi ska kunna få hjälp av landstinget att bli gravida.
De skulle ta med frågan och prata med sitt expertråd, ang att jag tidigare kört deras pulverdiet och att jag nu har konstaterad PCO. De menar ju på att man inte ska utsätta kroppen för en pulverdiet mer än en gång per livstid, då det är en stor stress för kroppen.
Samtidigt har jag ju så mycket att "ta av", så de skulle som sagt kolla upp det.
Det här är så kluvet för mig och jag och min sambo har diskuterat detta fram och tillbaka. Det handlar inte bara om mig. Det handlar om våra möjligheter att bli en familj. Samtidigt mår jag så bra nu av den kosten jag äter just nu. MEN jag går inte ner i vikt. Jag går snarare upp i vikt. Och jag vet, vikt är inte "allt". Och jag håller med i grunden. Men som sagt, det handlar inte bara om vikten. Det handlar om mina möjligheter att bli gravid och att bli mamma. Dels ökar chanserna att bli gravid naturligt om jag går ner i vikt, dels får vi möjligheten att testa provrörsbefruktning/insemination om jag går ner i vikt.
Jag vill veta din åsikt om detta. Är det ett bra alternativ att få till en snabb viktminskning och sedan övergå till "din och Antons" kostplan. Tanken med Itrim är ju att man ska lära sig att äta bra mat, men för att hålla i motivationen börjar man med pulver.
Jag är som sagt väldigt dubbel. Hade jag fått minsta lilla viktnedgång av denna kosthållning som jag har nu, så hade det vart annat. Då hade jag inte ens funderat på det...jag gillar inte tanken på att utsätta min kropp för pulverdiet, men om det är mitt alternativ till att inte göra en gastric bypass, så känns det bättre alla dagar i veckan.
Jag och sambon är överens om att så vi lever nu, det vi äter...så vill vi leva resten av livet. Men samtidigt är det i kilon som läkarna räknar "framgång". Tålamod i all ära, men jag behöver "se" och känna att måtten och vikten minskar för att upprätthålla motivationen. Vi tänker att oavsett om jag väljer pulverdiet, så kommer vi i slutändan att äta så som vi gör idag: gluten-, laktos-, socker-, tillsatts-, helfabrikat- och halvfabrikats- FRITT! Och gärna ekologiskt!
Främst för att jag känner att jag behöver det mentala stödet som man får i gruppträffarna.
Det är så otroligt svårt för mig att motivera mig själv, när jag inte får resultat på vågen.
Hade jag varit själv, singel, så hade det inte gjort något.
Jag känner mig nöjd med mitt utseende och jag mår relativt bra. Det som jag känner inte fungerar är att jag har värk i rygg och knä i perioder, varför jag skulle behöva gå ner i vikt. Sedan är det med sömnen och stressen. Det är inte optimalt, men jag upplever att det blir bättre bara jag mediterar och tränar regelbundet.
Längtan efter att bli mamma är stor. Och det känns som om jag tar något från min sambo, möjligheten att bli pappa, när jag inte blir gravid. Mina läkare är överens om att jag behöver gå ner i vikt. Jag har bra värden, i alla fall de senaste testen som är gjorda, om man ser på kroppens inre värden, förutom det med PCO:n. Det är stresshormonet som är högt...vilket också kan påverka fertilitet.
Jag har blivit erbjuden att göra en gastric bypass och har blivit remitterad till en vikt-kirurg. För mig känns det inte bra, någonstans.
Jag vill INTE operera mig. Samtidigt "köper" jag deras skrämselpropaganda, och förstår riskerna med att vara fortsatt sjukligt fet, så som de definierar mig. Jag är rädd att liksom pappa och farmor få problem med hjärtat. Jag är rädd att aldrig få hjälp med att bli gravid, eller mitt knä eller min rygg bara för att "jag är för fet".
På onsdag har jag träff med Itrim. Jag har tidigare kört deras program och gick då ner 16 kg i vikt, 4 kg ytterligare med hjälp av Antons detox, fast jag fortsatte att gå på Itrim-gruppträffarna. De frågade hur jag vill göra med kosten...
Och jag sa att jag inte kunde svara på det. Att jag behöver gå ner i vikt om vi ska kunna få hjälp av landstinget att bli gravida.
De skulle ta med frågan och prata med sitt expertråd, ang att jag tidigare kört deras pulverdiet och att jag nu har konstaterad PCO. De menar ju på att man inte ska utsätta kroppen för en pulverdiet mer än en gång per livstid, då det är en stor stress för kroppen.
Samtidigt har jag ju så mycket att "ta av", så de skulle som sagt kolla upp det.
Det här är så kluvet för mig och jag och min sambo har diskuterat detta fram och tillbaka. Det handlar inte bara om mig. Det handlar om våra möjligheter att bli en familj. Samtidigt mår jag så bra nu av den kosten jag äter just nu. MEN jag går inte ner i vikt. Jag går snarare upp i vikt. Och jag vet, vikt är inte "allt". Och jag håller med i grunden. Men som sagt, det handlar inte bara om vikten. Det handlar om mina möjligheter att bli gravid och att bli mamma. Dels ökar chanserna att bli gravid naturligt om jag går ner i vikt, dels får vi möjligheten att testa provrörsbefruktning/insemination om jag går ner i vikt.
Jag vill veta din åsikt om detta. Är det ett bra alternativ att få till en snabb viktminskning och sedan övergå till "din och Antons" kostplan. Tanken med Itrim är ju att man ska lära sig att äta bra mat, men för att hålla i motivationen börjar man med pulver.
Jag är som sagt väldigt dubbel. Hade jag fått minsta lilla viktnedgång av denna kosthållning som jag har nu, så hade det vart annat. Då hade jag inte ens funderat på det...jag gillar inte tanken på att utsätta min kropp för pulverdiet, men om det är mitt alternativ till att inte göra en gastric bypass, så känns det bättre alla dagar i veckan.
Jag och sambon är överens om att så vi lever nu, det vi äter...så vill vi leva resten av livet. Men samtidigt är det i kilon som läkarna räknar "framgång". Tålamod i all ära, men jag behöver "se" och känna att måtten och vikten minskar för att upprätthålla motivationen. Vi tänker att oavsett om jag väljer pulverdiet, så kommer vi i slutändan att äta så som vi gör idag: gluten-, laktos-, socker-, tillsatts-, helfabrikat- och halvfabrikats- FRITT! Och gärna ekologiskt!
Hur ska jag gå vidare? Vad tycker du?
2014-09-27
09:40:03
Lite tröst
Blä..jag vaknade upp i morse med Sveriges värsta halsont och något som kan likna feber...
Usch. Så typiskt. Det är lördag, jag är ledig...och så blir jag sjuk!
Jaja, det ska inte stoppa mig från att ha en underbar dag!
Så nu är det: skämma bort mig själv-tajm.
Först ut är en lyxlatte, laktosfri. Receptet hittade jag på här
Den var inte dum alls, för att vara första gången.
Det som saknades var lite mer kardemumma. Känns riktigt lyxigt och nyttigt på en och samma gång!
Undrar just om detta kan vara ett bra frukostalternativ till mig som har lite svårt med frukosten i perioder.
Fantasin är inte den bästa just nu, känns som jag bara äter samma sak hela tiden: kött, smör, grönsaker, ägg.
2014-09-25
22:56:45
Fitbit-rapport
Minns ni att jag skrev att jag har fått en ny "träningskompis"?
Min nya stegräknare...som jag har runt armen som också mäter min sömn, kalorier brända och i appen kan man också registrera sin vikt.
I alla fall. Jag är mycket nöjd med den.
Varje vecka skickar den en sammanfattning av veckan som varit till min mail.
Detta är förra veckan.
Idag har jag varit och tränat på gym (på Itrim-centret, det ligger ju i ett gym i Eskilstuna, mycket bättre än det Itrim jag gick på förut) för första gången på typ tre-fyra år.
Det var riktigt mentalt jobbigt att ta sig dit.
MEN när jag väl var där fick jag hjälp av en bra instruktör och jag känner mig inte främmande på att testa på igen!
Vem vet? Det kanske blir redan denna vecka?
2014-09-24
10:51:00
Orkidédrömmar
Åh! Om jag bara hade lite pengar över...då skulle jag shoppa loss mig på lite mer orkidéer.
Vissa av mina är så hängiga...vet inte om de kommer tillbaka, så att säga...
Blev riktigt peppad när jag var hos kuratorn tidigare i veckan att återigen ta upp mina orkidé-dagar..jag hade tidigare. Kom hem från jobbet och bara pysslade med mina älskade blommor. Inget annat, bara här och nu och orkidér. Hon menade på att det finns en mycket stresslindrande effekt på att göra något som man går helt in i...
2014-09-23
12:17:00
"Barnsubstitut"
Seriöst...
Ibland blir jag så trött på alla problem..och alla människor som är seriösa. Ibland vill jag bara larva mig lite.
Lätta upp stämningen och få folk att le. Så emellanåt får jag och sambon för oss att publicera "bebis"-foton. Eller Bebissubstitutsfoton, som han kallar det.
Idag köpte vi en till bil...och så klart publicerar vi en bild på facebook om det!
Mina vänner tar det för vad det är: humor, de som inte tycker att det var lite sött eller roligt, ni behöver inte bry er!
2014-09-22
21:10:38
PT-träning
Vikt 92, 0 kg. (+0,8 kg från förra träningen)
Första delmål: under 90 kg.
Ett litet plus på vikten sedan två veckor tillbaka. Det förvånar mig inte ett dugg, då smärtan i knät har hindrat mig från att motionera så som jag velat. Jag har tränat med lite variation av det träningsprogram jag fått av Anton. Sedan har jag dragit ner på promenaderna, i samråd med Anton, och jag har inte heller kört så många yoga-pass som jag velat. Igår (söndag) blev det träning med PT Anton som "vanligt". Det var konstigt nog, ett kärt återseende och jag hade längtat att få byta ut mitt gamla träningsprogram mot något nytt och mer anpassat till vad jag faktiskt kan göra (med knät).
Ett litet plus på vikten sedan två veckor tillbaka. Det förvånar mig inte ett dugg, då smärtan i knät har hindrat mig från att motionera så som jag velat. Jag har tränat med lite variation av det träningsprogram jag fått av Anton. Sedan har jag dragit ner på promenaderna, i samråd med Anton, och jag har inte heller kört så många yoga-pass som jag velat. Igår (söndag) blev det träning med PT Anton som "vanligt". Det var konstigt nog, ett kärt återseende och jag hade längtat att få byta ut mitt gamla träningsprogram mot något nytt och mer anpassat till vad jag faktiskt kan göra (med knät).
Sagt och gjort. Jag fick visa de övningar jag har gjort under de senaste två veckorna, jag och Anton har haft telefonkontakt och pratat kring vilka övningar jag kan och inte kan/bör göra. Det var jätteroligt att visa att jag har gjort framsteg, exempelvis kan jag nu utföra en armövning så enkelt att vi fick byta ut övningen till att jag skulle utföra samma övning, samma vikt fast med en arm. Fokus är fortfarande bålstabilitet, men nu mer fokus på rehab för knät och överkropp. Jag är riktigt svag i armarna, men jag tycker armmuskler är supersnyggt på tjejer så jag ser mycket fram emot att fortsätta med dessa övningar.
Efter passet var mina armar som gele, i alla fall min vänster arm.Vi fortsatte att prata över lite lunch. När det kommer till maten så har det gått bättre dessa två veckor. Jag har nu lättare att undvika laktos, som tidigare har varit ett stort problem för mig. Iochmed att jag undviker laktos, även om jag har fuskat i kaffet en eller två gånger...min hud har blivit finare och min acne har mildrats. Det är tydligen vanligt att man får acneliknande utslag i ansikte och på kroppen med PCO, men att de liksom kliar. Det är något som jag har i alla fall och det blir värre av laktos. Jag har också fått några flera kosttillskott av min näringsfysiolog som samarbetar med Anton, för att tillsammans se på min livsstil som helhet.
Känner mig fortfarande peppad och "på". Jag är glad att se framsteg, även om jag hade önskat att vikten kunde gå ner fortare. Jag har ont fortfarande men kan nu ta mig till och från jobbet utan att halta och utan att det gör ont, även om jag känner att knät blir trött och ömt.
Meditationen fortsätter jag med, jag känner att det stärker mig och att det peppar mig att fortsätta.
2014-09-21
09:17:39
Läxa 1
Tänkte göra min Itrim-läxa här..
Den är fem frågor.
1. Vad fick dig att börja på Itrim?
-Det som fick mig att ta steget, igen. Var att jag känner att jag inte klarar detta själv. Jag behöver gruppstödet som man får på Itrim.
2. Vilka förväntningar har du på Itrim?
-De föhoppningar jag har är att jag ska orka och klara av att motivera mig själv till att gå ner i vikt utan en gastric bypass. Ännu ett mål är att jag ska kunna göra en tydlig före-efter bild. Jag vill ändra min kropp, måtten är viktigast..om jag kan minska 10 cm över rumpan och står kvar på samma vikt som idag, kommer jag vara supernöjd!
3. Vilka förväntningar har du på gruppen?
-Det är här jag hoppas att mitt största stöd kommer från. Att vi i gruppen kan prata om allt och lite till, stötta varandra och motivera varandra till framgång.
4. Vad kan du bidra med i gruppen?
-Erfarenhet. Stöttning. Positiva inslag och ett skratt eller två. Jag har många pinsamma historier gällande vikt som jag kan dela med mig av. Tror att jag kan inspirera till att det faktiskt går att ändra livsstil, och att det inte är så svårt om man har bestämt sig. Jag gillar att tänka att man kan leva 90-10. Göra 90% rätt och 10% avsteg från mallen. Mer än så klarar i alla fall inte jag av.
5. Hur upplevde du din Hälsoanalys?
-Jag har inte varit på min hälsoanalys än.
2014-09-20
11:40:46
"Man kan äta allt, men inte alltid"
Man kan äta allt, men inte alltid.
Så låter det oftast när det kommer till vikt, och vikttips.
Och jag har alltid blivit provocerad av det uttalandet.
För jag tror inte på det. Verkligen! Jag tror att det är bullshit.
För övrigt: Varför SKA man äta allt?
Nu tror jag dock att det inte är meningen med att man ska äta allt, utan snarare en ursäkt till att man KAN äta allt.
Om man vill. Om man gör det valet, ska man inte känns skuld och klandra sig själv.
Själv har jag nu bestämt mig. En gång för alla. Jag kan inte äta allt. Inte någon gång, inte alls.
Med det menar jag att jag har kommit till insikt att jag måste lära mig att hantera vissa sug, och att jag måste ersätta det suget med andra produkter. Substitut.
Jag KAN inte äta pasta eller vitt bröd. PUNKT. Nej, jag är inte glutenintollerant eller glutenallergiker i vanlig mening. Men jag känner i hela min kropp, i hela mitt väsen att gluten är inte bra för mig.
Varje gång jag äter gluten, inga undantag, så blir jag hungrig eller sugen ca 1,5 timme efter jag ätit.
Min mage sväller upp, jag blir gasig och ibland även illamående. Äter jag gluten flera gånger en vecka, även om i liten mängd....även i form av fullkornsbröd eller liknande, så får jag finnar. MASSOR av finnar.
Det hjälper inte att de kliar och snart blir små sår.
Jag har därför härmed bestämt mig att denna ursäkt "man kan äta allt, men inte alltid", säkert stämmer på de flesta människor, MEN för min del är det inte värt uppoffringen. Jag blir mer sockersugen av bröd än av rent godis. Jag påverkas mer negativt av ett äpple än två bitar choklad. Sedan vet jag att jag har en gräns, jag kan inte äta "bara" fyra bitar choklad, då blir det alltid en hel kaka.
Jag är glad att Itrim sätter igång mycket tankar hos mig...många insikter kommer med att jag funderar om och om igen på saker som nämns på gruppträffarna.
Idag är jag extra glad över att jag valt att återigen ta ansvar över mitt liv och min kropp!
2014-09-19
15:47:00
4%
Kunde inte sagt det bättre själv!
2014-09-18
12:45:00
Kaleb
Tycker att detta foto är så vackert att jag ville dela med mig av det.
Det är på vår förra hund -Kaleb (som betyder hund på hebreiska).
Han var så vacker och älskade att lära sig nya trick...inte som Samson, som mest gillar att gosa och pussas och bitas...
De är/var charmiga båda två. Men Samson, den rackaren vill inte posa på bild, som Kaleb gjorde!
2014-09-17
22:40:01
Gruppträff - Välkommen!
Gruppträff ett.
Mycket nya ansikten.
Många nya "öden" att lära känna. Både kvinnor och män.
Vissa har kommit längre i sin resa, andra kortare.
Det var faktiskt en till som gått Itrim tidigare. MEN han var fortfarande smal, men ville ha stöd att börja träna igen..
Jag tänkte publicera mina siffror här..om det finns intresse. Kommentera och säg vad ni tycker!
Det var i alla fall min första vägning på Itrim sedan februari i år.
Vikt: 92,2
BMI: 37,9
Fett%: 42,1
Kilo fett: 38,8
Fettfri massa: 53,4
Resultaten är väl inte så upplyftande. Men...det är ju en början.
Vikten blev jag lite paff över, men å andra sidan var det med kläder på och på kvällen.
Jag brukar alltid väga mindre på morgonen.
Gruppträffarna kommer vara varannan vecka.
Dagens möte var inte speciellt givande, men lite mer "hej...lär känna varandra nu".
Typ. Trevligt var det och det känns som en liten men bra grupp.
Potential finns definitivt.
Sedan var väl Itrim coachen lite väl hurtig, men...det kanske är en sådan där "nu är vi i uppstarten"-glädje?
2014-09-17
18:35:00
Tack
I dessa tider, då SD får fler mandat i kommunval och i riksdagsval...tänker jag att jag skulle påminna er lite granna kring vilka fina möjligheter vi ger ensamkommande flyktingbarn.
Jag har en klient som får ut sin ångest och saknad genom att teckna.
Jag och god man har uppmuntrat hen till att fortsätta med tecknandet, då det gör att hen orkar gå i skolan och vara som "alla andra barn".
Hens största önskan är att få jobba med animerad film på Disney.
Tidigare i veckan fick jag en present av hen. Nämligen denna underbara teckning på en gråtande äldre dam.
Jag fick välja på flera teckningar, och pekade ut denna som den som berörde mig mest.
Hen tog då upp en ram och la teckningen i den och sa sedan "denna är till dig, varsegod".
Jag är så glad för hens skull. I Sverige kommer hen kunna gå på estetprogrammet och utveckla sitt målande/tecknande. Hen kommer få flera möjligheter att uppfylla sina drömmar om att jobba med teckning, oavsett om hen slutar som bildlärare, konstnär, spelutvecklare eller tecknare till Disney!
Njut av bilden och var stolta över att era skattepengar hjälper barn som har flytt från krig och elände!
Denna vecka är jag extra tacksam över de barn och ungdomar jag träffar i mitt jobb!
TACK
2014-09-16
20:56:51
Itrim -rond 2
I förra veckan fattade jag mitt slutliga beslut.
Jag ska börja på Itrim igen.
Jag har insett att för att få en viktminsking så stor som jag önskar, behöver jag pepp.
Jag behöver gruppträffar, där jag kan träffa likasinnade och få träningskompisar.
Och förhoppningsvis vänner som vill dela min aktiva livsstil.
Ja, den är ju inte så aktiv nu, när jag har bekymmer med knät...men ni förstår vad jag menar!
Framtiden är min!
Och jag tänker inte ödsla en stund till med att hålla på och vela fram och tillbaka.
Jag har inte bestämt mig helt om jag vill/får köra deras snabba variant.
Jag vet inte om det är så bra för kroppen, att utsätta den för sådan stress och press igen...
Eller om jag ska köra med de matrekommendationer jag får av min näringsfysiolog.
Jag känner att jag nu har allt för att lyckas:
-näringsfysiolog
-gruppträffar via Itrim
-coachträffar via Itrim
-PT
-motivationen!
Nu!! NU JKLAR!!!
Igår var jag och skrev in mig på Itrim Eskilstuna.
Imorgon är första gruppträffen.
Redan från start har jag informerat min coach om PCO.
Hon ska plugga på om den diagnosen tills vi ses igen, hon ska också be expertrådet på Itrim om hjälp i mitt individuella fall kring hur vi ska lägga upp kost och motion.
Har pratat med min PT om detta och han har ju inget emot att jag kombinerar.
Även om han inte gillar idén om pulver, inte det minsta.
MEN jag har inte sagt varken bu eller bä.
Jag behöver tid att tänka.
Detta gäller mitt liv.
Min framtida hälsa. Ett eventuellt barns vara eller icke vara...
Det är inte för min PT jag gör resan det är för min och sambons skull.
Men framför allt för min skull!
2014-09-14
12:54:38
Vardagsinspiration
Läste en intressant pepp-artikel om Sanna (på bilden ovan).
Älskar när man vinklar dessa gå ner i vikt-artiklar och lägger det på en "livsstil"-nivå. Inte quickfix, varianten...
Själv brottas jag med mitt inre varje dag att motstå quickfix...
Denna inspirerade mig jättemycket och jag känner mig fortfarande vid gott mod, även om smärtan i knät tyvärr gör sig påmind allt för ofta!
2014-09-11
18:19:00
Cancer is not a disease!
"In Cancer Is Not a Disease!, bestselling author and internationally acclaimed health expert Andreas Moritz argues that cancer is the physical symptom of the body’s final attempt to eliminate specific life destructive causes. He claims that removing such causes sets the precondition for complete healing of the body, mind, and emotions.
This book confronts you with a radically new understanding of cancer—one that outdates the current cancer model. Cancer Is Not a Disease! shows you what actually causes cancer, why regular cancer treatments can be fatal, and how you can remove the obstacles that prevent the body from healing itself.
It argues that cancer is not an attempt on your life; to the contrary, cancer is trying to save it. Unless we change our perception of what cancer really is, it will continue to threaten nearly one out of every two people. This book opens a door for those who wish to turn feelings of victimhood into empowerment and self mastery and disease into health."
Det är så lätt för mig att sitta och säga att jag älskar denna bok. Att jag genuint tror på författaren. Att "sjukdomar" kan påverkas av vad vi äter, hur vi lever och hur vi tänker. Det är så lätt för mig att hålla med, när jag själv inte sitter där med cancerbeskedet om MIG. Nej...jag har inte cancer, jag vet inte hur det är.
Men han tar även upp andra saker. Olika sjukdomar. Eksem till exempel. Hur detta kan vara kroppens reaktion på exempelvis gluten eller laktos, utan att vi vet om det. Vi medicinerar och tar till så mycket "hjälpmedel" för att bota symptom, fast vi egentligen kanske skulle ställa oss frågan "varför? vad är grundorsaken till detta?".
Som sagt. Det är lätt att säga så när man själv inte är inblandad. Men jag tänker så om mitt/vårt egna bekymmer: barnlösheten.
Finns det något i mitt liv som påverkar min förmåga att bli gravid?
- övervikt
- mitt sätt att leva
- hög stresshormon
Självklart påverkar detta! Jag vet det och jag försöker ändra det. Jag respekterar andra som väljer att ta mediciner, det är inte så jag menar. Jag vill bara tipsa er om en bra bok som får en att se annorlunda på många saker, från en annan synvinkel. Hur kan man mer tänka kring olika sjukdomar. Vad kan jag själv göra i min vardag så att jag blir friskare och lever ett friskare liv? Älskar att grotta ner mig i dessa frågor...!
Det är en jättebra bok, som jag varmt rekommenderar!
2014-09-11
09:08:00
Begravning och lite annat...
Heeeej!
Jag sitter nu -förmodligen- i bilen på väg till begravning i Värmland.
Så..jag kommer inte uppdatera "live" när jag är borta. Istället har jag några tidsinställda inlägg som jag hoppas att ni kommer att uppskatta minst lika mycket!
Håll till godo!
2014-09-10
22:05:54
ÄCKEL-VARNING!
Seriöst?
Ibland undrar jag från vilken planet min hjärna kommer ifrån.
Om den är sammansvetsad med övriga kroppen eller om den har ett eget liv, och tror att den är såååå mycket smartare och mer intelligent än min övriga kropp.
Av någon anledning tyckte jag i alla fall att en leverrening skulle vara "spännande" att utföra.
Fråga mig inte varför...
Kanske har det med min idé om att fokusera på hela kroppen...att allt är ett system och att vi måste förebygga...
Jag vet inte...kanske har det med att jag just läst ut boken "Cancer is not a disease it's a survival mechanism" och att författaren förespråkar bland annat att göra en leverrening regelbundet?
I alla fall.
Jag har nu gjort det.
Började igår morgon, eftersom jag och sambon har semester -och tydligen inget bättre för oss!. Och avslutade den idag kl 12.
Tanken är att man ska dricka en slags saltlösning på fastande mage...sedan dricka det igen efter någon timme och sedan dricka en olje-grapefrukt-citron-juice...och sedan få en massa diarré och därmed också rensa gallan/levern på små/medel/stora gallstenar i olika utvecklingsfaser...
Det är så jag har tolkat Sannas leverrening (klicka på bilden ovan). Har först läst på om olika personer som skriver om deras upplevelser på deras respektive bloggar eller i tidningar...och tänkte att jag skulle testa det.
Sambon hakade på. Och mycket riktigt, så som det förutspås så "rensas" kroppen på stenliknande föremål som kommer ut ur kroppen på ett mycket märkligt sätt.
För de som har lätt att bli illamående: sluta läs!
Ur analöppningen kommer som en flod...ja, du hörde mig! -En flod av diarré och "stenar".
Som jag har förstått det är det saltets "förtjänst" att det inte känns så mycket när det händer.
Och nej...det känns inte. Första gången någon av oss rusade in på toaletten blev personen i fråga, förvånad.
Vi märkte inte om vi kissade eller bajsade!
Så himla snuskigt!
Små olikfärgade "stenliknande"-bumlingar kommer ut i mängder.
Tydligen fick jag fler än sambon..kan ha att göra med att jag är överviktig om jag ska tro vissa källor på nätet.
Grön-svarta små saker. En del större än andra.
Har läst att det finns mycket kritik mot denna rening och jag vet inte. Jag är inte utbildad inom detta.
Men konstigt nog efteråt nu...ett och ett halvt dygn senare känner jag mig på något sätt fräschare.
Jag springer fortfarande på toa titt som tätt. Och har så gjort en gång under skrivandet av denna text.
Men...jag vet inte. Kanske kan detta vara bra i förebyggande syfte?
Jag försöker att ha öppet sinne och se vad som händer!
Kanske ska du också prova och ge mig lite feedback till mig om hur det gick för dig? Eller har du redan testat?
På återskrivande!
2014-09-08
21:22:00
Yoga-utmaning
Yogar.
Det är ungefär det jag klarar av med mitt ap-knä.
MEN jag gör det..och det fungerar!
På återseende i morgon!
2014-09-07
18:49:00
Utebliven PT-träning
Vikt 91, 2 kg. (-0,5 kg från förra träningen)
Första delmål: under 90 kg.
Dagens planerade PT-träning är inställd på grund av smärta. Jag har istället tagit in på hotell med sambo och hund. Vi myser och promenerar...
Så vad har hänt sedan sist vi "lästes"...
Jo, det är ju så att jag har gått och gjort illa mig själv i knät, i början på denna vecka.
Vad är det som hänt? Har en gammal knäskada och trodde fram till att jag pratade med PT Anton, att jag slagit upp den. Nu är jag mer inne på att det kanske sitter i rumpan eller i höften.
I vilket fall: jag har ont i knät. I början på veckan smällde det till och jag fick smärta som strålade från knät upp till halva låret och ner till fotleden.
Vad gäller maten så har den ändå fungerat väl, måste jag säga. Trots smärta, som hittills varit min största fiende vad gäller mat. Smärta har tidigare alltid varit en bra "ursäkt" för mig att tröstäta. I detta fall blev mitt behov av tröst så påtaglig att jag utmanade mig själv att gå, trots smärtan. Jag var ensam hemma, ville jag ha något sött och onyttigt var jag tvungen att ta mig ut, trots smärtan. Och det gick ju, även om det tog en enorm tid. När jag väl kom ut på gården var jag varm och hade så ont att jag ville slå och sparka på något. Jag var samtidigt stolt över mig själv. Jag hade utmanat smärtan. Även om syftet var att överäta och tröstäta! När jag väl stod ute (gått ner en trappa från över våningen och tagit mig ut på gården) var jag så ledsen över hur långt det har gått.
Vikten hindrar mig. Det är maten, kosten som har varit fel. Det är det som gjort att jag är där jag är idag. Det är på grund av tröstätning och hetsätning som gjort att jag fått ont. Alltså hade jag två val. Äta = mer ont i knät. Gå = gör jvligt ont, men tränar upp knät. Eftersom jag har hund är jag så illa tvungen att i alla fall rasta honom. En promenad som normalt tar 25 minuter, tog nu 75 minuter. (i början på denna vecka).
Jag mediterar regelbundet. Veckans mantra har varit "Jag kan". "Jag är stark".
Förra veckans träning gick enligt planerna med PT Anton. Tre styrketräningspass. Två simpass och två yogapass. Denna vecka har blivit "bara" yoga och promenader. Men Anton säger att det viktigaste är att fokusera på att bli smärtfri. Jag har tagit upp gamla rehab-övningar för knät. Balansbräda och stå på ett ben när jag exempelvis sminkar mig, och borstar tänderna. Nu har jag semester en vecka och ska försöka få till mer träning. Målet just nu är 30 min aktivitet varje dag och minst 10 000 steg/dag. Inte nödvändigt att jag ska gå i superfart, men fokus ligger på att stärka upp knät så att jag inte har ont längre.
Naturligtvis är ett stort fokus på att inte tröstäta och varje dag jag klarar detta är ännu ett bevis på att "jag kan".
Jag är inte längre ett offer för min diagnos, PCO, eller mitt sockersug. Det är jag som har kontrollen nu, även om jag har ont! -0,5 kg sedan förra gången jag tränade med Anton och jag är stolt över det! Till nästa gång hoppas jag på att jag kan stoltsera med att jag har gått ner lika mycket, trots smärtan i knät!
Trots smärtan, som jag aldrig kännt dess like, så är jag positiv och känner att jag är på rätt väg!
2014-09-07
15:05:38
Myshelg
Vi har semester.
En hel vecka. Tänka sig! Vi skulle egentligen ha vandrat, men eftersom mitt knä strejkar och att en släkting gått bort och vi ska på begravning, så blev fjällsemestern inställd. Men! Vi är inte sämre än att vi kan ändra oss.
Så...därför har vi tagit in på hotell i Västerås i två dygn.
Här är vi tillsammans med Samson, jätteroligt att han få vara med på rummet!
Vi har varit på fin stadsvandring, men dock en störning att ett visst nazistparti hade möte på stan...annars var det trevligt..
Mår faktiskt illa av all hemsk propagande de sprider. Usch..
Jaja, åter till det trevliga.
Västerås. Gurkor. Bandy och hockey.
Underbar stad. Vackert väder är det också.
Vi har suttit ute på ett litet café och druckit kaffe.
Vi pratar om allt roligt vi har gjort genom åren tillsammans.
Hur vi har stärkt och peppat varandra att göra saker vi annars inte skulle våga.
Byta karriär, börja plugga något man bara tycker är roligt, gå ner i vikt, börja simma igen..bjuda ut en kollega på mat...ja, vi har helt enkelt stärkt varandra i mycket. Utmanat varandra. Vi har utvecklats på många plan och det tycker vi är värt att fira! Vi pratar om hur bra vi har det, hur vi uppskattar ärligheten och till sist...det svåraste ämnet av dem alla "barnlöshet". Vi har pratat om hur vi tänker om framtiden, vad är det värsta som kan hända? Hur ska vi lösa det? Kan vi klara det? Självklart...
Jag är stärkt av denna minisemester och det behövs verkligen!
Tack min älskade sambo, för att du finns!
Du stärker mig!
