ZtorZillen

Det är så märkligt, det där med brev. Spelar liksom ingen roll vem det är från, man blir så glad. Känner sig lite speciell. I alla fall idag har jag fått brev från min läkare på gyn-mottagningen.

Hon skriver bland annat följande:
-hon tror inte att min överproduktion av kortisol beror på p-pillren (men vill vara säker)
-hon erbjuder sig att skriva en remiss till dietist
-angående mensvärken förstår hon att tidigare recept inte hjälper och erbjuder sig att skriva recept på starkare medicin

 

Så det känns ju positivt måste jag säga. Nu ska jag bara skriva tillbaka till henne och säga att jag gladeligen tar emot både recept och remiss! Jag är visserligen mycket tveksam till vad en dietist kan hjälpa mig med..då jag redan tagit hjälp av kostrådgivare, diabetes- och kostsjuksköterska samt livsstilförändrar-kvinnan (via landstinget, hon var den som var utbildad inom kost på sjukhuset i staden). Jag är ändå villig att testa. Återigen. Känner mig motiverad att bli av med kilona och jag tar som sagt gladeligen emot hjälp...hoppas bara att hon/han inte råder mig till att äta kolhydrater, då jag VET hur det påverkar min kropp.  Hoppas det är en öppen person med nytänk..! Hoppas!

 

Jag vet inte vart jag ska börja. Egentligen kanske jag borde vara glad...eller inte..jag vet inte...ska försöka ta det från början...

Idag fick jag ett brev från min läkare på gynekologiska mottagningen. Hon som till en början i år trodde på mig och engagerade sig i mig och min viktnedgång. *suck*
I alla fall; svaret på senaste provtagningen visar att jag har låga testosteron-värden. Kvoten av sexualbindande hormon är normala. Slutsats: jag har "förmodligen" inte PCO. Tvära kast, eller vaddå? Snacka om att jag känner mig förvirrad.

MEN. Jag har fortfarande förhöjda kortisolvärden. Vilket då kvinnan -arg betoning på "kvinnan"- tycker ska fortsätta utreda. En förklaring kan vara p-pillrena som jag använder. Vilket betyder att jag måste vara minst 1 månad p-piller fri -IGEN!!- för att undersöka vad kortisolvärdena beror på. Visar det sig att det beror på p-pillrena så gör man inget åt det. Beror det inte på p-pillren så rekommenderar hon vidare utredning.

Jag vill inte vara utan mina p-piller, jag får så ont att jag inte kan leva normalt! Usch, jag blir helt tårögd nu när jag skriver. Samtidigt är jag glad att jag inte har PCO, kan ju betyda att jag då kan få biologiska barn. Samtidigt...så blir jag frustrerad! Hur kommer det då sig att jag inte går ner i vikt? Hur är det möjligt att en frisk människa INTE går ner i vikt när hon tränar fem dagar i veckan och äter enligt den kost som rekommenderas från kostrådgivaren samt tränar med PT flera gånger i veckan?

Missförstå mig rätt. Just nu tränar jag inte med PT, inte heller fem dagar i veckan. Men har gjort det under en lång tid ca 9-10 månader samt fick då kostråd av en lic kostrådgivare. Men gick inte ner ett gram! Å då är jag ca 50 kilos överviktig! Jag kan förstå att jag inte går ner i vikt NU, men då...? Det var ju så min situation såg ut i början på 2011, det var ju då jag sökte hjälp. För att min kropp inte lyder!

Jag är frustrerad, ledsen, upprörd och irriterad! Tårarna rinner ner för min kind nu när jag skriver och jag vet inte vad jag ska göra...hur jag ska gå vidare?

Ska jag ge upp sjukvården?
Ska jag testa någon form av terapi?
Sitter allt i mitt huvud? Om det nu inte är fel på kroppen.
Ska jag orka ge mig in i flera test från sjukvården?
Ska jag orka vara utan p-piller igen?!
Många frågor...inga svar...känner mig tömd. Jag hade just börjat förlika mig med tanken på att jag har PCO. Och nu har jag tydligen inte det? Nu är jag frisk? Vad är det då som är fel? Jag förstår inte! Det gör jag verkligen inte!
Ska jag köra min egna variant?
Ska jag träna ännu mera, bli extrem?
Ska jag återgå till den onda cirkeln och börja dieta igen?
Är det rimligt att det tar ett halvår för mig att gå ner två-tre kilon?
Det måste ju vara något fel? ELLER?

Beredd att ge upp. Vet varken ut eller in, just nu.

Lingonveckan!

Kul!?! NOT!

Känns som om jag bara vill gråta å tröstäta. Mår med andra ord upp å ner!

Återkommer, lovar ;)

Nu har jag varit hos gyn. Suck. Ja, vad sa hon då?
Hon konstaterade att jag har två av tre symptom på PCO.
Hon kunde INTE se mina äggstockar på ultraljudet, varför det inte kunde konstateras om det fanns cystor på dem eller ej.
Hon konstaterade också att jag fortfarande lider av fetma (no shit?!).




Ja, jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Hade nog någonstans trott att det skulle visa NÅGOT på ultraljudet.
När jag bad om att få värktabletter för mensen, så fick jag Ipren utskrivet. Berättade att jag har testat Ipren tidigare och att jag vill ha något starkare...men icke... Sambons syster har riktigt hemska menssmärtor, hon har fått medicin mot detta och klarar nu av detta mycket bättre. Något sådant ville jag, vilket jag också påpekade...men icke..!

Känner mig ganska "tom" just nu...

På återseende!

Jag vet inte hur jag lyckas...men på någotvis...har jag lyckats få en blåsa UNDER foten. Upptäckte detta påväg till jobbet i morse, ju längre dagen gick ju mer ont fick jag under foten. Suck och stön! Är det bara jag eller?
Jag tror att jag måste ha de mest känsliga fötterna någonsin.

Ja, ja..det blev i alla fall 30 minuters promenad idag. Jag vet att det inte är mycket, men i alla fall något. I morgon ska jag få skjuts till och från jobbet, varför jag får motionera på annat sätt i morgon!

På onsdag ska jag träffa min gynekolog, tillika överläkare på kvinnomottagningen.
Då ska hon väga mig och göra ultraljud på mina äggstockar. Kul, va?
Jag känner stor ångest inför besöket. Tycker just vikten är mest jobbig. Att behöva erkänna att jag återigen har gått upp i vikt sedan vi sist sågs..jag vet inte. Hon kändes bra, som om hon trodde mig sist vi sågs..men jag vet inte..vi får se på onsdag om hon nu kommer hjälpa mig mera..eller om hon nu bara släpper detta iom att jag fått diagnos och att hon konstaterat att jag har högt stresshormon i kroppen? Vi får väl se...


På återseende!

Ett av symptomen till PCO är;
Ökad behåring av manlig typ, dvs i ansiktet, på brösten och i medellinjen på buken (hirtuism).

Är det något jag har delade tankar om är det just detta symptom. Ökad kroppsbehåring. Det är något jag alltid har "lidigt" av. Sedan ung ålder...
Jag minns hur det påpekades av tjejer i min klass efter idrottslektionen i duschen. Hur äckligt det var och att ingen någonsin kunde tycka att jag såg fin ut. Jag minns också hur det på vårterminen, när det närmade sig sommaren och jag gick i shorts...hur det då påpekades av killar i min klass att det vore "lämpligt" att jag rakade benen och armarna för det såg förjävligt ut. Minns också att jag även fick kommentarer från lärare och även från en nära släkting. Dock kände jag alltid under min uppväxt att jag fick stöd från min mamma. Jag tror också att det kanske beror just på henne att jag idag faktiskt inte rakar mina armar, jag finner det inte störande...att jag har hår på armarna. I armhålorna, visst. Men inte på armarna.

I övrigt hatar jag just detta symptom. Jag hatar det faktum att jag försöker så intensivt bli av med allt hår, men när jag är klar och känner mig "ren" och fräsch..så är det bara på´t igen bara! Mindre kul! Jag har testat att gå på laser, det gjorde ont, hjälpte föga...och var inte alls värt de tusenlappar som försvann. Jag har också testat att epilera mig, förmodligen den mest prisvärda behandlingen...men ack vad det gör ont!

Ska försöka ta mod till mig och göra en behandling på lår och ben...men det gör så ont! Och så gör jag det på mig själv...Kanske vore det bättre att låta någon professionell göra det, men jag skulle inte våga...skäms så över detta.
Någon som känner igen sig?