ZtorZillen

Det är ju inte bara jag som har haft en chokladboll i kylen...det är ju också så att upphovskvinnan bakom konceptet " chokladboll i kylen" also known as: ZtorZillens mamma aka MammaZillen, har haft en egen chokladboll i sin egna kyl.

Vad hände då med MammaZillens chokladboll?

Efter flera veckors retande (chokladbollen som retade mamma), var det någon som fick nog.

En närstående, kunde inte längre stå ut med vad denna chokladboll orsakade för "smärta"...

En dag när mamma kom hem från jobbet, öppnade hon kylen...och det fanns inte längre någon chokladboll.

Nyfiken som hon är så började hon leta efter "sin" boll.

Den kunde inte återfinnas någonstans.

Vid kvällsmaten konfronterade min kära moder min far.

Min far nekade naturligtvis att han "hjälpt" min mor genom att själv "offra" sig att förtära denna ondskans varelse (läs: "chokladboll"). Till historien hör också att min kära far och mor bor ensamma tillsammans och att min far tidigare i veckan hade pratat om hur godissugen han var...eller något liknande.

Så även mammas chokladboll är alltså inte längre med oss...så att säga..den är kanske (?) med min pappa...hahha.

Ja, det va historien om mammas chokladboll!

- The end -

Läste en artikel om hur man får ett så kallat fullgott liv. Eller något sådant. Hur man gör för att få livspusslet att gå ihop...ja, ni vet sådant man kan läsa överallt nu förtiden. Det är liksom lite "inne".

I alla fall. Jag fann en del mycket intressant.

Det handlade om hur man ska välja rätt träningsform utifrån hur ens vardag ser ut.

Exempelvis: har du ett stressigt jobb, ska du inte välja att motionera på ett sådant sätt som stressar upp kroppen ytterligare, typ spinning. Detta skulle då ha en negativ påverkan på kroppen och stresshormonet i kroppen. Det som rekommenderades om man har ett stressigt jobb var till exempel yoga.

Sagt och gjort. Lättpåverkad tjockis som jag är, så är ju "allt" man läser sant. Så är det ju.

Det fick man lära sig i skolan. Eller hur?

Kanske ändå inte. Tanken var god. Då testade jag alltså yoga.

I syfte att "stressa ner min kropp" (???). Tjockis yoga a la Biggest loser. 1 timme.

Resultat? Jag slutade efter 22 minuter. Stress-jag är för stressad.

Seriöst. Det var en utmaning att ta sig igenom 22 minuter. Tänka på andningen. Göra konstiga övningar och ta det lugnt och vara närvarande. Inte trodde jag att min kropp var så anti-avslappning. Inte nog med detta var det faktiskt en stor påfrestning för knät också. Vem kunde ana att yoga är så bra träning för just knäna?

Min tjockis-yoga-debut gick ju då som sagt inte så bra.

Men, veckan är inte över än. Jag ger inte upp så lätt.

Jag kan faktiskt tro att det finns en uns sanning i att man måste anpassa träningen till det liv man lever. Sen tror jag ju också att man måste gilla det man gör och testa nya saker och inte bara träna på samma sak. Men jag ska ge detta en chans.

 

Fler som har erfarenhet av tjockis-yoga? Eller någon annan typ av yoga?

Tankar?

Reflektioner?

Någon?

Idag gick min chockladboll i graven. Eller i sopen. 2 månader fick han vara i kylskåpet. Inte en enda liten bit såg rutten eller äcklig ut. Jag undrar just vad den innehåller för att fortfarande lukta och se okej ut. Han hade i alla fall fyllt sitt syfte. Jag hade kommit till det stadiet att jag inte längre reflekterade över att bollen fanns där. Han fick inte ens ett "Hej bollen, jag är starkare än dig". Han fick inte ens ett fnysande. Nu bara han existerade. Jag säger han, för jag tror att han var en han. Min chockladboll. Den bollen som terroriserat mitt inre. Bollen som lekt i min fantasi och som många gånger varit orsak eller början till hetsätningsperioder. Nu var jag mogen att sända honom i graven. Dock fick min sambo göra själva sop-fästningen eller vad jag ska kalla det. Han slängde den. Det kan tyckas larvigt, men det blev liksom lite svårt där. Ett tag. Men jag tvivlade aldrig på att beslutet som sådant var rätt. Det är rätt bollen är där han hör hemma. I sopen. Punkt.

Varsågod. En titt in i mitt kylskåp.

Och den berömda kokosbollen är kvar. SEGER!

Nu ska den vara kvar LÄNGE.. Än så länge fyller den sitt retsamma syfte, men jag är stark!

När är man nöjd egentligen. Kan man någonsin bli nöjd med sin kropp? Känns som om alla har något som de inte gillar. Lockigt hår, rakt hår. Lång, kort. Tjock, smal. Glasögon, sne näsa, stor mun, rynkor, grått hår. Fet hud, torr hud, stora bröst, små bröst, stor rumpa, ingen rumpa osv osv. Eller hur? Visst finns det alltid något?

 

Funderar istället på hur jag ska komma till insikt med att min kropp är unik och att den är perfekt som den är. Att vikten är obetydlig, hälsan är allt. Hur gör man liksom? Är det någon av er som har kommit dit? Några bra tips?

För egentligen. Vad betyder BMI? För VEM är det viktigt? Titta på elitidrottare, nästan alla är "överviktiga" enligt BMI. Men det har inte alls med ohälsa att göra. Tvärtom. De har mer muskler. Deras kroppar är vältränade och mår bra. Är inte det som är det viktigaste? Att man mår bra? Vem bestämmer att just jag skulle må sämre av att vara tjock? Om jag har ett högt BMI men ändå har en god hälsa, är det inte då det viktigaste att jag fotsätter med det jag gjort hittills för att må bra?

Vem ska vara nöjd med din kropp för att du ska vara nöjd? Vem bestämmer när det är okej. Eller tillfredsställande?

När är du nöjd?

Jag vet inte vad som hände. Eller vad som har hänt. Och det spelar mindre roll. Men något har hänt och det är något bra. Jag blev så glad och hela dagen har präglats av en go känsla i magen. Det är något som händer med mig. Inom mig, kan det vara kärlek? Kan det vara så att jag börjar uppskatta mig själv och sluta straffa mig själv hela tiden?

Jag tror att jag är kär. I mig själv. Det är en go känsla.

Jag börjar tycka om mig själv.

Det kanske inte låter speciellt, eller så. Men det är det. För någon som alltid (så länge jag kan minnas) har spelat stolt över mig själv och glad för min skull...för mig är det skillnad. Nu börjar jag känna känslan på riktigt. Inte längre bara något jag spelar inför publik, för att det förväntas av mig. Nej, nu är det äkta.

 

Nu är det äkta kärlek. Det ska jag ta tillvara. Jag ska unna mig själv mera saker. Visa uppskattning mera till mig själv. Jag har ju lovat mig själv att 2012 är året som är mitt. Med fokus på mig. Nu ska jag bevisa det också, för mig själv. Omprioriteringar måste göras.

Nu. Nu tar jag ett nytt steg mot friheten.

Kan jag börja älska mig själv, så kan jag LÄTT övervinna hetsätningen.

Jag är stark!

 

Mitt största hinder.

Chokladbollen. Åh, så liten, så söt. Så underbar.

Men ack så farlig, har märkt att min kropp numera reagerar direkt, men ont i magen.

Vilket är perfekt. Kanske lär jag mig då äntligen att det är dåligt för mig att äta chokladbollar.

Har jag sagt att min mamma går hos en dietist?

I alla fall så har min mamma fått tipset om att köpa hem det hon gillar mest av allt, som inte är nyttigt det vill säga. Ställa det på en tallrikt och ha det i kylskåpet, som en slags mentalträning. Att se det varje gång man öppnar kylskåpet. Och målet är att den ska stå där inne tills den möglar och tills den inte längre "stör" dig.

Först när jag hörde om detta så tyckte jag att det var vansinnigt. Varför ska man utsätta sig själv för det man tycker om och saknar? Kommer man inte bli mer och mer sugen då?

Nu har jag haft några veckor att processa detta, och jag har hakat på utmaningen.

Jag köpte mig själv en chokladboll. Tog bort plasten och la den på en tallrik i kylen. Så.

Jag har ännu inte ätit den, varje dag är en vinst och en ständig påminnelse om att det där är inte jag. Det är inte bra, jag ska unna mig själv och min kropp bra saker. Ingen mer skit.

Så nu har den börjat. Kampen mot chokladbollen!

Tror att detta kommer kännas som en stor vinst när den börjar mögla och jag verkligen har klarat av det!

Jag vet att jag är stark. Detta kommer bli bra! Jag klarar det!

Jodå, tackar som frågar. Jag äter "vanlig" mat. Fortfarande försöker jag undvika kolhydrater. Motionsmässigt så är det bara promenader som gäller denna vecka. Känner mig lite krasslig och vågar liksom inte ta ut mig helt...
I övrigt så har jag också slarvat med att räkna kalorier. Känner ingen ork till det längre. Har börjat ifrågasätta mig själv mycket mera, mina motiv till varför jag gör detta och så. Vågen är fortfarande gömd. Hade en panikkänsla igår över att jag inte vägt mig på "länge", så försökte leta efter den..jag vet, det är pinsamt...Hittade den dock inte, vilket jag tror var mycket bra för mig.

I morse klev jag upp 6:13, när hunden ville gå ut. Vi gick på en kort morgonpromenad och jag började fundera kring hur mina vanor har ändrats det senaste månaderna. Jag har så mycket att vara stolt över, men ändå tycks det på något vis glömmas bort i min lilla viktfixerade hjärna.

Till att börja med så äter jag numera en bra frukost. Den består inte längre av BARA bröd. Nejdå, det är ägg, fil/yoghurt, gröt, kvarg. Visst äter jag fortfarande bröd, men inte bara, och inte så mycket som för kanske fem månader sedan.

Så. Jag har ju tidigare berättat om min bror, va? Vi som inte har den bästa relationen, men som arbetar på det. Han som är en före detta tjockis och numera PT och kostrådgivare och som tränar och hjälper tjockisar att leva ett sundare liv. Han som är såå snuskigt smart att det ibland är irriterande. Han frågade mig vad jag egentligen vill med detta. Vad är det jag vill? Som vanligt hade jag uttryckt en frustration över att jag står still på vågen, att jag vill att det ska hända saker så att jag kan känna mer motivation. Det är motigt just nu, det kan jag inte förneka...hur mycket jag än vill vara positiv!

Han sa i alla fall att om jag inte har en klar målbild, så är det jättesvårt att hålla fokus. Om jag väl har en tydlig och tillräckligt bra målbild för mitt inre så kommer resten av sig själv, menade han. Eller det var så jag tolkade honom. Han menade att jag kan så pass mycket om kost och motion att jag lurar mig själv. Att allt sitter i huvudet, vad det nu innebär. Så...därför tänkte jag överrösa mig själv (och er!) med en massa bilder....Jag har nämligen svårt att se saker för "mitt inre" eller så...jag måste se det, svart på vitt, för att det ska kännas mer verkligt...Just nu; vill jag gå ner i vikt av flera orsaker. Kanske är det också det som är problemet? Att ingen anledning i sin ensamhet är tillräckligt stark...att det är flera saker?

Jag vill få barn, jag vill bli gravid, bilda familj...jag vill kunna känna mig trygg och bekväm i min kropp när jag är naken. Jag vill få plats i en biostol, när jag går på bio! Jag vill, jag vill!
Det är så mycket jag vill. Jag vill kunna gå in i en vanlig klädaffär och veta att det finns byxor där som passar mig, jag vill känna att min kropp är stark. Jag vill kunna gå i en backe utan att vara rädd för att mina knän ska pajja! Jag vill kunna säga att jag kan jogga i mer än 30 minter i sträck. Jag vill känna mig stark, pigg och levande! Jag vill kunna gå på promenader med hunden utan att det ska kännas som en uppoffring och ett straff, jag vill känna glädjen i att röra på mig. Jag vill vara stark. Jag vill älska min kropp och mitt yttre så som jag gör med mitt inre. Jag vill acceptera och tycka om mitt yttre!

Redan som ung liten tös på bygden, så engagerade jag mig i orättvisor...även om jag själv var mobbad så var jag senare med i det så kallade mobbningsteamet och även i någon form av Pow-wow-grupp...tanken var att stärka ungdomar och deras självkänsla så att de inte gav sig på andra ungdomar.

Fin tanke. Lite naiv kanske, men vad vore världen utan naivitet? Förmodligen skulle ju inget bli gjort om vi alla var så super-överdrivet-realistiska hela tiden! Man måste ju faktiskt utmana sina egna tankar och fördomar och vara lite naiv ibland...jaja, åter till ämnet. Under de senaste veckorna har jag funderat mycket kring ordet "tjockis" och vad det betyder för mig. Jag kan förstå tanken bakom att inte säga att jag själv är en tjockis, att inte kalla mina bilringar för just bilringar, utan "volanger" eller något annat...

MEN. Jag har efter mycket om och men. Bestämt mig. För att jag, ska återta ordet "tjockis". Jag ska återta det från mina hjärnspöken, från alla de som mobbade mig i skolan, under min uppväxt. Jag ska ta tillbaka ordet "tjockis", göra det till mitt eget och gå stärkt ut ur kampen. Återta ordet, för att göra det till ett ord som jag kan acceptera och ett ord som inte rör upp tårar och kväljningar och hat-känslor gentemot mig själv. Utan att göra det till ett ord. Det är bara ett ord. Inget mera. Varken mer eller mindre. Ett ord. Tjockis.

Det va en förklaring, till er som tror eller har tänkt att jag klankar ner på mig själv när jag skriver sånt som att jag kommit ut ur "tjockisgarderoben". Hm. Jag må va en tjockis, men just nu betyder det (ordet "tjockis") ingenting för mig. Jag är stark, envis, smart, kompetent, tänkande människa. Jag är jag. Jag duger som jag är. Jag börjar trivas i min kropp mer och mer, för var dag som går. Jag tänker ju inte sluta äta som jag gör, eller sluta motionera bara för det. Nejdå. Jag skriver inte att jag förespråkar att folk ska gå upp i vikt. Nejdå. Det är mer att jag tycker inte att vi ska skämmas för dom vi är. Tjockisar måste få vara tjockisar, smalisar måste få vara smalisar. Det är lika bra för det, oavsett. Hälsan är huvudsaken. Den mentalabiten. Motionen. Fysiska hälsan. Sömnen. Lycka. DET, är viktiga saker. Inte att jag råkar vara tjockis...

Kanske grundar sig allt detta i att jag mer och mer inser att min kropp lite "ser ut som den gör"...varför ska jag bara gå runt och vara "iväntan på att jag blir smal"..? Jag måste ju ta ansvar för mitt liv! Min lycka! Jag måste leva i nuet och därmed acceptera min kropp. Lära mig att älska den, lära mig själv att jag duger som jag är! Lära mig att lyssna på min kropp, vad mår den bäst av? Kanske är det just denna superdisiplin? Kanske inte? Idag är i alla fall dagen då jag återtar ordet "tjockis" från mina hjärnspöken. Jag har bestämt mig för att ta av mig offerkoftan, inte längre skylla MINA fel och brister på att jag en gång i världen var mobbad. Det var då, nu är nu. Jag är en tjockis, men jag gör något åt det. Jag vill göra något åt det. Jag gör det för min skull, ingen annans. Jag mår bra nu. Jag kämpar och jag är stolt över det jag åstadkommer!

På återskrivande.

Jag vet inte om jag ska vara stolt över mig själv eller om jag ska förbanna mig själv?

Jag är med på Emsuts "ett godisfritt kvartal"-utmaning.

Egentligen är det väl inte så svårt. Egentligen.

Om man bryter det godisfria får man ge den (eller de?) andra en trisslott.

Vilket naturligtvis (förhoppningsvis) skrämmer mig så till den mildra grad att jag bara därför kommer att vara godisfri. Men dag nummer ett är klart godisfri i alla fall.

Jag är på god väg! Hejja oss!

Nu finns inga ursäkter och ingen återvändo. 2012 is the year!

 

 

Så...som de flesta vet (ni som läser min blogg regelbundet), så har min kära kommun som jag jobbar i satsat på flera utbildningar nu i höst och våren som kommer. Vi har bland annat en systemteoriutbildning som vi går. Där det var en person som ställde frågan "när är du lycklig?".
Jag fick ren ångest av frågan. För jag kände att just nu kan jag bara svara: när jag är med min sambo eller med min familj. Jag blev irriterad och frustrerad. Är det så här jag ska leva resten av mitt liv? Utan att känna lycka?
När jag var yngre så ritade jag mycket, och mådde mycket bra när jag gjorde det. Jag kände också stor glädje när jag tränade innebandy. I alla fall! Åter till "lycka". Jag kom hem, frågade min sambo; "när är du lycklig?"..han funderade ett tag och sedan kunde han räkna upp ett flertal tillfällen då han upplever ren lycka.

Hm..jag har gått och funderat på det där ett bra tag nu. Och kom på idag, när jag stod och omplanterade en av mina orkidéer..att jag stod och log hela tiden då jag pysslade om mina blommor. Min sambo sa något i stil med "jag är så kär i dig, du är så vacker när du håller på med dina orkidéer." Kände efter i magtrakten och kände; ja, detta är ren lycka för mig!

(Bebis nr2, bilden ovan, den yngsta, bilden är tagen idag, nybadad å allt, dagen till ära!)

Ovan, ser ni bebis nummer 1, hon (för jag vill tro att hon är en hon) har växt lite mer än syster sin. Två stänglar är på väg upp och det syns redan stora kraftiga luftrötter! Just nu är de väldigt känslosamma, båda systrarna, så de behöver stå i ständig fuktig mossa. Mys, mys. Kanske får de följa med på semester i södra Sverige också. Vet inte alls om de, liksom de vuxna, är mogna för att träna ensamhetsträning någon längre period än ett par dagar..!!


EFTERLYSES: Som ni säkerligen har märkt så har denna blogg mer och mer börjat handla om mer än bara mat/ätstörning, träning och viktminskning. För egen del så känner jag att det är ett mycket gott tecken på tillfriskning av min ätstörning. Allt i mitt liv handlar inte längre om mat och träning. Jag efterlyser nu tankar och kommentarer kring detta. Önskar ni mer "viktminskning", eller gillar ni vilket håll min blogg är på väg till?